Header


Som 3ans gymnasiearbete bestämde jag och min kompis oss
för att göra en kortfilm om psykisk ohälsa, eller mer, ätstörningar.

Själva "manuset" för filmen/ dokumentären blev en text
som jag skrev som ger en liten inblick i hur det är att ha ätstörningar.
Den är dock lite ändrad ifrån hur den kommer att vara på själva arbetet
för att jag ville få ner lite mera tankar som var lite mer personliga i detta tillfälle.
Och jag tänkte dela med mig av den här-
1. för att jag mår och har mått så himla skit de här senaste månaderna, och jag behöver få ut detta
och 2. för att det kan vara bra att mer än eleverna på våran skola på gymnasiemässan får läsa denna text.

___________________________________________________________________________________

När jag var 16 blev jag sjuk.
Jag kunde inte äta tillräckligt på två veckor, vilket ledde till att jag rasade i vikt.
Och jag tyckte om det.

Jag och min familj trodde aldrig att just ätstörningar skulle drabba mig.
Men det gjorde det. Och det är inte fint.

Det sjuka med ätstörningar är att ingen ser, ingen förstår,
alla de här framstegen man gör mentalt, som jag gör mentalt, inuti mitt huvud.
Och det gör mig så oerhört ledsen för att jag överlever nätt och jämt ett helt världskrig
i mitt huvud varje minut och ingen märker någonting.

Det känns ungefär som om du har slängt ut dig i ett mörkt, djupt
främmande vatten och du vet inte hur man simmar.
Du känner bara hur dina kläder blir tyngre och tyngre,
att en sorts kraft drar dig ner som om det vore bojor runt dina fotleder.

Du försöker att simma, du försöker att ta dig upp
men den här rösten i ditt huvud säger åt dig att du förtjänar det här.

Din kropp kämpar för att överleva
men ditt sinne vill bara .

Det känns ärligt talat som om jag dör inombords.
Jag må nu vara på en tillräckligt bra vikt för att inte falla ihop och dö fysiskt,
men psykiskt så känns det som att jag dör. Som att jag kvävs. Smärtan går verkligen inte att beskriva.
Rösten i mitt huvud skriker och skriker, och jag vill egentligen inte lyssna,
men hon är min enda vän.
Hon säger saker som lugnar min ångest i just den stunden.
Hon lovar mig saker som hon vet att jag längtar efter.
Hon lovar att allting kommer att bli okej.
Och jag litar på hennes lögner.

Jag litade på hennes lögner när min ätstörning började,
och jag litade på hennes lögner när min ätstörning var som värst.

Jag ville bara gå ner lite i vikt. 5 kilon, max. Bara så att jag skulle bli fin igen.
Men när jag hade gått ner de där 5 kilona, så var det inte tillräckligt. Hon blev inte nöjd.
Jag tappade 30 kg tills jag kom ner till mitt värsta, jag var nära på att dö, ett gående skelett, och inte ens då var hon nöjd.
Jag var för tjock, när jag fick ont bara jag satte mig ner.
Jag var för tjock, när blåmärken dök upp av min utstickande ryggrad.
Jag var för tjock när man kunde se och räkna mina revben.
Jag var för tjock när det enda som låg på min tallrik var ett salladsblad.
Hon blev aldrig nöjd.
Hon skulle nog bara bli nöjd när jag låg i en kista.

Jag är en av 200 000 personer i Sverige som rösten i huvudet har tagit över på.
Och det måste pratas om.

När man har en ätstörning så vill man så otroligt mycket.
Men problemet är att rösten i huvudet vill också så.
Och vi vill aldrig samma saker.

I am broken and it feels like I can't be fixed.

Jag vill kunna vara som alla andra och inte bry mig om mat och vikt, att slappna av och faktiskt leva.
Jag vill kunna sluta vara rädd för mat.
Jag vill kunna se mat som mat och inte siffror.
Jag vill kunna ta en spontan glass med kompisar utan att kompensera för det efteråt.
Jag vill kunna bli bjuden på middag/ äta på restaurang, höra en maträtt och inte få grov ångest och tankar på att det är för "onyttigt".
Jag vill kunna släppa på den här jävla kontrollen som inte har lett mig någon vart egentligen.
Men jag är livrädd att jag kommer att vara sjuk i detta för evigt.
Jag är livrädd att aldrig komma ur min depression.
Jag är livrädd för att jag inte vet hur.
Och att jag inte vet hur man lever ett normalt liv längre.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments


Just nu, och flera månader tillbaks, så känns det och har känts som om jag inte lever.
Att jag bara är en gående zombie.
Att jag bara existerar.

Depressionen är så djup, att jag inte ens kan förklara hur djup den är.
Orkar inte ens fejk- le längre.

