Header

I samarbete med www.cykelkraft.se

Jag har fått testa ett par trådlösa hörlurar från www.cykelkraft.se som är över förväntan bra. När jag tränar är det så skönt att slippa sladdar och dessutom uppskattar jag den långa batteritiden, de har nu hållit i en vecka utan att jag har behövt ladda dem. Den lilla klämman som håller sladden på plats är en praktisk detalj som jag har saknat hos andra lurar.

Rekommenderas starkt, cykelkrafts utbud av hörlurar hittar du här: http://www.cykelkraft.se/cykeltillbehor/cykeldatorer-gps-pulsmatare/horlurar?p=1

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hej kompis!

Nu var det länge sedan jag skrev - det har varit mycket på senaste. Eller mycket och mycket.. Jag har varit extremt trött helt enkelt. Jag tänker att tröttheten beror på den mörka årstid vi befinner oss i men även att jag har lagt till nya mediciner. När man sätter in nya mediciner kan man börja må sämre i början och uppenbarligen också bli väldigt väldigt trött.

Mitt sömnbehov har varit enormt stort på senaste och det innebär att den vakna tiden på dygnet minimeras. När jag har så lite vaken tid behöver jag prioritera vad som är viktigast att hinna med och jag har valt att prioritera skolan, även om det känns kämpigt. Jag önskar att det räckte med 6-8 timmars sömn per natt för mig, då skulle jag hinna allt jag vill hinna. Jag vill hinna, träna, blogga, plugga, städa och umgås med vänner men det är fysiskt omöjligt nu när jag sover snarare 10-12 timmar per natt. Jag sörjer att jag sover bort så mycket av mitt liv dock har jag äntligen förstått att jag just nu behöver sova och min kropp behöver vila. Det är svårt att lyssna och ta till sig av vad kroppen säger, den skriker åt mig dagligen att ta det lugnt och varva ner men aldrig har jag lyssnat. Likt ett lok tuffar jag bara på, biter ihop och kör. Så har jag alltid gjort men nu har jag både börjat förstå och känna att jag behöver vila så vila det gör jag numera!

Så vad händer nu?
Jag hoppas på att fortsätta må bättre av den nya medicinen, skall tillbaka till läkaren i morgon och utvärdera. Det kommer bli en heldel plugg och julstök här närmast, jag skall också försöka träna regelbundet och det viktigaste av allt: jag ska fortsätta skriva då det är det mest terapeutiska för mig.

Håll nu tummar och tår att den nya medicinen fungerar för mig och att jag snart blir lite piggare!

Likes

Comments

Hej vännen

En liten uppdatering om läget; jag har som bekant klarat av en resa kollektivt med mycket folk och stillastående utan att få panik och idag stannade tåget i en tunnel, jag fick inte panik. Tankarna är där hela tiden och surrar i huvudet på mig men jag har klarat det ett par gånger nu bör jag inte klara det flera gånger då tänker jag. Jag ska ta mig igenom detta, jag ska komma ut på andra sidan och jag ska en dag må så bra att denna bloggen inte behövs något mer. Frågan är när - inte om.

Ibland tänker jag att det är onödigt att jag skriver ”det är väll ingen som vill läsa detta” tänker jag och en gnutta skam väller över mig. Jag har så många gånger fått det berättat för mig, att jag inte ska tro att jag är något och att jag tror att hela världen kretsar kring mig osv. Det ligger till grund för att jag alltid har haft svårt för att ta plats och våga säga vad som händer i mig; jag har trott att det inte är viktigt eller snarare att det är mindre viktigt än ändra personers åsikter och känslor. Det är känslor som jag fortfarande brottas med. Känslorna är inte eviga och det går att förändra dem eller i alla fall att byta ut dem mot behagligare och snällare känslor. Det är någonting jag övar på svin mycket varje dag, vissa dagar mer än andra dock pågår det en ständig kamp inom mig. Orden ekar i mitt huvud ständigt och skammen väller över mig igen, varför gör jag det här frågar jag mig själv igen. Jag skriver den här bloggen för att jag mår bättre av det och för att det är en skara läsare som kikar in varje dag. Jag tycker det är märkligt att jag tror att ingen vill läsa eller bryr sig när jag varje kväll kollar på statistiken och ser att det är många som har knappat in för att se om ett nytt inlägg är uppe.

