Det får man höra. Mycket och ofta. "Tänk på att ångesten inte är farlig, det är bara i din hjärna och kan inte skada dig." Förvisso så kan detta vara lugnande för personer som upplever det för första gången. För starka ångestattacker kan vara extremt obehagligt och smärtsamt. Och åter igen: har du inte varit med om det.. så kan du inte förstå. Innan jag fick min första panikångest attack så trodde jag att jag visste va det va. Visst har man känt lite små ångest över saker som uppkommit i livet: ett svårt prov, arbetsintervju, första dejt... Men då är det normalt att känna ångest. Ångest är en fysisk reaktion du ska få i farliga situationer. Du gör dig redo att slåss eller fly. Men i min, och många andras situationer, så får jag ångest utan något anledning. Jag ligger i soffan och helt plötligt så får jag tungt och andas. Det är alltid mitt första symptom. Jag får ett tryck över bröstet och en känsla av oro, ängslan, att något är fel sprider sig genom kroppen. Du blir rastlös men du vet inte vart du ska ta vägen. Blodet börjar pumpas ut för att ditt hjärtrytm förhöjs. Din kropp gör sig redo för "fight or flight" men ditt psyke hänger inte med. Det finns ingen koppling till varför du börjar känna såhär. Men det är jobbigt, som fan. Och ja. Det sitter i mitt psyke. Jag kan sitta å säga det nu, när jag inte är uppe i det. Men när jag känner det så vill jag bara dö. Det bästa sättet jag kan beskriva det på är: tänk dig att du står på en öppen plats. Det finns ingenting omkring dig. Ingenstans du kan ta skydd. Det ända som finns framför dig är ett lejon. Och han är hungrig. Och det är dig han ska ha ihjäl för att sedan äta upp. Han vet det och du vet det. Och dina fötter sitter fast. Du kan inte fly. Och du kan självklart inte slåss mot detta lejon. Så du står där, och får all den här kemiska reaktionen i kroppen om att du bör reagera, men du kan inte. Så känns det. Och jag tror många av er kan relatera till drömmar. Att något liknande har hänt. Du blir jagad men kan inte springa. Du drunknar men kan inte nå ytan, och du kvävs. Den känslan. Det är så det känns. x 1000. Och för mig är det dagligen.
Visst. Det är psykiskt. Men problemet är att när det blir såhär starkt så vill man dö. Eller jag vill dö. Jag önskar varje gång att jag inte existera. Så många gånger jag legat och tänk: nä du gör jag det. Nu tar jag livet av mig. Men det finns alltid något som sätter stopp. Jag vet inte riktigt vad det är. Kanske att du inte vill utsätta din omgivning för det. Kanske för att mitt gamla jag finns någonstans där inne som sätter stopp.
Nu börjar det skena iväg lite och jag tänkte börja avrunda... Men det jag vill få sagt är att för mig känns det ibland jobbigt att ha i åtanke att "det är bara psykiskt". För på något sätt känns det då som att "skärp ihop dig, det sitter bara i din hjärna och det är bara du som kan styra bort det". Och nej, det kan jag inte. Även om det är "bara psykiskt" så bestämmer jag inte själv att känna så. För det blir som en tillsägelse att det inte är så allvarligt som jag själv tycker att det är. Och därför tystas jag ner. Psykisk ohälsa tystas ner.

Likes

Comments

Man väljer inte att må såhär. Och det är så himla viktigt att förstå. För så många gånger man hört folk säga: "äsch, men det är ju bara att rycka upp sig." Det är inte så simpelt. Och ingen som har varit deprimerad, som inte legat på botten, kan säga att de förstår hur det är. För det handlar inte om att bara vara ledsen. Gråta lite då och då. Det är en sjukdom. En sjukdom som tar ditt liv ifrån dig. Det handlar om att du tappar livsgnistan. Du har bara ett mörker inom dig som inte går att tända. Du har tankar om att döden låter mer lockande än att leva. Att döden är mindre smärtsam. Kan gråta för att du vaknar, för vaken tid och ett medvetande är alldeles för ångestfullt och jobbigt. Det finns inget längre som ger det där pirret i magen av lycka. Du vet när du gör något du älskar, av hela ditt hjärta. Du känner inte det längre. Du känner ingenting. Gråten är en del av vardagen. Och oftast finns det ingen speciell anledning till att du gråter. Det bara kommer. Och många gånger så gråter du bara över hur du mår. Att du önskar att allt bara va bra igen. För jag har inte valt att må såhär. Jag vill inte må såhär.
Och jag vet att du, du som aldrig mått såhär, du kan inte förstå. Och det är något jag måste lära mig att acceptera. Jag vill oftast att alla ska förstå och säga till mig hur jag ska göra för att må bra. Jag vill att du ska säga de rätta orden som bara helt plötsligt får mig att må bra igen. För jag har så sjukt svårt att acceptera att mitt tillfrisknande är en process. Jag vill att någon ska trycka på en knapp så är jag mitt gamla jag igen. Men det kommer inte va så.
Och jag ber bara till alla gudar i världen att jag kommer vara stark nog att hålla ut. Orka ta var dag som den är, tills det är okej igen. För varje dag är en kamp mellan att ge upp och att fortsätta torka smutsen från knäna för att fortsätta slåss. Slåss mot min sjukdom.

Likes

Comments

Hej!

Som min beskrivning säger så kommer jag skriva mycket om min depression då jag märkt av att jag mår mycket bättre när jag skriver.

När jag skriver så försöker jag ofta uttrycka hur jag känner och mycket om mina egna tankar.

Just nu har jag inget på hjärtat, så får låta det va så här tillsvidare.

👋🏽

Mode right now:

Likes

Comments