Header

Igår läste jag en text skriven av en tjej med en mycket vettig blogg. Hon skrev att hon tycker det är hemskt när människor stannar i osunda relationer bara för att de älskar sin partner. Att kärleken inte räcker. Att det behövs så mycket mer än så.

Jag tänkte mycket på detta. Jag kan hålla med om det hon säger. En osund relation är aldrig värt något, även fast det finns kärlek inblandad. Om du mår dåligt och skadas av en relation så kan inte kärlek laga det.

Men när jag tänkte ett steg längre så fastnade jag. Vad räknas som en osund relation? När blir relationen osund? Om vi släpper alla tankar på fysisk misshandel där människor far illa och skadas på riktigt, var går gränsen då? Vad är det som gör att vissa anser att en relation är osund, medan andra inte alls tycker det? Är det upp till var och en? Eller finns det någon magisk gräns som alla borde känna till?

Om det är någon som läser detta och som har erfarenheter, tankar, åsikter eller bara en kommentar, så snälla – skriv det.

Mitt huvud har snurrat alldeles för länge kring det här nu. Jag behöver få lite klarhet. Jag behöver få en utomståendes tankar och funderingar. Jag behöver hjälp. Snälla hjälp mig förstå.

/M

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Igår pratade jag med en nära vän till mig. Han är i ett förhållande som han trivs bra i. Ni vet sådär så allt är tryggt och fint och enkelt. Det är ingen dramatik. Det bara rullar på. Han sa att allt är bra, men att han inte tror att det är "for life".

För något år sedan hade han raka motsatsen. En stormig relation med en person som mycket möjligt var hans själsfrände. Hans Mr. Big, för att citera Carrie i "Sex and the City". En person som var EXAKT som honom, som tänkte likadant, skrattade åt samma skämt och som kände honom utan och innan. En person som var allt annat än trygg. En person som sårade honom hårt, men som fick honom att känna så mycket mer än han någonsin gjort.

Och det fungerade inte. De har ingen kontakt idag. Men även om han kanske inte skulle erkänna det så saknar han den känslan. Känslan av att HATA en person så innerligt för att sedan älska så fruktansvärt hårt. Att alltid ha en spänning i relationen, att aldrig veta vad som ska hända, att ha känslorna på helspänn hela tiden.

Jag förstår honom. För jag tror att det är otroligt svårt att hitta den perfekta kombinationen. Att hitta en person som är ALLT du någonsin drömt om, som får ALLT att kännas spännande, som skakar om dig konstant och får dina känslor att sprudla åt alla håll – samtidigt som du är tryggare än någonsin. Aldrig svartsjuk, aldrig orolig, aldrig ledsen eller upprörd.

Är det verkligen äkta kärlek om det inte finns någon svartsjuka? Kan du älska någon om du aldrig ibland hatar personen? Kan du leva resten av livet med en person som aldrig får dig att känna annat än trygghet?

Jag kan inte låta bli att undra, finns det sådana relationer? Som är HELT och hållet utan dramatik, men som ändå är en känslostorm utan dess like?

Kan det vara "for life" om det inte finns en glöd och en hatkärlek som övervinner allt annat?

/M

Likes

Comments

Jag är inte rädd för mycket. Jag är modig, jag tar mig gärna an nya saker och utmaningar och jag tvekar inte även om något är nytt och lite småläskigt.

Men jag är livrädd för två saker. Att bli lämnad. Och att älska någon som inte älskar mig lika mycket tillbaka.

Tanken på att få hjärtat utslitet och stampat på gör att min mage vänder sig ut och in. Tanken på att min person som jag skulle ge ALLT för kanske inte älskar mig lika mycket tillbaka gör att jag blir yr och illamående. Tanken på att jag kanske plötsligt en dag står helt ensam och måste överleva gör att mina ögon blir dimmiga av tårar.

Och det är ovetskapen om att aldrig veta när det ska hända som är allra obehagligast. Att inte ens veta OM det kommer hända som gör att jag blir rädd. Osäker. Otrygg. Och ibland väldigt ledsen.

Det spelar ingen roll om min nuvarande relation är ovanligt bra, om det är bråk eller om allt bara rullar på – rädslan finns alltid där. Den äter upp mig och vägrar släppa taget. Sätter hjärnspöken i huvudet på mig.

"Om jag inte gör bu eller bä så finns det risk att det händer, om jag säger det där så finns det risk att något går snett, om jag inte tänker efter innan jag handlar här så kanske jag orsakar det jag är mest rädd för i hela världen."

Kärlek är livsfarligt. Så fort du börjar älska någon så klamrar ditt hjärta sig fast och börjar som en spindel väva sitt nät kring personen och du kan inte komma loss.

