Idag ska jag träffa min psykolog.
1 gång i veckan går jag hos henne på KBT.
Det känns så overkligt att jag ska kunna bli kvitt min PTSD, med oro, min hälsoångest, mina katastroftankar och min panikångest som dyker upp pga detta.

Jag hatar verkligen mina katastroftankar. Ibland blir de värre och ibland är det bättre. Det kan vara en så liten grej i min vardag, något som någon säger, något jag ser i en tidning, kan vara små saker som triggar en oändlig mängd katastroftankar om ”tänk om jag blir sjuk”, ”tänk om jag har cancer där”, ”tänk om jag inte lever om tio år”, ”tänk om......”
De finns där hela tiden.
I bakhuvudet ekar de gång på gång, men jag tänker dem även aktivt. Oavsett om jag koncentrerar mig på att inte tänka eller ej så finns de där, som en röst i mitt huvud.

Det är så svårt, jag slår bort tankarna gång på gång. Men de kommer tillbaka.
Det är så svårt att tänka att det en dag kommer bli bättre med katastroftankarna. Hur ska det gå till?
Hur ska man sluta vara rädd för så stora saker? Hur ska jag kunna tygla all rädsla när jag en gång varit med om det jag är så livrädd för? När jag är så väl medveten om att det KAN hända mig?

Jag saknar att vara blåögd, med känslan ”äh det behöver jag ju inte tänka på nu.”


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Står på t-banan och tänker på hur allt, verkligen allt i mitt liv förändrades från år 2013.
Och hur det måste ha varit en stor anledning till att min bearbetning inte gick så bra.
Verkligen allt, hela grunden jag stod på, slets bort under mina fötter.
Jag flyttade ifrån mitt ex och bodde hemma.
Lämnade lägenheten och massor av saker vi hade gemensamt. Såg aldrig mer gemensamma vänner.
Min farfar gick bort, mitt band som jag repade med 3 dagar i veckan splittrades, mamma och pappa flyttade ifrån mitt barndomshem, jag gled ifrån flera vänner, det blev omorganisering på jobbet och vi bytte lokaler, min bror och hans dåvarande tjej gjorde slut, jag och A flyttade, vi fick barn, jag opererades, farmor gick bort, vårt lantställe såldes, farmors och farfars lägenhet såldes, allt det ledde till att jag mkt mer sällan (nästan aldrig 😔) träffar min faster och mina kusiner på pappas sida.

Allt som var bara förändrades. När jag tänker tillbaka på hur det var innan jag blev sjuk så är ingenting sig likt. Känns så konstigt.
Som ett helt annat liv.

Men det kanske det var också.

Likes

Comments

Idag är jag hemma. Första dagen på min sjukskrivning och det känns SÅ konstigt.


Jag har ingen uppgift, det är bara jag och Charlie (min hund) här hemma. Så är det ALDRIG.
Barnen är ju alltid här... eller min man. Jag är aldrig själv här hemma. Det känns så ensamt.

Jag har redan gråtit till 4 saker innan klockan ens hann bli 11.
Jag grät till två saker på tv och två saker på nätet...
Ibland känns det som att man är med i någon sorts Trumanshow-värld eller ngt. Man slår på TVn nu på morgonen och japp, då handlar det såklart om ångest och utmattning och hur livet plötsligt kan bli helt uppochner från en dag till en annan.
Och där sitter jag och gråter... fortsätter titta, känner igen mig, gråter. Tänker att nästa inslag ska bli ngt annat.
Men nej, det handlar om ungefär samma sak.. gråter lite till.


Jahapp. Är det såhär det är att vara hemma alltså. Man ser på sorgliga saker på TVn och tänker "har jag fixat allt jobb som behövde göras inför att jag skulle vara hemma idag?".

Japp, det första jag tänkte när jag fick veta att jag skulle vara hemma sjukskriven idag var "men då kan jag passa på att jobba lite hemma i soffan": Hmm...
Det konstiga är att den tanken slagit mig flera gånger. Det är kanske ett tecken på att man behöver komma bort lite?

Men jag är inte en sån som bara kan vara hemma och dega.
Jag behöver alltid ha något att göra, ett kall, en uppgift, skapa något.
Att inte jobba är jättesvårt för mig.

Kanske därför jag skapade den här bloggen nu?


Likes

Comments

Ok. Nu sitter jag här igen framför en blogg.

