Idag var jag hemma superskapligt!
Redan 16.


Åt lite när jag kom hem, sen skulle jag bara vila lite innan jag skulle gå ut en sväng o sen städa!

Men.. vakna 22.05.

Det var den tidiga eftermiddagen.!!!


Skriver mer imorgon, angående det jag påpekade igår!


Trodde att det var morgon när jag vakande, så ska väl försöka ändra det och tänka att de fortfarande är natt.


hörs imorn.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments


Det gick!
Jag jobbade hela dagen och jag ORKADE hela dagen!
Woho!

Sen är jag inte hundra, glömmer saker, är oeffektiv & det kanske tar lite extra lång tid för mig att tänka och organisera. Men jag får ändå saker gjorda och jag är medveten om vad jag gör!!!
Det känns bra

Och rätta mig om jag har fel, men visst borde det väl ändå hjälpa ganska mycket att jag faktiskt är öppen med att jag mår som jag mår och är som jag är.
Jag tror det hjälper.

Jag hymlar inte. Har flera IUP-samtal som jag glömt bort tider till, pga att det försvunnit ur min hjärna, sånt jag förr kunde lagra. Det är bara att inse att den förmågan har jag inte. Iaf inte just nu.
Jag har säkert skickat virriga sms till föräldrar, men jag tycker att det är bättre att vara ärlig. Jag tror inte att de 12-13 skoldagar har så stor påverkan.


Jag är fortfarande i skolan av en anledning, för att lära barnen det jag kan de sista dagarna, men framförallt, se till att alla mår bra och känner sig nöjda och glada när de sedan går på sommarlov!
Det är det viktigaste för mig.



Idag gick jag hem skapligt, bara 20 minuter efter att jag slutat!!
Sen direkt hem o ut i skogen!
Sen messa Hanna och frågade om jag ville komma på kvällsmat och te.
O sjävklart gjorde jag det!!

Hur lyckligt lottad är jag inte som har en av mina närmsta vänner några myrsteg bort?
Som både har en son och en katt jag kan kela med när jag vill. Jag har det ju lite för bra.



Så vad vill jag säga med detta då?
Jo att jag är stolt över mig själv och glad över att jag tog ett beslut.








Imorgon ska jag berätta om något annat som gör en fröken stolt =)
























Likes

Comments

Då var det nog dags för ett klargörande inlägg igen.


Eller ett inlägg som på något sätt kanske kan förklara varför jag är glömsk, tankspridd och osammanhängande.

Jag älskar mitt jobb. Jag älskar det så mycket att folk retar sig på det. Jag älskar det så mycket att jag tror att det är normalt att lägga all kraft man har på det. Att köra på i 180 km/h om dagarna för att sedan slockna som en klubbad säl innan klockan slagit 20.00 varje kväll. Och då menar jag slockna, lägger mig i sängen gör jag sällan efter 19.30. För att sedan prioritera bort vänner och annat kul på helgerna, för att jobba igen det jag missat i veckorna eller försöka få hemmet någorlunda fritt från dammråttor och silverfiskar.


You name it.

Jag är 28 år. Inte 98 år.


Jag fattar att det inte är normalt och jag fattar att det inte är bra. Det här året har jag varit minst sagt dålig på att prioritera, ta hand om mig själv samt lyssna på andra. Några av de mål jag hade under föregående år, har jag lyckats rasera. Varför?


Jo för det här året har innehållit alldeles för mycket. Alldeles för mycket omständigheter och stora saker som tränger ner på axlarna. Den senaste tiden har jag känt en otrolig press på mig. Från olika håll.
Det resulterade i att jag blev sittande på en stol i 1,5 timme och hemkörd av en kollega. I know, det är inte bra. Och den utlösande faktorn var definitivt inte bra.

Fredagen resulterade i att jag gick och jobbade, orkade stå framför klassen i en halvtimme, sen sa det stopp. Jag orkade inte hålla ihop, varken undervisning eller mig själv.
Gick hem vid 09.15, sov till 16.00.


