Detta är så svårt att förklara och det kommer säkert att låta skit löjligt-
men varenda gång jag tittar på en film,
och då speciellt en action/fantasy/sci-fi film där saker händer,
så mår jag väldigt psykiskt dåligt.
Och nej, det betyder inte att jag ska sluta titta på filmer.
Men jag ska berätta anledningen.

Om man tar Harry Potter som exempel.
Han har sen 11 års ålder till 17 gjort anmärkningsvärda saker,
han har räddat flertal personer, vart med om flera äventyr &
samtidigt hållit sig lika osjälvisk som han var i början.

Jag däremot har sen 13 års ålder till där jag är nu, 19 år,
hatat mig själv, skadat mig själv & alla runt omkring mig
& grävt mig in i en otroligt hemsk mental sjukdom som jag aldrig kommer att fly ifrån.

I snitt på en dag så kanske jag har 10- 20 minuters motivations- ruscher,
där jag tänker på dessa filmer och mår så jävla dåligt för att jag tittar på deras liv
& sen tittar på mitt och bara ser hur löjliga mina rädslor angående vissa livsmedel kan vara-
(till exempel banan, bröd, nötter etc).
Jag tänker att ”nu jävlar ska jag bli frisk för att jag orkar fan inte mer”.
MEN sen tar de där 10- 20 minuterna slut.
Och det är det som är problemet.
När man har en ätstörning så klarar man sig inte bara på en 10- 20 minuters motivation- rusch.
Man måste välja att bli frisk VARJE DAG, och till och med VARJE MINUT.
Och det är i princip omöjligt när man har ett bokstavligt talat monster som tar upp 90% av sin hjärna.
Tro mig, jag försöker.
Jag försöker VERKLIGEN.​​

Vad är jag nu rädd för?

Såklart så är mina största rädslor att skjuta upp i vikt,
bli överviktig & ful och få en massa sjukdomar pga vissa livsmedel,
men det vet ni nog redan.

Men jag är också rädd för att aldrig känna mig frisk.
Att jag aldrig kommer att älska eller ens bara gilla mig själv som jag förtjänar att bli älskad.
Att jag aldrig kommer att hitta någon som älskar mig och alla saker som är fel med mig.

Och på grund av dessa rädslor,
och på grund av hennes jävla starka röst,
så vill jag bara lägga mig ner på marken och ge upp,
för att jag vet inte hur mycket mer av denna skiten jag orkar.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments


Jag önskar jag kunde säga att allt börjar bli bättre.
Jag önskar jag kunde säga att det går åt rätt håll.
Att jag ser ljuset i slutet av tunneln, att jag ser att jag kan ha en framtid.
För att jag menar, det har ju nu gått snart 2 år.
Jag tror nog att alla har förväntat sig att jag borde vara frisk nu.
Men det kan jag tyvärr inte.

Och det är jobbigt att se alla runt omkring sig gå vidare med sina liv.
Att se de ta körkort, skapa relationer, har roligt, njuter av både sina tonårsliv och sina vuxen-liv.
Att se alla på Instagram kicka Ana's butt och bli friskförklarade​,
medan jag fortfarande är kvar här djupt driven i Ana's klor.​
Men det jobbigaste är nog att jag känner att jag har svikit så många.
Jag har svikit mig själv, jag har svikit de runt omkring, men främst av allt,
så har jag svikit mina föräldrar, och främst då- min mamma.

Jag är livrädd att erkänna att jag har så kört fast.
Att det här fjärde relapset är ett av de djupaste jag har varit med om.
Att jag ser ingen väg ut.

Jag vet inte var jag ska göra längre.
Det har jag inte vetat på en lång tid.
Jag vill bara att allt ska försvinna.
Smärtan, den konstanta rösten, besattheten, OCD’n, svagheten, rädslan, tankarna, allt.
Jag vill bara försvinna...

Jag är ledsen att säga det, men jag känner att 2018 inte kommer att bli mitt år...
Jag känner att inget år kommer att bli mitt år...

Likes

Comments



Smärta.
Lidande.
Trött.
Stressad.
Hopplöst.
Försvinna.
Hjälplös.
Depression.
Sluta.
Orkar inte.

​​

Likes

Comments


Vet ni hur mycket skit det finns där ute?
Så mycket skit som unga människor läser och blir så jävla påverkade av.
Spelar ingen roll om man avsiktligt letar information eller försöker att undvika det,
det attackerar en iallafall.