Ibland vinner han, djävulen på högra axeln. Han som hela tiden viskar i mitt öra att jag inte duger, att jag inte är bra och att ingen vill läsa min blogg. I de stunderna har jag tänkt att jag ska lägga ner och sluta tro att någon vill läsa om mitt liv, i just de stunderna har jag mött någon som har berömt bloggen. Jag tänker att på min andra axel sitter en fin liten ängel, han är inte lika verbal som motståndaren på andra axeln. Ängeln håller en låg profil till vardags men jag är helt säker på att det är för att han samlar kraft för att skicka en impuls till personer i min närhet att säga någonting positivt om mitt skrivande. Varje gång någon har sagt att det är kul att läsa eller att de följer min blogg blir jag rörd och glad och känner en glädje att fortsätta. Tack alla finingar som läser, skriver och peppar - ni är absolut bäst!


Vad vill du se mer av på bloggen, dagliga uppdateringar (lite kortare) eller längre mastigare inlägg (mer sällan)? lämna gärna en kommentar nedan!


Likes

Comments

Att vara anhörig till en person som lider av depression eller annan ångestsjukdom är inte alltid så lätt, man vill hjälpa men man vet inte hur. Jag frågade över hundra personer med depression vad de vill att omgivningen skall veta om sjukdomen och sammanställde det i en lista.

  1. Vi vet inte alltid varför vi mår dåligt, så tvinga oss inte att sätta ord på det
  2. Vi kan skratta och se glada ut även om depressionen fortfarande är ett faktum
  3. Vi kan vara dåliga på att höra av oss när vi är på botten. Fortsätt att ringa ändå
  4. Vi menar inte alltid det vi säger, ibland är det depressionen som talar
  5. Vi vill oftast men ibland KAN vi bara inte (tex följa med på fest eller gå till gymmet osv)
  6. Vi kan inte ”bara” sova om sömnlösheten infinner sig, äta om matlusten är borta, träna när vi inte orkar eller tänka positivt när tankarna är mörka. Det är inte ”bara att” för oss.
  7. Vi är trötta jämt, det spelar ingen roll hur mycket vi sover och det har ingenting med lathet att göra
  8. Vi kan ha svårt att hänga med när det händer mycket samtidigt tex ett samtal med många personer
  9. Vi har ofta svårt att minnas saker eftersom att hjärnan går på högvarv, det betyder inte att vi är mindre intelligenta
  10. Vi som mår dåligt vill inte ha "tycka synd om mig" kommentarer, då vi redan känner oss som en belastning.


Glöm inte att trycka på like nedan och att följa mig på instagram

Likes

Comments

Vet du vad? Idag funkade det, jag åkte i rusningstrafik, satt fast på pendeltåg och blev i hopklämd i folkmassan utan att få panik. Det fanns en liten oro för att paniken skulle komma, vilket den aldrig gjorde. Tror du att det har vänt nu? Vågar en hoppas på det?

Med risk för att låta naiv så tror jag verkligen att det kan vända nu, jag menar kom det över en natt så borde det väll kunna försvinna över en natt också. Jag hoppas verkligen verkligen verkligen att det är nu det vänder, som jag skrev för någon dag sedan - det är min tur nu!

Jag har tänkt mycket på varför jag fick panikångest från ingenstans mycket på senaste. Jag tänker att det kanske inte är så konstigt med tanke på alla trauman jag blivit utsatt för dock kräver jag en djupare förståelse för mitt beteende än så för att kunna slappna av. Tillsammans med min psykolog har vi försökt förstå paniken, bena ut, vända och vrida för att sedan gå till botten med när fröet såddes. Vi backar bandet lite; jag har som bekant alltid haft en dåligt självkänsla vilket har lett till att jag inte har tagit för mig så mycket. Jag var alltid den tysta tillbakadragna och konflikträdda lilla tjejen. Min erfarenhet av att uttrycka min åsikt eller känsla är att bli i ifrågasatt eller hyschad vilket har lett till en känsla av att det är fel att tycka någonting. Jag har nyligen kommit på och satt ord på att det är så här jag har upplevt min barndom och det var grunden för att jag skulle komma fram till att jag har alltid trott att jag inte får ha en åsikt om saker.

Jag har ju alltid trott att jag inte får ha åsikter och nu när jag har börjat ta plats i mitt eget liv samt ställa (minimala) krav på mina relationer så attackerar jag mig själv inifrån. Alltså jag tror att mitt undermedvetna skapar en panik ångestattack som ett straff inifrån eftersom att kroppen har inte hängt med i utveckligen. Hjärnan förstår men kroppen har inte förstått de nya spelreglerna ännu och agerar på det enda sätt den kan - panikångestattack.

varför de dyker upp i just på pendeltåg och andra trånga utrymmen vet jag inte, men det kan jag klura på till nästa gång!

Likes

Comments

Kompis!