Jag fattar att det inte är normalt och långt ifrån okej. Men jag tror, att den enda som kan hjälpa mig faktiskt ändå är jag själv. Som det lilla ego jag är.

Det första är ju att jag måste inse att det inte är normalt och att jag måste göra något åt det.
Check - det har jag insett!

Marken har snurrat och ögonen har svartnat, det är tecken nog!

Jag kommer inte kunna genomföra alla resterande projekt till 100%. Jag kommer fortfarande göra mitt bästa, och jag ska göra allt som står i min makt för att allting blir bra. Men jag måste ändå inse, att t ex skolavslutningen inte kommer bli en miniverison av eurovision.

Jag har medicinerat mig själv med att jag måste gå minst ett varv i skogen varje dag, till att börja med. Varvet är väldigt kort, men ju fler varv jag orkar, desto mer boost till mej själv!


Avboka inte träffar med vänner och bekanta!
Det känns som att jag avbokar att träffa mina vänner framför jobbet, det är inte okej! Det ska jag sluta med direkt. (om det inte är inplanerade möten etc).


Jag kommer inte, på några som helst villkor, ta åt mig av elaka kommentarer. Det har länge varit en självklarhet för mig, men ju svagare man är, o desto mer angrepp på ens person man får, desto mer självdestruktiv blir man. Trodde aldrig jag skulle sjunka så lågt, men förr eller senare slår det igenom. Främst sådant som påtalar hur elak och illojal jag är. Det är hemskt, riktigt hemskt. Och tar hårdare på ens person en man anar.
När man försöker vara alla till lags.


Det sista jag vill lära mig är att älska mig själv och kunna fatta egna beslut. Jag är dålig på det. Jag är dålig på att bestämma mig för saker. Jag ber om råd hela tiden. Och ju fler olika råd jag får, desto värre blir det. Jag är jag och jag måste lära mig att vara min egen person.


Nu menar jag inte att jag inte är tacksam för alla råd jag för från nära och kära, det är guld värt.
Men jag blir så otroligt snurrig av allt.
Och egentligen kanske jag inte ska ta egna beslut nu, jag vet inte?
För jag vet ingenting.



Och jag är trött på att inte veta nånting.


Det enda jag vet just nu är att jag längtar till jobbet imorgon. Jag längtar efter att planera skolavslutning och att sedan få se resultatet i kyrkan. Jag längtar till lördag när det är marknad och man får umgås med nära och kära. jag längtar efter att hämta hem en ny sak förhoppningsvis imorgon.


och jag längtar efter att hålla i temakvällen nätetochjag och jag längtar efter översovningen i skolan med klassen.

Självklart har jag separationsångest också.
Jag kommer sakna mina elever nåt grymt när jag byter skola.


Avslutningen kommer bestå av tårar.


Så. nu har jag fått skriva av mig lite. Jag ska göra mitt bästa av de dagar av terminen som är kvar, hinner jag inte göra allt är det så, och blir inte allt 100 så är det så.

Jag tänker iallfall inte ge upp.
Inte när det är så kort tid kvar.
















en bild säger mer en tusen ord.


Jag kommer aldrig, aldrig lämna Tjällmo skola helt! <3

Likes

Comments

Våren är, som jag säkert nämnt förut, en ganska speciell tid för mig. Jag pendlar mellan att vara lyckligast på jorden till att vara väldigt nedstämd.

Ena dagen har jag sån energi att jag skulle vilja resa jorden runt eller börja jobba ideellt som gorillafadder eller något, medan jag i nästa stund knappt orkar gå ur sängen för jag känner mig meningslös.

Ni vet när solen strålar in genom fönstret och björkarna blir gröna, då man egentligen fylls av den där nykära känslan, då vill jag ibland helst bara kura ner mig under en filt och stänga mig inne. Fast att jag i nästa stund kan njuta av det till fullo!

