Idag var en såndär dag som man bara fylls på med tonvis energi. Går inte riktigt att beskriva den enorma glädjekänsla som jag får av dessa underbara fantastiska individer!

Att stå omringad av sina föredetta älskade elever och se deras leenden och se hur de vuxit fyller mig med nåt slags glädjerus jag inte får av något annat.

Alla minnen kommer upp, de som är 6:or idag har jag gjort en lång resa med. Vi har genomgått mycket ihop. Mycket kul men också otroligt mycket arbete.

Ett av de just nu starkaste minnena är när vi i våras sov över i skolan och så skolavslutningen.

Jag finner egentligen inga ord för allt.

Tänker tex när en av mina grabbar tog ett eget initiativ när han var konferencier i kyrkan på avslutningen och hade med sig en bok han hade skrivit när han gick i tvåan. I boken stod det att ”jossan är världens bästa fröken”. Han höll upp den inför en fullsatt kyrka o sa att ”den här skrev jag i tvåan, och den gäller än”. Då gick han i femman.

Den glädjen.


Eller när några andra elever hade skrivit om en hel låt och gick upp och sjöng den på scenen för hela skolan. De hade gjort om låten ”Haltar”.
Sången handlade om att de inte ville att jag skulle sluta på Tjällmo skola.


Att dessutom få ett sms från en mamma som skriver att deras barn var så glada när de kom hem från skolan idag för att jag varit och hälsat på gör att jag glädjetårarna kommer ännu mer!!


Och det absolut roligaste var när en elev idag säger nöjt till klassen när vi står i korridoren ”det var jag som hittade henne”=) eftersom det var han som såg mig först!


Tjällmo skola kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.


Nu blev det ett väldigt mycket klapp på bröstet-inlägg, men jag var tvungen!

Detta är boost!!!!!























Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Håkan, nu och för alltid.









Idag ska vi prova något nytt!

Likes

Comments

Säger inget.



Men det visar ändå en del.


Ska förklara vad jag menar en annan dag!

Likes

Comments

I’m alive!


Kanske mer än någonsin. På relativt kort tid har jag tagit två ganska stora beslut i mitt liv. Separation och nytt jobb. På något underligt sätt känns det ändå som att det var två beslut jag var tvungen att ta för att komma vidare i livet.

Ibland måste man ta beslut som både skrämmer och gör ont. Jag läste mitt näst sista inlägg i bloggen och såg att jag skrivit en önskan om att tiden skulle flyttas fram några månader.

Nu har den gjort det. I skrivandets stund ligger jag på ett spa i Gdansk. Vattnet från poolen skvalpar och bubbelpoolens brus ekar. Det är tredje dagen här i Gdansk och dagarna spenderas både ute på stan och på spat. Det är en härlig blandning av upplevelser och ren lyx.


Att ligga här och inte känna några måsten överhuvudtaget, ger ganska mycket tid till eftertanke.

Jag känner en sån enorm lycka just nu. Jag känner att jag börjar få tillbaka mig själv. Kan låta som en klyscha, men det är verkligen sant. Det senaste året har jag jobbat och trott att det är meningen med livet.



Jag tycker forfarande att jobbet är en viktig del i livet och har många mål kvar att uppnå innan jag är nöjd med min karriär, men det är ju det som är tjusningen. Att ha något att längta till. Idag är jag nöjd med min nya förstelärartjänst. Jag får jobba med fantastiska elever och kollegor.


Jag har så enormt mycket att vara tacksam över. Det känns som att jag på väldigt kort tid funnit så många nya bekantskaper och kommit gamla vänner närmre.
Jag känner mig aldrig ensam.


Just nu trivs jag oerhört bra med att vara själv. Jag är inte van att benämna mig som singel, men det är ju det jag är. Jag bestämmer över min egen tid.
Det passar mig utmärkt.

Ensamheten har alltid varit min värsta fiende, men idag skrämmer den mig inte överhuvudtaget. Jag väljer den. Fast jag känner mig ju som sagt inte ensam, även om jag är själv.

