Semesterlyckan håller i sig. Jag njuter. Idag har jag spenderat dagen vid älgsjön med mamma och pappa, ljuvligt. Blev även första riktiga doppet för mig. Skäms nästan över att skriva det, med tanke på att jag tror att jag var en delfin i mitt förra liv, nåväl, en valross iallafall.


Senast jag skrev i bloggen skulle jag dagen därpå ge mig iväg på en minisemester till Västervik med Hanna. Det var 3 fanatiska dagar med sol, shopping & god mat.


Meningen var också att (eller min mening) att vi skulle få till nån snygg selfie o lägga upp på instagram för att visa både vår resa och vår vänskap. Med tanke på att man nästan kan säga att vår vänskap började i Västervik för tre år sen!! Herregud, tänk att vi bara känt varandra i 3 år?!?!

Gick sådär. 😂
Men kul, det hade vi!


Efter att vi kom hem från Västervik har det varit fullt ös!
Hunnit med musikquiz på Hugos med mina favorittjejer samt en härlig kväll på gästis med min saknade barndomsvän Lisa!


Underbart.


Och nu sitter jag här på altanen. I mörkret tyvärr.
Tyvärr säger jag både för att jag är själv och för att jag mer eller mindre lever med creepypodden i öronen nuförtiden.

Inte särskilt smart när man är mörkrädd. Men men, rädslor är väl till för att övervinnas. Jag har ju klarat av två vinternätter ensam i strömavbrott utan batteri i mobilen så då borde jag väl fixa det här.


Vem vet vad som döljer sig i skogen?

Nä, nu lägger jag av.

Blir rederiet och Tetris istället, skönt att bryta mönster!


Hörs!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Hallå bloggen, de va inte igår!

Och det är faktiskt mycket konstigt, för ni som läst min blogg en tid, vet att just sommaren är en tid som jag brukar skriva en hel del. För den här bloggen började jag ju skiva i då jag inte mådde så bra, vilket framförallt har varit under sommaren. Ibland har jag svårt att skriva orden "inte mådde så bra", för jag var varken svårt sjuk eller hade förlorat en nära anhörig.


Jag levde varken i fattigdom eller saknade vänner och familj. Jag mådde dåligt av helt andra orsaker. Men det är nog inte förrän man själv mått riktigt, riktigt dåligt som man kan förstå att man kan må dåligt, rent psykiskt i ett framgångsrikt I-land.

Så dåligt att det även blir fysiskt. För några år sen hade jag skakat på huvudet och sagt "men herregud, ryck upp dig!!" om någon påstått sig må så dåligt som jag gjorde. Men idag, vet jag bättre.

Men det är det värsta jag varit med om. Jag kan än idag minnas känslan av att inte kunna glädjas med andra, se glada människor och inte heller kunna äta. Inte se ett ljus någonstans. Ständig ångest som fick mig att kräkas.



Men det var ju inte det här jag skulle skriva om. Jag skulle skriva om hur bra jag faktiskt mår idag, och att alla ni som tappat livslust och mår dåligt, kan få veta att jag idag, 4 år senare, känner mig som världens lyckligaste människa. Det låter kanske som att jag tar i från fotknölarna, men det gör jag inte. För den här sommaren, är den första sommaren, NÅGONSIN, tror jag, som jag varken känt ångest, oro eller obehag. För även om min stora depression utlöstes för 4 år sedan, betyder det inte att jag levde normalt innan. Jag har alltid, nästan så länge jag minns, levt med oro och ångest. Vissa gånger mindre och vissa gånger mer. Jag tror, att om jag inte hade jobbat med mig själv, hade jag inte stått där jag är idag. Stark och full av livslust.

Men den här sommaren, njuter jag av varje dag.
Sådär överdrivet mycket. Jag gick upp och gick en morgonpromenad förra veckan. För varje steg jag tog såg jag något nytt att vara tacksam över. Naturen, luften, friheten, doften, allt! Låter nästan lite väl religiöst kanske, men det får så vara. Till och med när jag kom till parkeringen kände jag glädjen över min nya fina bil. Glädjen över vårt fina hem. Glädjen över att blommorna växer... Ja... kanske har det med ålder att göra också, men just den här tacksamheten är ett lyckorus isig!


