View tracker

Dehär är så himla hemskt, jag blir så himla ledsen av att sitta å läsa de jag skrivit här och veta att jag kommit längre fram nu, att det blivit bättre. Även fast jag mår exakt likadant, jag är samma person än idag även fast så mycket har ändras.

Men det finns så mycket jag ska vara stolt över, min familj, mina vänner, min pojkvän, och jag är så himla tacksam över dom. Att dom hjälpt mig igenom allt dehär, dom har lärt mig och visat hur livet kan vara i visa stunder. De finns så mycke jag inte kan och inte finns någon anledning till att vara ledsen. Jag känner motivation.
Jag kan gå utanför dörren igen, jag kan gå ut med mina vänner. Jag vågar. Jag känner att jag behöver det. Jag har börja gå på gym, mestadels i början var det för att jag skulle få ut min ilska, men nu är det för att jag mår bättre. Jag ser resultat att vara där, jag går ner i vikt. Jag blir mer och mer "nöjd" över min kropp, vilken jag är stolt över att säga. Jag vågar visa mej igen, jag känner nig lycklig igen, samtidigt som mina känslor och tårar, ilska överflödas inom mig. Jag känner mig stolt över mig själv igen.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag skriker rakt ut, jag får panik, jag faller ihop… jag orkar verkligen inte mer nu! Fast det vet jag att jag gör, orkar alltså… men det känns bara så hopplöst.
Dessutom sover jag inte om nätterna. Vrider, vänder men inget händer.
Jag känner mig som motsatsen till den jag vill vara.
Jag sitter och läser hur många av oss har det och tycker bara fan vad vi är starka. Allt vi gör, hur vi lever, hur vi bara fortsätter för att vi måste. Jag hatar att sitta stilla, jag vill alltid göra saker. Det är den jag är, detta ska inte hindra mig från det . Men jag känner att det sakta bryter ner mig. Det är hemskt när folk säger till en "du är inte lika glad som förr "För det är vad den gör nu, jag bryter ihop ständigt för att min kropp inte orkar, jag inte orkar.

Likes

Comments

View tracker

Det känns jobbigt att försöka vara glad. Dock så kan jag inte sätta ord på hur jag mår egentligen. Jag kan inte sitta och säga att jag är ledsen eller att jag är arg. Jag känner mig så fruktansvärt tom så jag väntar  egentligen i stort sett bara på att allt ska kollidera och rasa. Någon gång måste jag ju känna något?

Ja, jag kanske förtjänar bättre och det kommer bli bättre. Men det går inte att tvinga fram bättre tider och det går inte att påskynda tårar. ​"Det är okej att det gör ont. Det är okej att gråta  öppet om man känner för det. Det är okej att känna vad som helst när som helst. Det tar sin tid, men det blir bättre". ​Jag är helt tom, jag känner ingenting just nu, men det är okej. Jag kommer hitta min väg ur det hela och jag har all min tid till det. 



Med detta säger jag nu godnatt.

Likes

Comments

Jag söker efter ord, efter något att berätta. Men mest tänker jag på min huvudvärk. Hur jävlig den är. Och jag tänker på vilken lättnad det skulle vara om den bara kunde försvinna. Det kan få göra ont i kroppen, jag accepterar det, men snälla, snälla låt mig slippa den här.
Att jag sitter här och ens orkar blogga kan jag egentligen inte förstå. Men trots gårdagens tragedi så känns det betydligt bättre idag, just varför det vet jag inte heller. Jag är tom, jag känner ingenting.
Jag måste resa på mig, gå här ifrån. Kliva ut ur livet och gå så långt jag behöver för att själen ska läka, så att mina leenden kan bli ärliga igen. Jag är redo att vända detta kalla mörker till något varmt och kärleksfullt, men jag kan inte ta mig här ifrån. Jag är fängslad i mitt hem, både för att min kropp är för svag för att ta sig någonstans.
Hur är det möjligt att se regnbågar när man är blind för allt som inte är mörker? Om ändå stjärnorna kunde finnas där som en tröst i natten. Och månen. Men himlen är bara mörk. Och aldrig, aldrig blir det dag.


Likes

Comments

Har hamnat i världens neråt-dipp just nu. Allt känns så jobbigt och jag är så himla osäker på mig själv. Jag funderar mycket på om jag uppför mig korrekt. Alltså, är det den här personen jag vill vara? Vill jag se ut så här? Vill jag bara va så här? Oftast så är svaret nej på dessa frågor. Och det jobbiga i det hela är att jag är så upptagen med att vara missnöjd, så jag vet inte vad jag ska göra när det bli så här heller. Jag klarar inte av att skriva med någon för jag vill verkligen inte ta upp någons tid. Jag vill vara för mig själv och hålla mina problem inom min cirkel. Sedan så är det alltid en tidsfråga hur länge jag känner så här. På ett vis så vill jag inte tappa den känslan jag har nu, om att jag inte duger, i hopp om att det till slut ska krossa mig så hårt att jag gör någonting åt det. Så nu ska jag lägga mig i sängen och trycka på mina svaga punkter i hopp om att allt rasar, och jag vill inte ha någon som räddar mig. Det är dags att rädda sig själv.

Likes

Comments

Och här är jag, tillbaka där jag en gång slutade. Ärligt så har det aldrig dykt upp i mitt huvud under dessa veckor att jag skulle sitta här idag igen. Jag har nog ingen riktigt vettig anledning till att befinna mig här egentligen, men kanske är det här det stället jag söker upp när livet ger upp på mig. Jag kan inte riktigt säga vem jag är och hur jag är som person, men jag väntar på den dagen. Trots all lycka som jag faktiskt har, så hänger min själ nog inte med i svängarna. Det är mycket sängläge med humöret på botten nu för tiden. Har nyligen spenderat hela söndagen framför tv:n. Det som irriterar mig är att jag inte riktigt vet vad som händer med mig eller vad det beror på. Dagarna flyger förbi framför näsan på mig medans mina läppar aldrig lämnar varandra under hela veckan. Till en början var det jobbigt, men nu skulle jag aldrig kunna tänka mig att återgå till den jag var förut. Jag undrar ofta på vad det egentligen var som förändrade mig. Men jag finner en härlig ro i mig själv av att få välja att vara själv, sitta själv och dra sig undan. Jag trivs så här.

Likes

Comments