View tracker

Okej nu är jag jävligt förbannad. Jag försökte hjälpa en kompis att börja snacka med en kille, som var min kompis kompis. Jag lade till killen på snap och han accepterade och skickade tillbaka, senare fick jag även min kompis att skicka förfrågan men han accepterade aldrig hennes. Det gick en dag och han kollade på mina stories, till sist tänkte jag "jag skriver till han och så går jag in på min tjejkompis så förstår han att han ska lägga till henne", och håller in hans namn på snapchat. Där ser jag inte längre hans score, vilket betyder att han tagit bort mig. Jag tänkte då att, ja men om han tog bort mig kan jag ju testa och se om det funkar att skicka till han ialf, och skickade iväg ett "tjena". Killen öppnade efter en minut och dissade.

Sådant är så jävla fucking irriterande. Förlåt för att jag svär men det är så jäkla lågt. Hur svårt kan det vara för en människa att skriva ett "hej" tillbaka? Eller att helt enkelt inte ta bort människor efter man sett vilka dom är? Det får mig och säkert flera att må dåligt.

När man lagt till en människa på snapchat, den accepterar och skickar tillbaka, man lägger ut en groupie med sina vänner på sin story och sedan tar människan bort en. Som att sätta i ens ansikte att man inte är bra nog för den. Fy fan va lågt säger jag bara.

Sen mådde inte mina kompisar så bra, för dom hade ångest inför skolan och ett prov vi har imon. Jag försökte lugna båda två och säga att det kommer gå bra, då den ena ständigt fortsätte med att "om jag hade pluggat nu..", "jag hade kunnat gjort bättre". Jag sa flera gånger att de inte behöver oroa sig, och att det kommer gå bra. Samt sa jag att man inte ska ha ångest över skolan för att man gör alltid sitt bästa så ska det räcka. Man mår inte bra av ångest och därför borde man absolut inte ha det, vissa lever med det ialf vilket är synd. Jag fortsatte med att försöka säga att ingen är perfekt, och att man alltid kan göra bättre - men då kommer man aldrig kunna bli klar med sitt arbete. Det finns alltid något man kan göra bättre, men man kan inte ändra något i det förflutna iallafall, så varför sitta och må dåligt över det isåfall? Hon ville inte sluta klaga och jag gav upp. Blir så sjukt irriterad när man verkligen försöker få sina vänner att må bättre men dom bara trycker tillbaka och vägrar lyssna.

Människor. Hemska varelser.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Nu kör vi om på nytt. Jag mår bra. Min träning har gett otroliga resultat och jag är lycklig. Kan inte vara mer nöjd och är så glad över att jag äntligen kan börja om på nytt. Sen är det snart nyår, då ska man förhoppningsvis på fest... kanske blir o träffa min crush då 😉 förmodligen inte men man kan alltid drömma!

Är så glad över denna helgen, den har varit bland de bästa jag upplevt.

Förstår ni vad jag menar? Har ni varit med om det någon gång? När allting bara vänder... får hoppas det stannar såhär.

Likes

Comments

View tracker

Hej. Förra veckan hade vi besök av en viss Mietek Grocher, som har upplevt nazisternas hat där varje dag var en kamp mot döden. Mietek var 12 år och bodde i Polen när Hitler tog styre. Mietek är en av 10 överlevare i Sverige, och han är 92 år gammal. Han klarar fortfarande av att föreläsa, och varje gång han gör det rör han både åhörarna och sig själv till tårar.

5 år spenderade Mietek sitt unga liv på 9 stycken olika koncentrationsläger samt 3 stycken dödsmarscher. Han överlevde. Han lyckades rymma från en gaskammare, från vakter och lyckades alltid rymma till sin pappa - om pappan och han var uppdelade i två olika grupper, tills det att pappan blev mördad.

Föreläsningen var hemsk. Jag vet inte hur många gånger jag nästan började gråta, att se denna unika mannen berätta om vad han har sett med sina egna ögon, samtidigt som han börjar gråta för att han tänker tillbaka på dessa upplevelser är tungt för både kropp och själ. Det var helt enkelt en av de viktigaste föreläsningarna jag någonsin varit på, även en av de bästa och mest intressanta. Förintelsen är något vissa säger inte har hänt, men förintelsen är något ALLA blivit påverkade av. Vi FÅR INTE glömma förintelsen. Det var det sista Mietek sa under sin föreläsning.

Mietek tar aldrig betalt för sina föreläsningar, utan gör dom gratis i utbyte mot resan dit och hem. Han tar heller inte betalt för sin bok "jag överlevde!", utan den kostar lika mycket i butiken som det kostar att göra den.