Sen har jag haft turen att fått göra så mycket roligt hittills också. Jag har varit på minisemester vid en kollegas stuga med mitt gamla arbetslag. Så oerhört mysigt. Tror inte dessa fantastiska kollegor förstår hur mycket ni betytt och betyder för mig. Ni ger mig sån jädra styrka!!!

Sen har jag och mamma övernattat på safari-camp på kolmården. Ett minne för livet med min underbara älskade mamma. Så häftigt!!!

Jag har hunnit med att hänga en del på stranden, och har även hunnit träffa min kära kusin med familj som jag inte träffar så ofta, det är var såååå kul!

Sen har jag hängt mycket med min andra hälft, Hanna.
Frågan är vad jag vore utan henne?
Tänk att ha sin bästa vän i samma "by" i 28-års ålder och kunna komma till närsomhelst, hursomhelst!
Imorgon åker vi även på en minisemester till Västervik! Favorit i repris! Så jädra gött!!
Väskan står klar och jag ska strax börja packa!

O igår, efter middag på hamnkrogen i motala åkte jag till Finspång och mötte upp min andra bästa vän, Mallan! Och vi dansade loss till Moderna tider på Hugos!
Sjukt kul kväll.


Som ni ser, mitt liv kan i andras ögon kanske se annorlunda ut, med tanke på att jag är 28 år och utan familj med en pojkvän i Norge! Men det är ett fritt land och alla får tycka och tänka hur mycket ni vill, jag är LYCKLIG. Man vet ändå inget om framtiden, så varför oroa sig. Jag har aldrig mått bättre, och jag tror, som Håkan hade sagt, att när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än!


Jag vet att förr eller senare faller bitarna på plats. Och behövs det tas beslut så får det göras. Men jag kommer aldrig, ALDRIG, tillåta mig själv må dåligt igen. Och nu har jag verktyg för det.

Det var en liten uppdate!
Hoppas ni lever life, det gör jag!


Likes

Comments

Här ligger jag, nerbäddad i sängen klockan halv nio en fredagkväll i juni. Och kan helt enkelt inte sluta le.
Den här veckan har varit en av de bästa veckorna i mitt liv. Både en av de bästa, och en av de mest tårfyllda.

I onsdags hade vi skolavslutning, och eftersom jag slutar arbeta på Tjällmo skola så var den ju extra sorglig för mig. Men varför det varit en så fantastisk vecka är för att jag ALDRIG, ALDRIG nånsin känt mig så uppskattad och sedd. Så mycket fina ord, presenter, blommor, dikter, allt. Jag känner mig som den rikaste personen i hela universum.

Det mest tårfyllda under avslutningen var då en av mina elever spontant gör en sak.
I tisdags hade jag delat ut några av femmornas sagor som de hade gjort tillsammans med mig när de gick i åk: 2. En av elevernas saga innehöll hjärtan och texten "jossan är den bästa fröken i världen" mm...


När avslutningen börjar lida mot sitt slut tar eleven fram den i kyrkan (han och en kille till är "talare" under avslutningen)
han visar upp den och berättar att han gjort den i åk: 2 och att jag delade ut dem i tisdags. Och så sa han att så här tyckte jag i tvåan, och det tycker jag än idag!!!!
Jossan är världens bästa fröken.


Det var bland det finaste jag varit med om. Att få det uppläst av en av sina grabbar, det är ren lycka!!

sen har jag fått så många fina teckningar och brev att mitt hjärta är helt fullproppat med kärlek.
Och även alla "snaps" jag fick under kvällen. Det är helt sanslöst vad jag kommer sakna våra fantastiska, underbara elever!!!

Jag känner mig också väldigt stolt över att jag, trots min trötthet, klarade av att hålla både i nätetochjag-kvällen, övernattningen med klassen samt avslutningen.

