Tuff dag idag.
Orkar inte mer.
Vill inte mer.
Känns som hela ansvaret ligger på mig att få dottern att må bra, men jag kan inte!!!
Vet inte hur...

Nu har vi varit hemma i två v snart.
Går bara här och trampar.
Tassar på tå.
Anpassar mig efter hennes humör och behov.
Nåt enstaka Bupbesök, men inget mer... Vet inte vad jag mer begär, men detta funkar inte!!!!

Jag önskar att vi kunde få leva ett någorlunda bekymmerslöst liv ett tag.
Hämta andan och lite krafter.

Vet inte hur länge jag orkar leva såhär...
Humörsvängningarna hos dottern är brutala. Det går så fort från lycka till hopplöshet.
Varje gång det sker känner jag paniken i kroppen. Tröttheten.
Maktlösheten.
Vill så gärna hjälpa henne att må bra och leva ett vanligt tonårsliv, men vet verkligen inte hur.

Idag är ingen bra dag.

Likes

Comments

Jag har rest mig igen.
Som vanligt lyckas jag kravla mig upp igen när det känns som mest hopplöst.
Förändringar i levnadssättet sker sakta, men säkert. På något sätt har jag och min andra hälft lyckats börja kommunicera igen. Börjat samarbeta mer mot ett gemensamt mål... lycka.

Sen krasch bom bang, så sjunker dottern ner i ett stort svart hål igen.
Allt blir ställt på paus.
Fokus läggs på att få upp henne över ytan igen.
Känner att bup börjar stå handfallna och inte riktigt vet vad de ska göra.
Känner mer och mer att det här kommer aldrig "gå över"... Det enda jag kan hoppas på är att dottern och vi får rätt verktyg så vi kan lära oss leva med detta vid vår sida utan att det tar över allt.

Likes

Comments

Här sitter jag nu.
Har totalt kört fast.
Känner att jag orkar inte mer.
Vill inte mer.
Har tappat så gott som all livsglädje och kraft. Vore det inte för barnen så vet jag inte alltså....
Jag vet verkligen inte hur jag ska orka och kunna ta mig vidare.
Känns som jag dött inombords.
Äktenskapet går käpprätt åt helvete av flera orsaker. Vi kan verkligen inte kommunicera längre och mötas på halva vägen. Det verkar som våra värderingar har blivit så olika att jag inte vet om det går att reparera..
När jag tänker på framtiden ser jag ingenting. Har ingen aning om hur jag vill att mitt liv ska se ut, vet bara att det omöjligtvis kan se ut som det gör nu!
Jag vill bara vara lycklig.
Hur blir man det??
Genom att lyssna på vad själen vill...
Men om man inte hör vad själen försöker säga??
Vad gör man då?

Likes

Comments

Längesen jag skrev nu.
Har inte riktigt haft ro eller känt för det.
Måste säga att denna höst/vinter varit grymt jobbig!! Hösten i sig är en jobbig period på året. Många nära som lämnat oss och det får mig att tänka lite extra på dem och sakna dem lite extra.
Allt kämpande med dottern och hennes mående. Just att behöva gå på helspänn hela tiden tar så grymt mycket på krafterna!!
Till råga på allt har det varit väldigt slitsamt på jobbet. Det har innan varit den plats där jag kunnat hämta styrka och andas, men pga bla personalbrist så har det varit sjukt slitsamt!
Jag har emellanåt känt att jag drunknar...
Kan inte andas...
Tårarna och ångesten tränger fram.
Jag gråter inte så ofta. Har svårt att släppa fram det av nån dum anledning. Denna höst har jag däremot gråtit mycket. Har fått gå ifrån jobbet och ta en paus för att känslorna väller fram med sån kraft att de inte går att stoppa.
Rasterna har tårarna flödat. Har känt mig som ett öppet sår där allt pulserar ut...

Sen lugnade det ner sig lite. Dottern höll sig stabil i nån v. Det va allt som behövdes för att jag skulle kunna ta mig upp till ytan och andas ordentligt igen.
Nu känner jag mig starkare, men vet att det inte krävs mycket för att känslan av att drunkna ska infinna sig igen.

Kom på nu att jag inte skrivit om en händelse dottern brättade för mig om. Min spontana reaktion när hon berättade va"-Är detta verkligen sant??"
Hon hade först berättat för sin äldre syster och ville att hon skulle vara med när jag skulle få veta.
Hon berättade att hon blivit sexuellt utnyttjad för ca ett år sen. Förövaren ska ha varit en man hon pratat med på nätet. En man som uppgett sig för att vara en pojke i hennes ålder.. Han ska ha lyckats få med sig henne i bilen för att köra henne hem och där ska övergreppet ha skett.
Jag vet fortfarande inte om jag kan tro att det verkligen hänt... När jag tillåter mig att tro på henne går jag nästan sönder ännu en gång. Kan det verkligen vara så att min dotter behövt genomlida nåt sånt?? Eller är det bara ännu ett rop efter uppmärksamhet? Ett rop på hjälp??

