För ungefär en vecka sedan såg det ut såhär. Nu är det alldeles vintervitt ute, barnen har åkt pulka och jag längtar halvt ihjäl mig efter att få tända utebelysningen! Väderexperterna spår regn till veckan. Jag vill inte tro dem, jag älskar snön och ljuset som den bidrar med. Jag är född och uppvuxen i Norrland, där kan vi mer eller mindre alltid räkna med snörika vintrar, till skillnad från här i södra Sverige.

Idag visade Facebook mig ett minne från två år sedan, texten löd "Idag fick vi träffa en bra läkare! Hon såg att bebisen växer som den ska och att den kan röra sig och klara sig på den ganska lilla mängd fostervatten som finns! De ser det ändå som en riskgraviditet just nu och faran är ej över. Men skönt och positivt att det ser bra ut nu! Ska fortsätta ta det lugnt, ny koll om en vecka igen. Känner mig hoppfull!"
Ett par veckor senare var jag tvungen att ringa ambulansen och hux flux var jag inlagd på Östra sjukhuset i Göteborg. Mitt livs värsta tid började då, jag skulle vara ifrån mina småttingarna (den yngste var bara strax över ett år gammal) och maken på obestämd tid. Dagarna gick ofantligt långsamt, jag visste inte när barnet i magen skulle behaga dyka upp, eller om den ens skulle klara sig. Jag var ju bara i graviditetsvecka tjugotre.

Några ångestfyllda veckor passerade och så kom dagen då Juni föddes, alldeles för tidigt, alldeles för sjuk och ovissheten om hon överhuvudtaget skulle överleva blev den känsla vi fick leva med de närmsta månaderna. Ja, resten vet ni, om ni har läst mina tidigare blogginlägg...

Vissa minnen man blir påminda av Facebook är underbara, man blir glad och tacksam. Andra minnen får en att frysa till is, det känns som att hela världen stannar upp och ångestens klor tränger sig in i ens axlar. Ingen trevlig känsla, men kanske nödvändig? Eller har vi redan bearbetat allt det där, den där tiden när allt var upp och ned och vi varken visste ut eller in? Jag tror faktiskt vi har varit duktiga på att prata ut, gråta, känna och tänka öppet om allt som hände (och fortfarande händer). Vi har nog tagit oss vidare från allt det där hemska på ett bra sätt, även om det är tydligt att det fortfarande smärtar något otroligt när vi tvingas påminnas om hur det var för ca två år sedan.

Tur att vi människor går vidare, trots svårigheter, förluster och sorg. Att vi har den förmågan, även om det känns omöjligt när vi är mitt upp i det. Återigen blir jag påmind om hur viktigt det är att vara rädd om varandra, att ta vara på varje dag vi har här på jorden. Det finns inga garantier för något. Det finns bara här och nu.

Kram <3

  • 719 readers

Likes

Comments

I snart två år har jag varit hemma på heltid med intyget "vård av allvarligt sjukt barn". Vår vardag är allt annat än enkel, men vi tar oss framåt och kämpar tillsammans som familjer gör. Jag får min inkomst från försäkringskassan, vilket betyder att jag blir allt annat än rik. Men så är det och skönt att åtminstone de pengarna kommer in, ja om de nu kommer in! Iallafall i tid...

Jag får sällan utbetalningarna i tid. Försäkringskassan menar att de ska betala ut den tjugofemte varje månad bara jag skickat in ansökan senast ett visst datum i månaden. Jag är aldrig sen med min ansökan. De är tydliga med att påpeka att om man är en dag sen med sin ansökan kommer de inte betala ut några pengar förrän månaden efter. Helt ok tycker jag, OM det var så att Försäkringskassan själva stod för vad de säger.