Jag känner mig så glad och tacksam för att energin höll!

Dock är jag otroligt trött idag och har näst intill legat hängandes på bordet under kvalitetsarbetet på jobbet! Men men =)

Imorgon ska jag sova. Länge.

Jag har inte riktigt förstått att jag ska sluta på Tjällmo skola, samtidigt som jag ser fram emot nya utmaningar på Hällestad skola.

Just nu känns det mest ofattbart och sorgligt, men vad som än händer, så tror jag att det kommer bli bra!

















Likes

Comments


Sjukt dålig på att hålla bloggen aktiv!
Måste bli bättring. Men snart är det ju sommarlov och då brukar det bli skillnad!

Hur som helst, hur gick veckan då? För den som envist går till jobbet mot allas ickerekommendationer...

måndags jobbade jag från 07.30-21.15, inga möten eller liknande, behövde bara ta igen lite. Tisdags 07.30-19.15, hade 5 IUP-samtal. Onsdags 07.30-19.15, hade nätetochjagkväll på skolan, eleverna genomförde en klockren kväll!!
Hade te-kväll med Hanna efter det.

torsdag 07.30-15.00. Åkte hem och sov några timmar, sen hämtade jag upp Mallan och Emma för en kväll på Joans. Var sjukt trött innan, men som sagt, jag ska inte
välja bort sådant jag älskar att göra. Och en middag med vänner är bland det bästa jag vet.

Fredag, jobbade 07.30-15.00, gick hem o somna. En vän ringde vid 19.00 och frågade om vi inte skulle åka till Joans. Jag slängde mej i duschen och vi började med lite käk från sonstorp som vi avnjöt i kvällssolen vid Bönnern.
Anslöt sedan till Joans där jag även träffade gamla kära vänner!! Superkul.

Var hemma vid 03.30. (inte van alls).
Lördagen började vid 11 för loppisrunda och Ikea.
Lördagskvällen slutade tidigt och jag sov väldigt skönt. Fram till 09.00 på söndagen då jag åkte till Emma för att ha en babyshower för en annan Emma! Supermys.

Sedan åkte jag raka vägen hem och sov för att sedan åka till Hanna en sväng.



och har jag varit ledig! Shit vad det behövdes!
Nu har jag städat och rensat alla köksskåp, storstädat alla rum och gjort om lite här och var. Det är terapi för mig. Jag vaknade helt genomförkyld, men efter några koppar kaffe o en ipren var jag människa igen!!

Sen kom Hanna förbi på te och vi glodde på Skam, o nu ligger jag i badet.


Nu blir det inte flera knop idag.

Imorgon är jag också ledig.


Sen är det skolavslutningsöva för hela slanten på onsdag!

och översovning (inte övernattning;)) med klassen på fredag-lördag. Och namngivning på lördag!



Nu har jag uppdaterat om mitt liv och även att det gick att köra på i 190 trots att man trodde batterierna var slut.


men nu är det snart sommarlov!

ha det gött!



Likes

Comments

Idag var jag hemma superskapligt!
Redan 16.


Åt lite när jag kom hem, sen skulle jag bara vila lite innan jag skulle gå ut en sväng o sen städa!

Men.. vakna 22.05.

Det var den tidiga eftermiddagen.!!!


Skriver mer imorgon, angående det jag påpekade igår!


Trodde att det var morgon när jag vakande, så ska väl försöka ändra det och tänka att de fortfarande är natt.


hörs imorn.

Likes

Comments


Det gick!
Jag jobbade hela dagen och jag ORKADE hela dagen!
Woho!

Sen är jag inte hundra, glömmer saker, är oeffektiv & det kanske tar lite extra lång tid för mig att tänka och organisera. Men jag får ändå saker gjorda och jag är medveten om vad jag gör!!!
Det känns bra

Och rätta mig om jag har fel, men visst borde det väl ändå hjälpa ganska mycket att jag faktiskt är öppen med att jag mår som jag mår och är som jag är.
Jag tror det hjälper.

