Header

Anorexia, My story, Traveling


ENGLISH VERSION IF YOU SCROLL DOWN


Oh boy... Om en vecka prick så sitter jag på ett plan till min favorit stad, och jag är rädd.
Jag erkänner att jag är rädd.
Jag är rädd att ätstörningen kommer att förstöra en till resa till London för fjärde gången.
Jag är rädd att mina tankar som är fyllda med mat, kalorier, ingredienser, när jag får äta, vad jag får äta,
hur mycket jag får äta, hur många steg jag måste gå varje dag, etc etc. kommer att stå i vägen för att faktiskt ha det okej. Det finns oändligt många rädslor och
tankar som snurrar runt i mitt huvud just nu och jag vet inte hur jag ska hantera dem.

Jag & Gisela kom överens om att jag skulle göra det jag föreslog, alldeles själv might I add, att ta en näringsdryck
om dagen tills jag åker till London. Sen ska jag försöka stanna av vikt- uppgången för att sedan fortsätta efter det.

Denna viktuppgång är otroligt läskig. Min kropp, som jag har fått bevis på ett flertal gånger nu, skjuter upp i vikt
bara på det minsta lilla extra den får. Så att se nu siffrorna på vågen bara skjuta upp är inte kul & gör att
rösterna i huvudet blir 100000 gånger starkare. Motivationen blir mindre och mindre och tack vare
(hint: sarkasm) Uppsalas skit vård så har jag inget stöd, ingen att prata med just nu. Min mamma får ta allt
jobb på sina axlar (om man bortser ifrån allt jävla jobb jag har på mina axlar)- och det hatar jag. Jag kan sitta
på en buss till jobbet, lyssna på min "Emilias quiet weekend" lista och bara hata hur mitt liv ser ut. Tankar om att
jag bara vill upp de här jävla sista 6 kilona och få den här skiten överstökad överrumplar mig.
Och motivationen är där uppe ☝🏼 Men sen kan jag komma hem- tvinga i mig mat när jag inte är hungrig,
kolla mig själv i spegeln & se både min mage bli tjockare (läs: uppsvälld som bara den) + vågen skjuta upp
och motivationen är helt plötsligt lägre än lägst. Jag övertygar mig själv att jag är ju inte farligt underviktig längre
så jag kan leva såhär. Att jag inte behöver öka för att jag inte är farligt underviktig. Att dessa konstanta tankar om
mat, kalorier & ingredienser samt alla tvångsbeteenden är normalt. Att jag inte ens är sjuk. Men samtidigt
så vill jag bara leva ett normalt liv- att få tillbaka mitt liv. Att känna att jag lever mitt liv fullt ut, har kul med kompisar
& äta vad jag vill men samtidigt har en rätt syn på vad hälsosamt innebär. För att nu så känner jag mig bara
instängd bakom galler i mitt eget huvud, jag skriker och skriker tills min hals är rå men ingen hör mig och jag är utmattad. Jag har
rätten till att säga att jag är utmattad. Jag är så jävla trött på att varenda sekund av mitt liv, och då överdriver
jag inte ens, går åt till att tänka på mat, hur mycket kalorier, vad det är i etc etc. Jag vill tänka på normala saker
som när jag kan boka in en träff med kompisar (host host, rättning: kompis), gå på restaurang med familjen,
åka till Gröna Lund, you name it. Vad som helst förutom MAT. Igår så gjorde jag något dumt då jag adderade ihop
alla mina kalorier & spenderade då hela eftermiddagen & kvällen och hade grov jävla ångest för att jag gick över
en viss siffra och ville då dricka mindre av min näringsdryck.

Varför behöver jag må såhär? Kommer detta någonsin att försvinna? Jag har spenderat hela min recovery
till att argt påstå för alla mina "behandlare" att mina problem i huvudet kommer inte att försvinna bara för att jag
går upp några kilon. Och jag står fortfarande för det. Men det har nästan blivit min enda största anledning till att
gå upp i vikt. Jag vill gå upp i vikt för att se att denna konstanta trötthet, beslutsångest, koncentrations-
svårighet, besatthet av mat & kalorier, min besatthet att räkna kalorier & min orthorexia kommer att försvinna, eller
iallafall minskas. Men om nu det inte händer, som då många skulle påstå, då kommer jag inte kunna leva med det.