Syftet med detta var att Mietek känner att han är skyldig folket detta, de måste få reda på vad som hänt. Han är en av få överlevare, som fortfarande klarar av att berätta sin historia. Det han gör kan vara bland det viktigaste man kan göra.

Jag blev så rörd av honom att jag köpte boken, som är signerad av Mietek själv. Jag tycker absolut ni ska gå på en av hans föreläsningar, läsa hans bok eller på något annat sätt kontakta honom och be han berätta om sina upplevelser.

DET ÄR SÅ VIKTIGT ATT VI KOMMER IHÅG ATT DETTA HAR HÄNT, så att vi försöker undvika att något liknande kommer hända igen.

Likes

Comments

Idag vaknade jag med ett besked om att min första lektion på morgonen var inställd... då börjar jag alltså 11 istället för klockan 8...!

Tänk va härligt livet kan vara ibland, men kommer ändå behöva ta igen lektionen senare, men just nu eftersom jag varit så himla trött i några veckor känns det skönt att få sova lite och vila lite extra. Jag ska jobba i helgen också så det blir inget extra sovande där inte!

Min mamma sa dessutom att hon skulle åka och köpa frallor och juice som vi kan ha till frukost.

Sen även när jag kommer till skolan vid 11, slutar jag efter den lektionen redan vid 12!

Efter det måste man dock tillbaka till verkligheten, för jag har prov imorgon och måste plugga. Men det är skönt att få en liten paus från allt, det uppskattas verkligen att få lite extra vila.

Jag vet att detta inte var som ett av mina vanliga inlägg, men idag hade jag inte så mycket mer tankar än detta när jag vaknade. Klockan är trots allt halv 9, det har inte hunnit hända så mycket mer än detta.

Hoppas ni alla mår bra idag och får en fortsatt trevlig dag ❤️

Likes

Comments

Igår hade jag världens absolut sämsta dag. Jag skrev till 4 av mina allra närmsta vänner, där en av dom fick mig att må bättre och en av dom fick mig att börja gråta. Det började helt enkelt med att skolan var döpiss, jag slutade vid 12. När var jag hemma? Jo kvart i 5. Jag hade nämligen utvecklingssamtal vid klockan 3, och hann inte åka hem emellan. Så jag satt i caféet och köpte en chokladboll samt en fanta exotic. Min crush gick förbi och jag hörde honom bara sucka.

Tiden gick och utvecklingssamtalet började. Sammanfattningsvis fanns det tre höjdpunkter:

1- ögonblicket då min mamma sa att jag inte skulle klara av att gå natur-natur (man får välja mellan det och natur-samhäll).
2- ögonblicket då min lärare och mentor, berättade att jag underpresterat mina vanliga resultat på mitt fysikprov.
3- ögonblicket då min kemilärare bad mig läsa om kapitlena vi jobbat med innan, för att jag hade "kunskapsluckor". Bra att veta också är att jag fick C på det provet vi gjorde där jag hade dessa luckorna.

Det fanns också en del annat, där min franskalärare sa att jag sög på meningsbyggnad och uttalande samt att min svenskalärare sa att jag är för talspråklig. Min skola hade helt enkelt skitit sig.

När jag då hade haft denna kassa dagen, och när jag kom hem la jag mig i sängen och började gråta. Jag skrev till mina vänner och en av dom fick mig verkligen att må bättre. Den andra skrev "du borde inte skriva mer med mig idag", ett slag i hjärtat som gjorde mig ledsen igen. De två andra tyckte jag skulle lägga mig i sängen, käka glass och massa skit samt kolla på en film för att sedan sova tidigt. Jag gjorde som dom sa och mådde bättre efter filmen, samt den första kompisens snälla ord. Vad den andra kompisen skrev tyckte jag dock var riktigt elakt, man skriver inte så till en kompis som är ledsen och haft världens sämsta dag.

Även fastän jag fick reda på i efterhand av min kompis att hon inte heller mådde bra (personen som skrev så), och att hon ville ta livet av sig, är det ändå inte snällt att skriva så. Dessutom, klagade denna tjejen nyligen på att jag inte berättade något för henne, men så fort jag berätta hur jag kände ville hon inte prata med mig... Jag vet att min kompis lider av depression och att hon har fullt med skarsår över hela armen, men jag frågade hur hon mådde INNAN jag berätta om min hemska dag. Då skrev hon att det var bra, och inget annat. Så hon berättade inget för mig då heller. Om jag inte vet om att du mår dåligt och jag har frågat, vad ska jag göra då?