Jag hymlar inte. Har flera IUP-samtal som jag glömt bort tider till, pga att det försvunnit ur min hjärna, sånt jag förr kunde lagra. Det är bara att inse att den förmågan har jag inte. Iaf inte just nu.
Jag har säkert skickat virriga sms till föräldrar, men jag tycker att det är bättre att vara ärlig. Jag tror inte att de 12-13 skoldagar har så stor påverkan.


Jag är fortfarande i skolan av en anledning, för att lära barnen det jag kan de sista dagarna, men framförallt, se till att alla mår bra och känner sig nöjda och glada när de sedan går på sommarlov!
Det är det viktigaste för mig.



Idag gick jag hem skapligt, bara 20 minuter efter att jag slutat!!
Sen direkt hem o ut i skogen!
Sen messa Hanna och frågade om jag ville komma på kvällsmat och te.
O sjävklart gjorde jag det!!

Hur lyckligt lottad är jag inte som har en av mina närmsta vänner några myrsteg bort?
Som både har en son och en katt jag kan kela med när jag vill. Jag har det ju lite för bra.



Så vad vill jag säga med detta då?
Jo att jag är stolt över mig själv och glad över att jag tog ett beslut.








Imorgon ska jag berätta om något annat som gör en fröken stolt =)
























Likes

Comments

Då var det nog dags för ett klargörande inlägg igen.


Eller ett inlägg som på något sätt kanske kan förklara varför jag är glömsk, tankspridd och osammanhängande.

Jag älskar mitt jobb. Jag älskar det så mycket att folk retar sig på det. Jag älskar det så mycket att jag tror att det är normalt att lägga all kraft man har på det. Att köra på i 180 km/h om dagarna för att sedan slockna som en klubbad säl innan klockan slagit 20.00 varje kväll. Och då menar jag slockna, lägger mig i sängen gör jag sällan efter 19.30. För att sedan prioritera bort vänner och annat kul på helgerna, för att jobba igen det jag missat i veckorna eller försöka få hemmet någorlunda fritt från dammråttor och silverfiskar.


You name it.

Jag är 28 år. Inte 98 år.


Jag fattar att det inte är normalt och jag fattar att det inte är bra. Det här året har jag varit minst sagt dålig på att prioritera, ta hand om mig själv samt lyssna på andra. Några av de mål jag hade under föregående år, har jag lyckats rasera. Varför?


Jo för det här året har innehållit alldeles för mycket. Alldeles för mycket omständigheter och stora saker som tränger ner på axlarna. Den senaste tiden har jag känt en otrolig press på mig. Från olika håll.
Det resulterade i att jag blev sittande på en stol i 1,5 timme och hemkörd av en kollega. I know, det är inte bra. Och den utlösande faktorn var definitivt inte bra.

Fredagen resulterade i att jag gick och jobbade, orkade stå framför klassen i en halvtimme, sen sa det stopp. Jag orkade inte hålla ihop, varken undervisning eller mig själv.
Gick hem vid 09.15, sov till 16.00.


Jag fattar att det inte är normalt och långt ifrån okej. Men jag tror, att den enda som kan hjälpa mig faktiskt ändå är jag själv. Som det lilla ego jag är.

Det första är ju att jag måste inse att det inte är normalt och att jag måste göra något åt det.
Check - det har jag insett!

Marken har snurrat och ögonen har svartnat, det är tecken nog!

Jag kommer inte kunna genomföra alla resterande projekt till 100%. Jag kommer fortfarande göra mitt bästa, och jag ska göra allt som står i min makt för att allting blir bra. Men jag måste ändå inse, att t ex skolavslutningen inte kommer bli en miniverison av eurovision.

Jag har medicinerat mig själv med att jag måste gå minst ett varv i skogen varje dag, till att börja med. Varvet är väldigt kort, men ju fler varv jag orkar, desto mer boost till mej själv!


Avboka inte träffar med vänner och bekanta!
Det känns som att jag avbokar att träffa mina vänner framför jobbet, det är inte okej! Det ska jag sluta med direkt. (om det inte är inplanerade möten etc).