”Hur kan du äta det där, det är sååå onyttigt?”
”För mycket fett, det är inge bra.”
”Bröd är dåliga kolhydrater, du ska bara äta quinoa och sötpotatis för att vara nyttig.”
”Hur kan du säga att det där är nyttigt- mjölkprodukter,
kött & fisk är inte nyttigt för fem öre, vem försöker du att lura? Du kommer att få cancer.”
”Kött, fisk & mjölkprodukter innehåller dåliga hormoner, vi människor är inte byggda för att äta sånt, ät grönsaker & veganskt.”
"Ägg är inte nyttigt. 1 ägg om dagen har bevisats att öka risken för cancer, 1 ägg är lika dåligt som att röka 1 cigarett,
och 1 ägg har faktiskt lika mycket kolesterol som en Big Mac."
"Fisk är full med kemikalier, kvicksilver och antibiotika."
”Kolla på dokumentären ”What the Health” på Netflix så får du se den riktiga verkligheten om kött & mjölkprodukter.”
”Du påstår att du är en dietist, men äter kött & mjölk? Ja, okej.🙄”
"Att dricka mjölk som vuxen är helt mot vår natur! Det finns inga andra varelser som dricker mjölk,"
”Bli vegan, det enda sättet att vara nyttig på.”
(Det här är riktiga kommentarer som jag har översatt till svenska btw, så översättningarna kanske inte är de bästa.)

Jag orkar inte längre.
Jag orkar inte med detta samhälle.
Jag blir bara sjukare och sjukare av all information & kommentarer,
och den går inte att sätta stopp på.

Min orthorexia blir bara starkare och djupare för varje dag som går,
och jag trodde inte ens att den kunde bli det.

Mer och mer livsmedel blir förbjudna,
just för att samhället & internet säger att det är så,
och det enda som kommer att bli kvar i slutet är frukt & grönsaker.
Om ens det.

Vårt samhälle långsamt dödar oss inuti,
för att vi inte kan hålla vår mun stängd angående andras kost.

Liksom, varför ser vi anledningen till att kommentera vad andra äter?
Är du vegan? Bra för dig! Men tvinga inte andra att bli det bara för att du är!
Är du glutenfri? Bra för dig! Men bara för att du mådde bättre av det, så kanske inte andra gör det.
​De kanske inte vill höra att bröd är gift för kroppen.​​​​​
Äter du inget socker för att du är "socker beroende"? Bra för dig!
Men de andra kanske vill ha en bulle till fikat, och inte vill höra vad onyttigt det är enligt dig!​​

Detta får mig, och säkert många andra, att bli så jävla nervös varenda gång vi äter.
"Är det här okej?"
"Men gud får jag cancer av detta?"
"Fan vad dålig jag är, jag kan ju äta mycket nyttigare än såhär."

Problemet med mig, och min OCD + orthorexia, är att folk runt omkring mig kanske tycker att jag äter nyttigt,
men jag bara ser vad jag kan göra bättre.
Jaha, äter jag bara mjölkprodukter ungefär 3- 4 gånger i veckan? Det kan lika gärna vara 2 eller 1 eller 0.
Jaha, äter jag bara glass/ socker 1 gång i veckan? Det kan lika gärna vara 0.

Detta går runt och runt i min hjärna heeeela tiden.
Bara stanna upp i er vardag och tänk er hur det hade varit.
Att konstant oroa er för vad ni äter, på alla 5 måltider ni äter under dagen.
Att konstant ha den här rösten i ditt huvud som säger åt dig att du gör fel, hela tiden.

Sen lägger ni på ungefär 7 timmar skola per dag, där det krävs en sån otrolig energi för att ens gå dit.
Sen lägger ni på en jädra massa skoljobb, prov att göra, tal att skriva, presentationer att presentera.
Sen på det så lägger ni på 3 ämnen ifrån första ring som du måste klara av detta året för att få en examen.
Alltså göra flera uppgifter ifrån dessa ämnen ifrån ettan det som man redan har i trean.

Sen lägger ni på 4- ish timmar sömn på det, eftersom din kropp hatar dig och tillåter dig ingen sömn, oavsett piller.

Sen lägger ni på det konstanta hatet ni har på er själv.
De konstanta hemska tankarna som virvar runt i huvudet, och attackerar dig som om den vore hammaren och du vore spiken.
Ni kan också lägga på skuldkänslorna som ni känner varje dag om att ni har förstört allas liv.

Gör det ont?
Känns det i bröstet?
Känner ni tegelstenarna som ligger på axlarna och drar ner dig under ytan?
Då har ni kanske kommit en femtedel ifrån var jag är någonstans just nu.