Jag är så lyckligt lottad med fina vänner. Det är faktiskt helt otroligt.


T ex nu är jag som sagt i Gdansk med en nyvunnen vän, en kär kollega! Det är ju hur underbart som helst.

Såklart längtar jag fortfarande efter att hitta den rätta, men som det känns nu, är det inte aktuellt på ett bra tag.

Och V kommer alltid finnas i mitt hjärta och vara speciell för mig. En vän för livet och en av de finaste människor jag mött.
Så glad över att vi är vänner.


Så, nu ska jag inte skriva mer just nu, för snart ska vi gå upp till hotellet och göra oss iordning. Ikväll ska vi ut och äta med två rektorer som också är här i Gdansk!
Så kul!


Hoppas att ni som läser också känner er lyckliga och nöjda med era livsval.


För första gången på väldigt länge känner jag mig så glad, sprudlande och lycklig!!!!

Kram på er!

















Likes

Comments


I skrivandets stund ligger jag i badet, har ett nystädat hem och ett välfyllt kylskåp. Eller välfyllt och välfyllt, jag har det jag behöver. Ganska mycket svensson-standard. Med andra ord har jag det ganska bra. Jag har hälsa, ett bra jobb, underbar familj och fanatiska vänner. Vad mer kan jag begära?

Men ändå känner jag ett tomrum. Inte så konstigt kanske, men det är en jobbig känsla, som såklart blir mer påtaglig när man inte är inne i sitt jobbflow.

Tiden läker, det vet jag ju. Men ibland önskar jag att tidens läkkött kunde lägga i gasen.

Just nu mår jag som en bergodalbana, ena stunden helt okej, nästa jättebra, nästa stund illamående och helt plötsligt kan jag helt tappa kontrollen.


Vissa dagar kämpar jag mig igenom. Gråter när ingen ser och ler om någon kommer på mig.
Jag vill vara stark, visa mig stark, och stå upp, stå ut. stå kvar. (nej jag pratar inte om jobbet).



Ibland måste man göra saker fast man inte vill. Man måste ta beslut. Beslut som är nödvändiga för att man inte har evigt liv och evig tid.



Jag vet att jag kanske talar i gåtor, men just nu kan jag inte bli tydligare.



Jag vill bara skriva av mig det värsta, så det bara kan bli bättre.


Likes

Comments

Man har bara ett liv. Eller, jag vet iaf inte om något annat. Kanske föds man igen, men man kan ju inte försumma det här livet i hopp om att man föds på nytt.
Man vet ju dessutom inte heller om man föds som människa. Jag tror att jag var en plattfisk i mitt förra liv. Rund, skicklig simmare med dåligt minne. Ja nu vet jag inte hur vida plattfiskar har dåligt minne eller inte, men om guldfiskars är minimalt har jag svårt och tro att plattfiskars är så mycket bättre. Och jag känner mej helt enkelt mer som en plattfisk än en guldfisk. Eller, blåsfisk kanske..

Btw, nu kom jag från ämnet, vilket är min specialité nu förtiden. Jag flyr helst verkligheten och försätter mej i jobb eller umgås med människor som får mej att må bra.

Och ja, det kan ju inte va helt fel. Men det är ju knappast att strategi för utveckling. Jo, yrkesmässigt kanske. Men blundar man för verkligheten för länge kanske man missar den.


Jag är inte inne i nån dipp, jag mår faktiskt oerhört bra. Men samtidigt är det mycket tankar som gnager hål i huvudet på mej.


Men så fort jag försöker ta itu med något vettigt får jag helt plötsligt ett oerhört sug efter att rätta matteböcker eller planera föräldramöte.


Men nån sa ju att om man har problem i privatlivet så ska man jobba sig ur det.

Vet inte hur jag egentligen tycker att det låter, jag vet bara en sak.




Jag önskar att jag kunde vrida fram livet några snäpp, eller några månader iaf.