Önskar så att 2017 blir ett bättre år!!
Sen förstår jag att det ligger på mig att se till att det blir det. Saker och ting löser sig inte av sig självt. Det är JAG som måste genomföra förändringarna som krävs för att livet ska bli lättare, bara lite lättare att leva.

Likes

Comments

Livet går vidare.
Just nu är läget lugnt. Jag och dottern kommunicerar och hon lyckas uttrycka vad hon känner och tänker på ett bättre sätt.
Jag känner mig piggare, men är grymt känslig för humörsvängningar hon upplever. Blir superstressad när jag märker att hon mår sämre igen.

Sen va det en jobbig händelse i veckan.
En vän miste sin bror.
Hennes bror va som min bror. Levde ett struligt liv med missbruk av olika slag och många inre demoner att slåss mot.
Jag miste min bror för snart 3 år sen. Skillnaden på deras liv är väl hur de lämnade oss. Min bror tog sitt liv, det gjorde inte hennes.
När jag fick samtalet från henne så rev det upp så otroligt mycket minnen och smärta! Jag vet precis vad hon menar när hon säger att det gör ont överallt. Den fysiska smärtan. Helt sjukt, men det gör verkligen fysiskt ont.

Imorgon återgår vi till vardagen på riktigt. Jag börjar jobba efter 3 veckors vab. Känns bra, men samtidigt nervöst. Vissa morgnar börjar jag tidigt och kan därför inte se till att dottern kommer upp och iväg till skolan. Kanske dags att inse att jag inte är, eller ska, vara ensam med detta. Dottern har faktiskt en far också. Nu får han träda in och ta lite mer plats. Avlasta mig lite så jag kan fokusera bara lite på jobbet.

Likes

Comments

Herregud.. Vilket ångestpåslag jag fick!!
Satt och kollade på gamla greys anatomi avsnitt med ena dottern. I avsnittet va det ett par som förlorat sitt barn på 11 år. De gick för att titta på honom och ta farväl. Han såg så fin och fridfull ut.

Då slog det mig.

Det kunde varit jag.. Kommer det vara jag??
Fick svårt att andas och hålla tårarna tillbaka.
Hur överlever man något sådant?
Och hur länge ska jag leva med rädslan att det ska bli min verklighet?
Kommer hon i slutändan känns sån hopplöshet att hon tar sitt liv?
Självklart finns det inget svar på den frågan.

Dotterns mående pendlar fortfarande väldigt, men hon är helt klart stabilare än hon va när vi blev inlagda. Igår orkade hon inte gå till skolan, men idag kom hon iväg. Jag har lyckats vila en del och känner mig inte lika slut fysiskt, nu är det bara den psykiska biten kvar. Hoppas hennes mående kan hålla sig någorlunda stabilt ett tag så jag får chans att resa mig igen.

Jag är så trött på att livet ska vara så tungt! Att vi hela tiden ska behöva kämpa så himla mycket.
I julklapp önskar jag mig att alla runt mig får vara friska och må bra. Att vi bara kan få leva i lugn och ro ett tag!

Likes

Comments

​(Denna text är skriven sön 20/11)

Jag flyter och kämpar.

Hur hittar man tillbaka till sig själv?

Känner mig nästintill utplånad.

Kämpar och försöker finnas där för de som behöver mig och känner att jag i slutändan inte räcker till för mig själv....

Dottern har spenderat sin första helg hos sin kontaktfamilj. En väldigt konstig känsla.. jag är så van att klara allt själv! Inte be om hjälp.
Kontaktfamilj har hon fått dels pga att vi tyvärr inte har så mycket släkt och familj runt oss och dels för att avlasta oss lite eftersom hon är lite extra krävande.

Vi har haft vänner på besök här.
Förvarnade dem innan att jag inte är mig själv.
Trött.
Dränerad.
Vi satt och lyssnade på musik och pratade. Lugnt och behagligt. Fick frågan, "-vad vill du lyssna på?"
Mitt svar blev "-typ radiomusik"
Men egentligen kände jag,.... ingen aning.. vad gillar jag??

Jag måste lära mig att prioritera mig ibland! Bara nån gång!! Inse mitt eget värde, som en kompis brukar säga...
Men hur gör man det??

Likes

Comments

Idag blev vi utskrivna.

Igår va en bra dag. Hon mådde bra. På kvällen märkte jag att hon började bli lite rastlös och lättretlig, men jag lyckades vända det genom att aktivera henne.