Med det sagt, så städade & rensade jag mitt rum som vanligt för några dagar sen,
och hittade en massa papper nerslängda i en byrålåda.

En jädra massa papper skrivna innan ätstörningen knackade på min dörr.

De flesta var rivna utdrag från min dagbok jag hade under min tid på Kunskap.
Under min tid när jag fick min IBS, depression & panikångest.
Men några nyårslöften hittade jag nämligen också.

Nu vet jag egentligen inte varför jag gör detta inlägg,
min första tanke var lite som en fientlig attack mot BUP och vuxenpsykiatrin
för att de inte trodde på mig när jag sa att jag hade så mycket problem innan min ätstörning
och massa mentala issues från innan vilket gjorde behandlingen 10000 gånger svårare för mig.

Så jag tänkte iallafall dela med er två dagboksutdrag som kom från min hjärna, min kropp och min själ just då
bara för att. Inte för att söka en massa uppmärksamhet eller "pity",
utan för att jag känner för att dela just detta för att se hur det kunde ha gått så fel.
Och för att faktiskt se att dessa tankar är inte så olika från de jag har nu.

Dagboks inlägg 3/9 - 2013
"Jaha, idag så var jag på mitt andra läkarbesök för denna vecka.
De säger att mitt magont är pga min depression. Låter rimligt.
Elin (kuratorn på Kunskap) säger att hon börjar att bli orolig över mitt tillstånd, och att det bara blir sämre.
Mitt hat mot mig själv och det, så hon har kontaktat BUP (nån bad- ass over protuctive psykolog)" *cringar på riktigt*
"och sa att jag skulle gå dit och prata om mina mentala problem med de, och fortsätta att prata med Elin, fast mer om skolan.
För att allt i pratar om nu är mina mentala problem, och det verkar bara bli värre.
Men det kommer att ta lååång tid innan jag ens får böja prata med BUP, så jag få må dåligt ett litet tag till.
Jag kan inte ens njuta av maten jag äter längre.
Jag kan inte njuta av sömnen, och jag kan inte njuta av livet.
Min mage har förstört allt för mig.
Jag är nervösare än nånsin om de här provsvaren.
Tänk om jag har en o- botbar sjukdom? Som jag har hela livet?
Då tar jag hellre livet av mig. Och nej jag skojar inte.
Ni vet inte hur ont de här attackerna gör.
De gör så ont att man skulle kunna tänka sig att sticka en kniv i ens eget hjärta,
för att det skulle göra mindre ont än attackerna. Och att man äntligen skulle få slippa de för gott."


Dagboks inlägg 23/5 - 2014
"Jag tittar på alla killar och de kollar på tjejer på ett annat sätt, på ett bra sätt,
och de kollar på mig som om jag är en val som väger 10 kg (även fast det är precis så jag ser ut)
och de ser jävligt äcklade ut när de ser mig. Och jag klandrar de verkligen inte..."


Nyårslöften 31/12 - 2013
  • Inte äta godis, chips eller någonting onyttigt nån mer.
  • Försök att gå ner 5 kg i vart fall. Helst mer.
  • Börja träna smått i taget.
  • Drick mycket mer vatten
  • Hoppas att något mirakel händer så att alla mina
    önskningar om vad jag vill ändra på mig själv blir sanna.

Sen efter det så gick det bara utför...
Ville gå ner kke 3 kg- men det blev så mycket mer än så...

Likes

Comments

Anorexia, My story


När man lägger sig i sängen med ögonen borrandes in i väggen
och märker inte att det helt plötsligt har gått 5 timmar.
När man inte kan koncentrera sig på nånting
utan hjärnan bara lägger av.
När man är så van at ge det där fake- smilet vart man än går
att det har blivit ens signatur ansikte och ens ansikte gör ont.
När man känner sig som en blind man i mörker utan käpp,
allt känns hopplöst.

De här senaste veckorna, månaderna, så har det känts precis såhär.
Och lite till.

Jag skäms så otroligt mycket varje gång någon utanför min familj frågar "Hur mår du?"
för att jag tolkar det varenda gång som om de menar "Är du frisk än?".
Och efter ett tag så vågar mina läppar bara säga "Jag mår bra",
men mina ögon säger en helt anan historia som skäms över att bara erkänna att
"Nej det är jag inte, jag är fortfarande sjuk & det har blivit ännu värre".

Det är så sorgligt när motivationen verkligen är där, genom taket,
men hoppet är completely borta, och depressionen har helt tagit över.
Kan vara från hur länge detta elände faktiskt har pågått eller
på grund av att vården är skit på att man up, kontakta en tillbaka och faktiskt hjälpa en.

Jag tittar mig själv i spegeln och ser en tjej som som bara är kött och ben
men ser också en tjej som är så obefintligt tjock.
Jag ser en tjej som suktar efter att kunna gå på stan med kompisar och ta en spontan fika
men ser också en tjej som verkligen skulle behöva gå på 10 styckna olika dieter.