Jag är inte rädd för mycket. Men jag är rädd för att förlora dig för jag har redan förlorat mig själv i dig.

/M

Likes

Comments

Kärlek är fint, ingen kan säga något annat. Kärlek är underbart, pirrigt och omskakande. Men alldeles för stark kärlek kan också skapa hat. Självhat. Förstår du vad jag menar? Jag ska förklara.

Jag älskar en person fruktansvärt mycket. Den här personen är den viktigaste i mitt liv och jag vet ärligt talat inte vad jag skulle göra utan honom. Som i många relationer så har vi haft fantastiska stunder jag kommer minnas tills jag är pensionär – och vi har haft bråk som fått mig att gråta ögonen ur mig. Bortsett från alla krusningar på vattnet så är det ändå honom jag har längst in i hjärtat och han är min. MIN.

Mina vänner har ofta ifrågasatt vår relation. Pratat allvar med mig, försökt få mig att snabbt som attan springa åt andra hållet. De har pekat ut alla hans fel, hans misstag och att han uppenbarligen inte är bra för mig. Jag har lyssnat, dels för att de är mina vänner och jag värdesätter deras åsikter – men också för att jag någonstans vet att de har rätt.

Han är inte alltid bra för mig. Ibland är han verkligen jättedålig för mig. För i huvudsak vill du ju vara med en person som får dig att alltid må 100 % bra. Eller hur? Det är i alla fall så jag tänker att den ideala relationen ser ut.

Jag skulle säga att i mitt fall är det lite 200 % eller typ 40 %. Det vill säga, han har fått mig att må skit, inte ens hälften så bra som 100 % bra – men han har också fått mig att må så pass bra att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Han är min trygghet, min familj, personen jag skulle ringa tusen gånger om och be om hjälp när himlen ramlar ner och allt hopp är ute för mig. Han är spontan, överraskar mig med roliga saker, ordnar fantastiska födelsedagspresenter och överöser mig dagligen med pepp och komplimanger. Han vet allt om mig, han känner mig utan och innan och ibland bättre än jag känner mig själv. Han är den roligaste människan jag vet, den smartaste jag någonsin träffat och jag vet någonstans att han oavsett relationsstatus skulle göra vad som helst för mig.

Men vi har våra problem. Vi har sådant vi aldrig pratat om. Och sådant vi bara undviker att prata om. Vi har slutat prata om vissa saker just för att vi diskuterat och bråkat om samma grejer tusen gånger och det tar så mycket energi att vi skiter i det.

Och jag vet att det beror på honom. Det är alltid på hans villkor. Vår relation är jämställd och underbar i ett vardagsperspektiv men när det kommer till kritan – och snack om framtiden är i fokus – så hänger det på honom.

Men jag blundar för allt detta. Allt jag innerst inne kanske tycker är lite jobbigt. Jag ses när han kan. Flyttar praktiskt taget in. Lagar mat. Handlar saker till lägenheten. Kollar först om han kan ses innan jag eventuellt gör planer med andra. Tar hand om honom när han är sjuk. Tar hand om honom generellt, för att han ska bli glad och visa sin uppskattning.

Och ja, absolut – oftast mår jag bra, för det är en MYCKET fin och värdefull känsla att känna sig behövd. Men ibland hatar jag mig själv. Jag hatar att jag någonstans sviker mig själv när jag bara accepterar allt som sker. Jag skäms när jag skriver det här för jag vet att det är så mycket som är så fel.

Men jag kan inte sluta. Jag låter honom hållas – just för att jag älskar honom mer än jag tror att ett hjärta kan älska en människa. Och jag skulle helt enkelt inte klara av att han försvann. Jag vet inte vem jag är utan honom och jag vill faktiskt inte veta. Och det mina vänner, är en av de absolut finaste och värsta känslorna i världen.

/M

Likes

Comments

Om du har en relation så vet du vad jag menar. Om du haft en relation så vet du vad jag menar. Om du någonsin haft en crush på någon så vet du vad jag menar. Svartsjuka är hemskt och svartsjuka förstör.

Och det värsta är svartsjukan som byggs upp från ingenting. Det vill säga, du som redan är svartsjuk på grund av andra anledningar (tidigare otrohet eller svek) blir svartsjuk på ALLT – trots att det inte finns någon anledning. Och det är hemskt.

Låt mig ta ett exempel. Du har en relation med en partner och allt är helt underbart. Ni älskar varandra, ni tjafsar ibland som vanliga människor gör och allt rullar på precis som det ska i en väl fungerade relation.

