Att lämna Sirolo var ingen höjdare. Men som tur var hade mamma och pappa letat fram en fin stad, med namnet Ortona, och ett fantastiskt fint hotell med underbar utsikt över en vacker hamn.

Efter en hel lång tågdag började vi skatta när det lilla tåget ibland passerade så hopplöst ocharmiga och tomma små platser och vi skrattade åt tanken över att vår station Ortona skulle vara lika deppig…..och sen kom den…och den var,……värst av alla!!! När tåget hade visslat vidare stod vi tre där och stirrade på varandra… Vi var som strandade mitt i ingenting. SÅ ofattbart varför vi skulle kliva av just HÄR??!! Det var ett trasigt stationshus, lite sopor några fulla gubbar och en halvblind katt..oooch så vi, förstås….

Vi började förvirrat googla och insåg att det var 45 minuters promenad till hotellet, vägen var svår att se. Någon taxi sa fullegubbarna, fanns inte.

Men en buss! Helt plötsligt skramlade det fram en buss. Var den kom ifrån var oklart (som allt annat) men vi fick hoppa på och sen snurrade den runt runt i den trasiga staden…vi ville verkligen att det här skulle bli bra, men i magen kändes det allt annat än bra. Tillslut stannade bussen. Vi gick av och var lika förvirrade. Hur som helst så kom vi till ett ganska misslyckat hotell. Det som kanske var mest komiskt var att hotellskojarna hade låtit Photoshop jobba mer än de själva…så den vidunderliga hamnen med lyxkryssarnas festlampor….var snarare en gammal rutten industrihamn med skräp, rostiga vrak och smuggelcontainrar….så deppig utsikt att vi bara skrattade åt allt.

Staden var ett virrvarr och faktiskt inte det minsta charmig. När vi skulle äta visade det sig att det endast fanns en enda restaurang som knappt var öppen. En vissen en. Men sen hände det igen. Det oväntade. Middagen blev den godaste vi alla ätit i Italien…t.o.m Marcos pasta kom tvåa.

Så, en förvirrad dag blev bra tillslut men sängarna var små smala korta stenhårda historier …men men det var ok ändå. (och frukosten förresten…gudars vad torra små söta bullar kan vara…)


Dagen därpå gav vi oss vidare till nästa stad Termoli. Vi trasslade oss ned till den övergivna tågstationen och efter 45 minuters småspringande med packning och allt hade vi flax. Dagens enda tåg skulle gå om tre minuter! Och inga biljetter fanns att köpa men det sa fem glada killar på perrongen inte gjorde något…ni kan åka gratis skrek de!

Vi har ju faktiskt nästan alltid tur när vi är ute och far. Så tacksam för det!

På tåget hinner man ju plugga lite och spana ut och se Italien susa förbi utanför rutan.



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

​Hur många hotellvärdar bjuder en familj på middag hemma hos sig och sin familj? Inte många va?                                   Helt otroligt snällt av Marco och hans fru Blanka att bjuda hem oss till deras hem och familj på middag.

Vi blev upphämtade och körda genom deras olivlundar och upp på en bergsklippa, där de hade sin gård. Vilken utsikt! När bilen sladdat in på gårdsplanen, kom en dräglig boxer glatt störtande upp i nyllet och i dörren stod familjen uppradad, frun Bianca och två små gulliga barn. Vi trycktes ned tillsammans med dem på ett långbord och Marco fick feelig i köket och det yrde brödbitar olivoljor och efter en stund hällde han upp enorma portioner himmelskt god pasta som jag vevade i mig tills jag hade spagetti i varje utrymme i hela min kropp…och jaa…..det var sen det visade sig att detta bara var den ”lilla” förrätten …..det var sen allt annat hälldes ner på min tallrik…Marco var en fantastisk kock och det var så otroligt gott och allt vi fick hade de odlat själva… det är ju så här italiensk mat ska smaka! Men hur var det tänkt att jag skulle orka?