Men samtidigt som jag ser allt det där,
så ser jag också en tjej som förtjänar att få sitt liv tillbaks.


Likes

Comments

Anorexia, Hälsa, My story


Hur har det blivit såhär? Hur blev jag såhär sjuk?
Från att leva och njuta av livet (kanske lite föööör mycket) till att helt och hållet
vara rädd för mat och känna mig skyldig varje gång jag äter det.

Svaret är faktiskt ganska tydligt.
Bara sök på internet på t.ex. "bröd" eller "ägg" eller VAD SOM HELST-
och du får upp MILJONTALS anledningar till varför du inte ska äta det och att det är farligt för dig.
(Om du redan är sjuk i ätstörningar så föreslår jag att du INTE söker på detta. Jag önskar att
någon sa det till mig när jag var som sjukast... Svårt att radera nåt som redan finns i huvudet...)

Och om du t.om. bara går in på YouTube och kollar på en video på någon som äter nånting,
så blir den påhoppad af av alla veganer som säger att allting du äter (kött, mjölkprodukter, ägg etc)
är såååååå dåligt för dig, såååå onyttigt och kommer att ge dig cancer.

Jag är trött på hela den här jävla "hälso- trenden" som finns på internet.
Och jag gjorde "" tecken för att det är inte en hälso- trend.
Den är skadande. Både för kropp, själ och främst av allt- mentalt.

Detta skrämmer mig ärligt talat.
För 60 år sedan så var det knappt något snack om detta.
Marilyn Monroe var klassad som en sex symbol och hon var inte smal som en sticka.
För 30 år sedan så var Cindy Crawford som mest aktiv som modell och
hon hade kurvor som en kvinna ska ha.
Nu så måste man se anorektiskt smal ut för att ens komma in i mode branschen.
Äta så lite som möjligt, träna så mycket som möjligt.
Fett- snålt, inga kolhydrater, mängder med protein för att känna sig mätt.
Och socker, ja socker får man ju inte ens titta på.
Hoppa framåt några år och det enda vi får ha på tallriken enligt alla
är ett salladsblad och några gurkbitar.

Detta är ingen hälso- trend. Detta är hälso- hets.
Och det måste sluta.

För att annars så föds det bara mer och mer oskyldiga pojkar och flickor
som kommer att växa upp anorektiker, och viktigast av allt, ortorektiker,
en ätstörning som alla verkar ha glömt bort, men som är den som jag sitter mest djupt i.


Likes

Comments


Jag känner att jag pallar inte detta längre.
Jag ljuger för mig själv när jag säger att jag klarar detta själv.
Jag måste ha hjälp. Och stöd. Jävligt mycket hjälp & stöd.
Så mycket jag kan få, både från nära och kära & professionell. Och jag vet inte var jag ska få det.
Det känns som om mitt bröst håller på att sprängas & jag ser inte hur jag någonsin
kommer att kunna leva & kolla ner på tallriken och bara se mat och inte siffror.
I ena sekunden så kan jag känna mig så motiverad, men sen kommer tankarna om att jag inte vet hur
jag ska göra och då vill jag bara ta en pistol och skjuta mig själv i huvudet för att ta död på henne.

Jag vill.
Jag vill kunna leva mitt liv, kunna gå ut med kompisar & ta en spontan glass.
Jag vill kunna äta när jag är hungrig & sluta när jag är mätt.
Jag vill kunna äta utan att ha ångest.
Jag vill så mycket.
Men problemet är att hon också vill så otroligt mycket.
Och vi vill aldrig samma saker.
Enheten tror jag nog alla kan förstå att jag bara kommer att gå till för att säga
"Fuck you- jag klarade att bli frisk utan er".

Jag måste ha någon/ några som konstant påminner mig om varför jag ska sluta räkna kalorier,
varför jag ska sluta räkna mina steg, varför jag ska sluta känna
​att jag behöver ha all kontroll över allting, varför jag ska börja göra spontana grejer,
varför jag ska gå emot rösten & göra grejer som fullständigt skrämmer livet ur mig.
Jag måste ha någon/ några som hjälper mig med den jävla grova ångesten om att inte veta hur mycket &
vad jag får i mig & den grova ångesten om att jag kommer att bli fet som en kossa.
Jag måste ha någon/ några som hjälper mig med hur man gör allt detta.

Men var?
Ingen jävla aning.
Så jag bara fortsätter att ligga här på golvet & bara ger upp för att jag orkar inte mer.
Jag har för ont.
Det gör ont att vakna upp på morgonen.
Det gör ont att bara andas.
Och jag är så jävla förbannad på att detta har hänt.

