View tracker

År in och år ut. Olika psykologer, avdelningar, öppenvårdsmottagningar. Ingenting blev bättre och hoppet var trasigt och försvunnet. Vad spelade det för roll vad min psykolog eller sjukhuspersonalen sa? Jag var ändå inte redo. Inte redo att lämna anorexian, självskadebeteendet. Jag var inte redo att bli frisk och heller inte redo att våga förändra mig själv.

När jag började må bättre, när jag var så lycklig att jag grät varje dag, då var det ju ganska naturligt att jag inte skadade mig själv varken genom rakblad eller bristen på mat. Det var inte enkelt för det, men väldigt mycket lättare. För när jag mådde så jävla bra, då ville jag inte skada mig själv. Då ville jag bara leva och vara glad.

Det vi är inne i nu är svårare, men så mycket bättre på ett sätt. För nu visar jag er det allra viktigaste – Man kan må dåligt och ha det svårt utan att bli destruktiv.

Att hela ens värld kan rasa, men att det går att ta sig igenom det på ett friskt sätt. Gråta, vara arg, trött och förbannad på livet. För vem skulle inte bli det i min situation? Men det går att ta sig igenom fruktansvärt svåra motgångar utan att göra sig själv illa. Glöm aldrig det mina vänner. Och jag tror att det är detta som är meningen med att jag blev sjuk fysiskt och började må sämre psykiskt, för att visa er som kämpar så förbannat hårt där ute att det går att bli fri från det destruktiva på riktigt.

Jag vet att vi är starkare än vad vi tror. Jag vet att vi kan kämpa. Jag lyckades. Jag bevisade för mig själv och världen, att man kan bli fri. Man kan bli fri från självskador, fri från kroniska depressioner, fri från anorexia. Att kämpa är det bästa som har hänt mig, men också det som varit absolut jobbigast. Vi måste våga le och skratta mer, trots vi slits sönder inombords på grund av den dumma ångesten.

Tro mig, ibland känns det så hopplöst mörkt. Men jag måste gå framåt i alla fall, jag måste fortsätta klättra upp jag måste fortsätta gå genom stormen för att kunna komma fram och nå regnbågen. Och det måste ni också.

Det blir bättre igen. Vi är starkare än vad vi tror, och tack och lov för det. Jag hade kunnat offra allt för att ta bort min och eran smärta, för livet kan göra så otroligt ont. Men tyvärr, det är inte så enkelt. Men livet kan vara vacker och fint också. Vägen tillbaka kan vara lång och smärtsam, men tvivla aldrig på att kampen är fel väg. För den är aldrig fel. Att kämpa för sitt liv är det enda rätta. Inte för att jag vill, inte för att jag orkar. Utan för att livet är värd det.


Jag vågar nu le, jag vågar skratta, trots ångesten, trots allt onda inom mig. Så vågar jag visa ett leende, för jag vet, att jag mår bra innerst inne, jag har bara en dålig dag, eller en dålig period.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

DBT står för Dialektisk beteendeterapi.

"Dialektisk beteendeterapi, DBT är utvecklad för självmordsnära och destruktiva personer med Borderline/Emotionellt instabil personlighetsstörning, IPS. Terapin går ut på att hjälpa patienten att hitta en balans mellan sitt inre och den yttre omgivningen. Den handlar också om att lära sig acceptera verkligheten och sig själv så som man är och samtidigt arbeta för nödvändiga förändringar mot målet att kunna leva meningsfullt."

Källa.

DBT syftar primärt till att minska självmords- och självskadebeteenden men även andra beteenden som stör eller försvårar behandlingen och som allvarligt påverkar livskvaliteten. På längre sikt är syftet att lära patienten att hitta en inre emotionell balans, hantera sin vardag på ett bättre sätt och få en meningsfull tillvaro.

DBT kan beskrivas som ett högorganiserat ”hjälpmedel” för patienter i kaos och desperation. Vårdgivare blir starkt påverkade och känner sig ofta hjälplösa i försöken att hjälpa dessa patienter. Metoden är unik på det sättet att den värnar om terapeutens motivation och ”överlevnad” lika mycket som patientens. DBT betraktas som en teambehandling där varje teammedlem ansvarar för teamets samtliga patienter. Stödet i teamet är avgörande för behandlingarnas resultat.

Hur går en DBT behandling till då?

Behandlingens teoretiska kärna är inlärningsteori och kognitiv teori och metoden är en kognitiv beteendeterapi som anpassats för vissa patientgrupper. Nya inslag ingår i DBT i form av träning i medveten närvaro och acceptans. Österländsk filosofi möter på så sätt västerländsk psykoterapi i denna behandlingsmodell. DBT är som de flest andra moderna psykoterapier principstyrd, men arbetet görs i en strukturerad form som tydligt definierar vad som ska ingå i behandlingen.

DBT bedrivs i sex kanaler:

• individualterapi • färdighetsträning i grupp • det dialektiska teamet • utökad telefontillgänglighet för krishjälp. • patienten som samordnare • anhörigutbildning

Färdighetsträning i grupp – att ge livskunskap I färdighetsträningen som har skolkaraktär, arbetar man sig igenom ett pedagogiskt material indelat i fem avsnitt:

1) medveten närvaro – att styra sitt inre, 2) att reglera känslor 3) att skapa och bevara goda relationer, 4) att stå ut i kris samt 5) att bekräfta sig själv och andra – om validering.


