Header

Det är så typiskt mig.. Nu har jag på 4 dagar sett 30 timmar serie. Bron. Så där några år efter alla andra.

Jag kommer kolla på den igen, så jag får med allt. För det är ytterst sällan som jag kan kolla på något utan att spola framåt. Jag vet inte varför jag gör det. Det känns bara som en tvångstanke jag fått. Men annars var bron bra. Riktigt, riktigt bra. Jag älskar Saga Norén. Hon är bara helt magisk. Och till dem som säger att hon inte har känslor, så säger jag bara nej. För det har hon, men hon är inte så bra på sociala koder bara. Så var jag som barn. Exakt som Saga. Jag kunde kläcka ur mig vad som helt, utan att tänka mig för. Men det följde inte med mig upp i åldern. Det försvann väl när jag skulle börja skolan som sjuåring. Då kunde jag plötsligt läsa av sociala koder, och förstå ironi. Men jag älskar ändå Saga Norén. Jag älskar kvinnor med stark karaktär, och annat går det ju inte att säga om henne.

Kanske skulle jag skriva det jag kommer skriva nu, först av allt. Men nej. Jag ville få ur mig det där om Bron innan jag skrev något annat.
Det finns som vanligt ingen logisk förklaring till varför jag bestämmer mig för att blogga efter månader av uppehåll. Ingen mer förklaring än att det är skönt för mig att skriva, och få rensa hjärnan på tankar. Jag vet inte hur ofta jag kommer skriva. Men jag är arbetslös, så några direkta hinder finns det väl egentligen inte. Inga mer än hur jag mår. Men det ska jag inte skriva om här. Det får blir senare, och jag ens gör det.


//Henriette

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

På måndag publiceras mitt reportage med Alice Sjömark på NSD och Kuriren. Jag skulle bli jätteglad om ni ville läsa det :)

Likes

Comments

Jag måste ju älska mitt jobb, speciellt när jag får intervjua skidåkare. Som i tisdags när jag fick träffa Magdalena Pajala. Till råga på allt hade jag med mig en fotograf, som tar sjukt fina bilder!

Sen att både Magdalena och Petra är gravida, japp, det blev lite gravidsnack dem emellan ;)


Petra till vänster, Magdalena till höger.

Likes

Comments

Jag kan ärligt inte minnas senast jag varit borta från någon av de bloggar jag haft så här länge. Ett halvår.

Februari, dags för vårpraktiken. 10 veckor. Min praktikplats var NSD- och Kuriren-sporten i Luleå.

Jag var taggad, laddad och väldigt glad att jag skulle få jobba med sport, mitt livs största intresse, i tio veckor. Det var en dröm som helt plötsligt skulle bli sann.

Jag pendlade med min klasskompis från Kalix till Luleå, varje dag. Det tog på krafterna kan jag säga. Att åka innan sju på morgonen och komma hem sju på kvällen var inte 100 procent optimalt för mig. De första sex veckorna gick bra. Sen kände jag mer och mer hur min kropp, och främst mitt psyke, började säga ifrån.

Vi skulle åka till Luleå 06:50, kanske 06:55, absolut senast 07:00. 06:30 ligger jag fortfarande i sängen och undrar om jag ska åka. 06:40 tänker jag att jag ska åka, men hinner ligga kvar ett tag till. 06:47 reser jag mig upp, och sätter mig på sängkanten. Vad fan, det är ändå fredag, jag har klarat mig hela veckan, då klarar jag mig i dag också. 06:50 smsar min kompis och frågar om jag är på väg. Jag borstar tänderna i ilfart och slänger på mig ett par byxor och en tröja. Slänger på mig en vårjacka och springer mot bilen. Jag har alldeles för lite kläder för temperaturen ute. Men jag får se till att jag inte behöver göra något jobb utomhus. Telefonare får räcka i dag.

Fan, jag blir i vägskickat till Boden på skidtävling. Jag protesterar lite lågmält och försöker säga att jag inte hittar. "GPS" säger min handledare och ger mig en bilnyckel. Jag suckar, går mot toaletten och börjar gråta. Jag vill inte åka, inte i dag.