Vad tycker ni om denna kompisen? Ska jag ha kvar henne som nära vän eller bara vän eller inte alls? HJÄLP

Likes

Comments

Idag fick jag förfrågan av en kille att ligga med honom. Killen som har en tjej, och som skriver ut på sin ask att han avskyr tjejer som inte är trogna och hur han aldrig skulle göra något liknande. Han är relativt känd på ask, och han har varit otrogen mot tjejer innan, även om han själv förnekar det går det rykten och jag vet att dom är sanna. Hur vet jag? Jo för jag har blivit tillfrågad flera gånger under 2 av hans förhållanden om jag vill ligga med honom men "hålla tyst om det". Vad tycker jag?

Världens snällaste kille på alla nivåer förutom kring när det handlar om hur man ska behandla sin flickvän.

Han frågande specifikt om jag hade "lust" att bli av med min oskuld, men jag har mens och min gammelmormor dog i måndags och var helt enkelt inte på humör. Så jag skrev att jag inte ville, nog med det. Förklarade varför och han svarade att han förstod det.

Vad skulle ni svarat om en kille frågat er detta? Som har flickvän? Skriv i kommentarsfältet nedan!!

Likes

Comments

Precis som rubriken lyder så kommer detta inlägget handla om mina två bästa vänner. Vi är som de tre musketörerna, fast vi har helt olika syn på saker och ting. Jag, brukar köra på dag för dag. Min ena kompis brukar alltid tänka efter lite innan hon gör något, plugga inför prov hela tiden medans jag alltid skjuter upp det till sista minuten. Den tredje av oss är VÄÄÄÄLDIGT noggrann med allting, pluggar varje kväll och har i princip A i alla ämnen. Hon har dock förändrats lite allt eftersom jag och min första kompis fått henne lite mindre stressad och nivet, såhär att hon måste göra allt på ett visst sätt. De konstiga är att den tredje av oss sover vid 1/2 på natten och upp vid 6. Den andre av oss är uppe till 11. Den första av oss, dvs mig är uppe till ca 10/ halv 11 för senare orkar jag inte vara uppe.

Jag är mer atletisk än de andra, jag har alltid hållt på med sport hela mitt liv. Den andra gick på karate i flera år men har slutat och numera går hon bara på gym då o då. Den tredje tränar ingenting, utan sjunger i en kör och sånt. Lite svårt att tro att den tredje är den mest upptagna av oss... men så är fallet.

Vi är tre olika personer, med tre olika syner på saker och olika problem att tänka på. Jag är blyg och vågar inte så för min åsikt, den andre är helt olik mig och kan stå och prata framför alla. Den tredje blir alltid skakig när hon ska redovisa inför andra, men skriftligt är hon helt magisk.

Jag älskar mina bästa vänner, och vet inte vad jag skulle göra utan dom. Den tredje av oss har varit iväg i två veckor, och jag har inte träffat henne på 2,5. Hon kommer till skolan imon och vi ska överraska henne med massa lappar där det står "VÄLKOMMEN TILLBAKA *namn*! Vi har saknat dig och älskar dig" tillsammans med en bild på henne, som vi ska sätta upp runt hela skolan. Ibland tycker jag att vissa underskattar sina vänner och tar dom för givet, därför tycker jag om att göra sådana här småsaker för mina vänner. Sådant jag vet de kommer tycka om, men som bara behöver en dator med word och skrivare till att göra.

Glöm inte bort att visa dina vänner att du uppskattar dom, om du inte gör det och tar er vänskap för givet kommer du troligtvis ångra dig.

Önskar er en fortsatt trevlig dag med era fina vänner och familjer❤️

OBS, fråga: har du någon gång välkomnat en kompis hem efter hon varit iväg länge? Hur gjorde du isf? Skriv i kommentarerna nedan!!

Likes

Comments

Jag vet att döden är en väldigt tuff sak att gå igenom, för de allra flesta. Dagen då nära och kära lämnar, till en förhoppningsvis bättre plats där de mår bättre. För cirka en timme sedan fick jag reda på att min gammelmorfars sambo hade gått bort inatt. Han är 97 och hon var runt 90. Hon har varit inne på sjukhuset många gånger, och tvingats ha rullstol och blöja etc. I torsdags/fredags ringde hon till min mormor och sa att hon inte mådde så bra, och eftersom hon gick bort redan inatt gick det väldigt snabbt. Hon slapp lida länge, vilket är bra, men vad händer med mig?

När jag fick reda på det, det första jag gjorde var att lägga mig i sängen och börja gråta. Jag storgrät och gör det fortfarande nu. Hon betydde väldigt mycket för mig. Jag kommer ihåg hur hon alltid var så glad när vi firade någons födelsedag, och hur mycket tid hon lade ner på våra presenter. Hon brukade göra blommor av tjugolappar till oss. Med oss menar jag mig och mina syskon. Hon brukade alltid berömma mig kring vad jag hade på mig och hur jag såg ut, hon tyckte jag var vacker. Jag önskar jag kunde säga detsamma om mig själv. Men nu, finns hon på en bättre plats och vakar över mig och ser till att jag mår bra.