Likes

Comments

Anorexia, Hälsa, Mat, My story, Depression


Tänk dig...

Tänk dig att vakna upp tidigt på morgonen och inte förstå varför Gud satte dig på den här jorden.
Att inte förstå vad för nytta du är för folk. Att tro att du bara är en tyngd på allas axlar.
Tänk dig att tvinga dig själv upp ur sängen eftersom du vet att du måste äta frukost, när det enda du vill är att sova hela dagen.
Tänk dig att tvinga dig själv till skolan, trots att du är för psykiskt och fysiskt utmattad, och att se människor som njuter av ämnena,
pratar och skrattar, njuter av sina liv medan du sätter på det där jävla fake leendet och pushar dig igenom.
Tänk dig att du jämför dig med alla tjejer i skolan och hatar dig själv och din kropp ännu mera.
Tänk dig att du får en ångestattack efter varje skollunch eftersom du inte hade någon aning om hur mycket kalorier
det var i den maträtten och du vill bara springa runt halva staden för att kompensera för det.
Tänk dig att komma hem efter en lång dag i skolan, krascha på din säng och bara vilja bryta ner och gråta.
Ofta gör du det.

Tänk dig att du måste tvångs-räkna varenda måltid du äter, 
​eftersom du är livrädd för att det kommer att blir "för mycket".
Tänk dig att du tycker att du är äcklig varje gång du har avslutat en måltid.
Tänk dig att hela kvällen när du sitter och tittar på tv med din familj,
så sitter du med ett absolut världskrig i ditt huvud och du är sekunder ifrån att bryta ihop.
Att du hela tiden tänker att allt är hopplöst och att du inte orkar längre.
​Att allt känns tungt, att det är tungt att andas. Att det känns som om du drunknar i mörker.
Tänk dig att du önskar varje sekund att smärtan bara kunde försvinna, att någon kunde rädda dig ifrån detta konstanta helvete.​
​Att du bara vill lägga in dig men vet samtidigt att det inte går och önskar att det var andra förutsättningar.​
​Att din hjärna aldrig slutar tänka på mat, på siffror, på vikt, på bra och dålig mat, på vad du får äta, på vad du inte får äta.
​Tänk dig att du inte ens vågar berätta för någon att du mår skit för att det är ingen mening och du vill inte starta ett till bråk.
​Tänk dig att du tvingar dig själv att äta så att du inte gå ner i vikt, men du vill ärligt talat inte ens bry dig om det längre.
Det känns som om du bara går och går, kämpar och kämpar, men det tar dig inte någonstans.​
​Tänk dig att sen lägga dig i sängen, inte kunna somna förrän runt 1 på natten och önska att du inte skulle vakna igen.

Tänk dig att aldrig hitta en väg ut, att gå igenom detta, dag in, dag ut, i månader, i år, och aldrig få en paus.

För att det här, är bara min vanliga vardag.


Likes

Comments


Som 3ans gymnasiearbete bestämde jag och min kompis oss
för att göra en kortfilm om psykisk ohälsa, eller mer, ätstörningar.

Själva "manuset" för filmen/ dokumentären blev en text
som jag skrev som ger en liten inblick i hur det är att ha ätstörningar.
Den är dock lite ändrad ifrån hur den kommer att vara på själva arbetet
för att jag ville få ner lite mera tankar som var lite mer personliga i detta tillfälle.
Och jag tänkte dela med mig av den här-
1. för att jag mår och har mått så himla skit de här senaste månaderna, och jag behöver få ut detta
och 2. för att det kan vara bra att mer än eleverna på våran skola på gymnasiemässan får läsa denna text.

___________________________________________________________________________________

När jag var 16 blev jag sjuk.
Jag kunde inte äta tillräckligt på två veckor, vilket ledde till att jag rasade i vikt.
Och jag tyckte om det.

Jag och min familj trodde aldrig att just ätstörningar skulle drabba mig.
Men det gjorde det. Och det är inte fint.

Det sjuka med ätstörningar är att ingen ser, ingen förstår,
alla de här framstegen man gör mentalt, som jag gör mentalt, inuti mitt huvud.
Och det gör mig så oerhört ledsen för att jag överlever nätt och jämt ett helt världskrig
i mitt huvud varje minut och ingen märker någonting.

Det känns ungefär som om du har slängt ut dig i ett mörkt, djupt
främmande vatten och du vet inte hur man simmar.
Du känner bara hur dina kläder blir tyngre och tyngre,
att en sorts kraft drar dig ner som om det vore bojor runt dina fotleder.