Nu var det tyst ett tag igen, jag är sjuk. Jag åkte på öroninfektion (igen) och är deckad därav min tystnad. Öroninfektion är inte samma sak som öroninflammation vill jag passa på att förtydliga. Öroninflammation sitter bakom trumhinnan och behandlas med antibiotika (kanske inte i alla fall, men det går att behandla med antibiotika). Öroninfektion är en infektion i hörselgången på utsidan av trumhinnan. I mitt fall har det blivit så ininfektion blivit så kraftig att de inte kunde se trumhinnan alls och jag fick min smärta bekräftad. Mitt stora problem är att jag åker på denna skit 3-5 gånger per år och det kom som vuxen. Är det någon annan som får öroninfektioner hela tiden trots att en är vuxen?

Det är många som har frågat hur tentan gick som jag skrev om sist, det gick inte alls. Jag tror knappast att jag blir godkänd på den. Dock blev jag godkänd på den muntliga delen och alla andra tentor som jag har skrivit. Dessutom är det inte värre än att jag får skriva en omtenta - inte hela världen tänker jag.

Däremot är jag just nu livrädd för att jag ska halka efter - bli stressad- må sämre - hamna ännu mer efter - må sämre pga att jag ligger efter… ja du förstår. Jag är inte där nu och jag kommer med största sannolikhet inte att hamna där ändå är jag så rädd för det, varför? I vanlig ordning oroar jag mig för något som inte har hänt ännu och intellektuellt förstår jag att oron är helt onödig, ändå kan jag inte sluta oroa mig.

Det är som att min kropp är i beredskapsläge för att fly eller fäkta för sitt liv trots att det inte finns någon yttre (eller inre) fara alls. Minsta lilla förnimmelse i kroppen reagerar mina receptorer på och trycker på stora alarm knappen, jag kommer inte att dö om hissen stannar - jag vet det. Jag kommer inte svimma om jag exponeras och jag kommer inte att kvävas om det är för mycket folk på pendeltåget. Allt detta vet jag och kan tänka om det, men kroppen lever sitt eget liv och agerar som om jag befinner mig i en livshotande situation när det är lite för mycket folk på pendeltåget.

Idag bestämde jag mig för att sluta oroa mig, sluta må dåligt över saker som jag inte kan styra över och försöka vara mer i nuet. Det låter helt galet pretentiöst när jag skriver det, till saken hör att jag även i detta läge förstår att det inte bara kommer gå över på en dag. Inte på en dag men kanske över tid och må det få ta tid men jag ska dit där jag en gång har varit.

Har du varit på botten och vänt? vad gjorde du för att vända?

Likes

Comments

Hej kompis

Det har varit lite tyst här ett par dagar, jag har helt enkelt inte orkat - eller jag har inte orkat ha inspiration för att skriva. Det här är en period av extrem trötthet, jag vill bara sova. Jag försöker förstå denna trötthet och det enda jag kan komma fram till är att det är höst samt att medicinerna kan göra mig en smula (väldigt) trött. Om du minns så skrev jag tidigare om att medicinerna kan göra mig pigg och ändå blev jag rekommenderad att äta dem på kvällen innan sänggående. Detta resulterade i att jag var trött som satan på dagen och sov absolut ingenting på natten. Detta ändrades som tur var och jag fick börja ta dem på morgonen i stället - ja det hjälpte ett tag. Nu är jag trött igen.

Veckan har även bestått av en hel del plugg då jag har tenta på tisdag, i epidemiologi. Jag har så otroligt svårt att hänga med i plugget just nu och oroar mig så mycket för att inte klara av skolan. En oro som tar mycket tid och energi från mig. Tid och energi som jag skulle kunna lägga på att studera i stället men som du säkert vet är det lättare sagt än gjort och där är den negativa spiralen i rullning. Jag fick veta att jag har klarat terminens första tenta och projektarbete i veckan, något som gjorde mig oerhört glad, jag ska försöka använda den energin till nästa tenta. Jag vill vända tankarna och jag vill tänka positivt om kursen dock tar det tid att ändra tankebanorna - dock ska jag försöka!

Som vanligt på en söndag var det foodprep på schemat, det tar emot så mycket att börja laga all mat men när det är klart är det helt klart värt det. Det blir så enkelt att lyckas under veckan när att är förberett. För mig är att lyckas att 1. Äta överhuvudtaget 2. Äta tillräckligt mycket 3. Äta regelbundet. Det är tre viktiga aspekter för att jag ska må bra både fysisk och psykiskt men också för att kunna dra nytta av träningen och växa (ja jag vill växa).

Ha en fin söndagskväll vännen!