Jag har inget papper på att jag skulle någon slags vårdepression eller liknande, jag har liksom ställt min egen google-diagnos.
Men, jag vet hur jag ska göra för att, så gott som, slippa det också!

För att inse problemet är ju halva lösningen, som ni säkert vet. Och att promenader och frisk luft är bra för psyket behöver man inte heller vara hjärnkirurg för att räkna ut.

Så idag känner jag mig stark, det har jag säkert skrivit i flertalet blogginlägg, men det var ju också så som den här bloggen kom till, för att jag skulle kunna skriva av mig och bli starkare.


Jag är stark, men var för några veckor sen allt annat än stark. Och då kunde jag inte heller motverka min deppighet utan jag fick allt på en gång, öroninflammation, urinvägsinfektion, hög feber och meningslöshetkänsla.

Usch, aldrig mer, det säger jag bara!!!


Även om man tycker att det är svårt att ta hand om sig själv, så måste man göra det för att kunna ta hand om andra. Svårare än så är det inte.

Och jobbar man som lärare, är det extra viktigt att man tänker på det. Vem vill ha en trött och sliten fröken?


Men, just nu är det fruktansvärt mycket tankar i mitt huvud. Både det ena och det andra. Det liksom svämmar över. Jag vill så mycket. Känner så mycket. Vet knappt ut eller in.



Jag vet bara en sak, men den håller jag för
mig själv.



och nej, det är ingen bulle i ugnen för er som trodde det!




Hörs.






























Likes

Comments

Börjar såklart med att hälsa er alla glad påsk, eller som så många andra fiffigt uttryckt det (inklusive jag själv!) glaaadgood jul.

Det var ju faktiskt lite fyndigt och kul, iaf i första gången.
När man läst ungefär 10 statusuppdateringar med god jul har även jag fattar grejen.

Och idag, på påskafton tänkte jag lägga upp nåt sånt där fint påskkort på några av mina kvistar jag satt i vasar och hängt lite fjäderfän på. Sanningen är väl att det inte ens bara är björkris, pinnar som pinnar liksom, tål man inte utslagen björk spelar det ju ingen roll, de sitter ju inte i vatten iallafall. Och eftersom jag inte har något gulligt barn att måla fräknar på så blir det ju inte ett sånt påskkort heller. Det resulterar helt enkelt kanske i ett till snökort med nåt fyndigt meddelande.


btw, det var egentligen inte alls vad det här inlägget skulle handla om. Det skulle handla om något så oväntat som drömmar. Inte så oväntat för vissa kanske, men det är väl inte det vanligaste jag skriver om.

Men iaf, jag drömmer så otroligt mycket!!!
(man drömmer varje natt, men man kommer inte ihåg allt man drömmer) hann säkert några av er tänka!
Helt rätt!

Och jag minns mina drömmar jämt nuförtiden och jag är helt slut när jag vaknar, för har jag inte klättrat i berg, missat något viktigt möte så har jag fått vingar och kan flyga. Ganska spännande nätter måste jag säga.
Och inte sällan kommer jag även på viktiga lösningar när jag drömmer, främst i jobbet då, det kan vara nåt tips på nån rolig lektion eller ett effektivt sätt att dokumentera på! Det är supersmidigt, förstår verkligen innebörden av "sova på saken".

Men iaf. På senare tid har jag börjat drömma om älgar.






Ja, fråga mig inte varför, men efter jag skrivit klart detta inlägg ska jag googla direkt. Skulle jag kanske gjort innan jag börja skriva, men iaf.

Jag drömmer alltså om älgar. Stora älgar.

Inatt drömde jag om att det var en stor älg som låg på vägen och tog upp hela vägbanan. Den lät konstigt och viftade med hornen. Den såg rentav skräckinjagande ut. Och nej, jag är inte rädd för älgar, inte på dagtid iaf.
Men varje gång jag drömt om en älg kan jag inte somna om för det spelar ingen roll vilken sida jag ligger på, likt förbenat tror jag att det stor en stor dreglande älgtjur bakom mig.


