Att må bra, Lite närmare ddn, Självskadebeteende

Mamma hade gömt allting, alla rakhyvlar, alla knivar, alla saxar. Jag behövde en rakhyvel, jag behövde smärta. Jag behövde ha blod. Med tårarna i ögonvrån springer jag in till badrummet. Jag visste att den var där någonstans, och jag behövde hitta den. Drar ut alla lådor, rotar överallt. Kollar ovanför byron och drog bort en träkorg vi har hårtänger i. Där ligger den. Jag får automatiskt en tillbaka blick på att jag står och sköljer bort blodet från den. Mamma hade åkt iväg och skulle säkert vara hemma snart. Men jag måste ha den, jag måste gömma den. Nedersta klädlådan insvept i en filt. Gick tillbaka till soffan och började få panik, jag kände mig så himla dålig, så himla värdelös. Panik. Mina lungor slutar ta in luft. Jag börjar hyperventilera. Sätter båda händerna i ansiktet som jag försöker gömma mig. Jag glider ner från soffan och sätter mig på golvet. Det känns som jag kokar, jag kände mig så obekvämt varm i hela kroppen. Stress. 10 minuter senare, är det slut. 10 minuter av panik.

Jag går in i sovrummet och lägger mig, känner de kalla lakanen kyla ner mig. Tänker på när jag ska göra det, att det ska vara mycket. Över hela armarna, bena. Överallt. Tankarna gick överstyr. Ska jag göra det? Jag orkar inte att känna mig värdelös längre. Helt tom. Jag orkar inte att vakna varje dag och bara vilja försvinna bort. Somna om. Att känna att alla skulle må så jäkla mycket bättre utan mig.

För ifall någon skulle vilja ha kvar mig, så skulle de hjälpa mig. Hjälpa mig att må ett litet litet mysteg bättre. Ifall min vän skulle vilja ha kvar mig, skulle hon inte göra det. Göra det som hon vet att jag inte klarar av. Göra det som har varit min största rädsla. Hon skulle inte göra det.

Vad är ens en vän. Är det någon man inbillar sig att ha bara för att inte känna sig ensam. Är det någon som man använder för att försöka må bra. Eller är det någon man kan lita på.

För jag vet att 9/10 personer jag har kallat vänner har svikit mig. Har gjort är ärr i mig. Att jag är så dum. Att fortsätta tro att någon nånsin skulle kunna vara äkta.

Det värsta är nog när man har fått ett inre sår, och man litar på ens vän att den personen ska plåstra om det. Få det att kännas bättre. Men istället sprider smuts i såret. Gör det till ett ärr. Gör det ännu djupare.

Vad ska man göra då? Vad ska man göra? För jag har ingen aning, jag kan inte hantera det. Inte ett till ärr.



Det känns som varje gång jag skriver når jag ett nytt rock bottom. Varje gång jag skriver har jag ett nytt ärr.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Lite närmare ddn

(tagit bort alla namn och skrivit bajskorv )


Du och Bajskorv

Jag vill inte vara arg, besviken, ledsen. Totalt helt trött på dig. Men du dog lite i mina ögon. Ganska mycket. Jag vill inte va med dig, prata med dig. Jag vill inte göra någonting.


. Jag har berättat allt för dig och du har varit min bästa vän, den enda personen jag har kunnat prata med.


Men du har inte varit helt ärlig. Du har varit bakom min rygg ett tag nu. Jag har känt andetagen i nacken. Nu kom det. Jag förlorade andan och fick så extremt ont. Det känns som någon tar allt ifrån mig. Allt som har byggts upp. Jag känner med händerna på ryggen. Tar tillbaka de och kollar på de. All vänskap var på mina händer.


Jag har blivit huggen i ryggen. Rakt in i hjärtat, rakt in i min vänskap med dig. Du Bajskorv var min syster. Du var person som visste man visste att man alltid hade.


Men nej. All vänskap har runnit ut i sanden. Jag kan inte andas. Jag lägger mig ner, det svider. Det bultar. Det känns som att någon petar i såret. Jag kollar bak. Du ligger där. Och säger ”Förlåt”.