Likes

Comments

Det är nästan löjligt hur sagolik denna lilla stad är! Har vi kommit till Nagjiala? Mitt bland mörkgröna sammetsklädda berg ligger en liten medeltida by, lutad på en dramatisk klippa som störtar i det adriatiska havet där vågorna slår in med sitt vita skum som kontrast mot det turkosa nyanserna. Alltihop är som en pralin i en chokladask. Från staden hörs folkvimmel och doften av nybakad pizza och pasta tränger sig in i näsan! Aej hörni, mer Italienskt än såhär blir det inte! Gubbar med stora näsor och krullig mustasch cyklar mitt i gatan och vinglar med pizzor i handen och kacklar med alla de stöter på. En man sitter och spelar gitarr bara för att han vill, människor pratar och umgås, avbryter varandra, pratar i munnen på varandra och med ojämna mellanrum klingar kyrkans klocka några slag. Det är som att jag bara letar efter dolda kameror eller någon som skriker "bryt" från någon påkostad Hollywood produktion. Lite överdrivet romantisk film, liksom lite för perfekt. Men vi älskar det, vi älskar allt här! Mamma och pappa pratar oavbrutet om att de vill köpa hus här och rätt som det är står vi i världens trasigaste hus och babblar med en sned liten gubbe som vill sälja sitt hus. De är som galna i hus mina föräldrar. Men här ser till och med jag att det finns möjlligheter bakom alla sopor. Huset är så trasigt att vi bara skrattar ( på ett ställa har de stöttat husets källartak som håller på att rasa in med ett bord! Allvarligt. Ett bord är uppkilat i taket s man slår huvudet i benen… det är helt galet!) men utsikten och läget är nog Sirolos bästa! Vi får se hur det går med allt, men något som är klart är att det Helt underbart!


Likes

Comments

Det som var kvar av oss efter småkrypens gästabud, var tre små kliande korvar- snarande prickiga-korvar... Aej, när det känns som att vägglössen kryper längs ryggraden är jag inte lika övertygad om att stanna... Mer övertygad om att åka. Jag tror att vi aldrig packat snabbare! Snällt nog erbjöd sig mammas nya kompis…han med ett galet utsående hår och som hade om hade en bar på gatan, att skjutsa oss till tågcentralen. Italienarna är verkligen vänliga och generösa människor!

På stationen ringlade sig köerna och frustrerat ställde sig mamma allra sist och kollade på tabellen som visade att ett tåg till Ancona skulle gå om en kvart och nästa tåg går om 5 timmar... hur långsamt kan något gå egentligen? Världsrekord! Snällt nog är det några som släpper förbi mamma men när hon äntligen når kassan råkar kvinnan som sitter bakom lyckat få ett privat samtal. Det är som att omgivningen bara försvinner helt när hon babblar. I ren och skär galenskap viftar mamma armarna för att göra sig sedd men damen vinkar ner hennes armar precis som att "lugna dig, jag är upptagen"... jag visste inte ens att det var möjligt att vara så avslappnad!? Lite annan inställning måste jag ta och erkänna. Plötsligt upphör hon att prata och upphetsat pekar på ett tåg, då blev det fart på henne. Hon kastar mamma några biljetter och mamma säger åt oss att springa allt vad vi orkar. Vi springer ned för trappan som leder till perrongen tåget går ifrån. Mamma kommer ut på plattformen och letar med blicken efter oss... i full panik... hon får syn på oss och vrålar "NI GÅR ÅT FEL HÅLL" över heela tågstationen (jag överdriver inte). Vi vänder håll och springer som Justen Bolt med svetten sprutande. Avslappnade gubbar och tanter hade just en fridfull tid tillsammans med en kaffekopp... men följer nu vår kamp mot klockan för att hinna fram till den perrong som alla först säger är rätt och som sen är fel och sen måste vi vända om igen och springa i motsatt riktning för att sen fatta att tåget nog ändå går från ett annat spår. MEN när vi väl kommer fram till det lilla spåret visar det sig att tåget ändå är 30 minuter försenat. De är på riktigt inte kloka här! Tåg som kunde varit enkelt är som ett drama från början till slut. Men alla är helt lugna och vana och röker sina cigaretter och spanar lite tveksamt på oss. Vi sätter oss ner på en bänk. Plötsligt kommer en något stressad dam fram till oss. Hon ställer en svart-glänsande väska brevis oss och förklarar något på Italienska, gång på gång förklarar vi att vi inte pratar Italienska så att hon kanske skulle kunna byta språk, men överlägset fortsätter hon. Mamma tar upp ”google translate” så att hon ska göra sig förstådd. Hon skriver in ”pojke väska”, helt obegripligt, och springer iväg… Vi kollar på varandra, ” vad var det där”. Människor som passerar oss kollar stressat på väskan och flackar med blicken på oss. Vad var det i väskan egentligen och Varför ska vi ta hand om den!? Varför kollade alla konstigt på väskan, fattade de något inte vi anade? Vad ska vi göra om tåget kommer, lämna? Precis när tåget rullar in mot perrongen kommer en man fram och, utan en enda blick, tar väskan och går. Ja då odramatiskt kan det ju också gå till.