Men men, man kan faktiskt inte gå runt som en struts hela livet.


over and out.

Likes

Comments


Det här är ett inlägg som kan komma att irritera vissa, medan andra kanske håller med. Jag måste iallafall få skriva av mig, i egenskap av att det faktiskt är svårt att koppla bort frökenhjärnan även på sommaren.

Många, näst intill alla, har en en egen uppfattning om vad skola är och innebär. Ganska givet, eftersom de flesta, näst intill alla, för att inte trampa någon på tårna, gått i skolan. Man har då skapat sig egna erfarenheter och eftersom man går i skolan relativt stor del av sitt liv, har man tillgodosett sig med egna perspektiv och tankar. Och många tror sig då också veta hur dagens skola ser ut. Och visst är den sig lik på många sätt, men även väldigt olik. Jag är 29 år och kan bara jämföra med min egen skolgång och kan ju bara där se de stora skillnader som faktiskt finns. Sen är det såklart skillnad på ett elevperspektiv och lärarperspektiv.



Men iallafall. Igår, var jag med en kompis på ett trevligt lekland i närliggande stad. Det var mulet och ingen högsommarvärme precis, så med tanke på att leklandet är inomhus var det ju ganska många barnfamiljer som valt somna utflyktsmål som vi.

Det är alltid en utmaning för en lärare att komma till sådana här ställen där barn i alla åldrar springer omkring, väsnas, leker och skriker tillsammans. Jag menar, de får ju det!! Det är ju meningen att de ska ha kul och leva livet där. Då ska inte något frökensyndrom försöka sätta käppar i hjulen för deras lycka. Och ni som jobbar i skolan, ni förstår säkert vad jag menar. Man biter sig i läppen både en och två gånger för att inte klappa i händerna, samla ihop gruppen och be dem ta det lite lugnare och inte skrika så att väggarna vibrerar. Men. Man håller sig, tack och lov.

Nu har jag inga egna barn än så förhoppningsvis blir det skillnad då, jag vill ju inte bli världens tråkigaste förälder heller.


Men iallafall. Vissa av er kanske redan nu har tänkt många olika tankar om vad jag egentligen skriver. "Haha, o hon som jobbar i skolan och lever med detta kaos varje dag"... vad snackar hon om?!??

Det är väldigt intressant att många tror att det idag är "kaos" under lektioner i skolorna. Visst finns det säkert sådana lektioner också, men över lag vore det väl märkligt om man som fröken nöjde sig med att ha brokiga lektioner, varje dag.
Det finns lektioner där det är omöjligt att utföra, det som som många anser varje det perfekta, STA-arbetet. (självständigt tyst arbete).
Försök till exempel att genomföra en biologilabb med 30 elever under enskilt tyst arbete. Visst går det, med lite träning osv, men frågan är om de lär sig mer av att sitta tysta under utförandet än att diskutera händelseförloppet med kompisen bredvid?!..

Men iaf, åter till kaoset på leklandet. Medan jag står som en sammanbiten moralkärring mitt i kaoset sitter föräldrar på bänkar runt omkring, hänger över staketen till lekplatserna och är iaf relativt nära sina barn. Rent fysiskt.


Jag tror att jag kan räkna de föräldrar som inte stod med mobilen fastklistrad mot pannloben. För de som inte hade det hade fullt upp med att fotografera sina barn, för att sedan lägga upp i sociala medier. Nej, där ljög jag, för det kan jag ju inte vete, men det känns mer sannolikt än att de går hem och framkallar dem och sätter in i familjealbumet.


Och nej, jag säger inte att det är fel!!
Jag skulle också tagit kort på mina barn för att föreviga ett roligt minne. Det är inte det jag jag vill få fram.

Det jag blir ledsen och frustrerad över är att så många föräldrar förlorar tid med sina barn. Och barnen förlorar tid med sina föräldrar. Visst, barnen har fullt upp och är lättroade på ett lekland, men självklart känner de av nånstans om mamma och pappa är närvarande eller har full koncentration på att läsa igenom de senaste kommentarerna om gårdagens grillfest.

