Vart gör jag av all min egen ångest samtidigt som jag kämpar för att vara stark för mitt sjuka barn???
Jag känner hur marken gungar och rasar mer och mer för varje dag som går..
Hur och var hittar jag styrka, ork och kraft?
Är så otroligt trött.
Känner mig helt tom.
Ledsen.
Slut.
Yrseln ökar för varje dag.
Jag känner att det bara är en tidsfråga innan jag rasar ihop helt och jag vet verkligen inte vad jag ska göra för att förhindra det!!
Jag vill verkligen inte mer nu!!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Hon är bara 13 år!!

Jag känner skuld, ångest och helt enkelt ledsamhet över att hon mår som hon gör.

Idag har hon påbörjat byte av mediciner för att se om det kan få henne att bli lite jämnare i humöret. Hon sa att hon mådde illa och kände sig yr innan hon gick och la sig.. biverkningar kanske??
Det känns inte ok att ge mitt lilla barn så starka mediciner... Blir så ledsen när jag tänker på det. Ledsen och arg.
Varför kan hon inte bara må bra???

Likes

Comments

Har flera dagar vaknat och första känslan jag känner är ledsamhet.
Vill bara gråta.
Jag tror helt enkelt att det är så att jag hinner känna efter hur jag mår nu när dottern är någorlunda stabil och har varit det några dagar.
När hon mår dåligt går jag hela tiden på helspänn och tränger undan alla mina känslor. Nu får de på nåt sätt lov att ta plats igen och då kommer känslorna..
tröttheten, ångesten, ledsamheten...

Likes

Comments

Trött och jobbig känsla i kroppen.
Rastlös.
Hur hittar man rätt när man känner att man kommit helt fel i livet??
Vet att det inte är någon ide att tänka på det som varit. Det går inte att påverka det förflutna, bara det som komma skall...
Ändå kan jag inte släppa tankarna på om vi gjorde ett misstag när vi valde att flytta för ett par år sen. Hur hade livet sett ut om vi stannat kvar i tryggheten?
Där barnen växt upp och hade vänner.
Där närheten till mina vänner, enkelheten att ta sig nånstans fanns...
Hade min ena dotter drabbats så hårt av psykisk ohälsa om vi bott kvar??
Tankarna och frågorna är så många...
Som vi bor idag är vi väldigt isolerade. Jag både älskar och hatar det..
Känner så starkt att livet måste förändras, men vet inte vad jag ska göra.
Jag mår inte bra av att leva som vi gör nu och det gör inte mina barn heller.
Det enda som jag vet känns bra är mitt jobb. Älskar både arbetsuppgifterna och kollegorna! De har och är så otroligt stöttande nu när jag lever mitt uppe i kaoset som blir när nån nära mår riktigt psykiskt dåligt.

Detta året har börjat riktigt tufft.
Dottern har mått sämre än någonsin.
Jag har inte jobbat många veckor.
Vi har varit inlagda på barnpsyk 2 eller 3 ggr redan.. sista gången va värst.
Då lyckades hon hitta mannens undangömda nycklar till medicinskåpet. Låste in sig på toa och skulle ta sitt liv.
Paniken, ångesten, hjälplösheten och den bedövande tröttheten jag kände då va överjävlig!
Det gick bra den gången.
Vi va inlagda nästan 2 veckor innan hon va någorlunda stabil igen. Första veckan sa hon flera gånger om dagen att hon ska ta sitt liv.
Hon ville inte leva mer.
Orkade inte kämpa.
Sen en dag vände det.
Hon fick lite lite hopp igen och började kämpa.
Vägen till välmående är fortfarande milslång, men just nu känns det som det går åt rätt håll i alla fall.

Hur jag ska få en chans att återhämta mig efter allt som hela tiden händer har jag ingen aning om. Är så totalt slut och vet inte hur jag ska hitta kraft och styrka.
Försöker vara stark och trygg inför mina barn, men vet inte hur länge det funkar.
Känner mig... tom..