Jag vet inte varför det blir såhär, men jag har något sorts behov av att alltid skriva av mig. Att dela med mig att allt jag tänker och känner. Alla är verkligen inte så. Många stänger inne sina känslor och vill inte alls prata, men jag har sedan jag var liten alltid behövt prata om allt.

Jag skrev alltid dagbok. När bloggar kom bloggade jag alltid. Men nu var det längesen.


Idag är första dagen på min sjukskrivning.
Jag ska vara sjukskriven på 25% en tid för att orka genomgå KBT-terapi pga PTSD.
PTSD = post traumatisk stressyndrom (post traumatic stress disorder) .
Jag fick den diagnosen för ungefär en måndag sedan, efter att min psykolog gjort en noggrann kartläggning över vem jag är, vad jag varit med om och hur jag mår och vilka symptom jag har. Det isade sig vara PTSD.
Det var något jag själv misstänkte redan innan, då allt jag läst om när jag mådde som allra sämst stämde in på pricken.

Jag tog kontakt med den här psykologen i somras, då jag verkligen mådde skit. Hela min vardag blev påverkad av att jag mådde så dåligt. Jag var rädd och orolig och ledsen. Hade panikångest, extrema katastroftankar, dödsångest och fick för mig att jag hade olika sjukdomar som gjorde att jag skulle dö. Det hade pågått en tid men blev värre efter att min morfar gick bort i början på sommaren. Då exploderade allt. Det blev för mycket och jag, mitt psyke, kunde inte hantera det längre.


Jag har lärt mig så mycket om mig själv hittills under tiden jag gått hos min psykolog.
Allt jag varit med om sedan 2013, har kommit så tätt inpå varandra och det har inte funnits någon tid för mig att bearbeta detta förrän nu. Det har bara byggts upp som en stor klump inom mig, som nu är för stor så jag vet inte vad jag ska göra av den.

Kort om vad som hänt som gjort att jag är där jag är idag:

december 2013 - Min farfar dör rätt oväntat. Vi stod varandra nära, han var en viktig del av mitt liv och vi sågs ofta. Han var den första närstående som gick bort. Detta händer samma dag som jag skriver på papper om uppsägning pga omorganisering på mitt jobb och strax efter att jag gjort slut med min dåvarande kille jag varit tillsammans med i 10 år.
Jag har en ny kille som jag är superkär i, jag har rätt nyligen fixat en ny lägenhet och allt är väldigt annorlunda i mitt liv.

Feb 2014 - Jobbet har löst sig. Jag får veta att jag är gravid. Blir jätteglad.

Maj 2014 - Jag får ett uteblivet missfall, vilket innebär att jag tror att jag är gravid i v 13, men fostret dig redan i v 7 visar det sig på sjukhuset. Kroppen har gått runt och lurat mig att jag är gravid och allt är fine. Dramatiskt missfall som inte går som tänkt med tabletter osv vilket gör att jag blir hämtat med ambulans i hemmet.

På återkontrollen tar de cellprov, då jag missade det jag skulle tagit för två år sedan.

Juni 2014 - jag får ett brev på posten där jag får veta att jag har cellförändringar.

december 2014 - jag får veta att jag är gravid igen. Jag får även komma på återkontroll för cellförändringarna och ta biopsiprover. Är livrädd för missfall och livrädd för cancer. Läkaren som gör återkollen säger "men du HAR inte cancer... jag ser inget konstigt"

30 december 2014 - de ringer från Danderyds och säger att de fått svar på mina biopsiprover och att jag måste komma in.
Jag och min kille åker in och de säger att de tyvärr hittat cancerceller i mina prover.
Min värld rasar samman. Jag får en sådan panik jag aldrig fått förut. Tänker att jag ska dö. Allt jag inte hunnit göra i mitt liv.

Jan 2015 - gör en stor undersökning då jag är sövd. Opereras en gång. Får besked om att det troligtvis inte är en stor tumör. Men man vet inte om jag måste göra en till operation, mycket större.

Jan 2015 - vi får veta att jag väntar tvillingar. Enäggstvillingar som mår bra och sprattlar. Lyckan är obeskrivlig.

Jan 2015 - de ringer och säger att jag behöver opereras igen. En större operation då man tar bort livmoderhalsen och som kommer med en missfallsrisk. Allt rasar.

Feb 2015 - Gör en stor operation, mår skit, men barnen i magen klarar sig bra. Har obeskrivligt ont i magen pga operationen och mår riktigt illa.

