Det har vart ett år fullt med motgångar och framgångar!

Alla vi sitter nog och väntar för fullt på att 12 slaget ska gå, och att 2018 ska starta. Jag började denna dagen med att vakna tidigt på morgonen för att packa simväskan. Simningen har en tradition att simma "nyårsimmet" som är att man ska försöka att simma en mil (10 000m) under 3 timmar, och när det har gått tre timmar så samlas alla för att bjudas på kakbuffe. Jag kan säga att jag faktiskt inte var ett dugg taggad på att simma denna milen i år. Jag hade bara simmat den en gång förut och då räknade jag lite fel. Det slutade med att jag var den som gick upp först av alla och trodde att jag var klar, när jag egentligen nästan bara hade simmat 7 km hahah. Så detta året var det lite extra nervöst eftersom att jag verkligen ville klara av denna milen.

Jag hoppade i och började simma, jag kände ett flyt och tyckte att det ändå gick rätt så bra. Efter två timmar så hade jag simmat 7000 meter och hade då 3 km kvar på 50 minuter. Då fick jag typ panik och var jätte stressad. Tänk om jag inte skulle hinna denna milen i år häller när alla andra i min grupp redan skulle vara klara, var typ det ända jag tänkte på just då. Om jag ens kunde tänka på något annat hahah. Jag kollade på mitt träningspass och såg att det var dags för 20x 100 frisim (för mig typ det tråkigaste som finns). Men jag ville verkligen klara av det så jag nästan maxade (ca fart 3) alla tjugo hundringarna. Jag kan säga att jag mådde skit dåligt just då. Nu hade jag då 1 km kvar. Skulle jag hinna var frågan. Jag tog då på mig mina fenor och började spurta iväg för att hinna klart innan det hade gått 3 timmar. Jag tog mig i mål och var klar med MILEN MED TVÅ MINUTERS MARGINAL!! Jag hade klarat det, så nöjd jag var, och illamående haha.

Nu var det bara att gå bort till mina vänner och börja äta kakor. Jag hade inte någon aptit just då så illa som jag mådde, men det ville jag ju såklart inte visa ;) Så jag gick och tog mig en bit kladdkaka och en choklad muffins som jag snabbt åt upp. Nu ville jag bara hem för att vila så jag gick och bytte om.

När jag kom hem så la jag mig bara i soffan och kollade på tv och tog det lugnt. Idag skulle det bli en av mina favorit maträtter för det hade jag fått bestämma. Det skulle bli Kalops!! Idag skulle vi också åka in till stan för att se när dem sköt fyrverkerier. Så jag fixade mig, bytte kläder och sminkade mig. Och så var det bara att åka mot stan igen...

Jag har länge varit skit rädd för FYRVERKERIER!! Jag har alltid stått inomhus och kollat ut genom fönstret, samtidigt som jag höll för öronen för att det smällde så högt. Men i år så skulle vi stå utanför museet och kolla på dem. I början så tyckte jag det smällde väldigt högt och var rädd. Men efter ett tag så tyckte jag att det var väldigt kul och det var så fint att se på. Detta var något som jag verkligen vill göra nästa år igen. showen var klar och det var bara att dra sig hemåt igen.

Äntligen hemma efter en lång och rolig dag. Hela familjen kollade på film och myste med snacks och dricka <3

Nu sitter jag här och skriver detta för er, väntandes på att det ska slås i cider glasen under tolv slaget!

Låt oss nu få ett underbart nytt år med en massa fantastiska händelser och saker att minnas.


Puss och kram,, Juni

Likes

Comments

Några ord tar hårdare på en, än vad man tror.

Jag har länge haft väldigt svårt att äta, jag gillar inte den mesta maten och är sällan hungrig. Jag får inte i mig så mycket mat, och när jag tränar så mycket så går det inte riktigt ihop. I denna åldern så tror man att tjejerna på sociala medier är så som man ska se ut. Jag visste inte att jag hade börjat gå ner i vikt för ens "alla" andra hade märkt det. Jag började bli kallad för "smal" och blev ofta tillsagd att jag var tvungen att äta. Men jag tyckte att jag åt lika mycket som alla andra och förstod inte vad dem pratade om. Jag fick sedan efter en stund få reda på att det fanns något som hette "anorexia" som är en ätstörning som ofta innebär självsvält och undervikt.

Jag började bry mig mycket mer om vad jag vägde och hur andra såg på mig. Jag har personliga komplex så som nästan alla har. Men jag hade blivit så indragen att jag inte längre riktigt kan se hur smal jag verkligen är. När jag ställer mig framför spegeln så kan jag inte se det, som ni ser när ni kollar på mig. Därför var det svårt för mig att egentligen fatta att jag behövde ändra på detta nu. Mina föräldrar hade sagt till mig att jag är tvungen att sluta i simningen om jag inte börjar äta mer. Det tog hårt. Mina vänner har sagt att dem ska säga till tränarna att jag inte äter och att dem borde stänga av mig. Men ni fattar inte riktigt hur det är för mig.