Jag har blivit ombedd att ringa dem några dagar innan utbetalningar för att "påminna dem om att jag vill ha min ersättning". Helt ofattbart! Men visst, de har mycket att göra och snäll som jag är så ringer jag månad efter månad för att påminna dem om att jag har rätt till mina pengar. Tror ni detta har gjort att jag fått utbetalningarna i tid? Svaret är sällan.

Jag blir galen! NÄR skulle det vara ok att en arbetsgivare inte betalade ut löner i tid? Och HUR kan Försäkringskassan, en "seriös" myndighet kräva av oss privatpersoner att vi ska lämna in intyg, etc på exakta datum (annars...) när de inte själva håller vad de lovar?! Hur i hela friden ska jag kunna känna förtroende för dem, eller kunna respektera dem? Att de skulle vara sena med mina utbetalningar, en, två eller kanske tre gånger på två år kan jag anse vara acceptabelt, men i princip varje månad! Nä, det är inte ok någonstans. Jag blir upprörd och förbannad.

Tänk om jag hade varit ensamstående, då hade jag månad efter månad varit sen med betalningar av mina räkningar, med allt vad det innebär. Jag har tur som är gift med en man som får en månadslön, på rätt utsatt datum. Jag är en stark person som klarat mig från att gå in i väggen trots allt vi som familj varit med om. Men det finns de föräldrar som inte orkar kriga med stora myndigheter, som helt enkelt ger upp när dessa "jättar" sätter sig över en. Jag blir så arg och ledsen för deras skull, de/vi har tillräckligt att oroa oss för med våra sjuka barn. Vi borde inte behöva oroa oss för om vi kommer få vår ersättningen i tid månad efter månad, den ersättning som vi har rätt till enligt alla lagar och regler.

Nä, skäms Försäkringskassan!

  • 1279 readers

Likes

Comments

Någon mer som känner sig frustrerad och slutkörd?? Det känns många gånger enklare att ta hand om ett svårt sjukt barn än att ta hand om en "helt vanlig" treåring! Jag känner mig mentalt utpumpad efter att spendera dag ut och dag in med denne lille filur. Han anser sig vara jordens universum, the king of the world. Att denne lille kejsare skulle behöva vänta mer än två sekunder på sina föräldrars uppmärksamhet är totalt ofattbart i dennes lilla hjärna.

Många tänker nu kanske "små barn, små bekymmer". Så kan det säkert vara. Men den här morsan har lärt sig leva i nuet, jag tänker inte på hur det kommer vara om fem, eller kanske tio år, jag lever här och nu och här och nu har jag en treåring som går mig på nerverna!

Tacka vet jag stunder då jag får smita iväg med maken för till exempel en timmes fotografering medan barnen passas av farmor och farfar, eller att jag får se fram emot en Ullared-tur inom kort med svärmor och svägerskan. Då får jag en stund utan barn, en stund att bara vara vuxen. Det är värt mycket med bara några timmar av "tjöt-fri" tid, då är jag sedan redo att tackla vardagen på nytt.

Missförstå mig rätt, jag är tacksam över att treåringen fortfarande får vara hemma, att han ännu inte börjat förskolan och att jag kan hämta stora killen klockan tretton när han slutar förskoleklass. Det är inte alla som har det så bra, många måste ha sina barn på förskola/fritids mycket längre än de önskar. Men ändå, hur mycket man än älskar sina barn är det grymt skönt att vara ifrån dem en stund nu och då!

  • 1341 readers

Likes

Comments

Jag har inget emot lite kyla. En skön halsduk, mössa och bra skor fixar värmen. Huset ser så hemtrevligt ut utifrån med loppis- och Traderafyndade lampor i alla fönster. Maken lagar goda, mustiga grytor och soppor som får själen att göra glädjeskutt. Det är ok att vara inne, barnen får kolla film en tidig eftermiddag om de känner för det. Juletid närmar sig. Jag älskar känslan när regnet smattrar mot rutan om kvällen när jag ska sova, känslan av trygghet och ombonad. Familjen är nära, det är varmt och tryggt, vi har det bra.