Ska jag behöva le och acceptera att det ska behöva vara såhär? Nej.
Men hur går man vidare? Hur får man bort detta? Hur blir man frisk?

Behöver jag verkligen äta såhär mycket?
Behöver jag verkligen lägga på en näringsdryck, och dricka upp den?
Behöver jag verkligen göra det omöjliga för att bli frisk?
HUR får man bort detta? HUR får man bort dessa grova tvångsbeteenden, denna konstanta grova rädsla? Det verkar vara the million dollar question som det känns som om ingen kan svara på.

The bottom line is-
Jag vill kunna åka till London och inte bry mig, att slappna av och faktiskt ha en semester.
Men jag är livrädd för att jag inte vet hur.

Och att jag inte vet hur man lever ett normalt liv längre.

__________________________________________________________________

Oh boy... In a week on the dot, I am sitting on a plane to my favorite city, and I am afraid.
I admit I am afraid.
I am afraid that the eating disorder will destroy a trip to London for the fourth time.
I am afraid my thoughts are going to be filled with food, calories, ingredients, when I get to eat, what I get to
eat, how much I get to eat, how many steps I have to go every day, etc etc. will stand in the way of me actually having it okay. There are infinite fears and thoughts
spinning around in my head right now and I don't know how to handle them.

Gisela & I agreed that I would do what I suggested, all by myself I might add, to take a nutritional drink every day
until I go to London. Then I will try to stop the weight gain for the trip, and then continue when I get home.

This weight gain is incredibly scary. My body, as I have seen evidence of several times now, shoot up in weight just
on the smallest extra it gets. So to witness the numbers on the scale just shoot up is not fun and causes the voices
in my head to become 100000 times stronger. The motivation becomes smaller and smaller thanks to,
(hint: sarcasm), Uppsala's shit care so I have no support at all, no one to talk to right now. My mother gets all the
weight on her shoulders (if you ignore all the fucking weight I have on my shoulders)- and I hate it.
I can sit on the bus to work, listen to my "Emilia's quiet weekend" playlist and just hate how my life has become.
Thoughts about that I just want to gain these last fucking 6 kg and get this shit over with overwhelms me.
And the motivation is up there. But then I come home- force myself to eat when I'm not hungry, look myself
in the mirror & see both my stomach becoming fatter (read: bloated as hell) + the scale shooting up &
the motivation is suddenly lower than the lowest. I convince myself that because I'm not dangerously underweight
anymore I can live like this. That I don't need to increase because I'm not dangerously underweight. That these
constant thoughts about food, calories & ingredients as well as all of the compulsive behaviors is normal.
That I'm not even sick. But at the same time I just want to live a normal life- to get my life back. To feel that
I live my life to the fullest, have fun with friends & eat what I want but still have a correct view of what healthy is.
Because now I just feel so trapped behind bars in my own head, I'm screaming and screaming but no one is hearing
me and I am exhausted. I have the right to say I am exhausted. I am so fucking tired of that every damn second of
my life, and I am not even exaggerating, is spent thinking about food, how much calories, what is in it etc etc. I want to
think about normal things like when I can book a meeting with my friends (cough cough, correction: friend),
go to a restaurant with family, go to an amusement park, you name it. Anything but FOOD. Yesterday I did something
stupid and added all of my calories throughout the day and spent the whole afternoon and night having heavy
fucking anxiety because I went over a certain number and made me want to drink less of my nutritinal drink.

Why do I have to feel this way? Is this ever going to go away? I have spent my entire recovery to angrily state to
every single one of my "treators" that all of my problems in my head will not disappear just because I gain a few
pounds. And I still stand by it. But it has almost become my only biggest reason to gain weight. I want to gain
weight to see that this constant tiredness, decision anxiety, koncentration difficulties, obsession of food & calories,
my obsession of counting calories & my ortherixa will disappear, or at least lessen. But if that will not happen, which
then many states, then I will not be able to live with it.

Am I supposed to smile and accept that it has to be this way? No.
But how do you move on? How do you get rid of this? How do you get healthy?

Do I really have to eat this much?
Do I really need to add a nutritional drink, and finish it?
Do I really need to do the impossible to get healthy?
HOW to you get rid of this? HOW do you get rid of these heavy compulsive behaviours,
this constant heavy fear?
That seems to be the million dollar question that no one seems to be able to answer.