Förlåt. Ett överanvänt ord. Älskar. Ännu ett. Vänskap. Ja också ett. Dessa orden slänger folk runt lite hur som helst. Du gjorde det med alla. För en vän gör inte såhär.

MAN GÖR INTE SÅHÄR MOT EN VÄN. MAN GÖR INTE SÅ MOT EN PERSON MAN ÄLSKAR, OCH TYVÄRR RÄCKER DET INTE MED ETT FUCKING FÖRLÅT.

Likes

Comments

Självskadebeteende

2 gånger har det hänt de två senaste veckorna, det är mycket mer ofta nu. Igår hände det senast och det känns ganska troligt att det händer idag också. jag vet inte vart den här bloggen kommer gå, Ärligt talat behöver jag bara prata med någon.

Jag är psykisk sjuk, har två självskadebeteenden och är nu självmordsbenägen. Hatar att säga det. Men det är sant. Jag har extrem dödsångest. Jag är rädd för mig själv. För jag är inte under kontroll. Hela mitt ben har nu sår på sig. Min arm har fått flera.

Alla de här bra sakerna som fick mig att må bättre förut finns inte där. Inget hjälper. Jag vet inte vad jag ska göra. Det tar kål på mig att se mamma såhär.

Ibland tror jag att jag delar med mig alldeles för mycket. Men jag är en sån person. Jag har inget skal. Alla kommer åt mig med va de säger och gör.

Jag ljög om det, för alla. För Alice, maddis vet inte ens. Jag är bara så besviken på mig själv. Varför ska jag ALLTID KOMMA OCH FÖRSTÖRA. Jag pallar inte att göra alla ledsna hela tiden. Att jag förstör allt. Att jag får alla att må dåligt. Det var det sista jag ville med det här.

Inatt när det hände så lyckades jag säga till mamma innan för mycket hade hänt. Jag blödde från min arm. Hennes blick när hon såg det. Man vill inte se sin mamma ha den där blicken. Jag berättade vart rakhyveln var. Hon kom tillbaka och sa "Tilda, din hud sitter i den är rakhyveln".

Vad ska jag svara. Så besviken på mig själv, men det är inte första gången de gör det. Jag berättade för Alice idag över skype. Jag skäms över mig själv. Så mycket.

Jag är slut.


Likes

Comments

Att må bra, Skola

Jag har inte skrivit på ett tag och anledning är att jag har mått piss. De två senaste veckorna har jag förlorat lust i allt, jag vill inte göra någonting.

För ca 6 veckor sedan bytte jag skola. Denna skola sa att de skulle försöka få det så bra som möjligt i den här nya skolan. Ja, de har gjort mycket för mig och det är jag väldigt tacksam över. Det finns en sak som nog skulle få de att förstå lite mer. Läs på om självskada, depprison, nedstämdhet. Ta 20 fucking minuter ur ditt liv att bara försöka förstå. Att jag är i en depprision, klarar nästan inte av någonting.

Jag ska försöka förklara detta så bra som möjligt för er. I november började vi en utredning som skulle göra så i fick kontakt med bup. Som också utredde min nedstämdhet och möjlighet ADHD. De sa då att vi skulle få kontakt med bup. Så bra nu vet ni det. Nu i min nya skola trivdes jag i min klass i tre dagar.

Jag fick kommentarer hela tiden att jag var var borta, hur jag såg ut, hur jag betedde mig o.s.v. av personer i min klass. Redan andra veckan jag gick i skolan så hade jag mailat min fröken, och fröken som ledde klassen jag ville byta till. För de hade sagt att de skulle försöka göra allt för att få det bra i skolan. Så vi har ett möte och pratar om detta klassbyte. Jag säger då att jag har klickat med personerna i den andra klassen. De frågar då om det har "hänt" något i den nuvarande klassen. Jag svarar nej, för jag vill inte att det första jag gör är att klaga på mina klasskamrater. Vi är barn, barn är ganska dumma i huvet. De förstår inte konsekvenser av de dom säger eller gör om man inte säger att om du gör eller säger detta får du inget Lördagsgodis. Så det kan jag inte riktigt säga lixom.