Jag kommer inte, på några som helst villkor, ta åt mig av elaka kommentarer. Det har länge varit en självklarhet för mig, men ju svagare man är, o desto mer angrepp på ens person man får, desto mer självdestruktiv blir man. Trodde aldrig jag skulle sjunka så lågt, men förr eller senare slår det igenom. Främst sådant som påtalar hur elak och illojal jag är. Det är hemskt, riktigt hemskt. Och tar hårdare på ens person en man anar.
När man försöker vara alla till lags.


Det sista jag vill lära mig är att älska mig själv och kunna fatta egna beslut. Jag är dålig på det. Jag är dålig på att bestämma mig för saker. Jag ber om råd hela tiden. Och ju fler olika råd jag får, desto värre blir det. Jag är jag och jag måste lära mig att vara min egen person.


Nu menar jag inte att jag inte är tacksam för alla råd jag för från nära och kära, det är guld värt.
Men jag blir så otroligt snurrig av allt.
Och egentligen kanske jag inte ska ta egna beslut nu, jag vet inte?
För jag vet ingenting.



Och jag är trött på att inte veta nånting.


Det enda jag vet just nu är att jag längtar till jobbet imorgon. Jag längtar efter att planera skolavslutning och att sedan få se resultatet i kyrkan. Jag längtar till lördag när det är marknad och man får umgås med nära och kära. jag längtar efter att hämta hem en ny sak förhoppningsvis imorgon.


och jag längtar efter att hålla i temakvällen nätetochjag och jag längtar efter översovningen i skolan med klassen.

Självklart har jag separationsångest också.
Jag kommer sakna mina elever nåt grymt när jag byter skola.


Avslutningen kommer bestå av tårar.


Så. nu har jag fått skriva av mig lite. Jag ska göra mitt bästa av de dagar av terminen som är kvar, hinner jag inte göra allt är det så, och blir inte allt 100 så är det så.

Jag tänker iallfall inte ge upp.
Inte när det är så kort tid kvar.
















en bild säger mer en tusen ord.


Jag kommer aldrig, aldrig lämna Tjällmo skola helt! <3

Likes

Comments

Våren är, som jag säkert nämnt förut, en ganska speciell tid för mig. Jag pendlar mellan att vara lyckligast på jorden till att vara väldigt nedstämd.

Ena dagen har jag sån energi att jag skulle vilja resa jorden runt eller börja jobba ideellt som gorillafadder eller något, medan jag i nästa stund knappt orkar gå ur sängen för jag känner mig meningslös.

Ni vet när solen strålar in genom fönstret och björkarna blir gröna, då man egentligen fylls av den där nykära känslan, då vill jag ibland helst bara kura ner mig under en filt och stänga mig inne. Fast att jag i nästa stund kan njuta av det till fullo!

Jag har inget papper på att jag skulle någon slags vårdepression eller liknande, jag har liksom ställt min egen google-diagnos.
Men, jag vet hur jag ska göra för att, så gott som, slippa det också!

För att inse problemet är ju halva lösningen, som ni säkert vet. Och att promenader och frisk luft är bra för psyket behöver man inte heller vara hjärnkirurg för att räkna ut.

Så idag känner jag mig stark, det har jag säkert skrivit i flertalet blogginlägg, men det var ju också så som den här bloggen kom till, för att jag skulle kunna skriva av mig och bli starkare.


Jag är stark, men var för några veckor sen allt annat än stark. Och då kunde jag inte heller motverka min deppighet utan jag fick allt på en gång, öroninflammation, urinvägsinfektion, hög feber och meningslöshetkänsla.

Usch, aldrig mer, det säger jag bara!!!


Även om man tycker att det är svårt att ta hand om sig själv, så måste man göra det för att kunna ta hand om andra. Svårare än så är det inte.

Och jobbar man som lärare, är det extra viktigt att man tänker på det. Vem vill ha en trött och sliten fröken?