Likes

Comments

Tuff dag idag.
Orkar inte mer.
Vill inte mer.
Känns som hela ansvaret ligger på mig att få dottern att må bra, men jag kan inte!!!
Vet inte hur...

Nu har vi varit hemma i två v snart.
Går bara här och trampar.
Tassar på tå.
Anpassar mig efter hennes humör och behov.
Nåt enstaka Bupbesök, men inget mer... Vet inte vad jag mer begär, men detta funkar inte!!!!

Jag önskar att vi kunde få leva ett någorlunda bekymmerslöst liv ett tag.
Hämta andan och lite krafter.

Vet inte hur länge jag orkar leva såhär...
Humörsvängningarna hos dottern är brutala. Det går så fort från lycka till hopplöshet.
Varje gång det sker känner jag paniken i kroppen. Tröttheten.
Maktlösheten.
Vill så gärna hjälpa henne att må bra och leva ett vanligt tonårsliv, men vet verkligen inte hur.

Idag är ingen bra dag.

Likes

Comments

Jag har rest mig igen.
Som vanligt lyckas jag kravla mig upp igen när det känns som mest hopplöst.
Förändringar i levnadssättet sker sakta, men säkert. På något sätt har jag och min andra hälft lyckats börja kommunicera igen. Börjat samarbeta mer mot ett gemensamt mål... lycka.

Sen krasch bom bang, så sjunker dottern ner i ett stort svart hål igen.
Allt blir ställt på paus.
Fokus läggs på att få upp henne över ytan igen.
Känner att bup börjar stå handfallna och inte riktigt vet vad de ska göra.
Känner mer och mer att det här kommer aldrig "gå över"... Det enda jag kan hoppas på är att dottern och vi får rätt verktyg så vi kan lära oss leva med detta vid vår sida utan att det tar över allt.

Likes

Comments

Här sitter jag nu.
Har totalt kört fast.
Känner att jag orkar inte mer.
Vill inte mer.
Har tappat så gott som all livsglädje och kraft. Vore det inte för barnen så vet jag inte alltså....
Jag vet verkligen inte hur jag ska orka och kunna ta mig vidare.
Känns som jag dött inombords.
Äktenskapet går käpprätt åt helvete av flera orsaker. Vi kan verkligen inte kommunicera längre och mötas på halva vägen. Det verkar som våra värderingar har blivit så olika att jag inte vet om det går att reparera..
När jag tänker på framtiden ser jag ingenting. Har ingen aning om hur jag vill att mitt liv ska se ut, vet bara att det omöjligtvis kan se ut som det gör nu!
Jag vill bara vara lycklig.
Hur blir man det??
Genom att lyssna på vad själen vill...
Men om man inte hör vad själen försöker säga??
Vad gör man då?

Likes

Comments

Längesen jag skrev nu.
Har inte riktigt haft ro eller känt för det.
Måste säga att denna höst/vinter varit grymt jobbig!! Hösten i sig är en jobbig period på året. Många nära som lämnat oss och det får mig att tänka lite extra på dem och sakna dem lite extra.
Allt kämpande med dottern och hennes mående. Just att behöva gå på helspänn hela tiden tar så grymt mycket på krafterna!!
Till råga på allt har det varit väldigt slitsamt på jobbet. Det har innan varit den plats där jag kunnat hämta styrka och andas, men pga bla personalbrist så har det varit sjukt slitsamt!
Jag har emellanåt känt att jag drunknar...
Kan inte andas...
Tårarna och ångesten tränger fram.
Jag gråter inte så ofta. Har svårt att släppa fram det av nån dum anledning. Denna höst har jag däremot gråtit mycket. Har fått gå ifrån jobbet och ta en paus för att känslorna väller fram med sån kraft att de inte går att stoppa.
Rasterna har tårarna flödat. Har känt mig som ett öppet sår där allt pulserar ut...

Sen lugnade det ner sig lite. Dottern höll sig stabil i nån v. Det va allt som behövdes för att jag skulle kunna ta mig upp till ytan och andas ordentligt igen.
Nu känner jag mig starkare, men vet att det inte krävs mycket för att känslan av att drunkna ska infinna sig igen.

