bara jag

Jag kan ärligt säga att de tre månader som togs för att komma ur min depression, var de svåraste månaderna i mitt liv hittills. För mig, och för alla i min närhet. Det jag tänkte när jag mådde bra igen var att det var verkligen värt det, all skit, alla tårar. Allt jag hade gjort för att må bra igen.

Men nu, 7 veckor senare. Allt är tillbaka, paniken, tårarna, att jag inte vill ha någon nära mig. Att jag har taggarna utåt som mamma brukar säga. Och får jag bara säga att jag är så sjukt jävla trött på det här. När jag var deprimerad i våras så kände det som jag var i ett mörkt rum, helt tomt. Det enda jag såg var kakel, och det enda jag kände var kyla. Sen en trappa, som var den enda vägen upp. Och varje gång jag försökte ta mig upp. Så rasade den, begravde mig i smärta och sorg. Jag byggde om den, om och om igen. Tillslut så försvann den bara. Det är då allt är borta. Allt hopp, alla känslor. Det var bara tomt. Tillslut så vaknade jag bara upp utan kyla, utan mörkret. Det var ingenting jag kunde göra. Jag var bara tvungen att vänta.

Nu är jag tillbaka där. Men jag orkar verkligen inte nu, jag orkar inte försöka, jag orkar inte vänta. Jag vill bara ge upp.


Vi säger att jag lyckas den här gången oxå. Hur lång tid kommer det ta innan jag faller tillbaka? En månad? Ett halvår? hur mycket ska jag behöva gå igenom för att må bra. För mina krafter är snart slut.



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag hoppas att ni förstår hur äckliga ni är. Att det ni håller på med är inte okej. Och att ni anklagar mig för att ha ljugit om ett sexuellt övergrepp är så jävla lågt. Men ändå kan jag inte kräva att ni ska förstå. Förstå känslan att de inte lyssnade, att mitt nej inte var tillräckligt starkt. Att ingen tror på mig, jag förstår verkligen inte vad jag har gjort för att bli så sjukt hatad här. Att så fort jag sätter mig vid er går ni, efter varje gång jag har sagt något är det någon som mumlar något om mig. "Du är så jävla efterbliven. Fattar du inte varför vi inte vill va med dig? Du kom dit även fast du visste att ingen ville ha dig där. Du förstår våra liv."

Vad har jag gjort för att förtjäna det? Vad har jag gjort för att jag inte får gå och kolla på en jävla fotbollsmatch, för att det var någon som inte ville ha mig där? Eller är det jag som har gjort fel?

Ja, jag ljög, men det var för att jag inte ville göra dig ledsen. Men trodde du ärligt att jag skulle vara okej med det som hände?

Vill ni ha något himla bevis på det som hände. Kolla på mig, kolla på mina ben, på mina armar. Det är ärr. Vad har han för bevis egentligen? Nej precis, inget. Men han behöver inte det. För ni tror på han ändå. Och helt plötsligt så är det mitt fel.

"Alla säger att du överdriver. Men du var väll oxå full? Varför gick du inte bara när ifrån? Säg bara nej, herregud hur svårt ska det vara?"

Jag trodde helt ärligt att ni skulle förstå. Jag trodde ärligt inte att detta skulle sluta med att jag orkar bara inte mer. Jag orkar inte förklara mig om och om och om igen. Samma sak. Vet ni hur svårt det är? Jag sätter mig tillbaka i den situationen frivilligt för att försöka få dig att förstå. För att jag vill verkligen inte att du ska hata mig.


Jag vill bara veta att det ni gör just nu. Är att ni bryter ner mig. Och ifall ni tycker det känns bra, eller att det ska vara så. Är ni helt jävla sjuka. Och jag tror ni vet att era föräldrar inte är så speciellt stolta över er.

Hoppas ni skäms. För det ska ni.


Likes

Comments

Jag vet inte hur många gånger jag har suttit och skrivit det här, och sedan bara tagit bort allting och skitit i det. Får jag bara säga hur mycket jag hatar orden "psykisk ohälsa". Blir bara äcklad av det.