Jag önskar alla fick ha det så. Att alla fick känna den (för mig) ultimata känslan, det vill säga trygghet. Att få dela sitt liv, sina tankar med en familj. Att aldrig vara ensam, alltid ha någon att luta sig mot och att sätta sig intill när det stormar utanför fönstret.

Många är ensamma. De har ingen att söka tröst hos när livet är som mest orättvist. De har ingen som håller deras hand när nyheterna visar det ondaste av ondast som pågår i världen. Ingen som säger godnatt och godmorgon, eller som stryker dem över håret när de drömt en mardröm. Vissa har inte ens något hem. Det är sorgligt och orättvist.

Det slår mig varje höst, samtidigt som jag myser i höstrusket finns det de som fryser och är ensamma. Jag önskar att det var enklare att ändra världen, att alla fick ha det bra, att alla fick njuta när regnet piskar mot rutorna och liksom vaggar en till söms. Att alla fick känna den varma känslan av trygghet.

  • 1403 readers

Likes

Comments

Så känns det när jag ser de där bilderna på Juni. Då bodde vi fortfarande på Östra sjukhuset i Göteborg. Hennes stackars ansikte var helt svullet av alla mediciner, kanske främst på grund av kortisonet. Jag känner inte igen henne där, jag har nog glömt (eller förträngt) att hon sett så sjuk ut. Vi vet ju att hon fortfarande är allvarligt lungsjuk, men nu syns det knappt på henne, hon ser ut som vilken unge som helst, bara grimman och sondslangen som avslöjar att hon är sjuk.

Är det något vi lärt oss efter tiden på sjukhuset så är det att man ska leva i nuet. Juni har lärt oss det. Där och då handlade allt om minuter, sekunder. En bra förmiddag kunde leda till en katastrofal eftermiddag, det fanns inga garantier, ingen känsla av trygghet. Vi lärde oss att det är omöjligt att veta vad som kommer att ske i framtiden, vi vet bara var vi står här och nu.

Snart fyller Juni två år. Himmel och pannkaka vad långt hon kommit på dessa två år, ja hela hennes familj för den delen! På något sätt känns det som att vi är oövervinnerliga <3

  • 2037 readers

Likes

Comments

Att stå modell efter att man fyllt typ 25år, är skandal. Iallafall om man får tro program som Topmodel, etc. Efter 25års ålder anses man vara för gammal för att stå framför kameran. För tänk om en rynka, eller kanske ett grått hårstrå skulle uppenbara sig på en bild?!? Det kan man visserligen retuschera bort med hjälp av dagens teknik, men ändå, icke ok att råka se... vuxen ut!

Jag har alltid känt mig obekväm framför kameran, slängt på ett fejkat leende och sett alltför stel ut. Nästan som att man fryser till is när någon tar upp en kamera. Någon som känner igen sig? Men övning ger färdighet, som det så fint heter. Man kan bli bättre på allt, så är det verkligen, bara man bestämmer sig för det och går in för det!

Jag och min man har börjat fota väldigt mycket, vi blir bättre och bättre på det (speciellt maken som av någon konstig anledning tycker det är intressant att läsa instruktionsböcker från pärm till pärm och som gillar att testa kamerans alla funktioner. Själv blir jag stressad och svettig bara vid tanken på instruktioner, hjärnan stänger av och jag får en tom blick. Tur jag har ett öga för fotografering utan att vara supertekniskt kunnande!). Ska man bli bra på något krävs träning, så hej och hå, jag får agera modell när Anders fotar. Obekvämt? Javisst, men det går bättre och bättre och det bästa av allt, jag tycker faktiskt att bilderna blir riktigt bra, jag tycker att jag ser bra ut, trots ålder, trots tufft liv, trots att jag definitivt inte är en klassisk modell. Så skön känsla, att finna sig själv fin, ja rent utav vacker!