Likes

Comments

Anorexia, My story


English version by scrolling down as usual


Att vara 18.
Detta är något som har skrämt mig så otroligt mycket.
Det känns som om när man är 18 så måste man ha allt sitt shit together, sitt liv måste vara figured out.
Att när man är 18 så måste man veta vad man gör, och hur allt ska gå till och har en kille/ tjej,
kanske bor hos dem och funderar på att flytta ut hemifrån, har fått körkort och vet vad man vill.
För att nu är man inte "barn" längre. Du ska klara av allting själv. Du är "vuxen".
Och det är det som skrämmer mig mest med att fortfarande vara så djupt sjuk i två ätstörningar.

För att jag har inte mitt shit together. Jag har absolut inte allt figured out.
Jag har bara kört ett fåtal gånger- men är så långt ifrån att få ett körkort man kan komma. Jag har en kompis, och denna är en tjej, så en kille har jag definitivt inte.
Jag har ingen aning om vad jag gör för nåt. Istället så sitter jag djupt här nere i min brunn,
utan en stege att ta sig upp mig med, är isolerad & den enda som håller mig sällskap
är den här rösten som säger till mig att "Du inte förtjänar den där glassen du just åt.
Du kan inte sluta besatt räkna kalorier.
Du kan inte släppa denna kontroll jag har över dig för att vem är du utan mig?
Du är fast här för evigt".

Och det gör det en miljon gånger svårare att faktiskt dra sig i kragen och
sluta räkna kalorier eller släppa kontrollen.

________________________________________________

Being 18.
​This is something that has scared me so incredibly much.
​It feels like when you're 18, you have to have all your shit together, your life must be figured out.
​That when you're 18, you have to know what to do and how everything's gonna go and have a boyfriend/ girlfriend,
​maybe living with them and thinking about moving out from home,
​having a driving license and knowing what you want.
​Because now you are not "child" anymore. You'll do everything yourself. You are an "adult".
​And that's what scares me the most with still being so ill in two eating disorders.

Because I do not have my shit together. I definitely do not have everything figured out.
​I have only driven a car a few times. I have one friend, and this is a girl, so I do most definitely not have a boyfriend.
​I have no idea what I am doing. Instead, I sit deep down here in my well,
​without a ladder to get up, am isolated & the only one keeping me company
​is this voice that tells me that "You do not deserve that ice cream you just ate.
​You can not stop obsessed counting calories.
​You can not let go of this control I have over you because who are you without me?
​You're stuck here forever".

And that makes it a million times horder for me to actually pull myself up in the collar and
​stop counting calories or let go of the control.


Likes

Comments

Anorexia, My story, Traveling


ENGLISH VERSION IF YOU SCROLL DOWN


Oh boy... Om en vecka prick så sitter jag på ett plan till min favorit stad, och jag är rädd.
Jag erkänner att jag är rädd.
Jag är rädd att ätstörningen kommer att förstöra en till resa till London för fjärde gången.
Jag är rädd att mina tankar som är fyllda med mat, kalorier, ingredienser, när jag får äta, vad jag får äta,
hur mycket jag får äta, hur många steg jag måste gå varje dag, etc etc. kommer att stå i vägen för att faktiskt ha det okej. Det finns oändligt många rädslor och
tankar som snurrar runt i mitt huvud just nu och jag vet inte hur jag ska hantera dem.

Jag & Gisela kom överens om att jag skulle göra det jag föreslog, alldeles själv might I add, att ta en näringsdryck
om dagen tills jag åker till London. Sen ska jag försöka stanna av vikt- uppgången för att sedan fortsätta efter det.