Oktober, då började jag komma in i min depression. Det är verkligen så sjukt när man tänker på det, hur lång tid det har gått. Förra året vid den här tiden var jag besatt av andras bekräftelse. Jag behövde känna att jag var bra nog. Men samtidigt så var inte jag mig själv. Utan jag var den tjejen med attityd, som inte hade några känslor. För jag var livrädd, att de skulle få reda på att jag inte var stark, att jag inte var bra nog. Hela min fasad brast när mina känslor blev ihop krokande med något som var i skolan. Eller snarare någon som var i skolan. Jag förstod inte själv att jag blev kär. För om jag skulle förstå det skulle jag aldrig tillåta det att hända. Så när min fasad bröts. Grät jag, ofta. Oftast inne på toaletten utanför mitt klassrum. Och skillnad mellan mig och min fasad. Var att jag gick in i klassrummet igen, tårögd, rädd och helt jävla förvirrad. För det jag inte förstod var att det inte var rätt. Sättet jag blev behandlad på. Var inte rätt. Att jag blev kallad värdelös av personen jag var fullkomligt förälskad i. Det var inte rättvist.

När de flesta märkte att jag var sårbar, skrattade de mest åt det. De visste varför, och de förstod väll bara inte min situation. Men hela grejen med min fasad från första början, var att ingen någonsin igen skulle kunna skratta åt mig. Så när satt jag, inne på toan med lampan som knappast fungerade, storgrät och förkrossad.

Då tänkte jag, vafan är jag värd egentligen. Människan jag just nu lever för. Vill inte ha mig. Personerna som faktiskt brydde sig om mig. Hade jag stängt ute. Det enda mitt liv var i den stunden. Var mörk, kallt och det fanns knappast någon luft kvar.

Och nu, i år. Är jag ute ur min depression, jag har underbara vänner. Och är med folk som faktiskt uppskattar mig. Det sög ja, att klippa band med folk man älskar. Med det är verkligen inte värt det. Att stanna med de som skadar en.

Jag vill bara säga tack till alla som faktiskt har hjälp mig igenom det här, tack Alice. För du fick mig att må så jävla bra. Och det får du fortfarande mig att göra. Tack Livia för att du stod ut med min jävla pms. Och att du satt och väntade på mig även fast jag tror att du visste att jag inte skulle komma.

Men även tack till de som har skadat mig. För nu i slutändan har ni bara gjort mig så jävla mycket starkare. Och det, är en sak ni aldrig kommer kunna ta ifrån mig.

Likes

Comments

bara jag

Motgångar, problem, och dåligt mående har de två senaste åren varit för mig. Två år då jag har testad alla metoder för att att undvika problemen, mitt dåliga mående och alla dess motgångar. Från att bete sig som att man inte bryr sig över huvud taget till att försöka göra drama och bråk. I min karusell har jag kastat av person efter person. För jag inte har orkat ta hand om problemet.

Allt blev för mycket. Jag sov nästan inget inatt. Har bara tänkt, har förstått att de jag har gjort är inte rättvist. Det jag har sagt och gjort för att ducka från allt. Just nu så känner jag bara ånger. Jag ångrar mina val, men jag skulle inte gå tillbaka och göra annorlunda. För jag har hittat mig själv. Allt jag gjorde de två senaste åren formade vem jag idag hur mina tankar.

Förlåt för alla som var min vän i höstas, för vilken bitch jag var. Jag låtsades att inte bry mig. För på lektionerna och rasterna betedde jag mig som att jag var tuff. Fast jag egentligen smet in på toan 5 gånger varje lektion för jag behövde gråta. Det var den största anledningen att jag bytte skola. Att varje rum i den byggnaden var fullt med ångest och tårar. Så ifall någon läser detta från min gamla skola, förlåt ifall ni vill träffa mig. Att jag undviker er, men jag är feg. Rädd att ni ska bli besvikna eller att jag går tillbaka till att bete mig som en idiot.

Vill bara säga att jag pallar inte döma folk för de misstagen de har gjort. För som sagt, de var misstag.