Hur jobbigt är det inte att år efter år tycka att man är lite för tjock, har taskig frisyr, tråkig klädstil, dålig hy, att man helt enkelt inte är lika fin som andra?! Nä vet ni vad, nu har den här 35-åringen fått nog. Nu är det dags att uppskatta sig själv, att älska sig själv helt enkelt, trots (eller kanske på grund av) sina brister, annorlunda detaljer och former, etc! Testa vettja, lek modell framför kameran, försök se vad andra säkert ser, att du är vacker precis som du är! Hör av dig om du vill bli bli fotad av oss!Kanske kan vi få dig att ändra uppfattning om dig själv <3

  • 2160 readers

Likes

Comments

Veckans bästa dag är söndag, då får vi som familj känna oss ganska vanliga. På söndagar har Juni inga assistenter, då är det bara vi som ser efter henne. Vi blir förstås låsta till hemmet men det är ändå skönt och välbehövligt. Vi kan lämna disk framme utan att det stör någon annan än oss själva, vi kan dansa runt i underkläderna om vi känner för det, vi kan bre ut oss vart vi vill utan att det känns obekvämt eller konstigt. Eller som idag, då gjorde vi om den delen personalen brukar hänga på till en provisorisk fotostudio och hade kul med ungarna och kameran. På söndagar är vårt hem vårt eget och ingen annans.

Utan assistenterna hade vi haft det oerhört kämpigt, ja det hade varit ohållbart. De betyder så mycket för oss och för vårt vardagsliv! De som jobbar hos Juni är grymma på att "smälta in". De är så duktiga på att finnas här för Juni utan att ta plats i hemmet. Det måste vara ett jättesvårt uppdrag att jobba för någon i någon annans hem, jag beundrar dem verkligen för att de klarar det så bra! Har man inte behov av assistenter glömmer man nog lätt att uppskatta hur mycket "det normala" betyder. Det är nog inget man reflekterar över, hur bra det kan vara att bara vara en "vanlig familj" som bara behöver tänka på sig själva och sitt eget. Så var det även för oss, innan vi fick Juni.

Vi har nästan alltid utomstående här. Kvällar är vi själva och hela söndagarna, men annars finns det alltid någon här som ser och hör allt vad vi som familj gör. Vårt hem är assistenternas arbetsplats, det känns som en självklarhet att det ska vara undanplockat och rent för deras skull. Jag mår bäst när det är ordning och reda omkring mig, men ibland är det såklart skönt att kunna strunta i dammsugaren och disken, strunta i om ungarna dragit fram varenda leksak i hemmet, strunta i hushållssysslor helt enkelt.

Söndagar är vår familjs oas, då får vi möjlighet att bara vara vi till hundra procent <3

  • 2426 readers

Likes

Comments

Så härligt det kan vara att spenderat tid med bara ett utav sina barn. Att kunna lägga full fokus på det barnet. Lyssna till små och stora funderingar, busa, trösta, kramas och bara vara. Jag älskar att studera mina barn när de är inne i sitt, till exempel när de leker, tittar i en bok, eller när de plockar löv och pinnar på en promenad. Att se deras ansiktsuttryck när de hör ljud de inte känner igen. Jag känner en enorm kärlek till mina barn när jag tittar på dem sådär i hemlighet, när de är inne i sin egna lilla värld och totalt omedvetna om vad som sker runt omkring dem.

När jag är med alla barnen känner jag inte dessa känslor lika starkt, då går allt av bara farten, alla vill ha uppmärksamhet och det känns nästan omöjligt att verkligen kunna se eller höra dem då. Jag får ofta dåligt samvete när jag svarar barnen, fast jag egentligen inte alls lyssnat till vad som blivit sagt. Jag bara låtsades höra, låtsades vara närvarande. Ibland blir det bara för mycket, de tjatar och de gnäller och jag känner mig mer och mer irriterad och otillräcklig, då längtar jag bara tills det är dags för barnen att gå och sova. Sedan när lugnet lagt sig, när de sover sött i sina sängar då finner jag tid igen till att studera dem, en efter en. Så tillfredställande känsla att se sina barn andas lugnt och stilla, jag riktigt ser hur gott de sover och där och då tänker jag ofta att imorgon ska jag ha mer tålamod...