Så ligger jag i sängen och känner någon slags rädsla för älgar. Och på morgonen vaknar jag och skrattar otäckheterna i ansiktet, hur kunde jag haft svårt och sova för en älgtjur skulle tagit sig in i mitt hem???


men det är ju liksom själva känslan efter drömmen, ni vet??!



btw.

4 nätter som förstörts av att jag drömmar mardrömmar om älgtjurar måste väl betyda något?!
















Likes

Comments

Dagen efter.

Som så många andra har jag svårt att ta in det som hände igår. Man blir berörd på ett sätt som inte går att beskriva, hela kroppen fylls med ilska, vrede, hat, sorg, frågor, tankar, rädsla och en miljon olika känslor.
Man får en känsla av maktlöshet och likgiltighet.

Ju äldre jag blir, desto mer påverkad och berörd blir jag. Eller så har det inte med åldern alls att göra, utan istället blir det alltmer påtagligt att den värld vi lever i idag faktiskt drar mer åt det vi kallat ont än gott.


Inte ens i Sverige, som egentligen är ett litet undangömt barrskogsland, finns den trygghet som mänskligheten trodde fanns.

Det är svårt att ta in och det är svårt att förstå, och det är svårt att acceptera. Det känns också än mer fruktansvärt när man sätter sig in i hur andra delar av världen har det, varje dag.

Nu hände det här i Sverige, men överallt finns människor som lider, terrorattacker som genomförs, krig som aldrig tar slut och självmordsbombare som offrar liv.

Självklart känns det mer påtagligt när det händer i det land man själv är bosatt i, och mer förståelse kanske väcks för skräcken som finns i världen.

Jag har inte varit rädd.
Jag lever fortfarande med bilden av att Sverige är ett husvagnssemesterparadis med fiskebåtar och barrskog.

Det är svårt att sätta sig in i varför saker och ting ter sig som det gör, och ännu svårare blir det att svara på oroliga barns frågor och funderingar. Svårt att vara objektiv och inte spegla sin egen rädsla och oro.

Men låt oss fortsätta tro på att kärleken övervinner hatet.

Igår när jag satt i soffan, ensam, ihopsjunken under en filt och följde nyhetssändningarna kände jag en känsla jag aldrig förut känt bara genom att följa en nyhetssändning.

Jag kände mig inte ensam.


Jag kände mig delaktig, sedd, omhändertagen, skyddad och rentav älskad.

Detta fick mig att känna mig stolt.
Inte stolt över mitt land i den bemärkelse man kan ta för givet när man skriver ordet stolt, utan stolt över svenska folket.

Eller helt enkelt stolt över den mänsklighet som lever för det goda.

Alla poliser, all försvarsmakt, alla läkare, nyhetsreportrar, journalister, ALLA. De utför ett så fantastiskt arbete och känslan av att tiden eller övertiden inte spelar någon roll. Man arbetar inte för att man måste, utan för att man inte ser någon anledning över huvudtaget att inte göra det. Man arbetar för vår planet, för medmänsklighet!


Känslan jag fick när jag satt där i min ensamhet var att "shit, vilket fantastiskt land vi har skapat".


Och det känns samtidigt fel att skriva så, för jag vill inte, på några som helst omständigheter misstolkas som att jag skulle stå för något främlingsförakt, tvärt om.

Istället skulle jag vilja uttrycka det som att: "om Sverige var ett skepp, är besättningen helt fantastisk! " Alla de som är ombord, på skeppet Sverige, kan vara stolta.

Den kraft och styrka som folk gemensamt kan skapa, är en trygghet och kraft som borde övervinna allt hat och all ondska


Alla utom den/de som av någon anledning känt behov av att förstöra så många människors liv och avsluta människors liv. Det finns inget försvar. Bara hat.


Det som hänt, skulle aldrig ha hänt, men tyvärr kan vi inte dra tillbaka tiden. Bara fortsätta leva och inte låta hatet övervinna.