Att något saknas, jag har alltid en känsla av att det är något eller någon som ska vara här nu, med mig. Jag vet inte vem eller vad, men det känns konstigt. Det är väll bara en känsla av ensamhet egentligen. För det känns som jag kan var i ett rum med 10 personer och fortfarande känna mig ensam. Sen kan jag känna så för att ingen förstår mig, men jag fattar inte varför jag kräver att folk ska förstå mig. När jag inte ens förstår mig.

Den här resan jag håller på med nu, kanske jag måste göra ensam. Även fast jag inte vill. Det är oxå en av de anledningarna varför jag är arg på mig själv. Att jag stänger ut alla, tar ut mina taggar. Känns som att de är min sämsta sida. Som att när de blir för jobbigt stänger jag av allt. Oftast bara i en dag eller två. Men i höstas stängde jag ut allt i säkert två månader. Jag stängde av allt förutom kärleken för en person. Det sluta med att jag bröt ihop. Och då kom allt tillbaka, på en gång. Vad som har hänt, vad jag har gjort. Det var så jag gick sönder. Genom att i 2 månader låtsas vara tjejen jag alltid har varit rädd för.


Min blogg, det jag skriver. Jag har egentligen ingen aning om vilka ni är, vad ni känner, eller vad ni vill. Det enda jag vet är att jag skriver om det enda jag egentligen kan skriva om. Saker som ligger nära mitt hjärta. Ni kanske får lite mer förståelse. Vad de innebär att leva i en depression. Det jag har lärt mig är att ingen, någonsin, förtjänar att på psykisk dåligt. Aldrig någonsin.

Jag hoppas med hela mitt hjärta att du ler mycket i sommar, och att du får en bra skolstart i höst. <33 och att ni kommer ihåg att det finns ingenting som är "den perfekta kroppen". :)


Likes

Comments

Lite närmare ddn

Fem månader på en väg neråt. 5 månader när alla gnistor i min kropp om hopp har förstört.

Jag gjorde en dålig sak.. Och jag skäms. Förlåt. Men jag måste skriva, jag måste få ut det.

"Ta av dig kläderna eller skicka en bild" Det känns som de orden fortsätter eka i mitt huvud. Med din röst. Den rösten som har gett mig hopp.

Jag är så äcklad av mig själv, av min kropp. Inte av de vanliga tonårsgrejerna, som att jag har kroppskomplex. Nej. Utan för min kropp och hur den ser ut, skadar mig. Det har är första gången jag inte vet hur jag ska få fram vad jag menar. Det här är första gången jag är rädd för konsekvenserna.

Jag ställer mig upp och känner en hand slå till mig, vid detta läge var jag väll van. Många olika killar hade gjort så, och skrattat.. För det var ju inget illa menat. Du rörde ju bara min kropp, fast jag inte ville.

Jag var kär i dig, eller faktan att du fick mig att må bra. Hela dig gav mig bara ett stort leende, och jag skäms över det. Du ska veta att jag beundrade dig, ditt leende, dina ögon, ditt skratt. Det skrattet som fick mig att le i höstas, det skrattet som senaste gången vi sågs fick mig att börja gråta.


"Ta på dig en urringad tröja imorgon, gonatt" "Kan du inte försöka göra han kåt" "Ta av dig tröjan" "Kan du inte åtminstonde skicka en bild" "Kom igen gör det bara, jag lovar att inte spara den". De orden har varit i mitt huvud i en och en halv månad. Vet vad det värsta är, ingen förstår. När de säger det till mig, helt vanligt uttryck, helt vanligt leende de gör när de säger att det kommer bli bättre. Det är en lögn, för om de skulle förstå hur jag känner mig, skulle de gråta. Ifall de skulle känna samma känsla som mig, skulle de inte kunna le.

"Jag förstod inte. Jag förstod inte att hon tyckte det var obehagligt." Du förstod inte även fast jag skrek stop.

Jag har nu börjat låtsas, att allt är okej. Att jag kommer klara av att träffa dig utan att bryta ihop. Att vi skulle kunna börja om, för hennes skull.