Och din nuvarande partner är inte boven i dramat. Det är dina tidigare förhållanden och relationer. Du kanske blev bedragen i ett helt år. Din partner kanske låg med din bästa vän. Du kanske var någons side bitch i flera månader. Eller så blev du bara riktigt sårad och sviken. Och det har fuckat upp dig totalt.

För nu kan du inte tänka dig ett scenario som innebär att det INTE kommer hända med din nuvarande partner, trots att absolut INGENTING har hänt som får dig att ana ugglor i mossen. Och eftersom ingenting händer så börjar du istället hitta på saker – för att bevisa för dig själv att du har rätt.

Du börjar misstänka exakt ALLA som din partner pratar med. Du börjar anklaga din partner för att ljuga trots att det inte är fallet. Du blir sur över småsaker och tycker nästan det känns lite skönt att bli sur, bara för att. Du börjar kanske ljuga själv för att sätta dit din partner – bara för att bilden du har av dig själv i en relation ska överensstämma med verkligheten.

Och det är skadligt. Och trist. Och personen du lever med är absolut inte värd att bli behandlad på det sättet. Och du vet allt det här. Men du kan inte göra något åt det, för svartsjukan har ätit upp dig och hela din innersta själ och du har ingen aning hur du blir hel igen.

/M

Likes

Comments

Jag älskar musik. Det kanske låter klyschigt, för det gör väl alla – men jag älskar verkligen musik. Det finns få saker som kan få mig så berörd och känslosam som vissa låtar, melodier och texter. Musik ÄR känslosamt och musik betyder något.

Just därför är det väldigt speciellt att ha en relation med en musiker. En musiker som skriver låtar, alltså.

Om du någon gång har skrivit en låt så vet du vad jag menar. Om du någon gång har tänkt att "shit, den här låten handlar PÅ RIKTIGT om mig/min relation med bla bla/mitt liv" så vet du också vad jag menar. 99,9 % (källa: min magkänsla) av alla låtar som skapas av någorlunda duktiga musiker handlar om något. Eller någon.

Det vill säga, varje gång du hör en låt som personen du nu dejtar har skrivit så finns ju alltid tanken vem låten handlar om. Det kanske är världens kärleksförklaring, en ursäkt, en låt om en komplicerad relation, en låt om ett svek, eller något helt annat – men NÅGON har ju varit inspirationen som skapade låten.

Om du någon gång varit avundsjuk på din partners ex, trots att den personen bara existerar, så kan jag meddela att det är ingenting jämfört med att vara avundsjuk på ett ex som fått en egen låt. För exet kanske inte är kvar i livet och verkligheten, men LÅTEN är ju det. Och varje gång låten går igång så förs ju tankarna till den här personen, right?

Ungefär som att du skulle spara gamla kläder, saker eller meddelanden från dina ex och ibland påminnas om dem. Det är klart det framkallar känslor. Och tro mig, det är fruktansvärt jobbigt att vara den nya personen som hela tiden OCKSÅ blir påmind om att det funnits en massa andra kärlekar och relationer som var bra eller jobbiga eller fantastiska eller omskakande – och allt på grund av en känslosam textrad.

Det enda man kan hoppas på är att den nya låten som nu är i skrivande stund är bättre än de gamla dängorna som en gång var en hit. Men det är jobbigt och känslosamt, det är ett som är säkert.

/M

Likes

Comments

Vi lever idag i en värld där det är extremt lätt att få tag i information. Vi googlar exakt allt vi vill få svar på och kan med några knapptryck få fram ALLT. Det gäller även när det handlar om relationer, känslor och vem som hänger med vem.

Enda skillnaden är att det då handlar om stalking.

Jag skäms nästan att säga det, men jag är extremt bra på detta. Och nej, vi pratar inte om att faktiskt förfölja och trakassera människor. Vi pratar om att få fram information om människor utifrån ytterst lite information. Ge mig ett förnamn och jag tar reda på vem det är, var personen bor, vem personen hänger med och kanske lite annat smått och gott – som tidigare relationer, nuvarande status och allmänna intressen.

Så varför gör jag detta? Det låter ju som ett sjukligt beteende?

Det är som sagt inget jag är stolt över, men om du varit i en relation utan kontroll så har du antagligen samma skills som jag. Om du har en relation med någon som är hemlighetsfull av sig så måste du själv leta reda på informationen. Om du ser ett namn dyka upp på skärmen på telefonen så vill du ju genast ta reda på mer.

VEM är den här personen och VARFÖR smsar den med DIN person?