Likes

Comments

Ett barn nynnar på lille katt, någon surplar på kaffe, en annan vänder blad i en tidning och tåget skumpningar vaggar mig sömning. Jag slumrar så där lite halvt och känner mig för första gången på länge avslappnad. Det säger PANG så kommer den tillbaka - ångesten och oron i magen. Jag är klarvaken igen och katastroftankarna haglar innanför pannbenet på mig. Jag bönar och ber hjärnan att sluta, hjärnan fortsätter. Här sitter jag med panik i kroppen och en oro i magen för saker som jag ändå inte kan påverka. Återigen förstår jag intellektuellt att det är onödigt att oroa sig men jag känner inte så. Det jag känner är panik och ångest.

Jag tänker att om jag inte kan påverka det så behöver jag inte slösa tiden på att oroa mig, ändå oroar jag mig - vart har logiken tagit vägen?

Jag oroar mig för att det ska bli krig, att tåget ska chrasha, att jag ska få en panikångestattack bland folk, terror attentant, för att hissen ska stanna, redovisningen i skolan.. ja nästan allt. Så här har jag nog alltid hållit på, mer eller mindre, jag är en orolig själ av naturen dock har det aldrig varit så här illa.

Hissar har alltid skrämt mig men jag har ändå alltid kunnat åka i dem ändå. Sendan två veckor tillbaka klarar jag inte av en hiss utan att få panik. Det här retar ju så klart envisheten i mig som vägrar bli påverkad av ”trams” och in i hissar går jag ändå och panik det får jag ändå.

Väl framme i Malmö i fredags så fick jag min rumsnyckel på hotellet. ”Varsågod här är din nyckel” säger receptionisten och ler. ”Var det våningen fem?” Säger jag med skakig röst och han nickar. ”Hissen är där” svarar han och pekar med handen mot de två olika hissar som finns på hotellet. Paniken infinner sig direkt när jag inser att här finns ingen trappa, in i hissen går jag och paniken utbryter. Så höll jag på upp och ner ett antal gånger. Frågan är om jag utsätter mig för en onödig stress eller om jag KBT’ar mig själv mot ett lugnare jag. Vad tror du?

Nu tänker du säkert, ”varför frågade hon inte om trappa, det måste ju finnas någon trappa iaf av säkerhetsskäl”. Ja jag vågade helt enkelt inte fråga, jag var rädd att bli dömd.

Likes

Comments

Hurru har du tänkt på hur mycket man tar för givet? Det hade inte jag innan jag började få panikångest. Jag tog för givet att kunna åka tåg, att åka hiss eller köra bil. Det har alltid varit en självklarhet att bara ställa sig i hissen eller på tåget utan att reflektera över det. Idag tvekar jag inför varje tågresa, bilfärd och andra tillfällen som triggar panikångesten. Psykologen frågande mig vad det värsta som kan hända är? Ja du, svarade jag och tänkte så det knakade. Jag vet faktiskt inte, det är nog känslan att vara instängd tror jag.

Det värsta som kan hända är just att jag får panikångest och jag vet att panikångesten i sig är inte farlig - jag vet det men jag känner det inte. Kroppen reagerar som att jag ska dö samtidigt som hjärnan bara vill att jag ska springa därifrån.

Jag vägrar låta min nyfunna vän bestämma över mig, jag vägrar att hen ska få styra över mig och jag vägrar låta mig bli isolerad. Rent instinktivt vill jag stanna hemma i min trygga comfortzone men jag förstår att jag måste ge mig ut och exponera mig för de obehagliga situationerna. Jag förstår att det inte är farligt därför får jag tvinga mig till det. Att kunna åka till skolan är ett måste, att kunna köra bil är ett måste och att kunna vistas bland folk är ett måste - därför sitter jag nu på ett tåg mot Malmö för att bevisa för panikångesten att jag kan klara det!

Hoppas du har en fin fredag!

Likes

Comments

God morgon kompis!
Jag har precis ätit frukost och ska strax åka not psykologen som inte är inte en dag för tidigt. Jag känner ett stort behov av att få prata idag, jag vill prata om paniken som har börjat smyga sig på. Paniken som blir värre och värre för varje dag, måste bryta det mönstret på något vis och jag hoppas jag kan få hjälp med det!

Resten av dagen skall jag ägna åt att tentaplugga till årets svåraste kurs. Har du någongång känt att du läser och läser men är helt blank efteråt? Så känns hela den här kursen för mig, blank lixom. Det kanske säger mer om mig och mitt mående än om kursen egentligen?

Det känns ganska talade för denna period i mitt liv i övrigt, blankt. Jag tror jag kommer minnas den här tiden som blank med en tomhetskänsla men också med sorg. Det är så oerhört mycket sorg nu.

Hur tror du att du kommer minnas denna tid i livet?

Likes

Comments