Med all den värme som alla nyhetsförmedlare, poliser och andra människor har fått fram, tror jag på att vi kan förändra, förändra världen för att skapa och förhindra att vårt husvagnssmestersidyll-land försvagas.



Vi får inte sluta tro på mänskligheten. Sluta tro på förändring. Sluta tro på att det goda övervinner det onda.



Tack till alla underbara människor som arbetar med detta!
Och ett stort hjärta med värme till alla er som är drabbade, är skadade eller har förlorat någon ni älskar. Det finns inget försvar.

Hörde precis på nyhetssändningen igen att folk på tunnelbanan sätter sig bredvid varandra istället för att välja ett tomt säte. Låt sammanhållningen och samhörigheten övervinna allt.


En sådan här händelse ger även allt annat andra perspektiv.
Vikten av hur viktigt det är att ta vara på varje dag, ta vara på alla dina nära och kära.

Själv har jag varit sjuk en tid, påbörjade min andra penicillinkur igår och har mått fruktansvärt dåligt en tid, men känslan av att jag lever och att mina nära och kära lever, gör att mitt hjärta fylls med värme och kraft.
Ingenting spelar någon roll, så länge vi tillsammans tror på att ljuset övervinner!



Kärleken övervinner allt.




















Likes

Comments

Skolan. Ett av de kanske just nu mest omtalade ämnena, både på nyheterna, sociala medier och i samhället i stort. Det är också något som ALLA kan något om.

Skolplikt har vi haft i Sverige sedan 1882, även om antalet år och innehåll förändrats under tid. Men det fastslår ju iaf en sak, alla som lever idag har gått i skolan. Alla har haft sin upplevelse, sin skoltid, sina lärare, sin rektor och framförallt sin inställning till skolan. Inte konstigt då att alla har sin alldeles egna och sanna bild av skolan.


Idag, 2017 har vi en skola som ska gälla för alla. Dvs en skola för alla. Sen kan man välja att lägga betoningen på vad man tycker passar bäst, om det är en, en skola, för alla, en skola för alla, eller en skola för alla.

btw, så står vi lärare inför ett enormt viktigt uppdrag, att skapa trygga individer för framtiden fyllda med kunskap.

Och då hör också till saken att alla individer är olika, i en klass med 20 elever kan
en sakna mamma så att den gråter hejdlöst,
en har varit uppe och spelat tv-spel hela natten så hen är supertrött,
en har bråkat med sitt småsyskon så hen är sur,
en har ont i magen,
en har precis fått ett syskon,
en har föräldrar som ska skiljas,
en fick inga likes på sin selfie på instagram igår,
en har koncentrationssvårigheter,
en är orolig för rasten,
en är arg på läraren för det är för mycket läxor,
en är ledsen för att kompisen inte vill vara med en....

och nu har jag bara räknat upp 12 elever. Det är alltså minst 8 till med 8 olika behov, Som en lärare möter, varje dag.

Det här är inget exempel jag tagit från min egen vardag, däremot är det ungefär så vår vardag ser ut. 20 fantastiska elever med 20 fantastiska olika personligheter.

Det kan vara svårt att hinna möta varje elev på det sätt som man önskar, när man har en läroplan med mål som flåsar i ryggen, men det är fortfarande trygga individer vi ska skapa, som ska ge sig ut i samhället med självförtroende, respekt och egenvärde.

Att vara lärare idag är inte bara att gå in, undervisa och gå hem. Det är en gammal uppfattning. Att vara lärare är att vara en person som ska se varje individ. Anpassa utifrån varje individs förutsättningar. Anpassa både för de som behöver stöd, men också för de som behöver utmaning. Det är vårt jobb och vår skyldighet.


Det är också viktigt att eleverna är med i den pedagogiska planeringen, är med och bestämmer hur de vill jobba, har inflytande och känner förmåga att ta ansvar över sitt eget lärande.

Men.


Här kommer ett men.