Men, just nu är det fruktansvärt mycket tankar i mitt huvud. Både det ena och det andra. Det liksom svämmar över. Jag vill så mycket. Känner så mycket. Vet knappt ut eller in.



Jag vet bara en sak, men den håller jag för
mig själv.



och nej, det är ingen bulle i ugnen för er som trodde det!




Hörs.






























Likes

Comments

Börjar såklart med att hälsa er alla glad påsk, eller som så många andra fiffigt uttryckt det (inklusive jag själv!) glaaadgood jul.

Det var ju faktiskt lite fyndigt och kul, iaf i första gången.
När man läst ungefär 10 statusuppdateringar med god jul har även jag fattar grejen.

Och idag, på påskafton tänkte jag lägga upp nåt sånt där fint påskkort på några av mina kvistar jag satt i vasar och hängt lite fjäderfän på. Sanningen är väl att det inte ens bara är björkris, pinnar som pinnar liksom, tål man inte utslagen björk spelar det ju ingen roll, de sitter ju inte i vatten iallafall. Och eftersom jag inte har något gulligt barn att måla fräknar på så blir det ju inte ett sånt påskkort heller. Det resulterar helt enkelt kanske i ett till snökort med nåt fyndigt meddelande.


btw, det var egentligen inte alls vad det här inlägget skulle handla om. Det skulle handla om något så oväntat som drömmar. Inte så oväntat för vissa kanske, men det är väl inte det vanligaste jag skriver om.

Men iaf, jag drömmer så otroligt mycket!!!
(man drömmer varje natt, men man kommer inte ihåg allt man drömmer) hann säkert några av er tänka!
Helt rätt!

Och jag minns mina drömmar jämt nuförtiden och jag är helt slut när jag vaknar, för har jag inte klättrat i berg, missat något viktigt möte så har jag fått vingar och kan flyga. Ganska spännande nätter måste jag säga.
Och inte sällan kommer jag även på viktiga lösningar när jag drömmer, främst i jobbet då, det kan vara nåt tips på nån rolig lektion eller ett effektivt sätt att dokumentera på! Det är supersmidigt, förstår verkligen innebörden av "sova på saken".

Men iaf. På senare tid har jag börjat drömma om älgar.






Ja, fråga mig inte varför, men efter jag skrivit klart detta inlägg ska jag googla direkt. Skulle jag kanske gjort innan jag börja skriva, men iaf.

Jag drömmer alltså om älgar. Stora älgar.

Inatt drömde jag om att det var en stor älg som låg på vägen och tog upp hela vägbanan. Den lät konstigt och viftade med hornen. Den såg rentav skräckinjagande ut. Och nej, jag är inte rädd för älgar, inte på dagtid iaf.
Men varje gång jag drömt om en älg kan jag inte somna om för det spelar ingen roll vilken sida jag ligger på, likt förbenat tror jag att det stor en stor dreglande älgtjur bakom mig.


Så ligger jag i sängen och känner någon slags rädsla för älgar. Och på morgonen vaknar jag och skrattar otäckheterna i ansiktet, hur kunde jag haft svårt och sova för en älgtjur skulle tagit sig in i mitt hem???


men det är ju liksom själva känslan efter drömmen, ni vet??!



btw.

4 nätter som förstörts av att jag drömmar mardrömmar om älgtjurar måste väl betyda något?!
















Likes

Comments

Dagen efter.

Som så många andra har jag svårt att ta in det som hände igår. Man blir berörd på ett sätt som inte går att beskriva, hela kroppen fylls med ilska, vrede, hat, sorg, frågor, tankar, rädsla och en miljon olika känslor.
Man får en känsla av maktlöshet och likgiltighet.

Ju äldre jag blir, desto mer påverkad och berörd blir jag. Eller så har det inte med åldern alls att göra, utan istället blir det alltmer påtagligt att den värld vi lever i idag faktiskt drar mer åt det vi kallat ont än gott.


Inte ens i Sverige, som egentligen är ett litet undangömt barrskogsland, finns den trygghet som mänskligheten trodde fanns.