The bottom line is-
I want to go to London and not care, to relax and actually have a vacation.
But I am terrified that I don't know how.

And that I don't know how to live a normal life anymore.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Anorexia, My story, Traveling

*scroll down for the english version*


Jag & min pappa har gjort något väldigt spännande! Vi har nämligen bokat en resa till London! (Eller ja- pappa har 😅) Vi kliver på planet om 24 dagar- vilket är så snart ✈️ Och 10 av de dagarna kommer jag att jobba på mitt sommarjobb, som börjar på måndag.

Denna resa har varit planerad i 1 1/2 år- jag fick en resa i födelsedagspresent 2015 och på pappret så stod det New York- men efter många om & men så blev det London till slut. Har aldrig åkt utomlands ensam med pappa så det kommer att vara en helt ny upplevelse!

När denna resa blev bokad, vilket var i onsdags, så har jag ända sen dess tänkt en massa på hur jag vill att mitt liv ska se ut. Jag vill inte att denna London resa ska se ut som den förra året, inte heller som det året innan det och ABSOLUT inte som den resan innan det. Jag vill inte spendera ännu en resa där jag stod utanför tre olika restauranger i en timme och inte kunde bestämma mig, spendera varje dag till att räkna mina steg jag gick eller vara uppe till fyra på natten för att kolla på kalorier på restaurangen vi hade planerat att gå på dagen efter & planera in vad jag får och inte får äta. Jag vill och suktar efter att få bort dessa tvångsbeteenden och min rädsla för vissa livsmedel pga min orthorexia. Detta är inget liv. Jag vill kunna stå där som 19 och ta studenten tillsammans med min klass för att jag förtjänar det. Efter allt jävla skit jag har fått gått igenom i dessa 7 år, så blir man trött på detta elände. Jag är en 18 fucking år bad- ass som inte ska behöva acceptera att gå runt och vara rädd för vetemjöl, och att äta socker på en onsdag. Jag är bättre än såhär. Tror jag iallafall. Det är som är det jobbiga dock när man har räknat besatt och konstant kalorier i 2 år, är att det har blivit en vana och man kan inte längre lita på sin kropp. Vanliga människor äter när de är hungrig och slutar när de är mätt men jag har under 2 års tid ätit siffror och det gör det svårare att få tillbaka en hälsosam relation med mat och sin kropp. + när man inte har någon hjälp.

Men, det innebär också att jag måste vara dubbelt, om inte trippelt, så mycket starkare.
För min skull, och min familjs.

Jag är livrädd för de okända restaurangerna, för den okända maten och de okända livsmedlen jag kommer att stöta på i London. För friska personer så låter 4 dagar i London med dess okänd mat som väldigt lite, men känns som en oändlighet för en ätstörd.

Man vill inte fullt bli frisk för en väldigt enkel anledning: man är livrädd. Man är rädd för livet, utveckling, oro, känslor, personer, avvisande, ångest, ändring, och man gömmer sig ifrån allt. Ens ätstörning leder en till ett bårhus och man låter den, för att man är för rädd att slåss tillbaka. Ja, jag är livrädd för att gå upp i vikt & bli tjock. Men det är inte det som är den dominerande rädslan, det är inte det som är det största hindret. Ändring är. Ändringen som sker om jag släpper taget. Om jag släpper taget om min besatthet, mina tvångsbeteenden, för att vad händer då? Om jag slutar räkna- hur vet jag då hur mycket jag får i mig? Jag vet att jag helst ska äta mer, jag vill kunna äta mer för att höja min metabolism men då skjuter jag bara upp i vikt... Vem är jag utan denna kontroll? Kommer jag bara tappa kontrollen helt och falla åt andra hållet? Varför kan man inte bara stanna här där man iallafall vet vad som händer? Jo, för att jag dör inombords. Jag må vara på en tillräckligt bra vikt för att inte falla ihop och dö fysiskt, men psykiskt så känns det som om jag dör. Så oavsett hur mycket hon skriker så vill jag inte lyssna, för att jag har lyssnat i 2 år och se vart det ledde mig.

Mycket tankar på ett inlägg, men meningen med detta inlägg var att jag har 24 dagar på mig att försöka att släppa dessa kontrollbehov lite iallafall. Och jag försöker varje dag, kämpar varje dag, varje minut, varje sekund. T.om. under natten där jag har mardrömmar om katastrof scenarion. Men jag fortsätter. För att jag är 18, och tar snart studenten, och jag vill kunna gå ut och fira med min klass utan att oroa mig över vad man kanske stoppar i munnen under dagen. Jag vill kunna ha ett liv. För att ärligt talat- så kommer jag inte ihåg hur det känns längre.

