View tracker

När man känner sig tom men, på samma gång, uppfylld med tankar och drömmar. När något går som det ska, medan något annat går åt ett helt annat håll.
När någon säger ja, men du säger nej. När någon säger ja, men du säger ingenting alls.

Gör si och gör så, men inget kommer aldrig någonsin att gå. Tusen ord och tusen tankar som flyger i vår luft. Kärlek som svek, hat som glädje, besvikelse som vinst.
Tankar som vrids om av intryck och åsikter. Tankar som gräver gropar. Tankar som gräver gravar. Natt som dag. Morgon som kväll.
Hur ska man någonsin våga försöka? Hur ska man någonsin våga misslyckas?

Jag är jag, men jag är inte den jag vill vara.
Jag gör fel. Jag gör rätt.
Jag vill förändra. Jag vill bevara.
Jag vill släppa taget. Jag vill hålla fast.
Miljarder bitar, som en efter en, pusslas ihop. Miljarder bitar, som en efter en, rasar. Bitar som formar minnen, drömmar och motgångar. Bitar som får leenden att lysa. Bitar som får ögon att slockna.

Att känna sig trampad på. Att känna sig liten, osynlig och svag. Att vara den man inte vill vara. Att bli den man inte är.
Ord som tystar ut i dimman. Känslor som svartnar. Existens som blir mindre och mindre.
Att tappa bort sig själv. Att få en stämpel. Att göra fel. Att veta vad man förtjänar. Att veta konsekvenserna.

Jag visste vad jag hade gjort. Jag visste vad jag förtjänade. Jag visste vilka konsekvenser som väntade på mig runt hörnet. Jag visste att jag hade gjort fel.
Jag visste att min klänning var tajt, och att den var kort. Så det räknas ju inte som en riktig våldtäkt den där kvällen. Jag får ju skylla mig själv. Det var jag som inte sa stopp. Det var jag som var tyst. Det var jag som aldrig vågade berätta. Det var jag som aldrig vågade anmäla. Det var bara jag.

Du som tog dig friheten att ta ifrån mig all min stolthet, allt jag står för. Du som tog för dig av något som inte tillhörde dig. Vem är du?
Du som är där ute någonstans just nu. Du som kanske tänker på den där kvällen lika mycket som jag gör. Du som går förbi mig på gatan om dagarna. Du som kanske läser det här.
Är du stolt?

Du som fick hela min värld att rasa. Du som har satt ärr. Du som gjorde något som du förhoppningsvis ångrar. Du som fick mig att tro att det var mitt fel, när det egentligen var ditt.
Det du gjorde. Det är ditt arv. Ditt bidrag till mänskligheten.
Ännu en gång, är du stolt?

Tjejen som var lite för onykter förra helgen, tjejen i din klass, tjejen du satt bakom på bussen, tjejen du tappade kontakten med för två år sedan, tjejen du lärde känna nyligen. Tjejen som fick uppleva det ingen ska behöva vara med om.
Tjejen som inte vågade säga nej.
Tjejen som grät.
Tjejen,
klasskompisen, främlingen, människan, kroppen, själen, som inte ville.

Minnen som förträngs. Minnen som griper tag om hjärtat. Hårt och för alltid. Skräck, ångest och mardrömmar.
Att bli påmind. Vart man än går. Vad man än gör.
Sår som aldrig någonsin kommer att läka. Rädsla och oro som i all framtid kommer gömma sig i det som ska kallas “min egna kropp”.

När ska det sättas stopp? När ska man kunna gå ensam utan att vara rädd? När ska man kunna klä sig det man vill utan att känna sig förföljd?
När ska mer än 1 av 10 människor våga berätta om ett sexuellt övergrepp? När ska mer än 2 av 10 människor våga anmäla?
När ska över 90 000 övergrepp om året ta slut?

Det är dags att öppna ögonen.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Likes

Comments

View tracker

Likes

Comments

Likes

Comments

Likes

Comments

Likes

Comments

Likes

Comments

Likes

Comments

Likes

Comments