Feb - juni 2015 - sjukskriven och ligger hemma på soffan. vill inte röra mig för jag är rädd för att den lilla livmopderhals jag har kvar inte ska palla att hålla inne barnen. Jag syr, läser, löser korsord varvat med panikångest över att barnen inte ska klara sig.

Juni 2015 - Gör en magnetröntgen som inte kan göras ordentligt pga min stora mage och barnen i den. Får veta att de kommer ta ut barnen i v 32+0. ingen fara, barnen är jättestarka och mår bra. Men får även veta att de i samband med kejsarsnittet kommer göra en hysterektomi på mig. Efter detta kommer jag aldrig mer kunna få barn.


26 juni 2015 - Barnen föds. Bästa dagen i mitt liv <3 Jag genomgår även den stora operationen. förlorar 3,4 liter blod - STOR blodförlust, under operationen. Läker ändå rätt bra och vi bor på Neo.

Juni 2015 - fyra dagar efter att barnen fötts dör min farmor. Min älskade farmor som jag stått så nära och pratat med i princip varje dag i telefonen.

Juli 2015 - vi får flytta till SöS Neo istället för att vara på Karolinska eftersom barnen mår så bra. Jag skrivs ut men har fruktansvärda smärtor och svullna ben och klåda och ont överallt. Har inga receptbelagda mediciner kvar så kontaktar läkare på sös där jag skrivs in och får hjälp. Får höra att min kropp är otroligt stressad.

Jag försöker komma igång med amningen. Vi tar hand om barnen som ska matas var tredje timme dygnet runt, jag kör med bröstpump varje gång, vi badar, byter blöjor, väger, mäter, tar hand om och håller koll, dygnet runt och får knappt någon sömn.

Juli 2015 - vi får äntligen, efter 3 veckor, åka hem till vårt nya radhus som vår familj hjälpte oss flytta till när vi var på Neo.

Jag är helt inställd på barnen och att ta hand om dem, får ingen sömn, och missar helt mig själv. Får blåsor i hela halsen, tappar hår, får ångest osv och tänker på att jag ska dö. känslan av att allt inte alls är bra längre, fastän det var det.


Jag går på rutinkontroller var tredje månad för att kolla återfall.
Jag börjar få hypokondri och får för mig att jag har bröstcancer, cancer i armen, i magen osv.

Juli 2016 - vi gifter oss. Allt känns felfritt och underbart <3

Under tiden växer min ångest och hypokondri, mina katastroftankar blir värre och jag börjar undvika det ena och det andra och gör saker för att "förebygga att jag ska få cancer".

Juni 2017 - Min morfar dör oväntat och plötsligt. Min värld rasar. Min morfar som jag stått så himla nära, som jag träffat så ofta. som jag gått hem till nästan varje dag under mammledigheten. Min underbara morfar som alltid lyssnade och brydde sig och var världens bästa människa. Borta. Jag fattar inte. Jag saknar honom så mycket.


Min ångest exploderar och jag mår fruktansvärt dåligt. Är övertygad om att jag har cancer i tarmarna och magen och hela min semester och sommar är förstörd av hur jag mår psykiskt.
Jag tar kontakt med psykologen jag går hos nu då jag känner att besöken hos kuratorn inte hjälper.


Och nu är jag här. Jag jobbar hårt varje dag med att inte vara på helspänn att nästa katastrof ska dyka upp runt hörnet.
Att inte tro att jag har en dödlig sjukdom. Att kroppen lurar mig.
Att inte få panikångest. Att stressa ner och varva ner, då jag är väldigt utmattad.

Hitta tid och rum för att läka det som hänt. Bearbeta och jobba och ge mig själv utrymme att läka.


Här kommer jag skriva om den resan. Om mina tankar.

Det finns ett före och ett efter.

Före 2013 då jag var en glad och stark tjej som trodde på mig, min kropp, som inte hade varit med om så stora händelser i livet. Det rullade på.

Efter 2013 - allt kommer som en smäll. Grej efter grej händer som sätter djupa spår och kastar omkull mig och trycker ner mig och vänder min värld uppochner. och jag har inget val annat än att åka med.

Nu har jag alltså fått diagnosen PTSD. Jag vet vad det är som gör att jag mår dåligt och min psykolog vet hur vi ska jobba bort det. Jag övar varje dag och 1 gång i veckan träffar jag psykologen och pratar och får hemläxor.

Läs mer om PTSD här

Jag måste öppna mig. och kanske kan jag t.o.m. hjälpa någon annan med det jag skriver här?


Likes

Comments