View tracker

Det viktigaste jag har, de finaste, de som ger energin att kämpa vidare, de som får mig att stiga upp... våra underbara barn, två stycken pojkar..! Ger mig glädje, med sina skratt och tokiga idéer! Men sanningen är att de ju faktiskt tar energi också, att vara ljudkänslig och samtidigt inte orka lyssna på allt de gör, att höra mamma i varannan mening, att de vill ha uppmärksamhet och inte kunna/orka ge det. Att vara mamma är en underbar gåva jag är otroligt tacksam för såklart. Våra två pojkar är livets mening, jag är så lyckligt lottad som fått dessa i mitt liv! Jag älskar dom över allt annat! Utan tvekan...

Meeeeen, att inte orka leka, jag orkar inte höra alla ljud, jag vill inte vara en mamma som skriker på sina barn, jag vill inte vara irriterad, jag vill låta de leka sina tokiga idéer till lekar och låta de låta högt i sina galna upptåg och skratta med dom i deras lycka. Stundtals så kan jag det, men just nu blir det mycket kaos i huvudet för minsta lilla "oljud". Att deras gnäll blir till mer irritation hos mig och att deras uppmärksamhet inte går att tillgodose känns så tungt, en ångestfylld känsla som gör fysiskt ont. Att planera är svårt när jag är själv - att få nån slags planering när dessa två är nära - är nästintill omöjligt känns det som! Jag blir frustrerad och bryter ut i ilskans tecken. Det dåliga samvetet kommer som ett brev på posten... när den magiska tiden kommer, läggningsdags så känner jag mig en aning lättad och kan slappna av mer och uppmärksamheten kan läggas åt sidan. Barnen är lagda och jag känner att axlarna sjunker av lättnad. Känslorna blir dubbla då jag inte uppskattar att känna mig lättad av att barnen ska sova, att det tystnar, lugnet lägger sig i huset - jag älskar ju de där två trollen. Trollen på 5 och 2 år - intensiva med massor av energi till att leka och lära, så mycket kärlek i två små kroppar! Men det känns ändå skönt att jag faktiskt kan slappna av något när de sover och att de har ett hem med massor av kärlek. Hoppas inte de blir allt för lidande av denna perioden i våra liv....

Det gör ont i mitt hjärta av sorg för att behöva lämna mina barn till förskolan för att jag inte kan ta hand om dom själv. Att behöva känna att de har det BÄTTRE på förskolan, det gör ont! Men faktum är att just nu har de det bättre på förskolan de flesta timmarna på dagen då min återhämtning måste ske nån gång... Och jag försöker att acceptera att jag är sjuk, och då ska de ju faktiskt inte vara hemma. Tur barnen har en av de bästa förskolorna - pedagogerna är lugna, trygga och följer barnens intresse med bravur. De visar förståelse för mig och min sjukdom, de finns där och stöttar när min ork inte finns. De är mina hjältar i vardagen! Jag lyckas lämna dom helt själv, jag lämnar dom med den kraft som finns - för jag vet att snart kan jag vila. Jag visar att de är på ett bra ställe där jag är trygg att lämna dom, vilket jag är. Tack förskolan för att ni ger våra barn en så bra dag som möjligt när vi jobbar/är sjuka. Tack för att ni ställer upp och gör min återhämtning en aning lättare.

Men jag glädjs åt att jag faktiskt kan närvara hyfsat i deras liv, jag (försöker) lyssnar och finnas där i deras lek. De kan krypa upp i sängen/soffan och mysa, de ger värme att höra deras andetag och ge kärlek i den ork som finns! All kärlek går till er älskade barn, och till er fantastiska pappa! Utan er är jag inget ❤️ det är för min skull jag kämpar vidare och för er skull! Jag vill finnas för er. Med stöd från nära & kära ska vi klara detta! Jag ger inte upp, trots bakslag så kämpar jag vidare..!

