Jag ser nästan likadan ut som jag gjorde 20 april 2013 plus några extra års ringar. Jag är iaf mig lik på utsidan som den dagen. Blond blåa ögon och ett leende på mina läppar väldigt ofta! Sprider glädje får jag höra lite då och då, det gjorde jag även den 20 april till mig själv. Jag älskade mig själv, tyckte om mig! Kanske inte varje dag i spegeln men det gör ju ingen.
Men den 21 april togs mitt liv ifrån mig, rycktes bort från mina händer och jag tappa totallt fotfäste. Jag skrattar och ler, jag lever till och med ibland. Men de flesta timmarna i mitt liv får jag slåss med min ångest. Jag känner mig så förändrad och det är jag. Jag kan klara mig väldigt bra till och med tro på mig själv. Men jag är ständigt orolig, ständigt trött, ständigt på hugget. Jag orkar inte så mycket. Jag glömmer bort saker, vanliga saker som vad jag åt till frukost, vad jag la plånboken för 5 sek sen, glömmer till och med vilken färg på trosorna jag precis tog på mig. Jag glömmer att jag ska ringa, jag tror att jag ringt till en kompis för att jag inte mindes om jag gjorde det! Jag älskade att lära mig nya saker, nu är jag livrädd att jag ska glömma det jag redan kan! Det är inte vanlig vardags glömska. När detta är som värst är jag ganska arg, arg på att jag inte kan komma ihåg inte ens om jag anstränger mig!! Det är jätte jobbigt när jag får gå och leta på stan vilken gata jag ställde min bil.
Ångest, den jävla ångest. Jag får ångest av precis allt! Tror mig hela tiden kunna lura skiten, men den jäveln kommer alltid bakom mig och skräms! Det har kommit till den gräns att har jag en dålig dag och ringer en vän som inte svarar kan jag få sån hemsk ångest att jag får panikångest för jag tror då att denne har tagit livet av sig!! Tror Robin är rätt trött på mina emellanåt hets ringningar när jag fått för mig att han gjort det, jag kan skälla ut han efter noter sen när han svarar eller ringer upp bara för att jag har sån ren panik.
Tårar, dessa jävla tårar tycks aldrig ta slut!! Gråter ofta i sömnen, gråter ofta i smyg! Väldigt ofta i bilen. Kan vara en tanke, en sång, en traktor eller bara en vardags grej. Det är så många tårar att jag skäms.
Paniken är inte att leka med speciellt inte när den och ångesten umgås. Dom gör mig till ett monster. Kan inte kontrollera mig, ligger och vrider mig och ibland spyr jag. Ofta får Robin lägga sig över mig för att jag inte ska göra mig själv illa.
Jag kanske är en snäll vän och människa och jag hoppas du tycker det, eller så tycker du inte det. Jag känner inte igen den jag blivit. 20 april var jag en glad, sprallig tjej med långt tålamod. 21 april vart jag är panikångest tjej med teater talanger. Det är vad självmord gör med dig, det är så det blir när ens pappa tar sitt liv!!

  • 1 readers

Likes

Comments

Vågar inte somna! Vågar knappt blunda. I över 2 år har jag sätt hur han trycker av geväret när jag stänger mina ögonlock. Men i natten som var drömde jag att han bara "skojat" i över 2 år om att han tagit sitt liv! Jag vart inte alls arg jag vart så himla glad när jag såg att han levde och jag hängde mig runt hans hals men när jag samlade mig så tänkte jag på hur vi skulle kunna berätta för alla andra som trodde han var död. Sen vaknar jag i total förvirring innan allt kommer i fatt mig.
Jag tappar andan, som en jävla käftsmäll kommer sanningen. Så nu ligger jag här bredvid den mest förstående människan jag vet. Jag ligger här och önskar att jag aldrig hade vaknat. Håller på att bli riktigt galen. Vågar inte sova eller blunda för alla hemska drömmar, orkar inte vara vaken pga saknaden och den ständiga tröttheten.
Pappa ♥️

  • 1 readers

Likes

Comments