De säger då att ungefär påsklovet skulle vi ta upp detta ämne igen. Fine, säger jag. Förstår hur de tänker. I helgen mailar min pappa och min mamma min mentor och rektor och frågor om det är någonting som är möjligt? Idag fick min mamma svar. Jag blev allvarligt bara besviken.

" Vi kan inte låte Tilda byta klass eftersom hon inte har tillräckligt med närvaro, vi har oxå beslutat att vi ska vänta med kontakten med BUP. Hoppas ni kan landa i detta."

Mailet var självklart längre men tog meningarna som nådde ämnet.

Då tänker jag lite såhär. Ni vet att jag skär mig, ni har sagt att det ända sättet ni kan hjälpa mig är att jag öppnar mig helt. Åter igen, fine. Förstår det, jag litar på att de ska göra bra beslut.

Men att ni vet att jag har skärt mig två gånger de senaste veckorna och ni väljer ändå att vänta med kontakten på BUP. Jag är så fucking arg, för såå jävla mycket jag, mamma och pappa har kämpat, slitit och tagit i med allt för att ens få det från första början. Så säger ni nej.

När ni vet att både mina ben och armar har fått nya ärr, att det kommer komma många fucking fler om vi inte gör något åt detta. Att vi berättade för er direkt när vi åkte in säkert halv åtta på kvällen till akut BUP. När ni har sett med era egan jävla ögon när jag har en ren panikångest-attack och satt och grät och skakade 40 minuter inne på skoltoaletten. När ni har sett mina sår, bli flera och flera.

Men nej. Vi väntar nog med BUP.


Ska jag berätta varför det är så viktigt för mig att byta klass. Pågrund av att de tre senaste åren har jag varit extremt otrygg i min klass. När jag träffade personerna i klassen jag vill byta till, Delfin då. Ida, Sissela, Pardis, Kajsa, Thindra, Alex, och alla andra. Att de var så extremt snälla emot mig. Det kändes som jag hade vunnit på lotto. Jag kunde inte förstå att jag hade turen att hitta en trygghet. Att jag har varit retad, kränkt och mobbad de tre senaste åren.


Jag är bara mållös, arg, besviken och ledsen. Skriver detta när jag är upprörd så detta är väldigt aggresivt o.s.v. Ber om ursäkt om någon blev ledsen av detta. Om någon lärare ser detta vill jag inte att ni ska ta detta som allt är erat fel. Vill bara ge er en liten in blick. Förstå varför detta är så viktigt för mig. Skyller heller inte detta på skolan. Det är en helt fantastik skola och uppskattar väldigt mycket att jag fick börja där.


Mer om "min självskada" kommer snart.

Älskar er, stay stront, stay slayinggg.<3333

Likes

Comments

Att må bra, Självskadebeteende

Varför kan allt gå från perfekt till tomt och kallt. Jag bara ser upp i taket som är vit målat. Det enda jag ser är ett stort svart hål. Ett hål som jag har haft i mig själv i 4 månader. I 4 månader har jag försökt att lista ut det. Lista ut varför det aldrig försvinner. Det gör ont, smärtan är alltid där, den psykiska smärtan. Jag tror det är därför jag göra det, skär mig. För då hinner man inte tänka på den psykiska smärtan utan mer för den fysiska. Om ni någon gång har brutit något så vet ni att det gör himla ont. Tänk er den smärtan fast i ett mer extrem smärta. En inre smärta. Det värsta är att man inte direkt kan gipsa det. Nej, det finns ingen enkelt väg ut. Ingen smitväg, ingen paus. Det är där hela nätterna. Hela dagarna. Varje dag. I 120 dagar och jag gått runt med något brutit i mig. Det har inte läkt, eller blivit bättre. Jag kan inte minska smärtan med alvedon. Det enda jag vet hur man glömmer smärtan är att skära sig. Det är därför man blir beroende. Jag gör det inte för att få uppmärksamhet, eller visa folk att jag mår dåligt. Jag gör det för jag behöver en paus. Att bara få vila i kanske 2 minuter. Jag njuter så mycket de där minuterna. Det låter extremt konstigt. Absolut kan det vara svårt att förstå, men jag njuter inte av att skära mig. Det är hemsk, jag njuter av att inte känna smärtan.