Tack till alla er som på något sätt visar att ni finns för mig och min familj. Ni kommer snart få ett eget inlägg av uppskattning! Men jag uppskattar er till tusen, att ni stöttar och ger kärlek till oss när vår ork tryter... tack tack och tusen tack...! ❤️


Förra årets julbild på min älskade familj ❤️

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

För bra för att vara sant, jo så var det! För många bra dagar för att kunna hålla i sig.... jag har räknat med detta bakslag, en ständig oro att imorgon kommer det, bakslaget... men ändå har jag varit tacksam för de dagarna som faktiskt varit bra!
Nu ligger jag här i fosterställning, fryser och varenda del i kroppen gör ont och känns så enormt tung. Armarna skakar av utmattningen... Jag vill bara lägga mig ner och skrika av all frustration som kryper i mig! Jag är så trött, energin är som bortblåst! Alla ljud hörs och det känns som allt bara pressas mot mig och kroppen blir klämd och tyngre... jag är så trött, jag vill bara sova - sova bort smärtan och glömma allt som får mig "sån här"! Jag vill gråta för att jag känner så här - jag vill gråta för att mina barn inte får den mamma de förtjänar - jag vill gråta av all smärta..! Men några tårar kommer inte... jag orkar inte!
Jag vill komma bort , komma bort från alla ljud, vill slippa frysa, slippa tusen tankar som blir ett kaos i huvudet... jag vill hålla för öronen för att slippa höra - men tjutet försvinner inte, aldrig...
Jag vill skrika mig tom och somna av den utmattningen...
jag vill ha hjälp - hjälp med allt... hjälp att hålla mig ovanför vattenytan, slippa kämpa i varje simtag för att inte hamna under ytan igen! jag gjorde ett tappert försök och tog tag i disken och fyllde en maskin disk, och städade hallen, i hopp om att det kanske vänder! Men nej, nu bäddar jag ner mig. En längtan till kvällen, då barnen är lagda och jag kan slappna av något. Jag kämpar vidare men idag är det tungt! Idag vill jag bara skrika rakt ut - skrika för att slippa smärtan, skrika för att slippa känna kaoset i huvudet. Aldrig i min vildast fantasi trodde jag att hjärnan kunde ta så här mycket stryk.. hur ska jag lyckas få den att läka?
Älskade barn va jag längtar efter att få vara en bra mamma till er, slippa känna denna ångest att jag inte orkar...
hur kunde det bli så här? 😕

Likes

Comments

View tracker

Idag är en bra dag, humöret är glatt, kroppen känns faktiskt helt ok, den lilla huvudvärken som finns försöker jag tränga bort... Idag är det min dag! Jag har idag ätit frukost, med nöje, tonfiskssallad 😅 efter en kopp kaffe i soffan så tog jag tag i denna dagen och gick ut och räfsade - i en timme - det känns så skönt! En bra dag, jag är glad så länge det varar!!