Denna viktuppgång är otroligt läskig. Min kropp, som jag har fått bevis på ett flertal gånger nu, skjuter upp i vikt
bara på det minsta lilla extra den får. Så att se nu siffrorna på vågen bara skjuta upp är inte kul & gör att
rösterna i huvudet blir 100000 gånger starkare. Motivationen blir mindre och mindre och tack vare
(hint: sarkasm) Uppsalas skit vård så har jag inget stöd, ingen att prata med just nu. Min mamma får ta allt
jobb på sina axlar (om man bortser ifrån allt jävla jobb jag har på mina axlar)- och det hatar jag. Jag kan sitta
på en buss till jobbet, lyssna på min "Emilias quiet weekend" lista och bara hata hur mitt liv ser ut. Tankar om att
jag bara vill upp de här jävla sista 6 kilona och få den här skiten överstökad överrumplar mig.
Och motivationen är där uppe ☝🏼 Men sen kan jag komma hem- tvinga i mig mat när jag inte är hungrig,
kolla mig själv i spegeln & se både min mage bli tjockare (läs: uppsvälld som bara den) + vågen skjuta upp
och motivationen är helt plötsligt lägre än lägst. Jag övertygar mig själv att jag är ju inte farligt underviktig längre
så jag kan leva såhär. Att jag inte behöver öka för att jag inte är farligt underviktig. Att dessa konstanta tankar om
mat, kalorier & ingredienser samt alla tvångsbeteenden är normalt. Att jag inte ens är sjuk. Men samtidigt
så vill jag bara leva ett normalt liv- att få tillbaka mitt liv. Att känna att jag lever mitt liv fullt ut, har kul med kompisar
& äta vad jag vill men samtidigt har en rätt syn på vad hälsosamt innebär. För att nu så känner jag mig bara
instängd bakom galler i mitt eget huvud, jag skriker och skriker tills min hals är rå men ingen hör mig och jag är utmattad. Jag har
rätten till att säga att jag är utmattad. Jag är så jävla trött på att varenda sekund av mitt liv, och då överdriver
jag inte ens, går åt till att tänka på mat, hur mycket kalorier, vad det är i etc etc. Jag vill tänka på normala saker
som när jag kan boka in en träff med kompisar (host host, rättning: kompis), gå på restaurang med familjen,
åka till Gröna Lund, you name it. Vad som helst förutom MAT. Igår så gjorde jag något dumt då jag adderade ihop
alla mina kalorier & spenderade då hela eftermiddagen & kvällen och hade grov jävla ångest för att jag gick över
en viss siffra och ville då dricka mindre av min näringsdryck.

Varför behöver jag må såhär? Kommer detta någonsin att försvinna? Jag har spenderat hela min recovery
till att argt påstå för alla mina "behandlare" att mina problem i huvudet kommer inte att försvinna bara för att jag
går upp några kilon. Och jag står fortfarande för det. Men det har nästan blivit min enda största anledning till att
gå upp i vikt. Jag vill gå upp i vikt för att se att denna konstanta trötthet, beslutsångest, koncentrations-
svårighet, besatthet av mat & kalorier, min besatthet att räkna kalorier & min orthorexia kommer att försvinna, eller
iallafall minskas. Men om nu det inte händer, som då många skulle påstå, då kommer jag inte kunna leva med det.

Ska jag behöva le och acceptera att det ska behöva vara såhär? Nej.
Men hur går man vidare? Hur får man bort detta? Hur blir man frisk?

Behöver jag verkligen äta såhär mycket?
Behöver jag verkligen lägga på en näringsdryck, och dricka upp den?
Behöver jag verkligen göra det omöjliga för att bli frisk?
HUR får man bort detta? HUR får man bort dessa grova tvångsbeteenden, denna konstanta grova rädsla? Det verkar vara the million dollar question som det känns som om ingen kan svara på.

The bottom line is-
Jag vill kunna åka till London och inte bry mig, att slappna av och faktiskt ha en semester.
Men jag är livrädd för att jag inte vet hur.

Och att jag inte vet hur man lever ett normalt liv längre.

__________________________________________________________________

Oh boy... In a week on the dot, I am sitting on a plane to my favorite city, and I am afraid.
I admit I am afraid.
I am afraid that the eating disorder will destroy a trip to London for the fourth time.
I am afraid my thoughts are going to be filled with food, calories, ingredients, when I get to eat, what I get to
eat, how much I get to eat, how many steps I have to go every day, etc etc. will stand in the way of me actually having it okay. There are infinite fears and thoughts
spinning around in my head right now and I don't know how to handle them.

Gisela & I agreed that I would do what I suggested, all by myself I might add, to take a nutritional drink every day
until I go to London. Then I will try to stop the weight gain for the trip, and then continue when I get home.

This weight gain is incredibly scary. My body, as I have seen evidence of several times now, shoot up in weight just
on the smallest extra it gets. So to witness the numbers on the scale just shoot up is not fun and causes the voices
in my head to become 100000 times stronger. The motivation becomes smaller and smaller thanks to,
(hint: sarcasm), Uppsala's shit care so I have no support at all, no one to talk to right now. My mother gets all the
weight on her shoulders (if you ignore all the fucking weight I have on my shoulders)- and I hate it.
I can sit on the bus to work, listen to my "Emilia's quiet weekend" playlist and just hate how my life has become.
Thoughts about that I just want to gain these last fucking 6 kg and get this shit over with overwhelms me.
And the motivation is up there. But then I come home- force myself to eat when I'm not hungry, look myself
in the mirror & see both my stomach becoming fatter (read: bloated as hell) + the scale shooting up &
the motivation is suddenly lower than the lowest. I convince myself that because I'm not dangerously underweight
anymore I can live like this. That I don't need to increase because I'm not dangerously underweight. That these
constant thoughts about food, calories & ingredients as well as all of the compulsive behaviors is normal.
That I'm not even sick. But at the same time I just want to live a normal life- to get my life back. To feel that
I live my life to the fullest, have fun with friends & eat what I want but still have a correct view of what healthy is.
Because now I just feel so trapped behind bars in my own head, I'm screaming and screaming but no one is hearing
me and I am exhausted. I have the right to say I am exhausted. I am so fucking tired of that every damn second of
my life, and I am not even exaggerating, is spent thinking about food, how much calories, what is in it etc etc. I want to
think about normal things like when I can book a meeting with my friends (cough cough, correction: friend),
go to a restaurant with family, go to an amusement park, you name it. Anything but FOOD. Yesterday I did something
stupid and added all of my calories throughout the day and spent the whole afternoon and night having heavy
fucking anxiety because I went over a certain number and made me want to drink less of my nutritinal drink.