Dottern är mycket stabilare. Hon vill må bra och är beredd på att jobba för att göra det. Hon chockade tom läkaren på utskrivningssamtalet idag när hon sa att hon vill gå till skolan imorgon.

Jag kommer vara hemma åtminstone nästa v för att finnas här 100% för henne om hon faller igen. Känns rätt skönt. Har en del sömn att ta igen...

Hur gör vi nu för att inte hamna på samma plats igen?

Hur bryter man gamla invanda mönster?

Man kämpar! Kämpar och sen kämpar man lite till för att få till en förändring. Vi måste hitta ett sätt att leva som funkar för alla.
Hitta lite livsglädje och få in den i den hektiska vardagen.

En kväll på sjukhuset hade vi ett bra samtal jag och dottern. Hon vet att jag har en hel del tunga grejer i bagaget och frågade lite om det. Efteråt sa hon:" du är den starkaste människan jag känner mamma".
Det fyllde mig med många känslor, men framför allt viljan att ge och visa henne kämparglöd. Jag sa att trots allt som hänt så har jag aldrig haft en tanke på att ta mitt liv eller skada mig själv. Man måste bara våga sträcka ut en hand och be om hjälp och sen vara beredd att ta emot den. Prata med folk som har förmågan att lyssna.

Just nu känner jag... trötthet, men framför allt hopp igen. Hopp om att saker och ting kommer lösa sig på ett eller annat vis.

Likes

Comments

Idag va det återigen dags för läkarsamtal. Utskrivning eller fortsatt inskrivning?

Igår kväll hade jag och dottern ett väldigt bra samtal. Min tjej tittade fram ett tag. Jag såg ett driv och en vilja jag inte sett på ett tag. Vi pratade, verkligen pratade, och skrattade tillsammans.

Detta gjorde att jag kände lite hopp. Hopp om att få åka hem och fortsätta vårt liv som just nu känns som det står på paus.

Imorse va allt driv borta hos henne. Ansiktet är uttryckslöst och hon är trött och tyst..
Givetvis blev det inte nån utskrivning. Vi blir kvar till Tors utan permission.
Detta lite som en konsekvens för att dottern inte gjort sin uppgift hon fick på förra läkarsamtalet.
Uppgiften bestod av att hon skulle skriva, vilket hon älskar, om sitt liv. Dåtid, nutid eller framtid. Skriva ner med mycket detaljer hur hon önskar att det skulle se ut.
Hon påbörjade uppgiften, blev inte nöjd. Påbörjade igen, men återigen inte nöjd, så hon slutförde inte den.

Idag fick hon en ny uppgift. Försöka komma på lite aktiviteter hon kan planera in i vardagen med olika personer. Det behöver inte vara stora saker. Kanske baka nån dag i veckan med ena systern, göra läxor med nån kompis, gymma med mig.
Helt enkelt lite enkla vardagliga saker att fylla sitt liv med.
Vi får se hur detta går.

Nu är vi på sjukhusskolan. Givetvis ville hon inte gå hit, men där fick hon inget val. Hon måste aktiveras lite!!

Jag har äntligen känt lite ro så jag kunnat sova lite bättre inatt. Förmodligen va det vårt fina samtal igår kväll som gav mig ett lugn jag inte känt på ett tag.
Givetvis blev jag istället väckt av att de öppnade dörren för att kolla till henne ett flertal gånger...

Maktlöshet, frustration och trötthet är väl lite av vad jag känner nu. Kan inte nån annan ta över nu och styra upp saker och ting?
Vet ju att livet inte funkar så. Det är bara att andas, ladda om och fortsätta framåt.
Vi får se vart vi landar.
Just nu känns det som det kan gå hur som helst.

Kommer hon bli bättre?

Kommer hon i slutändan känna en sån hopplöshet att hon tar sitt liv?

Kommer mitt äktenskap gå åt helvete?

En dag i taget. Här och nu. Jag andas och laddar.

Likes

Comments

Känner mig väldigt skör idag...
Det va helt omöjligt att somna igår. Så mycket tankar och känslor som snurrar.

Först det självklara med dotterns mående, sen mitt äktenskap.. kommer vi ta oss igenom det här?? Vill jag det? Vill han? Det är svårt att veta när man levt ihop med någon så länge om det är kärleken eller vanan som får oss att fortsätta. Vet att vi båda förtjänar att vara lyckliga och jag tror att jag hoppas att vi kan bli det med varandra igen.

Jag är sååå trött! Trött på att kämpa så in i helvete hela tiden! Är det så att vissa människor drar en nitlott i livets lotteri och är menade att kämpa sig igenom den ena krisen efter en annan??

Det räcker nu!!!!!

Behöver bara få komma upp över ytan och andas igen...
idag är en tung dag, men som alla andra dagar så kommer ju det förmodligen förändras ett par gånger i denna livets berg-och dalbanan...

Likes

Comments