Du försöker att simma, du försöker att ta dig upp
men den här rösten i ditt huvud säger åt dig att du förtjänar det här.

Din kropp kämpar för att överleva
men ditt sinne vill bara .

Det känns ärligt talat som om jag dör inombords.
Jag må nu vara på en tillräckligt bra vikt för att inte falla ihop och dö fysiskt,
men psykiskt så känns det som att jag dör. Som att jag kvävs. Smärtan går verkligen inte att beskriva.
Rösten i mitt huvud skriker och skriker, och jag vill egentligen inte lyssna,
men hon är min enda vän.
Hon säger saker som lugnar min ångest i just den stunden.
Hon lovar mig saker som hon vet att jag längtar efter.
Hon lovar att allting kommer att bli okej.
Och jag litar på hennes lögner.

Jag litade på hennes lögner när min ätstörning började,
och jag litade på hennes lögner när min ätstörning var som värst.

Jag ville bara gå ner lite i vikt. 5 kilon, max. Bara så att jag skulle bli fin igen.
Men när jag hade gått ner de där 5 kilona, så var det inte tillräckligt. Hon blev inte nöjd.
Jag tappade 30 kg tills jag kom ner till mitt värsta, jag var nära på att dö, ett gående skelett, och inte ens då var hon nöjd.
Jag var för tjock, när jag fick ont bara jag satte mig ner.
Jag var för tjock, när blåmärken dök upp av min utstickande ryggrad.
Jag var för tjock när man kunde se och räkna mina revben.
Jag var för tjock när det enda som låg på min tallrik var ett salladsblad.
Hon blev aldrig nöjd.
Hon skulle nog bara bli nöjd när jag låg i en kista.

Jag är en av 200 000 personer i Sverige som rösten i huvudet har tagit över på.
Och det måste pratas om.

När man har en ätstörning så vill man så otroligt mycket.
Men problemet är att rösten i huvudet vill också så.
Och vi vill aldrig samma saker.

I am broken and it feels like I can't be fixed.

Jag vill kunna vara som alla andra och inte bry mig om mat och vikt, att slappna av och faktiskt leva.
Jag vill kunna sluta vara rädd för mat.
Jag vill kunna se mat som mat och inte siffror.
Jag vill kunna ta en spontan glass med kompisar utan att kompensera för det efteråt.
Jag vill kunna bli bjuden på middag/ äta på restaurang, höra en maträtt och inte få grov ångest och tankar på att det är för "onyttigt".
Jag vill kunna släppa på den här jävla kontrollen som inte har lett mig någon vart egentligen.
Men jag är livrädd att jag kommer att vara sjuk i detta för evigt.
Jag är livrädd att aldrig komma ur min depression.
Jag är livrädd för att jag inte vet hur.
Och att jag inte vet hur man lever ett normalt liv längre.


Likes

Comments

Anorexia, My story


När man lägger sig i sängen med ögonen borrandes in i väggen
och märker inte att det helt plötsligt har gått 5 timmar.
När man inte kan koncentrera sig på nånting
utan hjärnan bara lägger av.
När man är så van at ge det där fake- smilet vart man än går
att det har blivit ens signatur ansikte och ens ansikte gör ont.
När man känner sig som en blind man i mörker utan käpp,
allt känns hopplöst.

De här senaste veckorna, månaderna, så har det känts precis såhär.
Och lite till.

Jag skäms så otroligt mycket varje gång någon utanför min familj frågar "Hur mår du?"
för att jag tolkar det varenda gång som om de menar "Är du frisk än?".
Och efter ett tag så vågar mina läppar bara säga "Jag mår bra",
men mina ögon säger en helt anan historia som skäms över att bara erkänna att
"Nej det är jag inte, jag är fortfarande sjuk & det har blivit ännu värre".

Det är så sorgligt när motivationen verkligen är där, genom taket,
men hoppet är completely borta, och depressionen har helt tagit över.
Kan vara från hur länge detta elände faktiskt har pågått eller
på grund av att vården är skit på att man up, kontakta en tillbaka och faktiskt hjälpa en.

Jag tittar mig själv i spegeln och ser en tjej som som bara är kött och ben
men ser också en tjej som är så obefintligt tjock.
Jag ser en tjej som suktar efter att kunna gå på stan med kompisar och ta en spontan fika
men ser också en tjej som verkligen skulle behöva gå på 10 styckna olika dieter.

Men samtidigt som jag ser allt det där,
så ser jag också en tjej som förtjänar att få sitt liv tillbaks.