_________________________________________________________

English:

My dad and I have done something very exciting! We have booked a trip to London! (Or dad has 😅) We step on the plane in 24 days- which is really soon ✈️ And 10 of those days I will work on my summer job, starting on Monday.

This trip has been planned for 1 1/2 years- I received a trip in my birthday present in 2015 and on the paper it stood New York- but after many ifs, & buts it ended up being London. Have never traveled abroad alone with my dad before so it will be a whole new experience!

When this trip was booked, which was Wednesday, I have thought a lot about how I want my life to look. I do not want this London trip to look like last year, or the year before and ABSOLUTELY not like the trip before that. I do not want to spend another trip where I stand outside three different restaurants for an hour and can't decide, spend every day counting my steps I walked or be up to four each night to check out the calories at the restaurant we had planned to go to the next da & plan what I can and can not eat. I want and need to get rid of these obsessive behaviors and my fear of some foods because of my orthorexia. This is no life. I want to stand there at the age of 19 and graduate with my class because I deserve it. After all this damn crap I've been through these past 7 years, you get tired of this misery. I'm a 18 fucking year old bad ass who should not have to accept walking around and being afraid of wheat flour and eating sugar on a Wednesday. I'm better than this! I think anyways. It is just hard when you've been obsessed with constant calories for 2 years, and it's become a habit and I can no longer trust my body. Normal people eat when they are hungry and stop when they are full, but I have eaten numbers for 2 years and it makes it harder to get a healthy relationship with food and their body. + when you have no help.

But, it also means I have to be double, if not triple, so much stronger.

For my sake, and my family's.

I am terrified of the unknown restaurants, for the unknown food and the unknown foods I will encounter in London. For normaö people, 4 days in London with its unknown food sounds very little, but feels like an infinity for a person with an eating disorder.

You don't want to fully recover for a very simple reason: you are scared. You are scared of life, growth, feelings, worries, people, rejection, anxiety, change, and you're hiding away from it. Your eating disorder is driving you into a morgue and you're letting it, because you're too scared to fight back. Yes, I'm terrified to gain weight & get fat. But that's not the dominant fear, that's not the biggest obstacle. Change is. The change that happens if I let go. If I let go of my obsession, my compulsive behaviors, because what happens then? If I stop counting, how do I know how much I'm eating? I know I want to be able to eat more, I want to eat more to boost my metabolism, but then I just gain weight like crazy... Who am I without this control? Will I just drop control completely and fall in the other direction? Why can't I just stay here where I know at least what's happening? Because I'm dyig on the inside. Sure, I am on a good enough weight not to fall apart and die physically, but psychically, it feels like I'm dying. So no matter how much she schemas in my head, I don't want to listen, because I've listened for 2 years and see where that led me.

A lot of thoughts on this single post, but the purpose of this post was that I have 24 days to try to minimize these controlneeds a bit. And I try every day, struggling every day, every minute, every second. Even during the night I get nightmares about disaster scenarios. But I continue. Because I'm 18, and soon I'm graduating, and I want to go out to celebrate my class without worrying about what might be put in my mouth during the day. I want to have a life. Because to be honest, I do not remember how it feels anymore.

Likes

Comments

*english version if you scroll down*

Ja ni...
7 månader har gått. Sjukt hur snabbt tiden går. Och så mycket har hänt- att det är ofattbart.

Jag kan börja med att säga att jag så saknar London resan som finns här under. Dock så önskar jag att den hade gått till annorlunda. Jag önskar att ätstörningen inte hade ett sånt starkt grepp om mig.

