Header

Min ångest hindrar mig från att leva.

Det är så mycket jag vill i livet, kanske är det därför jag har ångest. Att jag vill så mycket och känner att jag har kort tid på mig. På dagarna mår jag så himla bra. Jag är lugn i själen och njuter av det mesta. När kvällarna kommer är det rent utav piss. Hur länge ska man må såhär? Snart är det ett helt år sedan jag fick min första panikattack. Och inte har dom slutat än. Kanske borde jag sluta fundera på ”vad gör mig lycklig”, ”vad gör mig ledsen”, ”vad gör mig arg”, och istället bara leva innan det är för sent.
Men det är så svårt. Jag vet inte hur jag ska göra.

Efter mitt besök på psykakuten i Kristianstad i somras blev allt så mycket bättre. Jag fick mina mediciner, och jag har alltid vetat att dom har hjälpt mig. Nu dalar det igen. Och helt plötsligt ifrågasätter jag allt. Sitter det bara i huvudet, är det bara hjärnspöken. Eller kommer jag må såhär för alltid. Hur länge ska detta sitta i? Ni hör ju själva, det bara spinner i huvudet. Kanske har jag adhd? Kanske har jag en annan diagnos? Hela tiden funderar jag på alla möjliga saker. Vad är de jag gör fel i livet? Vad är det som är fel. Och VARFÖR är det bara fel på kvällarna men inte på dagarna? Är det för att verkligheten kommer ikapp en? Eller är det för att det är då hjärnspökena vaknar?

Det är så otroligt viktigt att prata om psykisk ohälsa. Det är så JÄÄÄVLA viktigt att prata om missbruk. Vilket jag tror är en annan del i mitt dåliga mående. Jag tänker inte hyscha om detta längre, jag tänker då fasen inte ljuga, försöka glömma eller gömma detta längre. Att jag i tjugo år växt upp med missbruk och misshandel i mitt hem. För det har gjort mig och format mig till den jag är idag. Det finns så många andra där ute som gömmer sig och förnekar det som händer bak de där fyra väggarna. STOPP.
Det är år 2017 och det räcker. Det är 2017 och idag är ”tidningen” internet. Gud va jag får påhopp om ”varför skriver du allt på nätet”. För det första, ni ska bara veta vad jag inte skriver, det är så mycket jag lämnar utanför detta. Men det som jag skriver, är något alla borde prata högt om. På stan, i skolor, på fiket och i hemmet.
Jag har inte gjort det. Inte i den bemärkelsen som jag hade behövt. Och hör sitter jag med ”trust issues”, kontrollbehov och extrem ångest och ett lidande för hur jag växt upp. Och det sprang ifatt mig när jag flyttade hemifrån och ligger som ett täcke över mitt liv idag.

Innan idag var jag hos min läkare. Vi har ökat min dos och jag hoppas de hjälper mig påvägen mot tillfrisknad. Men vissa saker kommer jag bära med mig för resten av mitt liv. Och inte fan är det mitt fel? Det är ju den där rosa elefanten i rummet som alla pratar om och stirrar på, men håller käften om. Du vet vem du är, så tack som fan för att du förstört min barndom och gett mig en vrickad syn på hur det ska vara o leva.

Vad jag vill komma fram till är. PRATA HÖGT. Skit i vad andra tycker, för det tänker jag göra hädanefter. Hyscha inte, förträng inte och sök hjälp om du behöver. Man känner sig så ensam mitt i allt detta, men det är man inte. Även fast jag själv inte fattat det än, så vet jag det någonstans.

Mitt lyckopiller.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag försöker verkligen att glädjas åt de små sakerna i livet, vilket för mig är en utmaning. Det har alltid varit det men nu har det blivit så tydligt de senaste året.

Under förmiddagen har jag bara suttit o myst med Milo och kolla på tv. Nu ska jag ta några snabba ryck och sticka ner till affären, ut med milo och städa lägenheten innan klockan blir 16.

Likes

Comments

Ja hörni. Det är inte alltid lätt när man ska planera och ha Milo i närheten. Dels för att han vill äta upp dina anteckningsblock och dels för att han vill leka o busa hela tiden. Men det är samtidigt det bästa jag vet. Jag är aldrig ensam och har alltid Gisen med mig.

Gisen är ett smeknamn som min mamma satte på honom och nu kallar alla honom för de.

Det är himla mysigt faktiskt och han är den bästa kompisen i världen.

Likes

Comments

Det är så underbart när det faktiskt är höstligt väder ute. Det vill säga sol, löv i olika färgen och en aning kyla. Är det regn, blåst och iskallt så kan det lixom va.

Gick ut en runda för att fota med milo nyss. Han är ju så helt underbart fin. Går inte beskriva.

Ikväll blir en lugn kväll, varje jag eller Pontus mår så himla bra, så blir en pizza, chips med dipp kväll ikväll.
Imorgon kväll får vi vänner på besök så blir taco-kväll. Himla mysigt!!

Likes

Comments

Igår var jag uppe klockan sju på morgonen för att hinna med o äta och ut med Milo. Klockan 10.30 stod farmor och farfar utanför för att hämta mig så vi kunde åka vidare till Stockholm. Bilresan gick superbra och vi var framme klockan 17.

Mamma bjöd på tacos och vin och kvällen blev supermysig!

Idag började dagen med en god frukost innan vi stack ut i skogen för att spela lite frisbeegolf. En bra start. Dagen, frukost och att få röra på sig ordentligt.

Klockan 13 var vi på plats för att kolla på Viggos innebandymatch som han vann, och nu blir det en snabb lunch innan Leo ska ha sin match!

Likes

Comments