Header

Jag vaknar upp med en dunkande huvudvärk, jag undrar vad som hände i går men hinner snabbt komma på att det var fest, fylla och en massa roligheter. Jag stänker på mig och reser mig ur sägen för att gå ut i köket och leta upp lite frukost. Min kombo är vaken och även han kommer ut i köket, vi pratar lite om vad som hände dagen innan och hur roligt vi hade haft det. Bruset av huvudvärkstabletten tar min koncentration en stund då huvudvärken har mig i sitt grepp, bakfyllan är ett faktum, men efter en alvedon eller två så brukar det bli bättre. Det måste bli bättre för i kväll ska vi ha förfest med några kompisar för att sedan dra ut på krogen. Vi ska festa hela natten lång igen.

Det plingar på dörren och några av gästerna är på plats för att börja förfesten. Det höga ljudet av dörrklockan ilar igenom mitt huvud då bakfyllan fortfarande är ett faktum, fan tänker jag ”jag skulle ha tagit det lugnare i går”.

Musiken dånar ur högtalarna och diskussionerna är vilda, någon dansar för sig själv, en annan vill hitta den perfekta låten och resten försöker göra sig hörda genom musiken. Det shottas jägermaister, det drick öl och sprit. Stämningen är på topp - för de flesta, men jag är fortfarande för bakfull för att kunna njuta helhjärtat. Jag fortsätter att tänka att om jag bara dricker lite mer så kommer jag ”komma i gång”. Visst bövel jag full men jag kom aldrig i gång och när de andra var redo för att gå ut på krogen så stannade jag kvar, jag och min kompis. Jag var full, trött och hemma vilket ledde till att jag direkt gick och la mig i min säng. Det är det sista jag minns.

Liksom dagen innan vaknar jag upp med en huvudvärk som dunkar i skallen på mig. Det tar inte många sekunder innan jag minns festen och jag förstår att det är en begynnande bakfylla jag återigen känner. Jag vet att jag är hemma i min säng, det jag inte vet är att min kompis ligger bredvid. Jag hinner tänka ”vad gör han här” då jag samtidigt inser att jag är naken. Jag vet att jag la mig i sängen med underkläderna på kvällen innan. Jag lixom fryser till is samtidigt som han grymtar till i sömnen och lägger armen runt mig. Paniken som sprider sig i min kropp går inte att beskriva med ord, jag vill bara därifrån.

På något magiskt sett lirkar jag mig ur omfamningen och får med mig täcket som jag snurrar runt kroppen samtidigt som jag springer in i min kombos rum. Han är vaken och lite förundrad över vad jag gör där inne. Tyvärr får jag inte ur mig vad som har hänt, istället sitter jag på sängkanten inlindad i mitt täcke och prata om allt mellan himmel och jord tills det är dags för honom att gå till jobbet. jag klär på mig och blir tvungen att möta min kompis inne på mitt rum. Det är då jag ser den, den använda kondomen på golvet och det jag har befarat visar sig vara sant.

Jag har alltså gått och lagt mig i min egen säng påklädd och på morgonen är jag naken och har används för att tillfredsställa en annan individ. Skammen som öste över mig, ångesten som vältrade sig över mig och självhatet som där och då bekräftade sin plats i mitt bröst.

I många år har jag skämts över detta, jag har inte velat prata om det eftersom jag har trott att jag får skylla mig själv. Jag har tidigare skrivit om min låga självrespekt och detta var en händelse som blev som ett bevis för mig, ett bevis att jag inte är värd lika mycket som andra. Jag är inte värd att bemötas med respekt och kärlek, där fick jag det bevisat för mig - återigen. Det är så klart inte sant att jag skulle vara mindre värd än någon annan, men det var hur jag upplevde mig själv då.