Barn är bara barn är kort stund, och det viktigaste för dem är att bli sedda. Nej jag tror inte att jag är någon barnforskare eller allvetare, men så mycket om barnens utveckling har jag läst att det viktigaste är inte att ge barnen saker, utan tid.

Och tid är ju faktiskt något av en bristvara idag. Det viktigaste man har kanske. Och skulle inte du ge det viktigaste du har till ditt barn?



Jag känner att jag vill gå i någon form av försvarsställning ganska ofta, vilket jag vill göra även nu, för detta gäller såklart inte alla föräldrar, vilket jag skrev, men så otroligt många! Och ni föräldrar som är med era barn, umgås med era barn, ser era barn, lägger undan mobilen när ni är med era barn, ni kommer också få kärleksfulla och omtänksamma barn.
Ni kommer också känna att varit med era barn, hela vägen.


Sen är ingen felfri. Och så är det. Men snälla.
Nu kommer jag lite till inläggets kärna.

Efter detta kaos-besök på leklandet satte vi oss till bords på en närliggande restaurang. Även där var det mycket barnfamiljer. Och visst, det är semester och vissa vardagsregler tål väl att tämjas på, men kanske, inte alla. Eller så kanske det helt enkelt inte funnits några.

Ett exempel är en familj där mamman sitter fastklistrad med mobilen i pannloben, pappan sitter bakåtlutad mot väggen med skorna upp på stolen bredvid, där det ena barnet ligger på stolen och krälar upp och ner för att eventuellt se vad som finns på bordets undersida. Det andra barnet sitter tyst och lugnt. Med mobilen i ett perfekt läge för filmvisning och hörlurar.


Nu har man ju läst mycket pedagogik och psykologi så även jag har förstånd att inte ha helt förutfattade meningar, familjen kanske varit med om något traumatiskt, och då är såklart situationen helt annan.


Men, det här är inte den enda familjen som "beter" sig på detta sätt. Hade jag varit på restaurang med mina föräldrar (som detta felfria mirakelbarn jag utger mig från att vara) hade jag definitivt inte fått ligga upp och ner på stolen eller se på film under middagen. Mina föräldrar satt inte heller med mobilerna fastklistrad, dock var det 20 år sen, så det hade ju definitivt varit skillnad idag kanske, men frågan är om de hade gjort det vid en middag..!?


Den enda gången jag minns från min barndom att det var svårt att få kontakt med pappa var när han läste text-tv. Med all förståelse för att män inte heller kan göra fler saker samtidigt ;)


Men iaf, om vi bortser från bakomliggande orsaker till varför vissa familjen beter sig som de gör, och faktiskt ser verkligheten i vitöga. Så ser verkligheten ut så här.
Barn har svårt att ha tråkigt, vilket resulterar i att föräldrar i möjligaste mån försöker få barnens viljor uppfyllda.
- vad gör det om barnen ser lite på film medan vi äter?
Det gör väl inget.
- vad gör det om hon ligger ner på stolen medan vi väntar?
Det gör väl inget.
- Vad gör det om jag snappar lite bilder till mina vänninor medan vi väntar?
Det gör väl inget.
- Vad gör det om barnen springer runt och kollar vad alla andra gör?
Det gör väl inget...


Sen kommer barnen till skolan. 30 barn som alltid får som de vill.
Om jag skulle vara på en skolresa och äta på mc-donalds med dem och några kollar på mobilerna och skriker om de inte får det, några klänger på stolorna, några springer runt.

Första reaktionen om en skolklass beter sig så??





- herregud, vad är det för lärare vi har idag!!!! De har ju varken pondus eller respekt!!!!!!!!




För inte tänker man att det kanske är föräldrarnas uppfostran som spelar in lite??


Jo, vissa av er tänkte så, och er tackar ja!!!


För tänk så mycket lättare det hade varit om alla barn lärde sig från början att man inte alltid får göra som man vill.. Och att man beter sig olika på olika platser.