När jag var ute och räfsade så tänkte jag mycket på vad chefen sa, Vad gör mig glad / GER mig energi? Så jag skrev en lista, utan någon speciell ordning:
1. Musik, att dansa och sjunga (i smyg) toksjunga i bilen på högvolym... ibland sjunger de fel på radion - men alla kan ju göra fel eller hur? 😉 en sak som jag älskar är att dansa... så idag tog jag ett litet steg och skickade till en gammal vän och frågade om hon ville tokdansa med mig!! Hon sa ja!! 😃 En annan sak som jag skulle vilja våga, är att lära mig bugga. Jag har varit så nära många gånger, men att släppa kontrollen så att någon för mig är svår, den spärren är svår att släppa på! Men drömmen finns kvar ☺️ det ser helt underbart roligt ut när folk buggar. Likadant tycker jag att linedance ser spännande ut! Men koordinationen är inte på topp 😅
2. Sen något som jag älskar att göra, är att leka med mina barn. En dag på leklandet skulle vara så kul att få se mina barn vara lyckliga i lek och tillsammans ger så mycket, så ett mål jag har är att orka leka med barnen. ❤️
3. Att träna, i alla fall efteråt... men hur tar jag mig till träning? Jag har så mycket vilja att träna!
4. Värme, att känna värme, från en varm dusch eller från braskaminen, ett varmt täcke eller en värmande kram! Jag är väldigt frusen av mig och är ständigt kall om fötterna - nu pga att kroppen är så nerbruten men annars med... vid värme släpper även mycket av värken i kroppen!
5. Att få skratta och kunna skratta, så där så det känns helt varmt och sprudlande i kroppen. Detta tillsammans med mina nära och kära ger massor, att för en stund glömma allt annat utom den värme som skratt kan ge!
6. Min "flykt-plats" är ofta filmens värld, jag älskar att mysa ner mig i soffan/sängen för att kolla på en bra film eller en härlig serie, genre efter humör - mycket svenskt allt från humor till kriminalare... att fly undan mina egna tankar och följa filmen! Att njuta till en film gärna med en påse godis från hemmakväll 😍
7. Kärlek, att få känna värme och uppskattning från L ger så mycket energi. Att känna att han älskar mig, att få känna pirret och fjärilarna i magen som bara han kan få mig att känna! Han får mig skratta, han får kan få mig att le när allt känns skit. Han får mig att känna hopp! Den stöttning jag får av honom nu är enorm - den betyder allt! Han accepterar mig för den jag är! Jag älskar honom för det! Romantik ger energi ❤️
8. Vänner - som visar att de finns där, ger värmande ord som på något sätt visar att de vill mig väl. Med hjälp av denna blogg har jag fått mycket värme av er läsare, mer än jag någonsin hade trott, jag hade verkligen inga förväntningar med denna blogg mer än att få skriva av mig och berätta för de närmsta hur jag mår. Men oj, va fel jag hade, över 360 läsare på första inlägget! Wow! Och många som skickat och visat att de finns och detta värmer väldigt gott i hjärtat! Tack vare vänner som skickar och visar att de finns orkar jag kämpa lite extra! ❤️


En sak som jag har som mål att uppnå under denna resan är att jag vill vara den där roliga Kakan som jag så gärna vill vara, inte den tråkiga som tar energi för alla som kommer i hennes väg. Hon finns där inne någonstans, men hur ska jag få fram henne igen? Tänk att få vara den som mina vänner vill vara med för att de har så roligt med mig... Tänk att få kunna ge energi till mina vänner... jag vill så gärna att mina vänner ska tänka på mig som rolig, snäll, omtänksam, busiga och någon som ger energi! Inte bara tråkiga mamman Carin! Som jag känner mig nu! En mamma med lek och bus på gång, en pigg sambo med glimten i ögat - dit vill jag! ❤️


Ett långt inlägg om energi! Jag har hoppet uppe om att en dag bli denna där roliga och energigivande Kakan igen, hoppas mina vänner finns kvar i min resa dit! 


Hopp & hepp!

Likes

Comments

Idag är en enormt tung dag, kroppen är tung, det liksom svider i varenda del av kroppen, och huvudet värker, jag är trött men kan inte sova. Att hitta en skön ställning att somna i, nej det går bara inte idag. Pga illamående kan jag inte äta, är inte hungrig men vet att jag borde äta. En sån dag är det idag!

Igår var jag på samtal, mycket givande. Hon tycker att jag är på rätt väg. Jag känner det också, men en stor fundering som ständigt far runt i huvudet är: hur stora är de där små stegen jag ska ta? Fick väl inget klart besked, mer än att lyssna på kroppen och min magkänsla. Inte pressa mig för hårt, vilket jag inte gör... hon tyckte det räcker med en sak per dag, de bra dagarna. Vissa dagar är det tillräckligt att lämna/hämta barnen på förskolan. Igår var en dag som jag kände att jag ville åka hem till någon för en fika och prata, bara vara. Men idag känner jag att jag inte är där än! Vad är nästa steg? Hur känner jag att jag är redo att ta nästa lilla steg?

Jag kämpar vidare och tappar inte hoppet för ett bättre mående! Imorgon är en ny dag!