Puhhhh...äntligen slår vi oss ned på våra säten. Konduktören kommer fram till oss och kollar på biljetterna... besviket suckar han. På en ganska rackig engelska förklarar han att vi borde ha stämplat biljetterna innan avfärd och att vi nu egentligen borde betala ca 4000 kr i böter. Mamma ser olycklig ut och han veknar. Vi slipper böter och han skickar ett italienskas smila till oss. Aa vilken koas-morgon men nu har vi två timmars tågresa, precis utefter kusten, framför oss. Perfekt tillfälle att plugga!

Efter några timmar stannar tåget på hållplatsen- Ancona! När vi kliver ut står en glänsande vit Audi och väntar på oss och inuti sitter en glad snubbe, hans namn är Marco! Det är han vi ska hyra boendet av. Så snällt att han hämtar oss! Genom ett böljande Landskap med bergstoppar, dalar, vinodlingar, citron och olivlundar, rasar Audin mitt i vägen. Havet glittrar turkost fram överallt. Marco babblar, gestikulerar, röker och kör rally i alla kurvor. Ivar mår illa och utanför är det så vackert att man bara vill skrika!


Likes

Comments

Något riktigt värdo kan bli riktigt bra ändå om man är en liten trevlig trio i Riminis ödelagda utkant. Vår utomordentligt omysiga lägenhet har nu ändå blivit lite hemtrevlig, bara för att vi drällt in och ”boat” in oss ett dygn. Det är ungefär vad det tar att börja trivas. När det ligger tillräckligt många strumpor på golvet, laddkablar i uttagen och yogurtar i kylen så finns det några som börjar få för sig att stanna lite till.

Vi upptäckte i spökhuset att längst upp på taket är en takterass med utsikt ända till Mariannelund. Nejmen, åtminstone till Rimini, 9 kilometer härifrån. Det är lite som att åka till en förort 9 km från Båstad…några veckor efter säsongen….cirkusens ”plingplong" har stannat och paraplydrinkarna är uppdruckna…och kvar sitter vi tre.
Perfekt! Helt för oss själva! Finns inget som stör utan koncentration flyter på hög nivå och dessutom så stör vi ju ingen!
… Trodde vi… Mitt framför ögonen står plötsligt en något kompakt gubbe, iklädd en grön morgonrock och vilt viftar med händer och armar. Upphetsat fräser han något på Italienska och spottet sprutas hit och dit. Jag och Ivar kollar nervöst på varandra men som tur är vänder han tvärt ryggen om och och vankar iväg, innan vi ens hunnit öppna munnen. Jag och Ivar vrider oss av skratt. Mamma är också nöjd! Hon har träffat resans första kompis. En utarbetad bartender med håret på ända som bankar ner sin uteservering för säsongen (jobbat varje dag dygnet om i 6 månader..lite sliten nu) , bommar igen imorgon för gott och som vinkade in oss och bjöd på juice! Att mamma vill härifrån, förstår jag inte. Vad är det för fel att stanna en dag till? Kanske att vi gör det rent utav.