Att spendera tid ibland med bara ett utav sina barn kan ge ny kraft och energi. En stund att tanka kärlek och få känna sig tillräcklig. Det barnet får känna sig sedd till hundra procent och jag får känna att jag ger mitt barn precis vad den behöver och förtjänar, sin förälders fulla uppmärksamhet för en stund. Det är en ovärderlig känsla. Tid med sina barn på tu man hand gör gott både för liten och stor. Det är en utav mina vardagsutmaningar, att få till den tiden, att inte hela tiden känna att minsta lilla lucka i schemat ska fyllas med till exempel hushållssysslor. Jag vill bli bättre på att prioritera kvalitetstid med mina barn <3

  • 2620 readers

Likes

Comments

Att ta med sitt barn på en promenad är väl ingen stor grej? Eller? Det har aldrig varit något bekymmer för mig tidigare med mina söner, men när man har ett barn som normalt sätt är uppkopplad via slangar i väggen är det lite mer komplicerat, inte omöjligt, men mer tidskrävande. Vår Juni kräver syrgas dygnet runt. Hon har en femton meter lång slang som ger henne relativt stor frihet i hemmet (för inte så längesedan hade hon slangar som inte räckte längre än ca tre meter, stor skillnad nu med andra ord). Hon har lärt sig att hon kan ta sig framåt och bakåt i gåstolen genom att hoppa. Det är som att en ny värld öppnat sig för henne, plötsligt kan hon försöka ta sig till de rum som till exempel hennes bröder befinner sig i!

Ska vi ta med oss Juni till sjukhuset, eller på en promenad måste vi koppla henne på en syrgastub eller en portabel koncentrator. Det är i sig inget större projekt, det som är lite krångligt är att se till att man har med, inte bara henne och syrgastuben, utan även saturationsmätaren som visar hur hon syresätter sig och vilken puls hon har. Jag vill också ha med extra tillbehör ifall att hon skulle lyckas slita bort grimman (den som sitter i hennes ansikte och förser henne med syrgas). Jag är heller aldrig själv med henne, vår treåring är ständigt vid min sida eftersom att han ännu inte fått börja förskolan på grund av att lillasyster är infektionskänslig. En treåring behöver man också ha koll på...

Det är härligt när vi väl kommit ut ur huset, ut i friska luften. Så skönt att göra något så pass normalt som att gå på promenad med sitt barn i vagn, även om det är lite mer komplicerat än vanligt. Det var inget jag tänkte på innan vi fick Juni, att det skulle kunna vara problematiskt att ta sig vart man önskade med sina barn. Allt är så självklart på något sätt när man har friska barn, man behöver inte tänka så mycket, man bara gör.

För några dagar sedan hade vi ingen assistent till Juni. Den ordinarie assistenten var sjuk och de kunde inte hitta någon vikarie. Då kunde jag välja på att stanna hemma med tre barn och på så sätt känna att jag inte räckte till åt någon av dem på grund av att man blir så låst kring Juni, eller att göra iordning alla tre och ta med pick och pack och gå och lämna äldste pojken på skolan. Det blev det sistnämnda alternativet, det kändes som det bästa, även om det var det mest krångliga så där på morgonkvisten när det egentligen inte fanns tid. Men jag fixade det. På ca fyrtio minuter hade jag väckt barn, fått på dem kläder, sett till att de ätit sin frukost, sondmatat, packat skolväska, kopplat på syrgastuben och låst ytterdörren. En unge i vagnen, en unge på balanscykel och en på sparkcykel. Trettio minuter senare befann vi oss på skolgården, vi kom i tid. Fy sjutton va bra vi är! Kan tillägga att barnen var förkylda, så snytstopp var vi tvungna att göra lite nu och då. Det jag är mest stolt över den gången är att jag inte stressade upp mig, jag var på gott humör och det smittade av sig på barnen som också skötte sig exemplariskt. Den dagen kände jag mig som en supermorsa, inte för att jag lyckats få med mig alla till skolan med allt vad det innebar, utan just för att jag behöll lugnet och för att vi lyckades ha en mysig höstpromenad tillsammans!