En månad utan en paus. Det värsta med allt det här är att jag vet att det kommer hända igen. Grejen med att det blir en dålig sak är för att när jag skär mig sårar jag de jag älskar själar oxå. Jag ska hålla ut så länge jag kan. Alice, Maddis, mamma, pappa, Elsa. Förlåt.

Det var aldrig meningen att ni skulle bli skadade av det här. Eller någon överhuvudtaget. Det var inte meningen att min mamma skulle må dåligt på dagarna pågrund av mig. Eller att mina bästa vänner skulle börja gråta när de såg min arm. Att ni skulle börja oroa er för mig. Förlåt.


Jag ska försöka att låta bli. För eran skull. För det var inte meningen att det skulle bli såhär. Inte alls.


Likes

Comments

Självskadebeteende, Att må bra

Så just nu kämpar jag skiten ur mig. Jag har inte skadat mig själv på tre veckor och 6 dagar. Jag är rädd för vad som kommer hända när jag hr klara 1 månad. Man vill ha en sorts beröm eller pris på något sätt. Problemet är att det pris jag vill ha är att jag ska få skära mig. Det är egentligen inte ett pris men för mig är det ett sätt att få ut ångesten. Av alla sätt som finns väljer jag det som blir kallad för ett självskadebeteenden. Just nu är jag på botten, jag vill inte göra någonting. Jag har tappat lusten att kämpa, att sova, att äta. Att leva.

Det värsta är att jag inte kan göra något åt det. Jag kan inte bestämma när det är som värst att man tar en paus. Anledning att jag döpte den här bloggen till käraliv vet jag inte. Det handlar väll om att jag inte uppskattar mitt liv, det kanske är sarkasm. Att den istället skulle heta plåga till liv. För just nu känns allt bara som en stort problem som jag vill ta bort. Mina föräldrar har förstått väldigt bra. Det går dock alltid i vågor, att ibland förstår de llite bättre, ibland förstår de lite sämre. Just nu klarar jag inte av att de inte förstår. Att jag inte orkar mer.

Vet ni vad som är det bästa för mig. Mina kusiner, och det här låter väll ganska självklart att familjen är ens bästa. Mina kusiner dock, har alltid gett mig så mycket kämpe kraft och glädje. Därför imorgon, när vi firar en månad fri från själv skada, ska jag vara med de.

Så det är en update på mitt mående. Grejen med att må dåligt är att hitta ett sätt. Det behöver bara vara en liten grej. Som gör dig glad. Eller åtminstonde att le ett litet tag. Titta på shitti-vines på youtube bara. Det är en grej jag gör.

Nu när jag endå pratar med er. Grattis alla jävla slayande tjejer där ute. Ni är så vackra och jag hoppas ni har haft en bra dag.


Puss och Kram <3 Nu ska jag kolla på mean guuurlss yasss. Women power


Likes

Comments

bara jag, Skola

Så jag har haft ångest över en grej på senaste, som nog påverkar många. Att man skäms över sig själv. Jag skäms över mig och min kropp ibland. Nu tänker jag mest på hur jävla hjärndöd jag blir ibland, varför skäms jag för min kropp? Den gör ju allt för att hålla mig frisk. Min kropp älskar mig, det gör er kroppar också. Så varför hatar vi de? Vad fan har de någonsin gjort mot oss? Det är bara en liten grej jag är förvirrad över.

Sen så hände det en grej förra veckan som typ har förstört hela min månad.