Jag vill dela med mig av den här historien då jag vet att det är så många andra tjejer som sitter på liknande historier. Historier som skaver, gör ont och ger skuldkänslor. Ingen ska behöva uppleva något sådant. Jag vill förmedla att det är okej att säga nej, det är okej att ånga sig mitt i sexet, det är okej att inte vilja men det är aldrig någonsin okej att göra någonting mot en annans vilja. Bara för att en inte säger nej så betyder det inte det ja!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Ett barn nynnar på lille katt, någon surplar på kaffe, en annan vänder blad i en tidning och tåget skumpningar vaggar mig sömning. Jag slumrar så där lite halvt och känner mig för första gången på länge avslappnad. Det säger PANG så kommer den tillbaka - ångesten och oron i magen. Jag är klarvaken igen och katastroftankarna haglar innanför pannbenet på mig. Jag bönar och ber hjärnan att sluta, hjärnan fortsätter. Här sitter jag med panik i kroppen och en oro i magen för saker som jag ändå inte kan påverka. Återigen förstår jag intellektuellt att det är onödigt att oroa sig men jag känner inte så. Det jag känner är panik och ångest.

Jag tänker att om jag inte kan påverka det så behöver jag inte slösa tiden på att oroa mig, ändå oroar jag mig - vart har logiken tagit vägen?

Jag oroar mig för att det ska bli krig, att tåget ska chrasha, att jag ska få en panikångestattack bland folk, terror attentant, för att hissen ska stanna, redovisningen i skolan.. ja nästan allt. Så här har jag nog alltid hållit på, mer eller mindre, jag är en orolig själ av naturen dock har det aldrig varit så här illa.

Hissar har alltid skrämt mig men jag har ändå alltid kunnat åka i dem ändå. Sendan två veckor tillbaka klarar jag inte av en hiss utan att få panik. Det här retar ju så klart envisheten i mig som vägrar bli påverkad av ”trams” och in i hissar går jag ändå och panik det får jag ändå.

Väl framme i Malmö i fredags så fick jag min rumsnyckel på hotellet. ”Varsågod här är din nyckel” säger receptionisten och ler. ”Var det våningen fem?” Säger jag med skakig röst och han nickar. ”Hissen är där” svarar han och pekar med handen mot de två olika hissar som finns på hotellet. Paniken infinner sig direkt när jag inser att här finns ingen trappa, in i hissen går jag och paniken utbryter. Så höll jag på upp och ner ett antal gånger. Frågan är om jag utsätter mig för en onödig stress eller om jag KBT’ar mig själv mot ett lugnare jag. Vad tror du?

Nu tänker du säkert, ”varför frågade hon inte om trappa, det måste ju finnas någon trappa iaf av säkerhetsskäl”. Ja jag vågade helt enkelt inte fråga, jag var rädd att bli dömd.

Likes

Comments

Hurru har du tänkt på hur mycket man tar för givet? Det hade inte jag innan jag började få panikångest. Jag tog för givet att kunna åka tåg, att åka hiss eller köra bil. Det har alltid varit en självklarhet att bara ställa sig i hissen eller på tåget utan att reflektera över det. Idag tvekar jag inför varje tågresa, bilfärd och andra tillfällen som triggar panikångesten. Psykologen frågande mig vad det värsta som kan hända är? Ja du, svarade jag och tänkte så det knakade. Jag vet faktiskt inte, det är nog känslan att vara instängd tror jag.

Det värsta som kan hända är just att jag får panikångest och jag vet att panikångesten i sig är inte farlig - jag vet det men jag känner det inte. Kroppen reagerar som att jag ska dö samtidigt som hjärnan bara vill att jag ska springa därifrån.

Jag vägrar låta min nyfunna vän bestämma över mig, jag vägrar att hen ska få styra över mig och jag vägrar låta mig bli isolerad. Rent instinktivt vill jag stanna hemma i min trygga comfortzone men jag förstår att jag måste ge mig ut och exponera mig för de obehagliga situationerna. Jag förstår att det inte är farligt därför får jag tvinga mig till det. Att kunna åka till skolan är ett måste, att kunna köra bil är ett måste och att kunna vistas bland folk är ett måste - därför sitter jag nu på ett tåg mot Malmö för att bevisa för panikångesten att jag kan klara det!

Hoppas du har en fin fredag!