Åter igen, detta gäller inte alla. Men så många familjer jag sett under denna semester som uppvisar samma mönster känner jag mig ha tillräckligt på fötterna för att posta detta inlägg.

Det är inte konstigt att vissa barn har svårt att ta nej.




Tack för att du läste.
Och visst, det kanske bara är så här under semestertider och lärarna är för slappa.


Var på ett gymnasium igår och läste på dörren in till lektionssalen: kom in, sitt på din plats och var tyst.
Intressant att det även behöver stå på gymnasiets dörrar.


Kanske snart behöver sättas upp lite allmänna utrymmen också.


Nej, nu ska jag sluta vara bitter, jag vill bara att alla barn ska få den bästa möjliga uppväxten, med tillsägelser och allt vad det innebär. För livet är inte dans på rosor hela tiden, och snälla, låt dem inte tro det! Då kommer de första motgångarna ta kol på dem!


Over and out.










































No cements ;)

Likes

Comments

I det enkla bor det vackra, som vår kära Ernst skulle sagt!


Tänkte bara ge några tips på vad jag "investerat" i den senaste månaden! Ibland behöver man inte betala storkovan för att nå resultat.



Hyllorna ni ser ovan kostar 15 kr st.
3 x 15 = 45. För 45 kr fick jag upp lite hyllor att inreda på. Älskar att fylla tomma hyllplan!!



En "sänghimmel" som blev en mysig "koja/mysplats".
30 kr.



Pinne på väggen - gratis från skogen.

Planka som "bricka" - gratis, hittad i förrådet.



"nytt bord" ca 300 kr, inkl lack.



Stege, 99 kr.

Såja!


Ha en bra dag!

Likes

Comments

Semesterlyckan håller i sig. Jag njuter. Idag har jag spenderat dagen vid älgsjön med mamma och pappa, ljuvligt. Blev även första riktiga doppet för mig. Skäms nästan över att skriva det, med tanke på att jag tror att jag var en delfin i mitt förra liv, nåväl, en valross iallafall.


Senast jag skrev i bloggen skulle jag dagen därpå ge mig iväg på en minisemester till Västervik med Hanna. Det var 3 fanatiska dagar med sol, shopping & god mat.


Meningen var också att (eller min mening) att vi skulle få till nån snygg selfie o lägga upp på instagram för att visa både vår resa och vår vänskap. Med tanke på att man nästan kan säga att vår vänskap började i Västervik för tre år sen!! Herregud, tänk att vi bara känt varandra i 3 år?!?!

Gick sådär. 😂
Men kul, det hade vi!


Efter att vi kom hem från Västervik har det varit fullt ös!
Hunnit med musikquiz på Hugos med mina favorittjejer samt en härlig kväll på gästis med min saknade barndomsvän Lisa!


Underbart.


Och nu sitter jag här på altanen. I mörkret tyvärr.
Tyvärr säger jag både för att jag är själv och för att jag mer eller mindre lever med creepypodden i öronen nuförtiden.

Inte särskilt smart när man är mörkrädd. Men men, rädslor är väl till för att övervinnas. Jag har ju klarat av två vinternätter ensam i strömavbrott utan batteri i mobilen så då borde jag väl fixa det här.


Vem vet vad som döljer sig i skogen?

Nä, nu lägger jag av.

Blir rederiet och Tetris istället, skönt att bryta mönster!


Hörs!

Likes

Comments

Hallå bloggen, de va inte igår!

Och det är faktiskt mycket konstigt, för ni som läst min blogg en tid, vet att just sommaren är en tid som jag brukar skriva en hel del. För den här bloggen började jag ju skiva i då jag inte mådde så bra, vilket framförallt har varit under sommaren. Ibland har jag svårt att skriva orden "inte mådde så bra", för jag var varken svårt sjuk eller hade förlorat en nära anhörig.


