View tracker

Livet går vidare.
Just nu är läget lugnt. Jag och dottern kommunicerar och hon lyckas uttrycka vad hon känner och tänker på ett bättre sätt.
Jag känner mig piggare, men är grymt känslig för humörsvängningar hon upplever. Blir superstressad när jag märker att hon mår sämre igen.

Sen va det en jobbig händelse i veckan.
En vän miste sin bror.
Hennes bror va som min bror. Levde ett struligt liv med missbruk av olika slag och många inre demoner att slåss mot.
Jag miste min bror för snart 3 år sen. Skillnaden på deras liv är väl hur de lämnade oss. Min bror tog sitt liv, det gjorde inte hennes.
När jag fick samtalet från henne så rev det upp så otroligt mycket minnen och smärta! Jag vet precis vad hon menar när hon säger att det gör ont överallt. Den fysiska smärtan. Helt sjukt, men det gör verkligen fysiskt ont.

Imorgon återgår vi till vardagen på riktigt. Jag börjar jobba efter 3 veckors vab. Känns bra, men samtidigt nervöst. Vissa morgnar börjar jag tidigt och kan därför inte se till att dottern kommer upp och iväg till skolan. Kanske dags att inse att jag inte är, eller ska, vara ensam med detta. Dottern har faktiskt en far också. Nu får han träda in och ta lite mer plats. Avlasta mig lite så jag kan fokusera bara lite på jobbet.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Herregud.. Vilket ångestpåslag jag fick!!
Satt och kollade på gamla greys anatomi avsnitt med ena dottern. I avsnittet va det ett par som förlorat sitt barn på 11 år. De gick för att titta på honom och ta farväl. Han såg så fin och fridfull ut.

Då slog det mig.

Det kunde varit jag.. Kommer det vara jag??
Fick svårt att andas och hålla tårarna tillbaka.
Hur överlever man något sådant?
Och hur länge ska jag leva med rädslan att det ska bli min verklighet?
Kommer hon i slutändan känns sån hopplöshet att hon tar sitt liv?
Självklart finns det inget svar på den frågan.

Dotterns mående pendlar fortfarande väldigt, men hon är helt klart stabilare än hon va när vi blev inlagda. Igår orkade hon inte gå till skolan, men idag kom hon iväg. Jag har lyckats vila en del och känner mig inte lika slut fysiskt, nu är det bara den psykiska biten kvar. Hoppas hennes mående kan hålla sig någorlunda stabilt ett tag så jag får chans att resa mig igen.

Jag är så trött på att livet ska vara så tungt! Att vi hela tiden ska behöva kämpa så himla mycket.
I julklapp önskar jag mig att alla runt mig får vara friska och må bra. Att vi bara kan få leva i lugn och ro ett tag!

Likes

Comments

View tracker

​(Denna text är skriven sön 20/11)

Jag flyter och kämpar.

Hur hittar man tillbaka till sig själv?

Känner mig nästintill utplånad.

Kämpar och försöker finnas där för de som behöver mig och känner att jag i slutändan inte räcker till för mig själv....

Dottern har spenderat sin första helg hos sin kontaktfamilj. En väldigt konstig känsla.. jag är så van att klara allt själv! Inte be om hjälp.
Kontaktfamilj har hon fått dels pga att vi tyvärr inte har så mycket släkt och familj runt oss och dels för att avlasta oss lite eftersom hon är lite extra krävande.

Vi har haft vänner på besök här.
Förvarnade dem innan att jag inte är mig själv.
Trött.
Dränerad.
Vi satt och lyssnade på musik och pratade. Lugnt och behagligt. Fick frågan, "-vad vill du lyssna på?"
Mitt svar blev "-typ radiomusik"
Men egentligen kände jag,.... ingen aning.. vad gillar jag??

Jag måste lära mig att prioritera mig ibland! Bara nån gång!! Inse mitt eget värde, som en kompis brukar säga...
Men hur gör man det??

Likes

Comments

Idag blev vi utskrivna.

Igår va en bra dag. Hon mådde bra. På kvällen märkte jag att hon började bli lite rastlös och lättretlig, men jag lyckades vända det genom att aktivera henne.

Dottern är mycket stabilare. Hon vill må bra och är beredd på att jobba för att göra det. Hon chockade tom läkaren på utskrivningssamtalet idag när hon sa att hon vill gå till skolan imorgon.