Det här borde ha varit en signal, tillräcklig för att reagera. Jag gråter för att jag måste åka på en skidtävling. Jag vill inte. Jag orkar inte och vill inte. Inte orkar jag köra bil, och inte orkar jag intervjua folk. Inte ens skidåkare. Skidåkare, de människor som håller på med den bästa sporten jag vet. Det borde ha varit en signal att jag inte mådde bra, men nej. Eller, egentligen visste jag väl, men jag ville inte se.

Helgen sover jag bort, som jag gjort de flesta senaste helgerna. Jag känner inte igen mig själv. Jag har aldrig varit speciellt morgontrött. Jag har stigit upp så tidigt att jag inte har kollat på TV utan att väcka någon. Men nu sover jag hela helgerna utan att reflektera över det. På söndagen tvingar jag mig upp från sängen vid 19:00 på kvällen. Jag måste göra matlådor för nästa veckas praktik. Men fan, jag orkar inte att jag måste åka dit i morgon igen. Jag vill inte behöva vara trevlig, och jag vill inte träffa och intervjua massor av människor. Jag vill inte ringa de där telefonsamtalen. Jag ska nog sjukanmäla mig, bara i morgon så jag får återhämta mig.

06:54 frågar min kompis om jag är på väg. Jag slänger på mig byxorna, en tröja och samma vårjacka som i fredags. Alldeles för kallt i dag med, men jag hinner inte leta fram någon annan jacka. Jag hinner inte ens borta tänderna, men jag slänger ned tandkrämen i väskan ändå och springer för att hinna med min kompis.
På något sätt gick måndagen bra, och tisdagen flöt förbi. Men på tisdagskvällen bestämde jag mig, i morgon kan jag inte åka till praktiken. Men jo, det gjorde jag.

Resten av veckan spenderades med att sitta och glo in i datorskärmarna framför mig. Jag ser hur min handledare vill fråga hur jag mår, säga vilken intervju jag ska göra. Men han säger inget, för varje gång han försöker hör jag inte. Jag sitter med musik och stirrar in i datorskärmen. Försöker ringa några samtal, med lägger på innan någon hinner svara. Jag vill visa mig duktig, men jag orkar inte vara den duktiga flickan längre.

Helg igen, som åter igen spenderades i sängen. Jag pratar med min pappa i telefonen och säger att jag mår bra. Jag är så otroligt rädd för att säga hur jag mår. Sen är pappa också den sista människan jag någonsin skulle säga det till, eller näst sista. Mamma är sist. De kan inte hjälpa mig, tro mig, jag har försökt. Men de kan inte.

På söndagskvällen lovar jag inget om att jag ska stanna hemma i morgon. Men jag känner hur otroligt skönt det skulle vara att få sova ut i morgon. Även fast jag vet att sova betyder ligga och grubbla över livet. Och justfan, jag ska åka buss i morgon. Kanske ska jag stanna hemma ändå? Nej, det kommer aldrig att hända.

Väl på jobbet stirrar jag in i datorskärmen igen. Kollar i mitt anteckningsblock, min lista med saker att göra. Så mycket och bara två veckor kvar på praktiken. Men vart ska jag börja? Jag har ingen aning och jag har ingen ork. Jag är så slut i huvudet så jag ser inte ens vad det står i dagens tidning. Jag får hjärtklappning och känner hur andetagen blir tyngre. Ångestattack har jag haft förut, och jag känner igen symptomen.

Jag säger till min handledare att jag håller på att få en ångestattack, och bestämmer mig för att ta bussen hem. Jag ska vila i dag och komma tillbaka frisk och pigg i morgon. Min handledare säger att jag ska ta det lugnt och höra av mig ikväll hur det blir i morgon. Men självklart kommer jag åka dit.