Men men- mer om vad som har hänt nu på senaste tiden.
Jag gick regelbundet till ätstörningsenheten för vuxna här i Uppsala, i tron om att få den hjälp jag behövde, hjälp med mina tvångsbeteenden, fear foods, mina regler, min besatthet av siffror och kaloriräkning, mitt kontrollbehov etc.
Men vi hade såååå fel. Det enda mottot de hade var att "gå upp till normalvikt först, och seeen så tar vi itu med det psykologiska".Och visst- det kan funka på vissa. Men jag, som har levt med depression och panikångest flera år innan ätstörningen funkar det inte på. Men nope- de vägrar ta någon som helst annan väg när det gäller specialtillfällen som detta. Så, dum som jag var, gick med på efter många om och men att börja ta en näringsdryck om dagen. Jag gick upp massa kilon jäkligt snabbt, och samtidigt fick ingen som helst hjälp från min "psykolog" som ändå ska vara en "psykolog"... Så jag relapsade, en tredje gång bara på grund av det där stället. Då kände jag att nu är det nog. Så, ångestfyllt som det var, så avslutade jag "behandlingen" i måndags. Så nu är jag helt ensam i dessa beteenden och hemska mönster tills vi hittar någon privat som är specialiserad inom detta område, vilket jag är livrädd för att vi inte gör.

Så bara dessa två dagar så har jag gått igenom och utfört utmaningar helt själv, med underbetoning på att de där borta sa att jag skulle SLUTA utmana mig. Jag har lyckats att inte väga mig varje dag på morgonen, den där jäkla rutinen jag alltid har haft där siffran på vågen är den som bestämmer vad jag får och inte får äta den dagen eller hur mycket. Jag ska nu bara väga mig två dagar i veckan. Sen så, den största utmaningen enligt mig, så åt jag ett mjukt bröd (en av mina största fear foods) till frukost imorse och ska nu äta hamburgare till middag. En regel av mina är att inte få äta bröd två gånger på en dag, om ens någon. Men jag ska klara detta. Har ätit en bar också med tillsatt socker i till mellanmål och det skrämmer också mig för att det är "dolt socker" och det känns så onödigt. Jag och mina föräldrar har satt upp ett mål att beta av de här sista 6 kilona 2 kg i taget. De första 2 ska vara avklarade innan midsommar. Jag ska klara av detta ensam. Jag ska bevisa för BUP att de hade fel när de sa att jag aldrig skulle klara av detta ensam.

_____________________________________________________________________

Well ...

7 months have passed. Unbelievable how fast time goes by. And so much has happened, it's crazy.

I can start by saying that I miss the London trip that I wrote about down there. However, I wish it had gone differently. I wish the eating disorder didn't have such a strong grip on me.

But more about what has happened lately.

I went regularly to the adult eating disorder clinic here in Uppsala, in faith to get the help I needed, help with my compulsive behaviors, fear foods, my rules, my obsession with numbers and calorie counting, my control needs, etc.

But we were so wrong. The only motto they had was to "gain to a normal weight first, and theeen, we'll take care of the psychological stuff." Of course, that method can work on some people. But that doens't work on me, who have lived with depression and panik attack disorder several years before my eating disorder. But nope, they refused to take another path for special occasions like this. So, stupid as I was, agreed after many ifs and buts and started taking a nutritional drink a day. I gained weight very quickly, and at the same time got no help from my "psychologist", yet her job was to be a "psychologist"... So I relapsed, the third time just because of that place. Then I felt that this is enough. So, anxious as it was, I ended the "treatment" this Monday. So now I'm completely alone in these behaviors and horrible patterns until we find someone I can talk to private, that is specializing in this area, which I'm terrified of not finding.

So just these two days, I've gone through and done many challenges all by myself, having the knowldge stuck in my head that those over there at the clinic said I have to STOP challenging myself. I have managed not to weigh myself every day in the morning, doing that freaky routine I've always done where the number on the scale is the one who decides what I can and can't eat that day or how much. I'll only weigh myself two days a week. Then, the biggest challenge, I ate a soft bread (one of my biggest fear foods) for breakfast this morning and will now eat burgers for dinner. One rule of mine is not to have bread twice in a day, if even one at all. But I will do this. I have also eaten a bar with added sugar as snack and it also scares me because it is "hidden sugar" and it feels so unnecessary. Me and my parents have set one goal to gain these last 6 kg 2 kg at a time. The first 2 should be completed before midsummer. I will handle this alone. I will prove to my clinic that they were wrong when they said I would never be able to do this alone.

Likes

Comments

Anorexia, Traveling

... att jag inte orkar skriva på engelska längre...

Nej men ärligt talat det jag skulle säga var att idag är sista dagen (och natten)
vi spenderar här i London och jag är såklart ledsen!