Likes

Comments

Anorexia, Hälsa, My story


Hur har det blivit såhär? Hur blev jag såhär sjuk?
Från att leva och njuta av livet (kanske lite föööör mycket) till att helt och hållet
vara rädd för mat och känna mig skyldig varje gång jag äter det.

Svaret är faktiskt ganska tydligt.
Bara sök på internet på t.ex. "bröd" eller "ägg" eller VAD SOM HELST-
och du får upp MILJONTALS anledningar till varför du inte ska äta det och att det är farligt för dig.
(Om du redan är sjuk i ätstörningar så föreslår jag att du INTE söker på detta. Jag önskar att
någon sa det till mig när jag var som sjukast... Svårt att radera nåt som redan finns i huvudet...)

Och om du t.om. bara går in på YouTube och kollar på en video på någon som äter nånting,
så blir den påhoppad af av alla veganer som säger att allting du äter (kött, mjölkprodukter, ägg etc)
är såååååå dåligt för dig, såååå onyttigt och kommer att ge dig cancer.

Jag är trött på hela den här jävla "hälso- trenden" som finns på internet.
Och jag gjorde "" tecken för att det är inte en hälso- trend.
Den är skadande. Både för kropp, själ och främst av allt- mentalt.

Detta skrämmer mig ärligt talat.
För 60 år sedan så var det knappt något snack om detta.
Marilyn Monroe var klassad som en sex symbol och hon var inte smal som en sticka.
För 30 år sedan så var Cindy Crawford som mest aktiv som modell och
hon hade kurvor som en kvinna ska ha.
Nu så måste man se anorektiskt smal ut för att ens komma in i mode branschen.
Äta så lite som möjligt, träna så mycket som möjligt.
Fett- snålt, inga kolhydrater, mängder med protein för att känna sig mätt.
Och socker, ja socker får man ju inte ens titta på.
Hoppa framåt några år och det enda vi får ha på tallriken enligt alla
är ett salladsblad och några gurkbitar.

Detta är ingen hälso- trend. Detta är hälso- hets.
Och det måste sluta.

För att annars så föds det bara mer och mer oskyldiga pojkar och flickor
som kommer att växa upp anorektiker, och viktigast av allt, ortorektiker,
en ätstörning som alla verkar ha glömt bort, men som är den som jag sitter mest djupt i.


Likes

Comments


Jag känner att jag pallar inte detta längre.
Jag ljuger för mig själv när jag säger att jag klarar detta själv.
Jag måste ha hjälp. Och stöd. Jävligt mycket hjälp & stöd.
Så mycket jag kan få, både från nära och kära & professionell. Och jag vet inte var jag ska få det.
Det känns som om mitt bröst håller på att sprängas & jag ser inte hur jag någonsin
kommer att kunna leva & kolla ner på tallriken och bara se mat och inte siffror.
I ena sekunden så kan jag känna mig så motiverad, men sen kommer tankarna om att jag inte vet hur
jag ska göra och då vill jag bara ta en pistol och skjuta mig själv i huvudet för att ta död på henne.

Jag vill.
Jag vill kunna leva mitt liv, kunna gå ut med kompisar & ta en spontan glass.
Jag vill kunna äta när jag är hungrig & sluta när jag är mätt.
Jag vill kunna äta utan att ha ångest.
Jag vill så mycket.
Men problemet är att hon också vill så otroligt mycket.
Och vi vill aldrig samma saker.
Enheten tror jag nog alla kan förstå att jag bara kommer att gå till för att säga
"Fuck you- jag klarade att bli frisk utan er".

Jag måste ha någon/ några som konstant påminner mig om varför jag ska sluta räkna kalorier,
varför jag ska sluta räkna mina steg, varför jag ska sluta känna
​att jag behöver ha all kontroll över allting, varför jag ska börja göra spontana grejer,
varför jag ska gå emot rösten & göra grejer som fullständigt skrämmer livet ur mig.
Jag måste ha någon/ några som hjälper mig med den jävla grova ångesten om att inte veta hur mycket &
vad jag får i mig & den grova ångesten om att jag kommer att bli fet som en kossa.
Jag måste ha någon/ några som hjälper mig med hur man gör allt detta.

Men var?
Ingen jävla aning.
Så jag bara fortsätter att ligga här på golvet & bara ger upp för att jag orkar inte mer.
Jag har för ont.
Det gör ont att vakna upp på morgonen.
Det gör ont att bara andas.
Och jag är så jävla förbannad på att detta har hänt.

Likes

Comments