Likes

Comments

Igår var en stor dag för familjen - igår fyllde vår son 5 år, han som är klok, förnuftig, snäll, envis & helt underbar! Han kan reta mig till vansinne samtidigt som han kan linda mig runt sitt lillfinger genom sin klokhet och sitt underbara sätt att tänka! Mamma älskar dig hur mycket som helst, jag ska göra allt för att bli en pigg mamma igen! För er gör jag allt! ❤️
Igår för 5 år sen kom han med buller och bång! Den historien tar vi en annan gång. Men igår var det i alla fall kalas här hemma - för familjen... vi fick börja med att ställa klockan, 5:30 ringde klockan... men jag smyger upp, och i hallen hör jag Sonen ropa - "kommer ni snart?" 😅 sockersöt! Jag ber honom lägga sig igenom och "sova" så kommer vi snart... jag väcker L och brer en smörgås, blandar oboy och en lussekatt - tänder ett ljus, fixar brickan och paketen... Nu ska vi gå in till "sovande" A som säkert väntar med stor spänning! Vi börjar sjunga "Ja må han leva"... han hoppar fram, och är hur pigg som helst. Han hugger in på paketen och sen lussekatten ☺️. Sen går vi ut till vardagsrummet och tänder en brasa och leker med duplo i flera timmar! En mysig morgon. Jaha, då va det dags för städning inför kalaset - jag var faktiskt pigg, hade en bra dag - livrädd för att känna efter! Städningen går bra, och det är dags för middagsvilan för minsta sonen V... L torkar av golven medan A och jag lägger oss för att kolla på film! Välbehövlig paus innan alla kom....
Vid kl 13.40 ungefär kom mamma & pappa för att hjälpa oss med resterande förberedelse av kalaset... här och då, tog min ork slut... allt blir tungt, huvudet är som en gröt. Många röster, mycket som ska göras, kakor ska fram, kaffe ska bryggas, ett leende ska försökas fram, barnen leker och alla rör sig runt omkring mig... trycket över bröstet stiger! Jag ber L säga varsågoda! Fikan är i gång... tack för det! Jag sätter mig på en stol, jag står mot köksbänken, jag vandrar runt... hör massor, svarar på tilltal - men känns som en dimma! Svårt att förklara hur kroppen kan känns så tung medan huvudet hör så mycket men ändå inte riktigt uppfattas vad det sägs. Jag vet inte vart jag ska vara - jag "minglar" väl...
gästerna börjar att tacka för sig. Tacksam att familjen kom och firade vår fina 5åring! Och tacksam för de som ställer upp och hjälper oss med allt! Denna dagen skulle vi ge all uppmärksamhet till A - och en skvätt till papporna på farsdag! Mitt mående kom i andra hand!
När huset är tomt på gäster är jag helt slut och får lägga mig. L får sköta de sista för kvällen, jag kämpar på med det jag fixar. Jag skulle göra allt för barnen!

Idag är en ny dag!
Barnen är på förskolan - för fotografering idag - då skulle i alla fall jag vilja vara en fluga på väggen för att se hur fotografen handskas med alla barns viljor! Haha! Vet i alla fall EN som är ganska så envis, nämligen vår 2åring 😅! För mig blir det en fm på soffan för att samla kraft. Idag ska jag på samtal - vet inte vart jag ska börja - frågorna till henne är många! Kanske ska skriva ner dom?
Jag är så glad för att jag i alla fall fortfarande har hoppet uppe att det finns en chans för mig att bli pigg/frisk igen!

Hopp & hepp!

Min plats för fm - soffan!