Alla elever ska bemötas på ett visst sätt och alla elever har rätt att påverka sin utbildning, ja. Men det borde också innebära att varje elev ska känna respekt.

En lärare ska kämpa för förtroendekapital, självklart, (om man inte tycker att det borde tillhöra en given merit när man går över tröskeln till skolan, att man lyssnar på sin lärare).

Här är föräldrar så otroligt viktiga. Föräldrar måste lita på att läraren gör sitt jobb och kan sitt jobb. Ett barn ser upp till sina föräldrar, och säger föräldern att skolan inte är så viktig eller att läraren inte verkar vettig inför sina barn, hur kan man då tro att läraren ska kunna lära det barnet något?

Skulle du lita på en läkare din mamma sa inte var pålitlig? Ja det kanske du skulle, men aningen tveksam skulle du nog vara. Och det skulle ta betydligt längre tid för dig att få förtroende för läkaren innan du helt skulle kunna tycka att den ändå är helt okej, så länge din mamma fortfarande hävdar att läkaren inte är pålitlig.

Hur skulle ditt barns tänder se ut om du inte tyckte tandborstningen var så viktig?
Hur mycket godis skulle ditt barn äta varje dag om mängden inte var så viktig???


Samma sak gäller lärare och skolan.
Och idag är det så många lärare som kränks av elever och står ut med ett brokigt klassrum för att man tror att det är så det ska vara.

Jag blir både arg, frustrerad och irriterad när jag hör hur det ser ut på många ställen. Självklart är det viktigt att vara en skicklig lärare, men skit, det ska du aldrig ta. Ett brokigt klassrum (brokigt använder jag, inte bråkigt), då ska du agera direkt.

Alla elever har rätt till studiero. Och du ska inte bli kränkt eller illa behandlad. Men.


Men igen...



du måste göra det synligt!!!

blir du kränkt, känn det inte som ett nederlag om att du är en dålig lärare, ta tag i saken!!!!
tillåt inte att elever att göra som de vill mot dig och andra.

om en elev inte lyssnar eller säger något dumt, agera direkt!!!
annars kommer du fastna i att eleverna är ouppfostrade och elaka. Det är de inte, men de kanske behöver hjälp med att förstå att det absolut, på inga villkor, är okej att behandla någon illa.


Det kan alla lära sig. Och kan man inte lära sig att vi är olika och att varje människa förtjänar respekt, då måste åtgärder sättas in, direkt.

Då är det skitsamma att du inte kan 8:ans gångertabell med flyt. Man ska lära sig att vara en snäll människa och respektera alla. Sen är det ju frågan om det är skolan som ska stå för den största delen av den uppfostran, men är det där det brister är det där man måste jobba, och tyvärr blir då kunskapsnivån lidande, kanske.

För varje elev måste få trygghet och studiero. Och de mänskliga rättigheterna gäller alla, inklusive barn.

Man ska alltid vara en demokratisk ledare, men vi måste visa oss starka och arbeta bort det att vissa elever tror att de kan "ta över" skolan.


Läraryrket måste återfå respekten och det är lika viktigt att behandla andra med respekt som att man själv ska bli respekterad.

Jag älskar fortfarande mitt jobb och känner fortfarande enorm glädje till att undervisa. Men, om inte lärarna återfår den respekt de är värda, kan jag inte stå upp för den svenska skolan längre.

















Likes

Comments

Jag fullkomligt ÄLSKAR söndagar, och det har jag gjort sedan jag var liten. Just det där att planera veckan, bestämma veckans outfits mm. När jag gick på mellan- och högstadiet kunde jag och Mallan prata i timmar om vad vi skulle ha på oss och vad som troligtvis skulle hända i veckan. Nu överdrev jag kanske lite med det där att bestämma veckans outfits, men iaf måndagens outfits.