För hennes skull ska jag försöka se mig själv som den vackra person jag är. Alla människor är vackra precis som dom är.

Jag älskar henne och jag ligger i sängen samtidigt som jag gråter när jag skriver dessa raderna. Vad ska man säga? Det känns tomt utan henne och jag kommer sakna henne massor. Men, en dag kommer jag kanske träffa henne igen, den dagen ska jag tacka henne för allt hon gett mig och allt hon gjort för mig. Jag är glad att hon slapp lida så länge denna gången.

Så med tårar som rinner ner för min kind, skriver jag från mitt hjärta: alla som har någon som gått bort, jag ber för er. Jag vet att tiden läker sår, och att våra älskade som tyvärr lämnat oss lever på en bättre plats där det inte finns någon smärta.

Godnatt❤️

Likes

Comments

Som ni kan se på rubriken, har jag inte skrivit mycket denna veckan. Det beror på att jag har haft så mycket att göra både i skolan och inom min sport, men samtidigt kan jag känna en liten tyngd på mina axlar. En tyngd av att inte ha kunnat skriva om sina känslor och tankar där någon kan lyssna och hjälpa en. Visst, man kan skriva till sina kompisar - men det blir förmodligen inte en neutral feedback. Såklart ens kompis kommer hålla med en själv.

Imorgon kommer en väldigt viktig text. Om mig själv, och hur jag tänkte på att sticka in en nål i bröstet på mig.

Likes

Comments

Ikväll kollade jag på klänningar att ha på sig på nyårsafton.

Jag gick in på några olika sidor, och under tiden jag skrollar nedåt kan jag inte undgå tankarna: "nej den kan jag inte ha på mig", "inte axelbandslöst eller spagettistraps för då ser jag jättebred ut", "ingen mormorsklänning, den måste vara sexig", "nej men gud min rumpa är ju så liten den kan jag inte ha på mig", "den kommer jag se tjock ut i", "den där klänningen är för lång", "jag kan inte ha en bh under den klänningen", "mina bröst kommer inte kunna få plats där" etc. Jag tänkte på allt: färgen, mönstret, skärningen, materialet, längden, verkligen allting.

Jag letade i säkert en timme, där jag hittade 2 stycken klänningar jag KANSKE kunde ha på mig. Båda var långärmade, vilket jag tycker om för jag avskyr hur mina armar ser ut. Den ena hade en relativt djup urringning och den andra var helt täckt med svarta paljetter. Den hade också lite genomskinligt tyg här o var, men den kändes kanske lite för "tråkig" och "osexig". Eftersom jag är en tjej som är relativt liten (1,64) och ganska vältränad (dvs breda axlar, lite större lår, liten midja etc), då jag samtidigt har en mellanstor rumpa men stora bröst. Det är såhär, jag ÄLSKAR verkligen kläder som framhäver mina kurvor, men - jag vågar i princip aldrig ha på mig dom. Visst en urringning kan funka, men jag har aldrig haft på mig en tajt kjol. Tajta tröjor brukar aldrig sitta perfekt på mig, antingen är dom för stora kring midjan och perfekt kring brösten, eller är dom för små för brösten men perfekt kring midjan. Det kan också vara att jag inte får på tröjan, för att antingen är mina axlar för breda eller mina lår för muskulösa...

Det känns så konstigt bara, jag har på pappret och bilden den "ideala" kroppen, med liknande barbie-karaktär. Trots detta, passar inte många kläder mig. Alla människor har olika storlek, jag anser att det inte finns en storlek där alla plaggen passar perfekt. Modellverksamheten gör så att folk känner sig skyldiga om de inte har samma storlek som modellen, men egentligen hade inte ens modellen kunnat ha den storleken i alla plagg. Jag har haft plagg som varit i storlek L som varit för små, men även plagg i XS som varit för stora.

Alla plagg är olika, och likaså alla kroppar. En hemsida har alltid mer än en modell, gissa varför. Man byter plagg lika ofta som man byter modell, alla plagg sitter inte "smickrande" på alla modeller.

Så egentligen, alla har kroppshets över något man egentligen inte behövt. Tänk hur mycket bättre alla mått och hur mycket mindre man behövt tänka om man bara kunnat ta bort alla tankar kring att man har "fel", då man vet att inte ens hälften av alla modeller hade passat i det plagget.

Likes

Comments