"Jag tycker det är du som har gjort fel" Säger du, som inte har någon aning om vad som har hänt. Du som inte ens vet vad som har hänt. Sa de orden som gjorde ondast.

Utegångsförbud, det var ditt straff för det du gjorde. Dödslängtan, var det straff jag fick för det du gjorde.

-

Det kommer aldrig kunna vara samma sak mellan oss igen M, jag säger bara att det kommer blir bra. För jag vet att du kommer få ett ärr om jag lämnar dig. Men jag menar detta, jag älskar dig. Det kommer jag alltid göra. Men jag kommer aldrig kunna förlåta dig. Det ber jag om ursäkt för.

-

Det känns som jag ska ta upp en grej. Ja jag har skärt mig mer. Det finns bara en reaktion av de andra. "Lova att inte göra det igen." Då säger jag såhär, då får du lova mig att jag aldrig kommer må så dåligt igen så jag vill skära igenom min hud. Den här grejen med hud, jag har en fysik hud, som folk kan ta på. Personer har oxå en psykisk hud, så ifall jag skulle säga en elak kommentar till dig skulle jag inte ta åt mig. Ska jag berätta en sak. Jag har inte psykisk hud alls. Allt går rakt in i mitt hjärta, i mitt mående. Det är därför jag blir arg, ledsen, sårad så enkelt. Du kan säga en minsta lilla kommentar om mig. Går rakt in.

Efter ni har läst detta vill jag inte att ni ska skriva förlåt ifall ni känner er skyldiga. För det enda du gör då är att försöka att inte ta in det. Jag vill att ni sitter ner och tänker på det. Bara släpp telefonen, sluta fokusera på allt runt omkring och tänk. Tänk på hur du skulle reagera på detta.

"Äntligen ska du få träffa han, personen som betyder mest, men när du kommer dit. Det är inte han. Du börjar känna dig obekväm, allt kontroll du kände att du hade, är borta. Din inre vilja är som en droppe i havet. De säger saker och du lyssnar. Det blir bara mer och mer suddigt, vad som händer. Du tänker inte, du bara lyssnar och gör. Du halvligger ner i en soffa, som är lite snurrigt hur du kom dit. Du ser de sitta på andra änden av soffan, men det de är inte likadana. Obehag i hela kroppen, rädsla i hela kroppen, varje litet hårstrå på armarna ställer sig upp. Känslan av att det kommer hända något, något du inte vill slår dig. Du börjar skaka. Orden hur deras munnar kommer emot dig som ett hårt slag i ansiktet. Sakerna som händer, kan du inte göra något åt. Du ser vad de gör. Du säger stop. Sen blundar du, öppnar ögonen och du kliver in genom dörren hem. Går upp, lägger dig i sängen, gråter, somnar. Även fast du egentligen inte förstod vad som hände. "

Det var ingen våldtäkt, men det var mer än vad som är i närheten av okej.

-

Jag hoppas det är någon vuxen som läser detta, för detta händer, för många tjejer. Blir nu kallad som en vanlig grej, usch.

-

Vad mer ska jag säga. Jag är 13 nu. Grattis till mig. : /


Likes

Comments

Att må bra, Lite närmare ddn, Självskadebeteende

Mamma hade gömt allting, alla rakhyvlar, alla knivar, alla saxar. Jag behövde en rakhyvel, jag behövde smärta. Jag behövde ha blod. Med tårarna i ögonvrån springer jag in till badrummet. Jag visste att den var där någonstans, och jag behövde hitta den. Drar ut alla lådor, rotar överallt. Kollar ovanför byron och drog bort en träkorg vi har hårtänger i. Där ligger den. Jag får automatiskt en tillbaka blick på att jag står och sköljer bort blodet från den. Mamma hade åkt iväg och skulle säkert vara hemma snart. Men jag måste ha den, jag måste gömma den. Nedersta klädlådan insvept i en filt. Gick tillbaka till soffan och började få panik, jag kände mig så himla dålig, så himla värdelös. Panik. Mina lungor slutar ta in luft. Jag börjar hyperventilera. Sätter båda händerna i ansiktet som jag försöker gömma mig. Jag glider ner från soffan och sätter mig på golvet. Det känns som jag kokar, jag kände mig så obekvämt varm i hela kroppen. Stress. 10 minuter senare, är det slut. 10 minuter av panik.