Så du hittar kanske ett konto på Instagram, ett konto på Twitter, en profil på Facebook, eller en blogg. Men säg att allt är låst. Du har inte tillgång. Det stoppar dig inte, för du hittar personens kompisar, syskon, klasskompisar – som i sin tur lägger upp bilder på personen eller taggar personen så du ändå får koll på huvudmålet.

Om du någon gång har gjort detta så vet du känslan när man bara MÅSTE få reda på vad den här personen gör. Om personen är ett hot mot din relation med DIN person. Och du vet garanterat ångesten som ibland kommer krypande när man är "klar". Och du känner dig tom, dum och obehaglig, så du nästan blir lite rädd för dig själv.

Och om du inte får reda på något för exakt ALLT är låst – då tar du steget och snokar hos DIN person. Trots att du vet att det är så jävla fel.

Du kan dock ändå inte låta bli, för du behöver kontrollen. Även om du vet att du kommer må sämre efteråt. Även om du kanske får reda på saker som du absolut inte hade behövt veta. Saker som gör att du mår mycket sämre än innan du ens fick tanken att börja snoka. Du kanske får se bilder som du absolut inte ville se. Bilder som kommer sitta på din näthinna alldeles för lång tid framöver. Och sådant du heller inte kan ta upp med din person just för att du då måste erkänna att du snokat.

Men ändå kollar du. Varför?

/M

Likes

Comments

Att vara singel framställs ofta som något dåligt och ensamt. Att vara singel är inget man vill vara. Att vara singel är bara en transportsträcka till att senare bli LYCKLIG genom att skaffa ett förhållande.

Men jag håller inte riktigt med. I alla fall om vi pratar RIKTIGT singelliv – för du kan vara singel på olika sätt.

Den första typen är den där du precis lämnat ett förhållande. Antingen blev du dumpad och gör allt för att klara dig genom sorg och tårar eller så var det du som tog steget från en relation som inte fungerade. Oavsett situation så har du mycket i bagaget som kommer leda till tankar, känslor och kanske konflikter om det inte slutade helt perfekt.

Den andra typen är du som varit singel en lång tid men som hela tiden har någon crush. Du har alltid ett span, någon speciell person som du tänker på, som du messar med och som du vill hänga med. När du ska gå ut på krogen med kompisarna så hör du av dig och frågar "vad som händer ikväll" och hoppas att ni kanske ses någonstans.

Det kan leda till många riktigt bra kvällar men kan också bli en massa besvikelse om saker och ting inte går som du vill. Den här personen fyller dina tankar hela tiden och du väljer noggrant ut vilka bilder som ska läggas ut för att just DEN personen ska se och gilla.

Den tredje typen är du som är singel på riktigt. Du är just nu den absolut viktigaste personen i ditt liv och du agerar därefter. Du gör precis allt som du vill göra och bryr dig inte om NÅGON annan över huvud taget. När du ska gå ut på krogen så kanske du piffar upp dig lite – för din egen skull, för du har ingen speciell person att imponera på. Du har inte den där människan du vill smsa för att "kolla läget". Du har helt enkelt inga förhoppningar alls – vilket innebär att du aldrig heller blir besviken. Om du vill gå hem med en främling, hänga hela kvällen med kompisarna eller flirta med tusen olika på samma kväll så kan du göra det.

Du har hela världen framför dig och ingens uteblivna sms kommer fucka upp hela din kväll. Du har inte ens någon att fylleringa när kvällen börjar bli morgon utan drar gärna hem själv med en påse käk för att det är PRECIS det du känner för. Du somnar ensam, vaknar ensam – och känner att varje dag är ett äventyr i DITT LIV. Om du vill dra utomlands i ett halvår så kan du göra det, utan att behöva tänka på att du lämnar kvar någon speciell person.

Och det här, mina vänner, är det bästa singellivet. Om du i nuläget är i en relation och har upplevt det där så lovar jag att du saknar det ibland. Oavsett om ditt nuvarande partnerliv är fantastiskt så är det äkta singellivet otroligt underskattat.

För DU är den viktigaste i ditt liv – något som vi alla glömmer bort så fort känslorna börjar attackera den där speciella personen. Det är fint när det händer, men det är också vara väldigt skrämmande. Äkta frihet kommer bara med äkta singelliv.

/M

Likes

Comments

Är du ihop med någon? Har du då någonsin upplevt att du känner dig som en vakthund? Inte?

Jag ska förklara vad jag menar. I en relation där allt går på räls och fluffiga moln finns det garanterat inte några spår av en vakthund. Du har aldrig känt dig hotad, du har aldrig känt dig gömd, eller att någon undanhåller något för dig, du har knappt ens varit svartsjuk.