Why do I have to feel this way? Is this ever going to go away? I have spent my entire recovery to angrily state to
every single one of my "treators" that all of my problems in my head will not disappear just because I gain a few
pounds. And I still stand by it. But it has almost become my only biggest reason to gain weight. I want to gain
weight to see that this constant tiredness, decision anxiety, koncentration difficulties, obsession of food & calories,
my obsession of counting calories & my ortherixa will disappear, or at least lessen. But if that will not happen, which
then many states, then I will not be able to live with it.

Am I supposed to smile and accept that it has to be this way? No.
But how do you move on? How do you get rid of this? How do you get healthy?

Do I really have to eat this much?
Do I really need to add a nutritional drink, and finish it?
Do I really need to do the impossible to get healthy?
HOW to you get rid of this? HOW do you get rid of these heavy compulsive behaviours,
this constant heavy fear?
That seems to be the million dollar question that no one seems to be able to answer.

The bottom line is-
I want to go to London and not care, to relax and actually have a vacation.
But I am terrified that I don't know how.

And that I don't know how to live a normal life anymore.

Likes

Comments

Anorexia, My story, Traveling

*scroll down for the english version*


Jag & min pappa har gjort något väldigt spännande! Vi har nämligen bokat en resa till London! (Eller ja- pappa har 😅) Vi kliver på planet om 24 dagar- vilket är så snart ✈️ Och 10 av de dagarna kommer jag att jobba på mitt sommarjobb, som börjar på måndag.

Denna resa har varit planerad i 1 1/2 år- jag fick en resa i födelsedagspresent 2015 och på pappret så stod det New York- men efter många om & men så blev det London till slut. Har aldrig åkt utomlands ensam med pappa så det kommer att vara en helt ny upplevelse!

När denna resa blev bokad, vilket var i onsdags, så har jag ända sen dess tänkt en massa på hur jag vill att mitt liv ska se ut. Jag vill inte att denna London resa ska se ut som den förra året, inte heller som det året innan det och ABSOLUT inte som den resan innan det. Jag vill inte spendera ännu en resa där jag stod utanför tre olika restauranger i en timme och inte kunde bestämma mig, spendera varje dag till att räkna mina steg jag gick eller vara uppe till fyra på natten för att kolla på kalorier på restaurangen vi hade planerat att gå på dagen efter & planera in vad jag får och inte får äta. Jag vill och suktar efter att få bort dessa tvångsbeteenden och min rädsla för vissa livsmedel pga min orthorexia. Detta är inget liv. Jag vill kunna stå där som 19 och ta studenten tillsammans med min klass för att jag förtjänar det. Efter allt jävla skit jag har fått gått igenom i dessa 7 år, så blir man trött på detta elände. Jag är en 18 fucking år bad- ass som inte ska behöva acceptera att gå runt och vara rädd för vetemjöl, och att äta socker på en onsdag. Jag är bättre än såhär. Tror jag iallafall. Det är som är det jobbiga dock när man har räknat besatt och konstant kalorier i 2 år, är att det har blivit en vana och man kan inte längre lita på sin kropp. Vanliga människor äter när de är hungrig och slutar när de är mätt men jag har under 2 års tid ätit siffror och det gör det svårare att få tillbaka en hälsosam relation med mat och sin kropp. + när man inte har någon hjälp.

Men, det innebär också att jag måste vara dubbelt, om inte trippelt, så mycket starkare.
För min skull, och min familjs.

Jag är livrädd för de okända restaurangerna, för den okända maten och de okända livsmedlen jag kommer att stöta på i London. För friska personer så låter 4 dagar i London med dess okänd mat som väldigt lite, men känns som en oändlighet för en ätstörd.