Väl på skolan blev vi totalt utstirrade, skolbarnen hade ögon stora som tefat. Det var tydligt att de aldrig sett någon med grimma förut! Inget vi i familjen tänker på, för oss är det konstigt att se henne utan :) Men det får bli ett annat blogginlägg.

Ha en skön kväll!
/Maria

  • 3166 readers

Likes

Comments

Som isolerad (mer eller mindre) morsa glömmer jag nästan hur man gör när man träffar nya människor. Här om dagen kände jag mig som en alien, inte för att de andra vuxna gjorde något särskilt som fick mig att känna så, utan för att jag inte har träffat främmande människor, i ett begränsat utrymme i storlek av ett klassrum på evigheter. Platser jag känner mig trygg på (förutom i hemmet) är i mataffären där man sällan känner någon, på sjukhuset (en välbekant, dock mindre inspirerande miljö), på joggingrundan, hos släkt och på sonens skolgård. Utöver dessa platser, som också är de enda jag besöker regelbundet känner jag mig vilsen. Jag har glömt hur man socialiserar, något som aldrig varit ett problem för mig, jag har alltid varit spontan, haft lätt för att ta kontakt och känt mig väl till mods bland främlingar.

Min lille/store pojk har börjat förskoleklass och för några dagar sedan var det ett föräldramöte. Jag cyklade dit med pirr i magen, kändes som att jag rodnade innan jag ens klivit innanför dörren. Jag hälsade lite snabbt på övriga föräldrar och kände mig nervös och pillade på telefonen i fickan. Skulle jag ta upp den så jag fick någon form av sällskap? Kanske det är oförskämt? Borde jag inleda ett samtal med någon? Fast alla verkar känna varandra redan, vad har jag för intressant att prata om? Nä, jag sitter tyst i väntan på att fröken ska sätta igång mötet.

Det var ett bra informationsmöte, kändes ganska avslappnat. Efteråt fick föräldrarna möjlighet att gå igenom sina barns lådor och pärmar för att se vad de jobbat med de första veckorna. Jag småpratade med några mammor, jättetrevliga, fanns ingen anledning att vara "rädd för dem". Kände till och med en liten klump i magen och förstod genast vad det handlade om... Jag SAKNAR att umgås med mina väninnor! Jag känner mig ensam på kompisfronten, det var alldeles för längesedan vi umgicks och det smärtar att allt beror på att vi i vår familj tvingats isolera oss under snart två års tid på grund av att vårt yngsta barn är så pass infektionskänslig.

Jag är en social varelse, jag älskar att hänga med mina närmaste vänner, att prata om allt mellan himmel och jord och bara umgås och känna att man är älskad precis för den man är! När jag ser bilder på diverse sociala medier på kvinnor som umgås med sina bästisar känner jag alltid en saknad och längtan efter mina underbara väninnor.

Missförstå mig rätt, jag går inte runt hela dagarna och känner mig olycklig, långt därifrån, jag är tacksam över att ha en underbar, stöttande make och en ljuvlig, tokig, kärleksfull bunt ungar! Men vad är en kvinna utan väninnor? Som en cupcake utan topping, eller en ros utan sina blad. Ja ni fattar, man behöver sina vänner helt enkelt. Ta inte varandra för givet, vänskap är som äktenskap, man behöver ständigt jobba på relationen!

Kram,
Maria <3

  • 3096 readers

Likes

Comments