Det har varit ett par händelserika dagar kan man säga hehe- kan sammanfatta lite:
Vårt flyg blev försenat med tre timmar i måndags och att både jag och min mamma är
rädda för att flyga gjorde inte saken bättre. Eftersom jag hade varit magsjuk dagen innan så
mådde jag fortfarande rätt så illa och hade bara fått i mig lite tråkig, "plain" gröt, och min mage var inte glad.
Fick äta en Nakd bar på planet men det var det vi hade planerat (eftersom vi bara hade planerat en tre timmars flyg som istället blev runt sex timmar, alltså sammanlagt och inte tiden i luften).

Så när vi kom fram så var klockan runt halv tre på eftermiddagen och det var dags för lunch. Min mage skrek pizza (säkerligen så skrek den bara efter näring och snabb näring men om det var det min kropp ville ha så lyssnade jag).

Sen shoppade vi- rejält! Typ varje dag haha. På kvällen så kraschade vi och jag trodde att äntligen ska vi får sova och förhoppningsvis att dagen efter skulle vara bättre. Aa sån tur hade vi inte. Väckt klockan 5 på morgonen av ett hemskt högt alarm som visade sig vara brandlarmet. Vi fick stå utanför hotellet i pyjamas i en timme för att sen dagen efter få reda på att det var en full person på natten som hade tryckt igång brandalarmet- med mening eller ej vet vi inte. Men aja- så var det med det. Dagen blev iallafall bättre med
födelsedagsfrukost på hotellet (med min första croissant på år!) och lunch med mami på Prezzo! Super gott verkligen. Sen vart det shopping igen- middag med sötpotatispommes och efter det en bio med filmen Doctor Strange (för att jag är en Marvel-tjej) med en varsin sov soffa (japp ni läste rätt). Mamma somnade faktiskt en bit haha. Herregud och sen idag. Fram å tillbaka letandes efter det andra jäkla Primemark (hittade det tillslut) och fick äntligen testa Pret på Oxford Circus! Min första ost (och då ost-macka) på flera månader. Jeez. Vi ska nu faktiskt på våran sista middag här i London på Jamie's italienska restaurang i Piccadilly och jag är fett nervös men jag ska klara det för att idag har jag verkligen NADA brytt mig om siffror. Take that Ana. Ska kila iväg nu (blev lite stressigt, sorry) men håll gärna utkik på insta (@emiliarecovery) för bilder. Take care!

Likes

Comments

Anorexia, My story, Traveling

Yes- and now we're on the move!
The plane was delayed for one hour so here we
are sitting at the airport at O'leary's and stalling some time.
But, the plane is soon to take off and I'm shaking in my boots, literally.
It's really a ridiculous fear- scared of flying, but I am and there's nothing to do about it.
If I want to go somewhere I have to take the plane.
So I just have to suck it up and do it 🙌🏼

Likes

Comments

Hi fighters! I'm so sorry about the bad update but I have actually not felt okay at all these past few days. Haven't had any motivation to do anything and have just been mentally tired.

But that's anorexia and orthorexia at it's finest I guess.

Soon me and my mom are hopping on the bus to the movies with a couple of friends and then after, we're eating out on a restaurant- which is really scary for me but I will push through for my mom so that I will be allowed to go to London with her which is in about... 17 days- wow... I will make this, I'm just kind of stuck on how. Am still having trouble knowing how much calories (god I hate that word, I will use energy instead) that I need to repair my extremely wierd and bad metabolism... Hmm. Hope you are all well!

This is me a couple of years ago btw- and I remembered how fat I felt that day and I just wanted to go and hide. But I still went on that photoshoot with my friend.

Likes

Comments

This will just be a quick little check-in, but look at my breakfast 🐯 I'm like drooling 👅 Hope you're all okay! 💘

Likes

Comments

SO- let's get this Q/A started right away- shall we? 🙈


• Who dyed your hair?
- My mom dyed my "hair-dips" pink a while back but after a while I colored it blue on one side and more pink on the other (like Harley Quinn 💁🏼)- but now everything has kind of disappeared in the shower 😩 But to answer your question- it was my mom 😸

• What is your motivation to get healthy?
- My biggest motivation right now would be to gain at least something until September 30th because if I haven't then my beloved trip to London happening October 31st will be canceled and I can't have that- because London is my BIGGEST motivation I have at the moment. But if I look a little more into the future then my motivations are to be able to live fully without restrictions and "rules" and forbidden foods and just live and not care really. Oh- how that sounds wonderful, right? 😩

• What is your biggest goal?
- To have a healthy relationship with myself. Because how I treat myself right now is absolutely not ideal or okay for that matter. Aaaand of course to be free from this monster.