Jag går in i sovrummet och lägger mig, känner de kalla lakanen kyla ner mig. Tänker på när jag ska göra det, att det ska vara mycket. Över hela armarna, bena. Överallt. Tankarna gick överstyr. Ska jag göra det? Jag orkar inte att känna mig värdelös längre. Helt tom. Jag orkar inte att vakna varje dag och bara vilja försvinna bort. Somna om. Att känna att alla skulle må så jäkla mycket bättre utan mig.

För ifall någon skulle vilja ha kvar mig, så skulle de hjälpa mig. Hjälpa mig att må ett litet litet mysteg bättre. Ifall min vän skulle vilja ha kvar mig, skulle hon inte göra det. Göra det som hon vet att jag inte klarar av. Göra det som har varit min största rädsla. Hon skulle inte göra det.

Vad är ens en vän. Är det någon man inbillar sig att ha bara för att inte känna sig ensam. Är det någon som man använder för att försöka må bra. Eller är det någon man kan lita på.

För jag vet att 9/10 personer jag har kallat vänner har svikit mig. Har gjort är ärr i mig. Att jag är så dum. Att fortsätta tro att någon nånsin skulle kunna vara äkta.

Det värsta är nog när man har fått ett inre sår, och man litar på ens vän att den personen ska plåstra om det. Få det att kännas bättre. Men istället sprider smuts i såret. Gör det till ett ärr. Gör det ännu djupare.

Vad ska man göra då? Vad ska man göra? För jag har ingen aning, jag kan inte hantera det. Inte ett till ärr.



Det känns som varje gång jag skriver når jag ett nytt rock bottom. Varje gång jag skriver har jag ett nytt ärr.

Likes

Comments

Lite närmare ddn

(tagit bort alla namn och skrivit bajskorv )


Du och Bajskorv

Jag vill inte vara arg, besviken, ledsen. Totalt helt trött på dig. Men du dog lite i mina ögon. Ganska mycket. Jag vill inte va med dig, prata med dig. Jag vill inte göra någonting.


. Jag har berättat allt för dig och du har varit min bästa vän, den enda personen jag har kunnat prata med.


Men du har inte varit helt ärlig. Du har varit bakom min rygg ett tag nu. Jag har känt andetagen i nacken. Nu kom det. Jag förlorade andan och fick så extremt ont. Det känns som någon tar allt ifrån mig. Allt som har byggts upp. Jag känner med händerna på ryggen. Tar tillbaka de och kollar på de. All vänskap var på mina händer.


Jag har blivit huggen i ryggen. Rakt in i hjärtat, rakt in i min vänskap med dig. Du Bajskorv var min syster. Du var person som visste man visste att man alltid hade.


Men nej. All vänskap har runnit ut i sanden. Jag kan inte andas. Jag lägger mig ner, det svider. Det bultar. Det känns som att någon petar i såret. Jag kollar bak. Du ligger där. Och säger ”Förlåt”.


Förlåt. Ett överanvänt ord. Älskar. Ännu ett. Vänskap. Ja också ett. Dessa orden slänger folk runt lite hur som helst. Du gjorde det med alla. För en vän gör inte såhär.

MAN GÖR INTE SÅHÄR MOT EN VÄN. MAN GÖR INTE SÅ MOT EN PERSON MAN ÄLSKAR, OCH TYVÄRR RÄCKER DET INTE MED ETT FUCKING FÖRLÅT.

Likes

Comments

Självskadebeteende

2 gånger har det hänt de två senaste veckorna, det är mycket mer ofta nu. Igår hände det senast och det känns ganska troligt att det händer idag också. jag vet inte vart den här bloggen kommer gå, Ärligt talat behöver jag bara prata med någon.

Jag är psykisk sjuk, har två självskadebeteenden och är nu självmordsbenägen. Hatar att säga det. Men det är sant. Jag har extrem dödsångest. Jag är rädd för mig själv. För jag är inte under kontroll. Hela mitt ben har nu sår på sig. Min arm har fått flera.