Jag är aldrig hungrig, och har inte någon aptit. När jag väl äter så får jag inte i mig lika mycket som alla andra. Mina småsyskon började äta ikapp mig redan när dem var åtta år. Dem tyckte mest att det var roligt att dem åt mer än vad jag gjorde. Medans jag tyckte att jag åt helt normalt. Nu vid tretton års ålder har jag ett BMI på 16,4 som räknas som underviktig. Jag blev riktigt orolig när jag insåg att jag var underviktig. Jag började väga mig konstant för att se till så att jag började gå upp i vikt igen. Känslan när jag såg den nya siffran på vågen varje morgon gjorde så att jag inte mådde bra. Jag vet inte riktigt varför. Varje gång jag såg ökningen så kände jag mig tjock och ful.

Jag kämpar fortfarande med att gå upp i vikt, även om det är svårt!

Nu har ni kanske en annan syn på “lite smalare” personer, och att dem kanske så gärna vill gå upp i vikt men att det är väldigt svårt. Det kan vara likadant med lite “större” personer fast tvärtom. Vissa kan ha väldigt svårt att gå ner i vikt, på grund av hur deras kropp är uppbyggd. Så tänk er för innan ni kallar någon smal, fet, tjock och annorlunda.

Alla är annorlunda och speciella på sina egna sätt och det är det som gör du till just du <3 Var nöjd med din kropp och se det fina med den, istället för att börja jämföra sig med andra. Du är snygg, fin och perfekt precis som du är!!

Puss och kram,, Juni <3


Likes

Comments

Hejj <3

Det har gått en lång tid då jag har tänkt "varför inte starta en blogg" så nu gör jag äntligen det. Jag är en tjej på 13 år. Inte perfekt men inte häller vanlig om det nu finns något man kan kalla vanligt. Jag är simmare och tränar 5-6 gånger i veckan. Undrar hur jag ska hinna med detta också haha. Jag startar denna bloggen både för att jag tycker detta är sjuukt kul, men också för att jag vill visa hur ett vanligt tonårsliv kan vara.

För det finns väldigt många som tror att "deras liv" inte är som "alla andras", så varför inte visa mitt. Jag vill visa för människor att alla är olika och att det inte finns någon som kan ses som "annorlunda" eller "fel". Det finns ingen som är "fel", med det finns folk som är modiga som vågar visa vilka dem är.

Jag har länge varit rädd för att visa vem jag egentligen är, för att jag såg mig själv som "annorlunda" och att jag var väldigt olik alla andra. I hela min uppväxt så har jag varit "lillgammal". Jag hade ingen fantasi och lekte inte som alla andra barnen. Istället så tyckte jag det var kul att sortera, diska, tvätta och pyssla. Inte så vanligt eller hur? De va det jag började inse när jag var cirka 10 år. Jag började fatta att jag inte var som alla andra och jag trodde det var något fel på mig. Jag såg mig som jämngammal med dem vuxna, så det var alltid dem jag ville umgås med.

Jag är väldigt smart, eller det är iallafall vad alla brukar kalla mig. Jag har alltid älskat matematik och varit väldigt duktig i skolan. Bra betyg och inga problem. Men det skapade också en stress hos mig. Att jag alltid skulle vara bäst, alltid få högsta betyg på varje liten uppgift. Det är iallafall vad jag trodde att alla såg hos mig.

Men alla är vi olika och speciella. Så varför inte visa det istället för att gömma det. Det har iallafall jag insätt nu och jag tänker inte längre gömma vem jag är. Så jag kommer visa hon här. För i en text någon har skrivit kan man se mycket av ens personlighet och hur man är som person. Så inget mer låtsas, och börja va er själva! Men jag gör också detta för att jag tycker det skulle vara kul att ha något att se bak på när man blir gammal. Se vad man gjorde på dagarna och kolla på en massa fina bilder man tog.

En sak om mig som faktiskt inte så många vet är att jag älskar att ta bilder!! Att bara sticka ut en sväng och ta kort på den fina naturen tycker jag är jätte kul. Alla bilder (än så länge) som jag lägger ut på sociala medier och så vidare har jag tagit själv.

Hoppas ni tycker att detta ska bli kul, de tycker jag iallafall!!

Kom ihåg att ni är speciella och det finns ingen annan som du <3

Puss & Kram,, Juni

Likes

Comments