Det är svårt att ta in och det är svårt att förstå, och det är svårt att acceptera. Det känns också än mer fruktansvärt när man sätter sig in i hur andra delar av världen har det, varje dag.

Nu hände det här i Sverige, men överallt finns människor som lider, terrorattacker som genomförs, krig som aldrig tar slut och självmordsbombare som offrar liv.

Självklart känns det mer påtagligt när det händer i det land man själv är bosatt i, och mer förståelse kanske väcks för skräcken som finns i världen.

Jag har inte varit rädd.
Jag lever fortfarande med bilden av att Sverige är ett husvagnssemesterparadis med fiskebåtar och barrskog.

Det är svårt att sätta sig in i varför saker och ting ter sig som det gör, och ännu svårare blir det att svara på oroliga barns frågor och funderingar. Svårt att vara objektiv och inte spegla sin egen rädsla och oro.

Men låt oss fortsätta tro på att kärleken övervinner hatet.

Igår när jag satt i soffan, ensam, ihopsjunken under en filt och följde nyhetssändningarna kände jag en känsla jag aldrig förut känt bara genom att följa en nyhetssändning.

Jag kände mig inte ensam.


Jag kände mig delaktig, sedd, omhändertagen, skyddad och rentav älskad.

Detta fick mig att känna mig stolt.
Inte stolt över mitt land i den bemärkelse man kan ta för givet när man skriver ordet stolt, utan stolt över svenska folket.

Eller helt enkelt stolt över den mänsklighet som lever för det goda.

Alla poliser, all försvarsmakt, alla läkare, nyhetsreportrar, journalister, ALLA. De utför ett så fantastiskt arbete och känslan av att tiden eller övertiden inte spelar någon roll. Man arbetar inte för att man måste, utan för att man inte ser någon anledning över huvudtaget att inte göra det. Man arbetar för vår planet, för medmänsklighet!


Känslan jag fick när jag satt där i min ensamhet var att "shit, vilket fantastiskt land vi har skapat".


Och det känns samtidigt fel att skriva så, för jag vill inte, på några som helst omständigheter misstolkas som att jag skulle stå för något främlingsförakt, tvärt om.

Istället skulle jag vilja uttrycka det som att: "om Sverige var ett skepp, är besättningen helt fantastisk! " Alla de som är ombord, på skeppet Sverige, kan vara stolta.

Den kraft och styrka som folk gemensamt kan skapa, är en trygghet och kraft som borde övervinna allt hat och all ondska


Alla utom den/de som av någon anledning känt behov av att förstöra så många människors liv och avsluta människors liv. Det finns inget försvar. Bara hat.


Det som hänt, skulle aldrig ha hänt, men tyvärr kan vi inte dra tillbaka tiden. Bara fortsätta leva och inte låta hatet övervinna.

Med all den värme som alla nyhetsförmedlare, poliser och andra människor har fått fram, tror jag på att vi kan förändra, förändra världen för att skapa och förhindra att vårt husvagnssmestersidyll-land försvagas.



Vi får inte sluta tro på mänskligheten. Sluta tro på förändring. Sluta tro på att det goda övervinner det onda.



Tack till alla underbara människor som arbetar med detta!
Och ett stort hjärta med värme till alla er som är drabbade, är skadade eller har förlorat någon ni älskar. Det finns inget försvar.

Hörde precis på nyhetssändningen igen att folk på tunnelbanan sätter sig bredvid varandra istället för att välja ett tomt säte. Låt sammanhållningen och samhörigheten övervinna allt.


En sådan här händelse ger även allt annat andra perspektiv.
Vikten av hur viktigt det är att ta vara på varje dag, ta vara på alla dina nära och kära.

Själv har jag varit sjuk en tid, påbörjade min andra penicillinkur igår och har mått fruktansvärt dåligt en tid, men känslan av att jag lever och att mina nära och kära lever, gör att mitt hjärta fylls med värme och kraft.
Ingenting spelar någon roll, så länge vi tillsammans tror på att ljuset övervinner!



Kärleken övervinner allt.




















Likes

Comments