Jag kommer vara hemma åtminstone nästa v för att finnas här 100% för henne om hon faller igen. Känns rätt skönt. Har en del sömn att ta igen...

Hur gör vi nu för att inte hamna på samma plats igen?

Hur bryter man gamla invanda mönster?

Man kämpar! Kämpar och sen kämpar man lite till för att få till en förändring. Vi måste hitta ett sätt att leva som funkar för alla.
Hitta lite livsglädje och få in den i den hektiska vardagen.

En kväll på sjukhuset hade vi ett bra samtal jag och dottern. Hon vet att jag har en hel del tunga grejer i bagaget och frågade lite om det. Efteråt sa hon:" du är den starkaste människan jag känner mamma".
Det fyllde mig med många känslor, men framför allt viljan att ge och visa henne kämparglöd. Jag sa att trots allt som hänt så har jag aldrig haft en tanke på att ta mitt liv eller skada mig själv. Man måste bara våga sträcka ut en hand och be om hjälp och sen vara beredd att ta emot den. Prata med folk som har förmågan att lyssna.

Just nu känner jag... trötthet, men framför allt hopp igen. Hopp om att saker och ting kommer lösa sig på ett eller annat vis.

Likes

Comments

Idag va det återigen dags för läkarsamtal. Utskrivning eller fortsatt inskrivning?

Igår kväll hade jag och dottern ett väldigt bra samtal. Min tjej tittade fram ett tag. Jag såg ett driv och en vilja jag inte sett på ett tag. Vi pratade, verkligen pratade, och skrattade tillsammans.

Detta gjorde att jag kände lite hopp. Hopp om att få åka hem och fortsätta vårt liv som just nu känns som det står på paus.

Imorse va allt driv borta hos henne. Ansiktet är uttryckslöst och hon är trött och tyst..
Givetvis blev det inte nån utskrivning. Vi blir kvar till Tors utan permission.
Detta lite som en konsekvens för att dottern inte gjort sin uppgift hon fick på förra läkarsamtalet.
Uppgiften bestod av att hon skulle skriva, vilket hon älskar, om sitt liv. Dåtid, nutid eller framtid. Skriva ner med mycket detaljer hur hon önskar att det skulle se ut.
Hon påbörjade uppgiften, blev inte nöjd. Påbörjade igen, men återigen inte nöjd, så hon slutförde inte den.

Idag fick hon en ny uppgift. Försöka komma på lite aktiviteter hon kan planera in i vardagen med olika personer. Det behöver inte vara stora saker. Kanske baka nån dag i veckan med ena systern, göra läxor med nån kompis, gymma med mig.
Helt enkelt lite enkla vardagliga saker att fylla sitt liv med.
Vi får se hur detta går.

Nu är vi på sjukhusskolan. Givetvis ville hon inte gå hit, men där fick hon inget val. Hon måste aktiveras lite!!

Jag har äntligen känt lite ro så jag kunnat sova lite bättre inatt. Förmodligen va det vårt fina samtal igår kväll som gav mig ett lugn jag inte känt på ett tag.
Givetvis blev jag istället väckt av att de öppnade dörren för att kolla till henne ett flertal gånger...

Maktlöshet, frustration och trötthet är väl lite av vad jag känner nu. Kan inte nån annan ta över nu och styra upp saker och ting?
Vet ju att livet inte funkar så. Det är bara att andas, ladda om och fortsätta framåt.
Vi får se vart vi landar.
Just nu känns det som det kan gå hur som helst.

Kommer hon bli bättre?

Kommer hon i slutändan känna en sån hopplöshet att hon tar sitt liv?

Kommer mitt äktenskap gå åt helvete?

En dag i taget. Här och nu. Jag andas och laddar.

Likes

Comments

Känner mig väldigt skör idag...
Det va helt omöjligt att somna igår. Så mycket tankar och känslor som snurrar.

Först det självklara med dotterns mående, sen mitt äktenskap.. kommer vi ta oss igenom det här?? Vill jag det? Vill han? Det är svårt att veta när man levt ihop med någon så länge om det är kärleken eller vanan som får oss att fortsätta. Vet att vi båda förtjänar att vara lyckliga och jag tror att jag hoppas att vi kan bli det med varandra igen.