Det var en person som påpekade min kropp, och jag trodde att allt sånt skit var över. För vi är ju inte 9 år för i helvete. Så jag blev kallad för fet, och jag brydde mig inte så mycket första gången, men sen sa han det om och om igen. För vi var nämligen och simmade på Fyrishov med klassen. Som jag hade förberett mig så in i helvete mycket för, Det finns nämligen två personer i min klass som påpekar väldigt mycket hur jag ser ut. Många tar inte det på ett dåligt sätt. Men jag gick igenom en pissig period i mitt liv.

Hihi "period", okej är jag fem?

Så jag blev väldigt "utsatt" för hur min kropp var uppbyggd. Ska jag berätta. Jag går inte upp eller ner i vikt enkelt. När jag kom in i puberteten började jag gå upp i vikt dock som är helt normalt, men jag kom in i puberteten när jag var ca 8 år. Sen dess har jag går upp i vikt, för det är det som händer. Så jag vägde väll 40 kilo i 2:an och det var så tills typ 4:an, för då började saker hända. Jag fick ångest för min vikt och det gjorde då jag gick upp i vikt. Som aaabbsolutt inte är en dålig grej. Det är mänskligt. Så i somras vägde jag väll 60 kilo. Som ni kanske är mycket för att vara 12, men min kropp är helt klar med puberteten, den kommer lixom inte bli längre eller förändras. Jag har växt färdigt. Så anledning egentligen varför jag har gått i vikt sen i sommar är för att jag tar ett piller varje dag. Som är som ett anti-depprisiv ungefär. Dessa piller gör så att man går upp i vikt. När jag berättar det för folk så säger de lixom : varför tar du dom då? Biaaatch are you stupid. Om inte jag tar de där kommer jag åka ner med en hiss i en djup jävla depprision. Som sagt, jag är 12. Det är inte direkt bråttom att gå ner i vikt?! Vem sa ens att jag behöver gå ner i vikt. Jag kanske gillar min kropp knubbig och go.


Jag vill bara säga typ. Låt mig och min kropp vara, annars kommer den bli arg och kanske slå dig. Tack, hoppas ni har godis hemma.

Å precis som det står på mitt bröst. Slay. Always slay

Likes

Comments

bara jag

Så det här med att berätta lite om min själv hände ju inte, men bättre sent än aldrig. Jag tänkte väll att de som läser det här vet vem jag är. Fast de vet ju bara mitt namn egentligen. Jag har nog 10 styck som faktiskt vet vem jag är, så låt mig presentera mig.

Jag bor lite utanför Uppsala och jag blir oftast kallad för ett irriterande Bälinge barn. Så jag bor alltså i Bälinge och folk får en bra självkänsla om de kallar oss "Bälinge barn" för det. Bryr mig inte så mycket om det. Det här med att presentera mig kan jag göra på två sett. Antingen hela min "historia" eller bara hur min personlighet är. Tror inte någon bryr sig så speciellt mycket om något sett dock.

12 år har jag varit här. 13 i maj, jag är en överkänslig oxe men känner mig mer som en tunn tunn vas. Alla är rädda att jag när som helst ska gå sönder. Jag blir omkring kastad runt i många olika människor, inte på ett dåligt sett dock. Jag är en som person som inte förlåter folk enkelt, för om någon har gjort mig eller någon jag älskar illa får den inte en till chans. Därför kan jag ses som en väldigt dömande och dryg person. När jag egentligen bara är rädd. Jag skulle enkelt ta någon jag älskar liv före mitt. Så om jag säger att jag älskar dig så menar jag det, att jag skulle dö för dig. Förutom om jag typ är hög och säger det. Förlåt, jag är inte drogmissbrukare.

Ett sånt där skämt är det som gör att några blir sura på mig, för jag har humor på ett sätt som inte andra har. Som inte är bra eller dåligt. Det kan vara både och. Jag fattar inte att folk tar allting så personligt. Det är mitt problem.

I detta läge håller jag på att undersöka min adhd, för jag har det. Men inte som alla andra. Eller snarare sagt som alla killar. Jag slåss inte eller tar det utåt, jag har allt inombords. Det är det som gör mig till en överkänslig människa. Jag har stressad sönder i snart 3 år och därför gick jag in i väggen i våras och gick in i en depprision. Sen oktober har jag börjat äta tre piller om dagen. En av de pillerna är för att det är en sak som inte funkar i min kropp, som inte funkar i min mammas, morfars, eller gammelfarmors kropp. Det finns en bro som är trasig kan man säga, All glädje som man får i kroppen kommer aldrig fram till hjärnan. Som gör att man inte känner sig glad.