Likes

Comments

Att acceptera att jag är sjuk är svårt, jag har mått dåligt så länge att jag knappt kan komma ihåg hur jag mår när jag mår bra... men att jag är SJUK, nej eller jo det är jag ju faktiskt. Denna tanke kämpar jag med varje dag, jag har kommit till det steget att jag vet att jag inte mår bra. Tydligen (och förhoppningsvis) ska jag inte må så här, det är inte normalt, att vara trött och ha ont, att behöva kämpa varje dag, att säga att jag mår bra - för att slippa vara den som klagar, för att inte behöva känna att jag drar ner min omvärld... tydligen så är mitt mående inte helt ok, men hmm.. det här med att jag är sjuk... det är svårt! Jag har intalat mig själv så länge att livet är så här, jag ska må så här...
men detta är ett steg att ta, ett steg jag behöver ta för att kunna gå vidare mot bättre mående. Att acceptera att jag är sjuk... Jag är på god väg, men stundtals känns det som "vanligt" - att jag bara är lat och bekväm, som inte orkar, som är bortskämd och oförskämd... jag kämpar varje dag, och försöker nu att inte göra det i det tysta! Jag förtjänar att må bra, mina barn förtjänar en mamma som mår bra & min helt underbara stöttande sambo förtjänar en sambo som mår bra. För oss gör jag allt!! ❤️


Likes

Comments

Modig?Jag? Nej, det tycker jag inte. Anledningen till att jag började blogga var till stor del för min egna skull, för att jag behöver få ur mig lite av det som händer i huvudet. Inte för att klaga eller att nån ska tycka synd om mig! Utan att sätta ord på tankar som inte kommer ut verbalt, för att hjälpa mig att ta mig ur detta - mot ett bättre mående... Varför skriver jag då inte bara i en hederlig dagbok? Jo, eftersom jag inte har talets gåva så har jag svårt att berätta för mina nära hur jag känner. Därför, därför skriver jag en blogg och delar den med omvärlden.

Och tänk om JAG kan hjälpa någon som mår som jag, att söka hjälp? Att "våga" berätta? Att de inte är ensamma? För jag vet att jag inte är ensam, flera har skrivit till mig och berättat att de mått dåligt, så hopp finns!

Varför denna tabu om att prata om psykisk ohälsa, bara för att detta inte syns så betyder det inte att jag inte mår dåligt eller hur? Desto viktigare att faktiskt prata om det!

Och alla redan har jag fått så otroligt mycket stöd av er läsare. Det stärker mig och veta att jag faktiskt inte är ensam att göra denna resa. Utan jag har många som stöttar mig och finns där. Det hjälper bara att veta detta! All kärlek till er som skriver och visar på något sätt att ni finns där! Oj vad ni ger mig energi! Just nu är jag så glad att jag vågade börja blogga.

Tack för att Ni hjälper mig! Vilka värmande ord, det värmer så mycket, mer än ni anar! ❤️

Likes

Comments

Jaha, så kom "domen" jag befarade och anade att jag hade råkat ut för: utmattningssyndrom...
Det var med blandade känslor jag gick i från vårdcentralen tidigare idag, dels så blev jag ledsen för att jag vill så gärna arbeta med min helt fantastiska kollegor, som stöttat mig i detta, dels så blev jag lättad att läkaren brydde sig och tog sig tiden att lyssna och tog mig på allvar. Eftersom detta inte syns på utsidan, förutom zombie-trött utseende, så kändes extra skönt att läkaren tog sig tiden att ställa de rätta frågorna. Han kunde sin sak... och eftersom jag har svårt att koncentrera mig så förklarade han två ggr och frågade om jag förstod (Han såg väl min fågelholksöppning till mun). 😂Nu får vi utgå från detta stadiet och nu ska det bara bli bättre, eller hur? Vi kämpar på och ger inte upp!
Och vilket stöttning jag fått, tack vare jag startat bloggen, jag har fått så fina och värmande ord att jag blir alldeles varm inom mig. Och med er hjälp och stöttning så ska jag ta mig ur detta! Men det får ta den tid det tar...
Utmattningssyndrom - vad är nu detta?
För mig är det: trötthet, trots mkt sömn (i och för sig ytligt), jag har värk i kroppen, mest rygg, nacke & huvudet, tryck över bröstet, ångest, jag har väldigt svårt att koncentrera mig, minnet sviker mig OFTA, irriterad för ALLT & INGET, extremt ljudkänslig, kan inte fokusera, blir yr ofta, och som jag skrev i förra inlägget - jag orkar ingenting. Att fylla diskmaskinen är som att köra ett träningspass - fast i detta fall är hjärnan helt slutkörd, hänga tvätt - jaha det gör ont i varenda muskel efteråt...
En vardaglig uppgift ska göras, som tar så mycket energi, är hämtning/lämning på förskolan...
Sen har vi det här med att åka och handla, eftersom minnet sviker så borde jag ju skriva en lapp, men jaha då glömmer jag den... så minnet kanske kan komma ihåg iaf 3-5 saker, och dessa får jag rabbla i huvudet, om & om igen... och tänk om jag möter någon jag känner, hjälp!! Vad ska jag säga? Min handla-ramsa? 😂 Jag blir alldeles nervös och skakig, varför? Ja jag vet inte, men ångesten gnager därinne, vilket inte gör det så lätt att koncentrera sig och minnas vad som skulle handlas...