Jag levde varken i fattigdom eller saknade vänner och familj. Jag mådde dåligt av helt andra orsaker. Men det är nog inte förrän man själv mått riktigt, riktigt dåligt som man kan förstå att man kan må dåligt, rent psykiskt i ett framgångsrikt I-land.

Så dåligt att det även blir fysiskt. För några år sen hade jag skakat på huvudet och sagt "men herregud, ryck upp dig!!" om någon påstått sig må så dåligt som jag gjorde. Men idag, vet jag bättre.

Men det är det värsta jag varit med om. Jag kan än idag minnas känslan av att inte kunna glädjas med andra, se glada människor och inte heller kunna äta. Inte se ett ljus någonstans. Ständig ångest som fick mig att kräkas.



Men det var ju inte det här jag skulle skriva om. Jag skulle skriva om hur bra jag faktiskt mår idag, och att alla ni som tappat livslust och mår dåligt, kan få veta att jag idag, 4 år senare, känner mig som världens lyckligaste människa. Det låter kanske som att jag tar i från fotknölarna, men det gör jag inte. För den här sommaren, är den första sommaren, NÅGONSIN, tror jag, som jag varken känt ångest, oro eller obehag. För även om min stora depression utlöstes för 4 år sedan, betyder det inte att jag levde normalt innan. Jag har alltid, nästan så länge jag minns, levt med oro och ångest. Vissa gånger mindre och vissa gånger mer. Jag tror, att om jag inte hade jobbat med mig själv, hade jag inte stått där jag är idag. Stark och full av livslust.

Men den här sommaren, njuter jag av varje dag.
Sådär överdrivet mycket. Jag gick upp och gick en morgonpromenad förra veckan. För varje steg jag tog såg jag något nytt att vara tacksam över. Naturen, luften, friheten, doften, allt! Låter nästan lite väl religiöst kanske, men det får så vara. Till och med när jag kom till parkeringen kände jag glädjen över min nya fina bil. Glädjen över vårt fina hem. Glädjen över att blommorna växer... Ja... kanske har det med ålder att göra också, men just den här tacksamheten är ett lyckorus isig!


Sen har jag haft turen att fått göra så mycket roligt hittills också. Jag har varit på minisemester vid en kollegas stuga med mitt gamla arbetslag. Så oerhört mysigt. Tror inte dessa fantastiska kollegor förstår hur mycket ni betytt och betyder för mig. Ni ger mig sån jädra styrka!!!

Sen har jag och mamma övernattat på safari-camp på kolmården. Ett minne för livet med min underbara älskade mamma. Så häftigt!!!

Jag har hunnit med att hänga en del på stranden, och har även hunnit träffa min kära kusin med familj som jag inte träffar så ofta, det är var såååå kul!

Sen har jag hängt mycket med min andra hälft, Hanna.
Frågan är vad jag vore utan henne?
Tänk att ha sin bästa vän i samma "by" i 28-års ålder och kunna komma till närsomhelst, hursomhelst!
Imorgon åker vi även på en minisemester till Västervik! Favorit i repris! Så jädra gött!!
Väskan står klar och jag ska strax börja packa!

O igår, efter middag på hamnkrogen i motala åkte jag till Finspång och mötte upp min andra bästa vän, Mallan! Och vi dansade loss till Moderna tider på Hugos!
Sjukt kul kväll.


Som ni ser, mitt liv kan i andras ögon kanske se annorlunda ut, med tanke på att jag är 28 år och utan familj med en pojkvän i Norge! Men det är ett fritt land och alla får tycka och tänka hur mycket ni vill, jag är LYCKLIG. Man vet ändå inget om framtiden, så varför oroa sig. Jag har aldrig mått bättre, och jag tror, som Håkan hade sagt, att när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än!


Jag vet att förr eller senare faller bitarna på plats. Och behövs det tas beslut så får det göras. Men jag kommer aldrig, ALDRIG, tillåta mig själv må dåligt igen. Och nu har jag verktyg för det.

Det var en liten uppdate!
Hoppas ni lever life, det gör jag!


Likes

Comments