Ett annat problem jag har haft är med min kropp, jag har alltid tyckt att jag har varit tjock och inte varit nog. Eftersom jag vägde 2 kilo mer än alla andra. Den här medicinen jag tar för att bli glad gör så att man går upp i vikt. Det var då jag slutade bry mig. För om jag måste offra att ha en platt mage och thigh gap för att för att vara glad. Skulle jag gärna göra det. Sen har jag haft sömnproblem sen hela femman. Äter två sömntabletter per kväll som gör så att all min ångest ska gå ner ett tag så jag kan sova. För eftersom jag har adhd så är min hjärna igång hela tiden.


Vad behöver man veta mer? Min favoritfärg är blå. Nej inte exakt. Hoppas ni kan sova gott. Puss och godnatt

Likes

Comments

Självskadebeteende

Trigger Warning

Hur mitt självskadebeteende började? Vi tar det från början. I januari förra året blev jag förtjust i en kille. I februari gick det över till känslor. I oktober gick det över till ett förhållande. Den här killen hade jag alltid känt sen jag var liten. Så jag visste att han mådde dåligt på vintrarna. Precis som mig. Men jag tänkte inte på det, jag var förälskad i han. Gjorde allt för han. I november försvann solen helt. Han började förändras. Vi bråkade och han kallade mig för många olika saker. När vi gjorde slut försökte jag förneka det. Att jag förfarande mådde bra.

Jag var förstörd, förkrossad. Hade ingen kraft eller ork kvar alls. Det gick ett tag. Det var ungefär i slutet av november som jag började rispa lite på armen. Det gjorde ont men var skönt samtidigt. Jag fick extremt mycket ångest på en gång. Jag hade lidit av ångest innan, men runt den här tiden började allt bli värre. Under tiden hade jag oxå sömnproblem sen långt tillbaka, så jag sov i samma säng som mamma. På kvällen, precis innan vi somnade sträckte jag fram min arm. Ledde hennes fingrar till såren. Jag grät, hon började ställe frågor om det. Eftersom det inte var kraftiga sår försökte hon bara tänka att det var en engångshändelse. Tyvärr var inte detta läget.

Ca 1 vecka senare gjorde jag det igen. Lite hårdare, men fortfarande inte illa. Berättade inte. Någon dag var det lite värre. Då berätta jag för mamma, för jag visste att detta skulle fortsätta. Jag kände att jag blev beroende av det. Mamma sjukskrev mig efter jag hade mått extremt dåligt i ca 2 månader. Sen under den första dagen jag var sjukskriven kom dagen. Jag var uppe på mitt rum. Hade en panikattack, och jag hade en sax på rummet. Jag tänkte inte så mycket på vad jag gjorde. Tog saxen, blundade, sen skar jag en gång. Det gjorde riktigt ont. Blundade hårdare och skar igen, igen, igen. Det var blod överallt. Jag kastade iväg saxen på mitt vita lakan. Jag grät. Det gjorde så ont. ändå kändes det jag som hade gjort rätt. Det svullnade upp. Jag ångrade mig, Direkt efter.

Jag ville inte berätta för mamma. För det var illa. Det var riktigt illa. Jag ville inte att hon skulle se mig såhär. Jag grät dagligen. Under hela natten. Jag var rädd för mig själv.


Idag 27 februari 2017 har jag varit fri i 2 veckor. Jag är stolt.. Har all rätt att vara det. Har ingen anledning att berätta det här egentligen men en sak som jag har lärt mig under de här 2 åren jag har haft av psykisk ohälsa är att det blir bättre av att prata om det. Tack för du har kommit hit. Du är otroligt vacker. En till uppdatering imorgon.

Likes

Comments

Instagram@tildaaa.16