Likes

Comments

God morgon kompis!
Jag har precis ätit frukost och ska strax åka not psykologen som inte är inte en dag för tidigt. Jag känner ett stort behov av att få prata idag, jag vill prata om paniken som har börjat smyga sig på. Paniken som blir värre och värre för varje dag, måste bryta det mönstret på något vis och jag hoppas jag kan få hjälp med det!

Resten av dagen skall jag ägna åt att tentaplugga till årets svåraste kurs. Har du någongång känt att du läser och läser men är helt blank efteråt? Så känns hela den här kursen för mig, blank lixom. Det kanske säger mer om mig och mitt mående än om kursen egentligen?

Det känns ganska talade för denna period i mitt liv i övrigt, blankt. Jag tror jag kommer minnas den här tiden som blank med en tomhetskänsla men också med sorg. Det är så oerhört mycket sorg nu.

Hur tror du att du kommer minnas denna tid i livet?

Likes

Comments

🌸I samarbete med smaskmask🌸

Nu har du chansen att vinna ett akne paket från smaskmask . Dessa ansiktsmasker är utvalda speciellt för dig som har akne eller känslig hy.

För att delta:
1. Följ mig på Instagram Karnfrisk_
2. Tagga tre kompisar som du tror vill delta i tävlingen

Vinnarna dras på onsdag 4/10 - Lycka till!

Likes

Comments

I fredags var det ett halvår sedan terror attacken i Stockholm ägde rum, en dag jag sent kommer att glömma. Den dagen klarade jag mig bra men jag använder den dagen som måttstock. Mitt mående var redan då rätt dåligt och depressionen hade mig i ett järngrepp. Det slog mig då att detta tillstånd har varat över ett halvår nu. Det kom som en käftsmäll och det gjorde mig oerhört ledsen, ska det vara så här för alltid?

Känslan av hopplöshet infinner sig när jag tänker på mitt mående och hur länge det har hållit i sig. Jag känner hopplöshet när jag tänker på att jag har testat alla mediciner. Jag känner hopplöshet när jag inser att jag blir sämre istället för bättre. Jag känner hopplöshet när jag tänker på hur långtid det ska ta innan jag mår bra...För det kommer ta tid och förmodligen långtid, eller kommer det någonsin att bli bra?

Jag känner mer hopplöshet när jag tänker på hur mycket den jäveln (depressionen) har stulit av mig, så mycket tid, så många skratt, mitt bröllop (som kommer ske vid ett senare tillfälle ist), så många nätters sömn och så mycket lycka. Jag vill slå depressionen på käften och att den låter mig få känna hopp igen.

De säger att detta tillstånd inte är för alltid - jag kan idag inte känna så. Det känns som att det är för alltid.

Det jag kan göra är de små sakerna i vardagen. Jag gör matlådor så jag äter bra
Jag försöker sova mellan 6-8 h per natt
Jag tränar minst 4 gånger i veckan
Jag yogar
Jag träffar kompisar
Jag äter mediciner
Jag går till psykologen

En läkare sa till mig ”rekommendationen är att man ska träna och komma ut för att träffa vänner. Du gör ju redan det, så vi kan nog inte hjälpa dig mer härifrån”.

Har du något mer tips som jag kan lägga till på listan?

Likes

Comments

Likt ett russin är jag nu hemkommen från ett dygn på spa. Jag har badat, bastat, tvagat, ätit, badat mer, fått massage och sovit mycket. Kan inte tänka mig något bättre just nu. Jag hade så klart den sedvanliga ångesten molande i magen hela tiden dock var den mildare än vanligt. Hur skönt är inte det tror du, alltså wow vilken känsla att få glömma ångesten för en stund och ”bara vara” som man så klyschigt brukar säga. Tack Skepparholmen spa för ett oerhört trevligt dygn.

Likes

Comments

Hej kompis
Det har varit lite dåligt med uppdateringar senaste veckan, dels för att min dator inte går att ladda och dels för att jag har kämpat med att piffa upp bloggen lite. Visst är den fin nu?