Pappa har däremot trampat vidare söderut och vi möter honom troligen i Ancona om någon dag.

Likes

Comments

Ja överdrivet mycket solande, blev det kanske inte precis… mer plugg. Men vilken fin stad! Treviso ligger cirka fyra mil från Venedig. Många som ska till Venedig kommer till flygplatsen i Treviso, lite som Skavsta…men om man tror att det skall vara lika skruttigt och deppigt som Skavsta så tar man lite fel…det här är ett litet Pyttevenedig som är fenomenalt gulligt. Långnäsa för dem som missar det här. Vi bodde jättefint mitt i smeten bland alla Gucci och Pradabutiker. Att vi kommit till Italien var det ingen som misstog sig på. Modeaffärer kryllade överallt bland pizza och pastarestauranter. Ute på stadens torg sörplade människor sina cappuccinis och rökte cigaretter och satt och slappade i solen och genom allihopa ringlade sig kanaler. Italienarna är så otroligt roliga med sitt tjattrande. De babblar i munnen på varandra och vevar med armarna och ingen verkar lyssna på någon och sen röker de igen och så håller de på… Vi stannade i två dagar och sen packade vi ihop oss och våra små väskor, vilket går snabbt som vinden eftersom att vi bara har en liten rygga med oss var. Vi drog vidare med en liten buss mot nya marker och ut mot kusten. Senare på dagen kom vi till kuststaden caorle och resans första dopp!

Likes

Comments


En liten falsk men glad kör, en födelsedagsbricka levererad och födelsedagen var igång! Jag packade det sista och kastade in mig i taxin. Solen som lyst alla mina 15 födelsedagar, lyste även idag, men skymdes efterhand av mörka moln som tog plats på himlen. Genom regn och rusk var vi sedan äntligen påväg till flygplatsen. Hur härligt är det inte att då dra till ett soligt Italien!?


Planet lyfte! Nu var vi iväg! Äntligen! Första stopp: Treviso! Hurra!!

Likes

Comments


Hur hanterar man alla känslor när det känns som att man håller på att spricka av glädje!?

Dagen var äntligen här! Dagen som jag längtat efter i över ett års tid, stod äntligen här, framför mig. Och inte var det bara födelsedagen, utan det faktum att jag inom några timmar skulle sitta på ett flyg för att ta mig till ett äventyr jag nog aldrig ska komma att glömma. Fyra månader! Lyckan surrar vilt runt i kroppen, vilket den gjort ända sedan igår när mina fina kompisar störtade in i huset för att fira min födelsedag men även ha en sista kväll med gänget. Kvällen blev en succé med sushi tills det sprutade wasabi ur öronen, dans på högsta och sen när klockan var 11 på kvällen knölade vi alla in oss i mammas bil. Hon hade i ett svagt ögonblick råkat lova att köra hem alla eftersom klockan blivit så mycket och vi bestämde att den här turen skulle bli en roadtrip för att ta till vara på varenda sekund vi hade tillsammans.

Schlagermusiken väckte varenda granne när vi for iväg och tonerna vällde ut över nejden genom de nerdragna rutorna och vi blev körda runt runt runt om i kvarteren tills klockan blev midnatt och jag äntligen fyllde år! När vi så småningom droppade av dem en efter en, slog det mig att det inte fanns någon återvändo. Inget ”ja, vi ses ju”. Nej, för detta var det sista hejdået. Att det skulle vara så svårt att säga hejdå till dessa lyckopiller, trodde jag inte! Det är få som kan ge mig ett sådant leende som de kan! Att tänka mig att vara utan dem i fyra månader… är det ens möjligt!?



Likes

Comments

Instagram@ingrid.junzell