Jag är inte den mest kreativa människan, tyvärr. Jag blir jätteinspirerad av kreativa människor och älskar att få känna mig kreativ vare sig det gäller att skriva, skapa outfits eller bara skapa någonting överhuvudtaget. Så det är just det jag tycker det är så kul med kreativitet att jag mer än gärna skulle vilja arbeta med ett yrke som innefattar kreativa saker och personer. 

Men jag tror som sagt tyvärr att jag aldrig kommer skriva en kick-ass bok eller bli stylist, jag är inte tillräckligt disciplinerad och nyskapande för det. Det jag hoppas att jag kommer göra är att få ta del av människors böcker och kläder, få ha koll, planera och alltså göra det jag är bra och har lätt för. Jag gillar att strukturera arbeten och projekt, jag gillar att ha kontroll och därför funderar jag på att satsa på en sån typ av karriärj som verkar så kul. 

 

Egentligen vet jag inte ens varför jag skriver det här men känner att jag vill dela med mig om hur mina tanker går kring det framtiden. Tidigare har jag aldrig vetat vad jag vill och har alltid trott att jag bara skulle hamna någonstans och det kanske fortfarande blir så vad vet jag. Inget, man vet inget nu haha. Du kan hamna i princip vart som helst, du är fri. 

Men jag ser inte det här som ett lugn att veta det här kommer jag göra i framtiden, för det vet jag ju inte. Utan lugnet finner jag i att jag hela tiden lär mig saker om mig själv, vem jag är och vad jag vill. Får en djupare självinsikt om både min brister och talanger, det är väldigt skönt tycker jag. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Idag söker man ständigt efter att vara lycklig, att allt ska kännas 100 % bra. Man ska inte vara ledsen, inte stressad, inte arg utan man ska må bra. Man ska vara glad och nöjd med livet helt enkelt. Men jag har under två perioder i mitt liv funderat över just det, kommer jag någonsin bli lycklig? När det känns som att hela världen rasar samman känns det nästan omöjligt att man kommer stå där en dag och må bra.

Men nu på sistone har jag reflekterat över det ännu mer, för nu är många av mina pusselbitar för att vara lycklig på plats. Allt med min familj känns bra, jag har verkligen de vänner jag vill ha och jag har ett underbart förhållande. Det går även bra i skolan, jag hinner träna minst två gånger i veckan och jag har troligtvis fått ett jobb. För mig i nuläget är det att ha det mesta på plats, men gör det att man inte kan må lite dåligt ibland ändå? Men missförstå mig inte jag är så tacksam för min situation just nu. Men samtidigt kan jag också bli superstressad, får katastroftankar och överanalyserar alldeles för mycket o.s.v. Man blir aldrig 100 % lycklig. 

Det är alltid något som gör att man blir ledsen, arg eller bara helt less på allt. Även fast man har det bra och allt i teorin är verkligen prima, så kan det även vara småsaker som ligger och gror. Så det jag vill komma fram till är att: borde man inte bara acceptera att vissa grejer måste man hantera och de kommer inte försvinna. Du kan ha världens bästa jobb eller finaste personerna omkring dig, men det betyder inte att du mår bra och är lycklig 100 %. Sen går livet upp och ner och det tror jag gör att man uppskattar de ljusare tiderna i sitt liv mer, men ingen och inget är perfekt och det tycker jag man ska sluta sträva efter. 

Det jag tycker man ska istället försöka uppnå är att man känner sig nöjd, man nöjer sig inte utan man känner sig nöjd. För det gör i sin tur att man blir gladare och kanske mindre less. Man uppskattar det man har vilket gör att när små situationer uppstår kan man helt enkelt försöka på det man är nöjd med. Man kan inte vara nöjd med livet hela tiden men att vara det så stor del av livet som det går är mitt mål. För ingen känsla är väl bättre än den när man känner sig nöjd och stolt över sig själv, så på det sättet blir man kanske lycklig.