Jag känner mig så klart fortfarande jätte tom och ledsen. Det är som att min hjärna inte har förstått förrän nu att katterna är borta. Vi ägnade dagen åt att städa, dammsuga och rensa undan efter katterna, så fruktansvärt sorgligt. Har du någongång varit tvungen att hitta ett nytt hem åt ditt husdjur?

De senaste dagarna har jag mått sämre igen, jag tänker att det kanske inte är så konstigt eftersom det är mycket som händer just nu, så jag förstår varför men jag kan inte känna det. Faktum är att min kropp har börjat leva sitt egna liv och agerar som om jag ska dö emellanåt. Jag antar att det är panikångest, något jag inte har upplevt på många år. Trånga utrymmen är värst, en hiss, tunnelbana eller ett litet rum. Allt börjar snurra, hjärtat bultar och hjärnan befinner sig i en verklighet där jag ska dö (vilket jag efteråt förstår att jag inte ska göra) vilket givetvis är helt genom vidrigt. Min tanke om detta är att det kan bero på stress, det är mycket för mig just nu och det kanske visar sig så här? Passande nog ska jag åka iväg på spa i morgon, hoppas att det har positiv effekt!

Har du haft panikångest? Vad gjorde du? Har du några tips? (Du får jätte gärna maila om du inte vill skriva i kommentarerna karnfriskblogg@gmail.com)

God natt

Likes

Comments

I går flyttade katterna. Vi packade in dem i burarna och körde hem till deras nya hem. Tårarna sprutade hela vägen hem. Idag var det ingen som kom och mötte mig vid dörren, det är ingen som spinner och ingen som trampar hysteriskt på min mage. Det känns så oerhört tomt här hemma, det är så tyst och ensamt.

Idag vet jag inte vad jag ska skriva mer än att det är ensamt och ledsamt. Jag är så jävla ledsen bara. Jag kan inte beskriva det bättre än att jag känner en tomhet inom mig, tomheten ger mig ångest och ångesten äter upp mig inifrån. Jag är alltså uppäten inifrån i denna stund!

Det blir inte mer än så idag!

Likes

Comments

Idag fungerar det hurru, en helt okej dag! Precis lagom med ångest och lagom med kontroll, trots att jag skrev en hemsk tenta idag. Håll alla tummar och tår för att det blir ett G i alla fall.

Jag har gjort en spaning på mig själv, jag ställer inte alls lika höga krav på mig själv längre. Jag äter fortfarande noga (jag har koll på precis allt jag äter) och jag tränar mycket (efter schema) dock har jag slutat slå på mig själv om jag missar ett träningspass eller skriver en dålig tenta. Att ha funnit det lugnet och tryggheten är för mig ovärdeligt och ett måste om jag ska kunna bli kärnfrisk. Vad är det värsta som kan hända? Att jag får göra om tentan bara. Jag tror faktiskt inte att jag kommer hamna där igen, att vara så hård mot mig själv. Det är en lång väg att vandra kvar men nå har jag kommit en bit på vägen och det glädjer mig. Jag tänker att vi generellt behöver bli bättre på att ge oss själva positiv feedback emellanåt. Eller i alla fall inte slå på oss själva så länge det inte blev perfekt. Tänk på hur du skulle behandla din kompis - behandla relationen till dig själv precis så som du skulle göra med din vän. Vi är bara människor och vi gör så gott vi kan tänker jag. Min sambo har infört en pepp stund varje dag. Under några minuter tvingas jag att säga några positiva saker som har hänt under dagen. Jag upplever just nu att det är svårt. Jag kan inte komma på några bra saker istället fokuserar min hjärna på de negativa sakerna. Tex tentan, där hade jag kunnat säga "jag skrev en tenta idag" (det i sig är en bra grej) istället säger jag "jag skrev skitdåligt på tentan idag". Ja du hör ju hur mina tankar går, det mesta är mörkt motigt och svårt, skam den som ger sig jag får försöka i morgon igen! Hur gör du för att peppa dig själv?

Likes

Comments