Alla de här bra sakerna som fick mig att må bättre förut finns inte där. Inget hjälper. Jag vet inte vad jag ska göra. Det tar kål på mig att se mamma såhär.

Ibland tror jag att jag delar med mig alldeles för mycket. Men jag är en sån person. Jag har inget skal. Alla kommer åt mig med va de säger och gör.

Jag ljög om det, för alla. För Alice, maddis vet inte ens. Jag är bara så besviken på mig själv. Varför ska jag ALLTID KOMMA OCH FÖRSTÖRA. Jag pallar inte att göra alla ledsna hela tiden. Att jag förstör allt. Att jag får alla att må dåligt. Det var det sista jag ville med det här.

Inatt när det hände så lyckades jag säga till mamma innan för mycket hade hänt. Jag blödde från min arm. Hennes blick när hon såg det. Man vill inte se sin mamma ha den där blicken. Jag berättade vart rakhyveln var. Hon kom tillbaka och sa "Tilda, din hud sitter i den är rakhyveln".

Vad ska jag svara. Så besviken på mig själv, men det är inte första gången de gör det. Jag berättade för Alice idag över skype. Jag skäms över mig själv. Så mycket.

Jag är slut.


Likes

Comments

Att må bra, Skola

Jag har inte skrivit på ett tag och anledning är att jag har mått piss. De två senaste veckorna har jag förlorat lust i allt, jag vill inte göra någonting.

För ca 6 veckor sedan bytte jag skola. Denna skola sa att de skulle försöka få det så bra som möjligt i den här nya skolan. Ja, de har gjort mycket för mig och det är jag väldigt tacksam över. Det finns en sak som nog skulle få de att förstå lite mer. Läs på om självskada, depprison, nedstämdhet. Ta 20 fucking minuter ur ditt liv att bara försöka förstå. Att jag är i en depprision, klarar nästan inte av någonting.

Jag ska försöka förklara detta så bra som möjligt för er. I november började vi en utredning som skulle göra så i fick kontakt med bup. Som också utredde min nedstämdhet och möjlighet ADHD. De sa då att vi skulle få kontakt med bup. Så bra nu vet ni det. Nu i min nya skola trivdes jag i min klass i tre dagar.

Jag fick kommentarer hela tiden att jag var var borta, hur jag såg ut, hur jag betedde mig o.s.v. av personer i min klass. Redan andra veckan jag gick i skolan så hade jag mailat min fröken, och fröken som ledde klassen jag ville byta till. För de hade sagt att de skulle försöka göra allt för att få det bra i skolan. Så vi har ett möte och pratar om detta klassbyte. Jag säger då att jag har klickat med personerna i den andra klassen. De frågar då om det har "hänt" något i den nuvarande klassen. Jag svarar nej, för jag vill inte att det första jag gör är att klaga på mina klasskamrater. Vi är barn, barn är ganska dumma i huvet. De förstår inte konsekvenser av de dom säger eller gör om man inte säger att om du gör eller säger detta får du inget Lördagsgodis. Så det kan jag inte riktigt säga lixom.

De säger då att ungefär påsklovet skulle vi ta upp detta ämne igen. Fine, säger jag. Förstår hur de tänker. I helgen mailar min pappa och min mamma min mentor och rektor och frågor om det är någonting som är möjligt? Idag fick min mamma svar. Jag blev allvarligt bara besviken.

" Vi kan inte låte Tilda byta klass eftersom hon inte har tillräckligt med närvaro, vi har oxå beslutat att vi ska vänta med kontakten med BUP. Hoppas ni kan landa i detta."

Mailet var självklart längre men tog meningarna som nådde ämnet.

Då tänker jag lite såhär. Ni vet att jag skär mig, ni har sagt att det ända sättet ni kan hjälpa mig är att jag öppnar mig helt. Åter igen, fine. Förstår det, jag litar på att de ska göra bra beslut.