Likes

Comments

Har börjat läsa Michaela Fornis bok "Om att älska" och började tänka på hur det är att ha ett krossat hjärta. Djupt i know men faktum är att det är ta mig tusan så hemskt. Det låter kanske löjligt men de som har upplevt det förstår hur sjukt jävla ont det gör. Hur förbannat mycket det tar över ens liv och att det känns som att allt är skit.

Men precis som Michaela skriver i sin bok och som jag av egen erfarenhet vet, så finns det inget någon kan säga för att de ska bli bra. Någon magisk mening som gör att man får livslust igen. Det finns inte. Det alla säger och som är helt sant är att tiden läker alla sår, det gör faktiskt det sorg behöver tid för att försvinna eller minska iallafall. MEN det hjälper ju inte att höra just i den stunden. Just när man är sådär sjukt tror-man-kommer-dö-ledsen så hjälper det inte så mycket att veta att de kommer bli bra i framtiden. För just då känns det som att ingen framtid finns. Inget kommer någonsin bli bra och den där smärtan i bröstet och klumpen i magen och halsen finns alltid där och påminner om hur förstörd man faktiskt är. Men det är okej att vara så ledsen, även om folk inte förstår och tycker du är pinsam som inte bara släpper det när det gått ett tag. Alla behöver olika tid och man måste ta den tid man behöver.

Det som jag tycker också suger med att bli dumpad och få sitt hjärta krossat är att tillskillnad om du eller både ni två tar ett gemensamt beslut att göra slut, så håller du fast vid den anledningen som gjorde att ni gick skilda vägar. Även om man saknar och är ledsen så håller man fast vid att det var ändå det bästa trots allt. Sen är det säkert minst lika jobbigt och såklart svårt, inga break-ups är väl helt känslofria direkt. Men det jag vill komma till är att när man blir dumpad har man inte den här anledningen, man ville ju vara kvar hos den här personen. Man ser inte då anledningen att göra slut (vilket man dock kanske kan göra senare). Detta gör att man istället kanske börjar tänka att man inte räcker till eller att man inte är bra nog. Man ser inte logiken i det hela för man är ju så kär. Det är det enda som betyder något för en just då och det suger så jävla hårt.

Men jag vill även nämna en sak som faktiskt göra att man klarar sig igenom det här, för det gör man även om man inte tror det. Och det är iallafall att: prata. Prata med dina närmaste vänner, familj eller kanske en psykolog. För jag tycker det gjorde att man bearbetade det hela, man pratade tills man inte längre ville prata om det. Du kanske verkar patetisk som vill prata om ditt ex och vissa personer kan du inte prata med, de förstår bara inte. Men de personerna som sitter med dig i timmar när du bara gråter och pratar om allt som hade med er att göra, det är de personerna som du ska vända dig till. För att annars bär du på allt de där du går och tänker på helt själv, och det kan bli alldelels för jobbigt. 

Något annat som många säger är "men leta bara efter någon ny, de finns massa killar/tjejer där ute". Det är helt sant och man ska aldrig nöja sig. Man ska vara i ett förhållande som man förtjänar. Men det är inte så lätt att bara leta efter någon ny om man fortfarnade har ett brustet hjärta. Så tyckte jag att det var iallafall, vissa kanske mår bättre av att bara få tankarna på annat genom att hålla på med någon ny, men oftast så blir man bara ledsen för man vill inte ha någon annan. Man vill ju ha den där personen som man är hopplöst kär i. Så det man ska veta är att tiden kommer när man hittar en ny kille/tjej, men att leta efter denna person hjälper oftast inte. Det kommer naturligt, när du är redo så är du redo och svårare än så är det inte. 

Så även om ni som har ett brustet hjärta inte tror det så kommer det bli bättre eller att det ens någonsin kommer bli bra. Så kommer snart inte hans eller hennes namn göra ont att se på twitter eller instagram, att folk prata om honom eller henne kommer inte beröra dig. Det kommer bli bra och ditt hjärta kommer läka, låt det bara ta den tiden som det behöver. 

Likes

Comments