• If you look back at your recovery, what has changed and evolved?
- Whenever I have a REALLY bad day or a hard time, my mom and I tend to look back & say out loud what accomplishments I have done, especially at times when all I do is hate myself. For example, I couldn't even eat a tiny little spoon of quark without wanting to throw up. Now I can have an entire 150 grams without (total) anxiety. I have also (still surprisingly) managed two #pintpartys, which has actually made me feel (and become) extremely fat these couple of days if I have to be completely honest.

• How old are you?
- I am 17 years old, born 1998 and will turn 18 December 22nd

• What kind of foods did you like/love before your ED?
- Oh god... I was a TOTAL fattie before loosing weight and I didn't care AT ALL what I ate. It feels like I must have eaten about 3000 calories a day (not that it's wrong to do that but that's a lot for me) considering how much soda I drank, how much chips and candy and ice creams I ate without thinking twice about it 🍦 But it's a really hard question to answer because my taste in food has REALLY changed. Like for example, I couldn't stand sushi before but now I'm in love with it. But I remember loving tacos, burgers, pizza, lasagna- like everything that I connect with overweight at the moment pretty much.

• What kind of food would you like to eat now but just can't?
- Oh that's sadly so much... Like I have mentioned before, bananas, nut butters, cheese, sandwiches and bars have been my biggest fear foods (if you count away all the fat products and Ice creams/candy and all that)- BUT I have dared to eat them at least once a week 😅 But it's really more the desire to be able to eat this stuff without having to have the massive anxiety attack in the schools bathroom 🤔 Like all you guys do- eating an ice cream or a chocolate bar a day- like YES PLEASE I want to 😩😩

• What limits you the most in your ED?
- My Fitness Pal. Do I even have to say anything more? This app has ruined pretty much everything- everyone is encouraging me to delete it but I just physically can't. I'm no longer scared of it being to little calories- I'm terrified of me eating too much if I just go based on my hunger. I can't even go over 2000 calories- how will I ever "let go"...? 😣 I also don't have a working meal plan- because our ED-clinic here in my town are to SHIT and I can't get a dietitian... So I'm kind of at loss here... 🙃

Thank you so much guys for your questions- it was fun (but challenging) to answer them- and it's just to comment on here or on my Instagram (@/emiliarecovery) if you want to find out anything else about me or my life xx 😽

Likes

Comments

Well- I woke up this morning, went on Insta- and looked at all ya'lls accounts and got so freaking motivated like yeah- you can eat an ice cream, she can eat a sandwich, he can have a pint party so so can I and so on. I even went in the Internet and read that an anorexic in recovery should eat 2500+ calories and I'm over here barely going over 1900 at times 🐠 Then- my mom made me weigh myself this morning. Aaaaaand I had lost weight.... again. God the look on her freaking face- I just wanted to bury myself in a hole. So when I got to school I was like "No Emilia seriously. You need to challenge yourself more- you need to turn this fucking around, there's only 16 days left until September 30th and you know what happens if you haven't gained until then." So I started planning in my app (yeah sorry- still got it) for a challenge for tomorrow's breakfast and for Friday's breakfast. But I need a challenge where my mom also can see- because at my last challenge (a freaking pint party last Friday) her frown really got turned upside down when I finished the whole pint. So I thought to myself, should I dare to a pint again? But then I started to overthink WAY too much and now basically I just feel like I'm just allowed to eat the healthiest stuff possible because I'm not worth more then that. There's numerous of pages on the internet where it says that you can't eat ice creams and candy and pizzas and what not in recovery because then you'll gain FAT and not muscle. It also says that it will lead to binge eating, you'll get "used" to eating it and then when you're recovered you'll keep eating it and become obese. And now I'm so freaking scared. So maybe I should just stick to 1900 calories of greens and fruit. Because do I really deserve recovery after all?

Likes

Comments

Well the headline says it all but I force myself to school anyways. I received my Pokemon top yesterday so that was what I slept in because no way I'm going to school in that (yet 😂)

Hope you all have a fantastic day 💕

Likes

Comments