Den här helgen har jag kommit ifatt med mitt liv. Tvättat all tvätt, städat lådor som jag i stundens hetta bara slänger ner saker i och städat garderoberna. Satt in alla räkningar i rätt pärm osv. Sånt som jag borde gjort men som tyvärr har blivit lidande. Men nuså. Nu är jag på banan.

Och när jag är på banan i hemmet, då kan jag vara på banan på jobbet! Den här veckan är det mycket möten vilket betyder sena kvällar, så pillret den här veckan blir att få in motionen...
men då kan jag ju helt enkelt gå till jobbet så är den biten löst till en liten del iaf, tills man kommer på att man har tusen saker att bära. Men, det resulterar ju iofs i styrketräning så det kanske rer sig ändå! men den faktiska anledningen till att jag ofta tar bilen är att jag ska vidare efter jobbet och att jag vill vara fin i håret.

löjligt men sant. ni vet, gå i fuktig luft med nyplattat hår är inte alltid kul. För alla bryr sig säkert jättemycket.........
nej, dags att växa upp gällande mina larviga bortförklaringar.
men imorn är det faktiskt mycket att bära, blir skillnad resten av veckan.


btw.


söndagar är sköna!

här är lite av de produkter jag använder:







Blondinbella går verkligen hem hos mej. Har mascaran, hårsprayet och torrschampot också. Underbart.
Även om jag, ärligt talat, fortfarande har lite svårt för just torrschampo!



Ansiktsmasken är inget att skryta med men skönt är det.


Önskar er en bra vecka nu!


Hörs!!

Likes

Comments

Jag är tillbaka!

Det har varit en skön vecka. Jag har både varit ledig och jobbat. Igår fick jag inte överdrivet många knop gjorda, men det tog jag igen idag!


Äntligen känner jag igen mig själv!
Jag älskar ju mitt jobb!
När jag inte har någon ork eller lust till jobb, då är jag sjuk.
Riktigt sjuk. Därför är det så grymt underbart fanatiskt skönt att jag är frisk nu!!

Och det måste ju tilläggas att det är stor skillnad på att jobba sjukt mycket för att man måste, än att jobba sjukt mycket för att man vill.

Det är viktigt att se den skillnaden, tycker jag.
Nu ligger jag i skaplig fas, men som lärare ligger man ju aldrig helt i fas, man är alltid på väg, och det får man helt enkelt lära sig leva med.








En annan sak som inte är likt mig är att jag har låtit hemmet få bli lite grönt.......


Mitt hem som näst intill varit kritvitt...


Men jag börjar vänja mig faktiskt.!

Får se hur mycket mer färg som kan komma in..



Men nu ska jag fortsätta med mitt kvällspyssel...

Likes

Comments

Sociala medier. På senare tid har det känts mer påfrestande än underhållande att kolla igenom Facebook och instagramflöden för mig.

Speciellt på alla hjärtans dag. Alla perfekta rosor, paket, lyckliga kärlekspar och fantastiska uppskattningar. Jag vill absolut inte klandra någon, jag lägger också upp bilder på lycka och på tillfällen jag är glad och stolt över, men ibland får man helt enkelt nog av allt det där perfekta. Vad är det för värld vi lever i? En värld där bekräftelsen är det största man har.

Men, egentligen är det inget jag stör mig på. Det är ju så vår värld ser ut idag.

Igår la jag upp en bild där jag skrev att jag inte mådde bra. Och responsen på det, från alla underbara människor, gav mig en enorm styrka och kraft till att orka se positivt.

Jag är så tacksam och glad för alla fina ord och hälsningar jag fick. Speciellt ett meddelande som jag fick från en elevs förälder. Det var bland det finaste någon har skrivit till mig och gjorde mig så glad inombords. Tusen tack för fantastiska ord <3

Även från meddelanden och ord från vänner, kollegor o fd kollegor! Tack, tack, tack!!!!!


Idag mår jag lite bättre, inte helt okej, men lite bättre, och det är en god bit på väg!




Osminkad, sliten men väldigt tacksam <3


snart ska jag vara tillbaka!

Likes

Comments