Kom på nu att jag inte skrivit om en händelse dottern brättade för mig om. Min spontana reaktion när hon berättade va"-Är detta verkligen sant??"
Hon hade först berättat för sin äldre syster och ville att hon skulle vara med när jag skulle få veta.
Hon berättade att hon blivit sexuellt utnyttjad för ca ett år sen. Förövaren ska ha varit en man hon pratat med på nätet. En man som uppgett sig för att vara en pojke i hennes ålder.. Han ska ha lyckats få med sig henne i bilen för att köra henne hem och där ska övergreppet ha skett.
Jag vet fortfarande inte om jag kan tro att det verkligen hänt... När jag tillåter mig att tro på henne går jag nästan sönder ännu en gång. Kan det verkligen vara så att min dotter behövt genomlida nåt sånt?? Eller är det bara ännu ett rop efter uppmärksamhet? Ett rop på hjälp??

Önskar så att 2017 blir ett bättre år!!
Sen förstår jag att det ligger på mig att se till att det blir det. Saker och ting löser sig inte av sig självt. Det är JAG som måste genomföra förändringarna som krävs för att livet ska bli lättare, bara lite lättare att leva.

Likes

Comments

Livet går vidare.
Just nu är läget lugnt. Jag och dottern kommunicerar och hon lyckas uttrycka vad hon känner och tänker på ett bättre sätt.
Jag känner mig piggare, men är grymt känslig för humörsvängningar hon upplever. Blir superstressad när jag märker att hon mår sämre igen.

Sen va det en jobbig händelse i veckan.
En vän miste sin bror.
Hennes bror va som min bror. Levde ett struligt liv med missbruk av olika slag och många inre demoner att slåss mot.
Jag miste min bror för snart 3 år sen. Skillnaden på deras liv är väl hur de lämnade oss. Min bror tog sitt liv, det gjorde inte hennes.
När jag fick samtalet från henne så rev det upp så otroligt mycket minnen och smärta! Jag vet precis vad hon menar när hon säger att det gör ont överallt. Den fysiska smärtan. Helt sjukt, men det gör verkligen fysiskt ont.

Imorgon återgår vi till vardagen på riktigt. Jag börjar jobba efter 3 veckors vab. Känns bra, men samtidigt nervöst. Vissa morgnar börjar jag tidigt och kan därför inte se till att dottern kommer upp och iväg till skolan. Kanske dags att inse att jag inte är, eller ska, vara ensam med detta. Dottern har faktiskt en far också. Nu får han träda in och ta lite mer plats. Avlasta mig lite så jag kan fokusera bara lite på jobbet.

Likes

Comments

Herregud.. Vilket ångestpåslag jag fick!!
Satt och kollade på gamla greys anatomi avsnitt med ena dottern. I avsnittet va det ett par som förlorat sitt barn på 11 år. De gick för att titta på honom och ta farväl. Han såg så fin och fridfull ut.

Då slog det mig.

Det kunde varit jag.. Kommer det vara jag??
Fick svårt att andas och hålla tårarna tillbaka.
Hur överlever man något sådant?
Och hur länge ska jag leva med rädslan att det ska bli min verklighet?
Kommer hon i slutändan känns sån hopplöshet att hon tar sitt liv?
Självklart finns det inget svar på den frågan.

Dotterns mående pendlar fortfarande väldigt, men hon är helt klart stabilare än hon va när vi blev inlagda. Igår orkade hon inte gå till skolan, men idag kom hon iväg. Jag har lyckats vila en del och känner mig inte lika slut fysiskt, nu är det bara den psykiska biten kvar. Hoppas hennes mående kan hålla sig någorlunda stabilt ett tag så jag får chans att resa mig igen.

Jag är så trött på att livet ska vara så tungt! Att vi hela tiden ska behöva kämpa så himla mycket.
I julklapp önskar jag mig att alla runt mig får vara friska och må bra. Att vi bara kan få leva i lugn och ro ett tag!

Likes

Comments