Men jag har kämparglöd och tänker positivt, jag ska bli bra...! Och är villig att kämpa mig igenom detta!

Är det rörigt? Hmm, ja det kommer direkt från hjärtat/hjärnan! Take it or leave it liksom 😅🙈

Likes

Comments

Nu sitter jag i väntrummet på vårdcentralen och ska in till läkaren. Många tankar som far runt; vad ska "domen" bli? Vad finns det för hjälp att få? Hur ska jag lösa detta?

Hur det gick får bli ett senare inlägg... håll tummen för mig nu!


Jaha, nu till det där att inte orka, inte orka lyssna, inte orka fokusera, inte orka lyfta sina egna ben. Irritationen som befinner sig i kroppen när alla ljud blir en ända gröt i huvudet och ingen av tankarna eller ljuden blir till något att urskilja. Barnens ord rörs ihop, kan inte fokusera på vad som sägs. Samtidigt ska jag försöka säga till vad som får och inte får göras... att ni får vänta , en i taget... varenda ljud är en stor plåga när tankarna inte går att klargöra. Ljud så som småbilar som körs på bordet, gärna med brummande ljud till, fläkten som är igång, nynnande toner från små barn, nån som ropar efter mamma... vatten som spolar! Och såklart den eviga gälla tonen som ständigt tjuter i öronen. Allt blandas samman och rörs ihop till en sarlig röra... Känslan att inte kunna höra sina egna tankar, den äter upp all energi som fanns i kroppen. Kroppen gör så ont att jag inte riktigt vet vad jag ska göra åt saken! Stundtals vill jag bara försvinna, bara för en stund. Att kroppen inte ska göra ont, att tankarna går att hålla i ordning. Att få känna sig avslappnad och tillfreds! Finns det hjälp att få?

Slutligen vill jag bara säga: va roligt att så många vill läsa och följa med mig på resan mot ett bättre mående. Hoppas ni vill fortsätta!

Hopp & hepp

Carin

Likes

Comments

Att starta en blogg är ett stort steg för mig, dels för att våga blotta sina tankar och dels för att jag faktiskt velat detta väldigt länge. Nu, nu tog jag steget! En klapp på axeln till mig själv.
Jaha, vad kommer då denna blogg handla om?
Jo dels kommer vardagen såklart spela en viktig roll, och dels mina tankar om ämnen som jag brinner för. Men en stor del kommer handla om min väg till ett bättre mående, där jag berättar (helt fritt från mitt hjärta) hur jag mår. Denna blogg är dels för mitt egna sätt att hjälpa mig själv - skriva av mig! Dels för att mina nära & kära ska kunna veta hur jag mår, då jag INTE föddes med talets gåva. Jag berättar ogärna hur JAG mår, det ska väl ingen behöva höra? Här kan ni också läsa om mina framtidsplaner/drömmar men även tillbakablickar som hänt i mitt liv, och hur jag känner för detta!
Men nu tog jag som sagt steget, för min skull framför allt, men även för att hjälpa andra i samma sits och hjälpa mina nära & kära att förstå mig.
Nu har jag skrivit mitt första blogginlägg, hurra! ☺️

Tack & hej!
Carin

Likes

Comments