Men att ni vet att jag har skärt mig två gånger de senaste veckorna och ni väljer ändå att vänta med kontakten på BUP. Jag är så fucking arg, för såå jävla mycket jag, mamma och pappa har kämpat, slitit och tagit i med allt för att ens få det från första början. Så säger ni nej.

När ni vet att både mina ben och armar har fått nya ärr, att det kommer komma många fucking fler om vi inte gör något åt detta. Att vi berättade för er direkt när vi åkte in säkert halv åtta på kvällen till akut BUP. När ni har sett med era egan jävla ögon när jag har en ren panikångest-attack och satt och grät och skakade 40 minuter inne på skoltoaletten. När ni har sett mina sår, bli flera och flera.

Men nej. Vi väntar nog med BUP.


Ska jag berätta varför det är så viktigt för mig att byta klass. Pågrund av att de tre senaste åren har jag varit extremt otrygg i min klass. När jag träffade personerna i klassen jag vill byta till, Delfin då. Ida, Sissela, Pardis, Kajsa, Thindra, Alex, och alla andra. Att de var så extremt snälla emot mig. Det kändes som jag hade vunnit på lotto. Jag kunde inte förstå att jag hade turen att hitta en trygghet. Att jag har varit retad, kränkt och mobbad de tre senaste åren.


Jag är bara mållös, arg, besviken och ledsen. Skriver detta när jag är upprörd så detta är väldigt aggresivt o.s.v. Ber om ursäkt om någon blev ledsen av detta. Om någon lärare ser detta vill jag inte att ni ska ta detta som allt är erat fel. Vill bara ge er en liten in blick. Förstå varför detta är så viktigt för mig. Skyller heller inte detta på skolan. Det är en helt fantastik skola och uppskattar väldigt mycket att jag fick börja där.


Mer om "min självskada" kommer snart.

Älskar er, stay stront, stay slayinggg.<3333

Likes

Comments

Att må bra, Självskadebeteende

Varför kan allt gå från perfekt till tomt och kallt. Jag bara ser upp i taket som är vit målat. Det enda jag ser är ett stort svart hål. Ett hål som jag har haft i mig själv i 4 månader. I 4 månader har jag försökt att lista ut det. Lista ut varför det aldrig försvinner. Det gör ont, smärtan är alltid där, den psykiska smärtan. Jag tror det är därför jag göra det, skär mig. För då hinner man inte tänka på den psykiska smärtan utan mer för den fysiska. Om ni någon gång har brutit något så vet ni att det gör himla ont. Tänk er den smärtan fast i ett mer extrem smärta. En inre smärta. Det värsta är att man inte direkt kan gipsa det. Nej, det finns ingen enkelt väg ut. Ingen smitväg, ingen paus. Det är där hela nätterna. Hela dagarna. Varje dag. I 120 dagar och jag gått runt med något brutit i mig. Det har inte läkt, eller blivit bättre. Jag kan inte minska smärtan med alvedon. Det enda jag vet hur man glömmer smärtan är att skära sig. Det är därför man blir beroende. Jag gör det inte för att få uppmärksamhet, eller visa folk att jag mår dåligt. Jag gör det för jag behöver en paus. Att bara få vila i kanske 2 minuter. Jag njuter så mycket de där minuterna. Det låter extremt konstigt. Absolut kan det vara svårt att förstå, men jag njuter inte av att skära mig. Det är hemsk, jag njuter av att inte känna smärtan.

En månad utan en paus. Det värsta med allt det här är att jag vet att det kommer hända igen. Grejen med att det blir en dålig sak är för att när jag skär mig sårar jag de jag älskar själar oxå. Jag ska hålla ut så länge jag kan. Alice, Maddis, mamma, pappa, Elsa. Förlåt.

Det var aldrig meningen att ni skulle bli skadade av det här. Eller någon överhuvudtaget. Det var inte meningen att min mamma skulle må dåligt på dagarna pågrund av mig. Eller att mina bästa vänner skulle börja gråta när de såg min arm. Att ni skulle börja oroa er för mig. Förlåt.


Jag ska försöka att låta bli. För eran skull. För det var inte meningen att det skulle bli såhär. Inte alls.


Likes

Comments