Man vill inte fullt bli frisk för en väldigt enkel anledning: man är livrädd. Man är rädd för livet, utveckling, oro, känslor, personer, avvisande, ångest, ändring, och man gömmer sig ifrån allt. Ens ätstörning leder en till ett bårhus och man låter den, för att man är för rädd att slåss tillbaka. Ja, jag är livrädd för att gå upp i vikt & bli tjock. Men det är inte det som är den dominerande rädslan, det är inte det som är det största hindret. Ändring är. Ändringen som sker om jag släpper taget. Om jag släpper taget om min besatthet, mina tvångsbeteenden, för att vad händer då? Om jag slutar räkna- hur vet jag då hur mycket jag får i mig? Jag vet att jag helst ska äta mer, jag vill kunna äta mer för att höja min metabolism men då skjuter jag bara upp i vikt... Vem är jag utan denna kontroll? Kommer jag bara tappa kontrollen helt och falla åt andra hållet? Varför kan man inte bara stanna här där man iallafall vet vad som händer? Jo, för att jag dör inombords. Jag må vara på en tillräckligt bra vikt för att inte falla ihop och dö fysiskt, men psykiskt så känns det som om jag dör. Så oavsett hur mycket hon skriker så vill jag inte lyssna, för att jag har lyssnat i 2 år och se vart det ledde mig.

Mycket tankar på ett inlägg, men meningen med detta inlägg var att jag har 24 dagar på mig att försöka att släppa dessa kontrollbehov lite iallafall. Och jag försöker varje dag, kämpar varje dag, varje minut, varje sekund. T.om. under natten där jag har mardrömmar om katastrof scenarion. Men jag fortsätter. För att jag är 18, och tar snart studenten, och jag vill kunna gå ut och fira med min klass utan att oroa mig över vad man kanske stoppar i munnen under dagen. Jag vill kunna ha ett liv. För att ärligt talat- så kommer jag inte ihåg hur det känns längre.

_________________________________________________________

English:

My dad and I have done something very exciting! We have booked a trip to London! (Or dad has 😅) We step on the plane in 24 days- which is really soon ✈️ And 10 of those days I will work on my summer job, starting on Monday.

This trip has been planned for 1 1/2 years- I received a trip in my birthday present in 2015 and on the paper it stood New York- but after many ifs, & buts it ended up being London. Have never traveled abroad alone with my dad before so it will be a whole new experience!

When this trip was booked, which was Wednesday, I have thought a lot about how I want my life to look. I do not want this London trip to look like last year, or the year before and ABSOLUTELY not like the trip before that. I do not want to spend another trip where I stand outside three different restaurants for an hour and can't decide, spend every day counting my steps I walked or be up to four each night to check out the calories at the restaurant we had planned to go to the next da & plan what I can and can not eat. I want and need to get rid of these obsessive behaviors and my fear of some foods because of my orthorexia. This is no life. I want to stand there at the age of 19 and graduate with my class because I deserve it. After all this damn crap I've been through these past 7 years, you get tired of this misery. I'm a 18 fucking year old bad ass who should not have to accept walking around and being afraid of wheat flour and eating sugar on a Wednesday. I'm better than this! I think anyways. It is just hard when you've been obsessed with constant calories for 2 years, and it's become a habit and I can no longer trust my body. Normal people eat when they are hungry and stop when they are full, but I have eaten numbers for 2 years and it makes it harder to get a healthy relationship with food and their body. + when you have no help.

But, it also means I have to be double, if not triple, so much stronger.

For my sake, and my family's.

I am terrified of the unknown restaurants, for the unknown food and the unknown foods I will encounter in London. For normaö people, 4 days in London with its unknown food sounds very little, but feels like an infinity for a person with an eating disorder.

You don't want to fully recover for a very simple reason: you are scared. You are scared of life, growth, feelings, worries, people, rejection, anxiety, change, and you're hiding away from it. Your eating disorder is driving you into a morgue and you're letting it, because you're too scared to fight back. Yes, I'm terrified to gain weight & get fat. But that's not the dominant fear, that's not the biggest obstacle. Change is. The change that happens if I let go. If I let go of my obsession, my compulsive behaviors, because what happens then? If I stop counting, how do I know how much I'm eating? I know I want to be able to eat more, I want to eat more to boost my metabolism, but then I just gain weight like crazy... Who am I without this control? Will I just drop control completely and fall in the other direction? Why can't I just stay here where I know at least what's happening? Because I'm dyig on the inside. Sure, I am on a good enough weight not to fall apart and die physically, but psychically, it feels like I'm dying. So no matter how much she schemas in my head, I don't want to listen, because I've listened for 2 years and see where that led me.

A lot of thoughts on this single post, but the purpose of this post was that I have 24 days to try to minimize these controlneeds a bit. And I try every day, struggling every day, every minute, every second. Even during the night I get nightmares about disaster scenarios. But I continue. Because I'm 18, and soon I'm graduating, and I want to go out to celebrate my class without worrying about what might be put in my mouth during the day. I want to have a life. Because to be honest, I do not remember how it feels anymore.

Likes

Comments

*english version if you scroll down*

Ja ni...
7 månader har gått. Sjukt hur snabbt tiden går. Och så mycket har hänt- att det är ofattbart.