Vid kaffeautomaten på tisdag morgon möter jag Moa. Hon frågar hur jag mår, och där och då bestämmer jag mig för att vara ärlig. När någon faktiskt frågar, så bestämmer jag mig för att vara sann. Moa blir lite chockad, för till regel är ju att man säger att man mår bra, även om man mår skit. Jag berättar hur jag mått de senaste veckorna, och Moa hjälper mig att prata med min handledare. Jag gråter, jag vill inte känna mig svag för då känner jag mig som världens sämsta människa. Jag vill var duktig, men orkar inte vara duktig mer. Den energin finns inte. Tårarna rinner mer, och Moa ger mig en varm kram. Min handledare, Anton, säger att det är okej. Att jag får må dåligt, och att jag ska ta den tid jag behöver. Moa vill skjutsa mig till en läkare, men jag vägrar. Det går inte nu, det är ett för stort steg. Men Anton och Moa tvingar hem mig, och Anton sjukskriver mig veckan ut. Moa säger att jag ska ringa henne, när jag vill, dygnet runt.

Under veckan säger jag till pappa att jag har feber och därför är hemma från praktiken. Vi bor 92 mil ifrån varandra, så han kan inte kontrollera det. Under veckan pratar jag med Moa, jag funderar och gråter floder. Och jag tar steget, igen. Senast var två år sedan. Jag ringer och ber att få prata med en psykolog. Jag säger att jag mår dåligt och inte klarar av att arbeta.

Jag har åter igen diagnostiserats med ångest och depression. Men den här gången vägrar jag medicin. Den har gett mig svåra problem förut, och det orkar jag inte med nu.

När veckan är slut, och det är söndag kväll så väntar jag på att känslan om att jag borde stanna hemma i morgon ska komma. Men det kommer inte. Jag lägger mig och somnar. Och på morgonen vill jag också till jobbet. Jag är inte bra, men jag har någon form av ork. Det är också min sista vecka på praktiken, och den vill jag uppleva. Nu är inte ångesten lika svår som den var för en vecka sedan, för två veckor sedan. Som den varit ett bra tag utan att jag sett det. Nu kan jag göra mer än att stirra in i datorskärmarna.

Det där var för två månader sedan. I dag mår jag bättre, och jag går i terapi en gång i veckan. Det var villkoret från praktiken, om jag ska få sommarjobba där i sommar. Jag mår som sagt bättre, men jag mår inte bra. Senast tog det över ett år för att jag skulle känna att jag mådde bra, så jag vet att det kan ta sin tid. Sen vet jag också att det finns de som aldrig blir av med sin ångest. Den är olik från person till person. Men så här är det för mig.

Jag ska jobba på NSD- och kuriren-sporten i sommar, och jag ska njuta. Om jag inte längre njuter så ska jag stanna upp och fundera över vad som är fel. För om jag inte njuter av sport så är något fel. Jag vill inte att det ska behöva gå så långt så jag funderar på om det är värt att gå till jobbet. Tänker jag den tanken så ska jag stanna hemma. För vad Moa, och min psykolog, lärt mig är att det är okej att må dålig och det är okej att inte vara den duktiga flickan jämt.

Jag har visat att jag är duktig, annars hade jag aldrig fått sommarjobb.

Likes

Comments

Ni tog över världen, ni blev stora, ni blev mäktiga. Ni slogs mot USA, Brasilien och Tyskland och det är fan som att slåss mot Goliat. Jag vet att ni är modigast. Tack, ni är bäst!

Och grattis till Diamantbollen Hedvig!

Likes

Comments

Jag tipsade ju om min kompis Sallys youtubekanal. Det här var en av de allra första låtarna hon lade ut. Det är en av mina favoriter så därför vill jag tipsa om den också. VÄLDIGT BRA!

Likes

Comments

Jag som hade massvis med planer om inlägg jag skulle skriva. Det blev inte riktigt så nu,...
Jag har varit sjuk den här veckan och har helt enkelt inte haft ork att starta datorn för att blogga. Det har inte funnits energi helt enkelt.

Nu har jag gått in i andra parten av sjukperioden. Jag har genomgått snuvigheten och febern, nu har hostan och den där känslan att jag ska kvävas på kvällen kommit. Men jag börjar bli frisk i alla fall.

Nu tänkte jag bara tipsa om min extremt begåvade kompis Sally. Hon har en Youtubekanal som heter Sallys vardag. Den tycker jag verkligen ni ska kolla in! Videon är den senaste av många låtar hon lade ut. Hon vloggar ibland och är bara allmänt grym!


Likes

Comments