Men om du varit i en relation där saker är lite jobbiga, då vet du vad jag menar. Det spelar ingen roll om det är själva relationen det är fel på eller om det är en tidigare relation som fuckar upp saker – det hela stannar på en och samma sak. Du blir en vakthund.

En vakthund känner sig aldrig speciellt trygg, även om det är meningen med ett förhållande. Som vakthund kan du inte riktigt slappna av om din partner ska ut på krogen med sina kompisar en kväll så du vill gärna hänga med, eller smsa kontinuerligt under kvällen för att ha kontroll. Som vakthund vill du hela tiden ha koll på din partners schema så du ligger ett steg före ifall personen plötsligt säger att den måste iväg på något. Som vakthund vill du veta PRECIS vilka människor som din partner pratar med, umgås med, smsar med och över huvud taget tänker på – för att ha kontroll över situationen.

Som vakthund vill du aldrig hitta på andra planer så att din partner får tid för sig själv och kan ge sig ut på otillåtna äventyr som vakthunden inte känner till. Och du blir nojjig och börjar tycka att det luktar skumt varje gång din partner bara står med sin telefon och smsar med någon – och du vet inte vem.

Det kan till och med gå så långt att du som vakthund kollar i din partners telefon för att veta vilka som pratas med och i så fall om det är ofarligt – bara för att ha kontroll. Och det farliga med detta är att när du väl börjat så kan du inte sluta. Du som vakthund fick en liten bit av den här kontrollen som är så otroligt beroendeframkallande. Du måste därför börja kolla oftare och oftare eftersom meddelanden fortsätter komma – och du MÅSTE ha den där kontrollen.

Känner du igen dig?

Jag vet precis hur det känns, för jag har varit där. Det är hemskt. Det är en ständig kamp att klara av att släppa kontrollen och låta saker och ting vara. Det känns som en omöjlighet, just för att du VÄGRAR stå där som en idiot när allt väl går åt helvete. Du vill alltid vara steget före, du vill kunna skälla på faran innan den tagit steget ända fram.

Du vill kunna säga "det är okej, jag visste redan om det här" och slippa den där sista procenten i att bli 100% sårad.

Men är det värt det? Och hur har det blivit så här? Det kanske är DET som är det stora problemet egentligen.

/M

Likes

Comments

Att dejta är kul. Att träffa nya människor är roligt och spännande. Att hitta någon som hjärtat klappar extra snabbt för är helt underbart. Den första perioden av en ny relation är alltid fantastisk. Du räknar timmar, minuter och sekunder tills du får träffa personen igen. Och om allt går som det ska så kanske det blir ni två. Ni blir ett par. Ni går in i ett förhållande.

Men vad händer om ni aldrig hamnar där? Och istället fastnar ni någonstans i mitten?

Låt mig förklara. Det blir allt vanligare med luddiga relationer och oklara förhållanden. De riktigt rutinerade skulle nog kalla fenomenet för polygami eller öppet förhållande, men det är inte riktigt där vi har hamnat. Det här är något mer komplicerat. Det är på alla plan precis som ett vanligt förhållande. Ni umgås som ett par, ni hänger med andra par, ni sover/lever/bor ihop och ni har inte sexuellt umgänge med någon annan – men ni är inte ihop. Ni har absolut en relation, men ni har inte definierat den.

Varför inte?

Det finns flera anledningar till det. Kanske är det en som fortfarande känner sig osäker. Kanske har en av er precis tagit sig ur ett riktigt dåligt förhållande och är tveksam till att ens yttra ordet igen. Kanske vill någon ha möjlighet att vara "fri" om någon bättre dyker upp. Eller bara känna sig fri i allmänhet. Och kanske vill den ena bestämma att ni är ihop, men eftersom den andra inte vill det så ser man mellan fingrarna för att inte bli lämnad.

Eller, så handlar det om två människor som älskar varandra men som bara inte kan komma fram till något, så de fortsätter att umgås på det här sättet. Utan mål, utan plan och med både frihet och ångest i en känslosam kombination där ingen vet hur det ska sluta. Det finns osäkerhet, eftersom ingen kan ställa några krav på samma sätt som en "riktig" partner. Det finns inte mycket framtidstanke heller. Men det finns väldigt mycket som är fantastiskt. Och behövligt. 

Och ju längre det pågår, desto mer bekvämt blir det. Och därmed kanske det enda sättet att få relationen att fungera. Varför laga något som inte är trasigt? Varför ändra på något som redan fungerar så bra?

Tro mig, dessa relationer blir bara vanligare och vanligare. Frågan är bara om det endast är destruktivt eller något som kanske kan rädda många oklara kärleksrelationer och minska antalet krossade hjärtan?

/M

Likes

Comments