Jag kan börja med att säga att jag så saknar London resan som finns här under. Dock så önskar jag att den hade gått till annorlunda. Jag önskar att ätstörningen inte hade ett sånt starkt grepp om mig.

Men men- mer om vad som har hänt nu på senaste tiden.
Jag gick regelbundet till ätstörningsenheten för vuxna här i Uppsala, i tron om att få den hjälp jag behövde, hjälp med mina tvångsbeteenden, fear foods, mina regler, min besatthet av siffror och kaloriräkning, mitt kontrollbehov etc.
Men vi hade såååå fel. Det enda mottot de hade var att "gå upp till normalvikt först, och seeen så tar vi itu med det psykologiska".Och visst- det kan funka på vissa. Men jag, som har levt med depression och panikångest flera år innan ätstörningen funkar det inte på. Men nope- de vägrar ta någon som helst annan väg när det gäller specialtillfällen som detta. Så, dum som jag var, gick med på efter många om och men att börja ta en näringsdryck om dagen. Jag gick upp massa kilon jäkligt snabbt, och samtidigt fick ingen som helst hjälp från min "psykolog" som ändå ska vara en "psykolog"... Så jag relapsade, en tredje gång bara på grund av det där stället. Då kände jag att nu är det nog. Så, ångestfyllt som det var, så avslutade jag "behandlingen" i måndags. Så nu är jag helt ensam i dessa beteenden och hemska mönster tills vi hittar någon privat som är specialiserad inom detta område, vilket jag är livrädd för att vi inte gör.

Så bara dessa två dagar så har jag gått igenom och utfört utmaningar helt själv, med underbetoning på att de där borta sa att jag skulle SLUTA utmana mig. Jag har lyckats att inte väga mig varje dag på morgonen, den där jäkla rutinen jag alltid har haft där siffran på vågen är den som bestämmer vad jag får och inte får äta den dagen eller hur mycket. Jag ska nu bara väga mig två dagar i veckan. Sen så, den största utmaningen enligt mig, så åt jag ett mjukt bröd (en av mina största fear foods) till frukost imorse och ska nu äta hamburgare till middag. En regel av mina är att inte få äta bröd två gånger på en dag, om ens någon. Men jag ska klara detta. Har ätit en bar också med tillsatt socker i till mellanmål och det skrämmer också mig för att det är "dolt socker" och det känns så onödigt. Jag och mina föräldrar har satt upp ett mål att beta av de här sista 6 kilona 2 kg i taget. De första 2 ska vara avklarade innan midsommar. Jag ska klara av detta ensam. Jag ska bevisa för BUP att de hade fel när de sa att jag aldrig skulle klara av detta ensam.

_____________________________________________________________________

Well ...

7 months have passed. Unbelievable how fast time goes by. And so much has happened, it's crazy.

I can start by saying that I miss the London trip that I wrote about down there. However, I wish it had gone differently. I wish the eating disorder didn't have such a strong grip on me.

But more about what has happened lately.

I went regularly to the adult eating disorder clinic here in Uppsala, in faith to get the help I needed, help with my compulsive behaviors, fear foods, my rules, my obsession with numbers and calorie counting, my control needs, etc.

But we were so wrong. The only motto they had was to "gain to a normal weight first, and theeen, we'll take care of the psychological stuff." Of course, that method can work on some people. But that doens't work on me, who have lived with depression and panik attack disorder several years before my eating disorder. But nope, they refused to take another path for special occasions like this. So, stupid as I was, agreed after many ifs and buts and started taking a nutritional drink a day. I gained weight very quickly, and at the same time got no help from my "psychologist", yet her job was to be a "psychologist"... So I relapsed, the third time just because of that place. Then I felt that this is enough. So, anxious as it was, I ended the "treatment" this Monday. So now I'm completely alone in these behaviors and horrible patterns until we find someone I can talk to private, that is specializing in this area, which I'm terrified of not finding.

So just these two days, I've gone through and done many challenges all by myself, having the knowldge stuck in my head that those over there at the clinic said I have to STOP challenging myself. I have managed not to weigh myself every day in the morning, doing that freaky routine I've always done where the number on the scale is the one who decides what I can and can't eat that day or how much. I'll only weigh myself two days a week. Then, the biggest challenge, I ate a soft bread (one of my biggest fear foods) for breakfast this morning and will now eat burgers for dinner. One rule of mine is not to have bread twice in a day, if even one at all. But I will do this. I have also eaten a bar with added sugar as snack and it also scares me because it is "hidden sugar" and it feels so unnecessary. Me and my parents have set one goal to gain these last 6 kg 2 kg at a time. The first 2 should be completed before midsummer. I will handle this alone. I will prove to my clinic that they were wrong when they said I would never be able to do this alone.

Likes

Comments