Jag är sååå trött! Trött på att kämpa så in i helvete hela tiden! Är det så att vissa människor drar en nitlott i livets lotteri och är menade att kämpa sig igenom den ena krisen efter en annan??

Det räcker nu!!!!!

Behöver bara få komma upp över ytan och andas igen...
idag är en tung dag, men som alla andra dagar så kommer ju det förmodligen förändras ett par gånger i denna livets berg-och dalbanan...

Likes

Comments

Sitter i min soffa och vet inte riktigt vad jag ska skriva.

Vi är hemma på permis tills imorgon. Dottern, en kompis och ena systern va på bio idag igen. Det va ett lyckat biobesök med nöjda tjejer efteråt.

Under tiden fick jag och min man äntligen tillfälle att prata lite. Känns skönt att fått ventilera lite och höra hur han tänker och känner. Om förhållandet överlever vet jag fortfarande inte, det får tiden visa.. Tror iaf inte att jag är redo att ge upp riktigt än..

Nu på kvällen svängde humöret återigen hos dottern. Hon blev arg och ledsen och sa att hon kommer ta livet av sig denna veckan. Försökte prata med henne, men hon knuffade bara undan mig och skrek åt mig att gå. Återigen står jag på den där jävla balansgången.. Ge utrymme, men inte för mycket.
Det hela slutade bra. Hon fick lite space och va sedan redo att umgås lite med mig framför tv.n.
Nu har hon gått och lagt sig och jag sitter och bara andas. Vet inte om jag vågar gå och lägga mig i min säng, eller om jag ska sova här i soffan så jag finns nära.

Imorgon åker vi tillbaka till avdelningen på em. Ska bara hinna med ett utvecklingssamtal med minstingen först. Jag har ju faktiskt fler barn att räcka till för.

På tisdag är det dags för ett nytt läkarbesök. Då kommer det bestämmas om det blir utskrivning eller fortsatt inläggning. Just nu känner jag mig tveksam på att de skriver ut oss, men som sagt så svänger det ju väldigt, så vi får se helt enkelt.

Likes

Comments

(Denna text är skriven imorse)

Känner mig så jävla ensam i detta!!
Min man och jag är på helt olika nivåer tyvärr. Känns som allt går åt helvete nu...
Sömnen inatt har väl varit sådär. Många tankar som snurrar.
Jag vet inte om vårt förhållande överlever det här, och det skrämmer mig. Vi har levt ihop många år och lyckats ta oss igenom många svårigheter tillsammans.
Hur mycket orkar man egentligen?


Likes

Comments

(Denna text är skriven lördag 12 november)

Nu är vi tillbaka på avdelningen efter 6 timmars permis. På vägen hem åkte vi förbi affären och handlade lite. Jag va verkligen helt borta då och gick i min egna värld. Långt borta i verkligheten nånstans hörde jag någon ropa mitt namn. Inte förrän personen stod framför mig "vaknade" jag till. Läskigt.. Blev helt förvirrad och började nästan gråta men lyckades samla ihop mig såpass att jag kunde föra ett kort, lite hackigt samtal.. När vi kom hem kände jag att jag va tvungen att messa och be om ursäkt för mitt beteende. Som tur är vet hon om vår situation, men ändå..Oro och brist på sömn kan verkligen göra en människa skör!

Det gick bra hemma idag. Blev lite orolig ett tag när hon låste in sig på toa, men vad jag vet så gjorde hon inte sig illa då. Nu ligger vi på rummet och slappar. Hon är lite rastlös medans jag är helt slut... skönt att det är dags att sova snart!! Hoppas verkligen jag kan sova lite bättre inatt!


Likes

Comments

(Denna text är skriven lördag 12 november)

Lördag idag.
Ångesten galopperar i bröstet och tårarna bränner i ögonen.. hur ska jag hitta kraften att vara stark för mitt barn?

Det blev inte hel helgpermis.
Igår fick vi 5 timmar hemma. Tyckte verkligen jag övervakade henne så gott jag kunde, men ändå lyckades hon rispa sig i ena armen på toaletten.
Idag gör vi ett nytt försök och är hemma 6 timmar. Funkar det bra så sover vi hemma sön-mån.
Jag känner mig väldigt nervös inför hemvistelsen.. känner mig inte alls trygg med det, men vad fan ska man göra?? Här kan vi ju inte bo!!


Likes

Comments