Till vänster: E - I mitten: Jag - Till höger: K (dem går i min DBT-grupp, så skriver ej ut deras namn med respekt) ​


Den här gruppen har mer eller mindre förändrat mitt liv, förändrat min syn på livet. Jag har blivit gladare. Och jag är så in i helvetes jävla glad att jag tackade ja till att börja.

Likes

Comments

View tracker

När jag började skada mig så började jag rispa mig, med inte så vassa föremål. Jag hade hört eller läst (minns inte riktigt) att det kunde hjälpa vid ångest och då jag hade mycket ångest (efter många år i terapi så har det blivit konstaterat att ångesten kan ha börjat då) i 10-11 års åldern så testade jag.

Jag önskar att jag hade förstått då hur allvarligt det kunde bli, så fruktansvärt hemskt och fel allt skulle bli. Om jag visste hur allt skulle sluta hade jag såklart aldrig börjat, för även om rakblad kan minska ens ångest så är det aldrig värt det.

Det började med små sår som lika bra kunde vara skrapsår, men jag visste själv att jag hade gjort det. Det började öka upp, jag började skada mig oftare, hittade vassare föremål. Bortförklaringarna blev fler. "Det var katten" att säga så blev tillslut standard för mig. Men mamma började tillslut förstå att det inte va gjort av en katt, jag hade gjort det själv.

I 12 års åldern upptäckte jag min kärlek, min bästavän. Rakbladen.

Jag visste att det jag gjorde inte var bra, men jag kunde inte sluta. Jag älskade att förstöra min kropp, för jag hatade livet så mycket. Hur kan en tjej på bara 12 år hata sig själv så mycket, så att hon väljer att förstöra sin kropp med rakblad. Jag önskar jag visste svaret. Men nu, när jag är 10 månader fri från rakblad, så vet jag fortfarande inte. Jag valde att förstöra min egna kropp i 7 års tid.

Med slag mot mig själv, med mina egna knytnävar - för att känna smärta. Rakblad över mitt skinn - för att se blodet.

Jag mådde väldigt dåligt och ville inget annat än att få dö. Trots att jag var medveten om vad jag gjorde så förstod jag nog inte vilka konsekvenser det skulle få. Om jag som tolvåring skulle veta att jag fortfarande skadade mig när jag var sjuttonåring skulle jag antagligen inte tro på det. Jag trodde att det skulle gå att sluta när som helst. Jag trodde aldrig att man skulle kunna bli så beroende av att skada sig själv.

Jag önskar såklart att jag aldrig hade börjat. Men nu är jag 10 månader skadefri och det känns skönt. Ibland är det så jobbigt att jag bara vill gråta och skrika, men jag klarar mig. Jag står ut och kämpar.

Hur såg min mamma på detta då? Jag fick en kommentar för ett tag sedan: "Vad jag har förstått verkar du ha en bra relation med din mamma och din mamma måste ju ha mått fruktansvärt dåligt under den perioden när du skadade dig själv så, tänkte du aldrig på det? Hur känner du ang. det idag?"

Det är lite utav kommentaren. Men tänkte iallafall svara på den frågan.

I början sa jag att det var katten som hade rivit mig, 10-åriga Julia förstod inte då att mamma skulle genomskåda mitt ljugande och få reda på sanningen. När sanningen väl kom fram, så blev såklart mamma inte glad, men hon blev inte arg heller. Hon blev mer besviken och ledsen.

Men sedan hon fick reda på det, och tills dagen jag valde att slänga bort rakbladen så har hon stått vid min sida, torkat mina tårar och lagt om mina sår. En mamma ska inte behöva lägga om sår på sin 16-åriga dotter, hon ska inte behöva tvätta av sår som är gjorda av rakblad. Det är inte rätt.

Men min mamma är stark, hon är min bästavän. Hon har aldrig lämnat min sida, hon har hållit i min hand genom åska och regn, men även genom sol och glädje. Det är jag glad över.

Ta hand om er. /Julia

Likes

Comments

Det är många som lever med psykisk ohälsa, men det ämnet är tyst. Det är inte många som vågar ta upp ämnet psykisk ohälsa. Det är ett tystnat ämne. Varför är det så? Jag har levt och lever med psykisk ohälsa, och har gjort det i 8 år nu, men jag börjar bli friskare, tack vare DBT (dialektisk beteendeterapi). Jag har diagnoserna svår ångest, depression och OCD (tvångstankar), det är jobbigt att leva med, men jag har lärt mig under åren. Jag har nya hjälpmedel, jag behöver inte längre ta hjälp av ett rakblad eller tabletter för att må bättre. Det har jag lagt åt sidan, för alltid. I början var det svårt att säga hejdå till rakbladen som har varit som mina bästavänner i 7 år, men efter en svår händelse när jag försökte ta mitt liv med hjälp av ett rakblad som resulterade till ett akut sjukhusbesök mitt i natten så valde jag att slänga rakbladen och kämpa utan dem. Dem förstör liv, dem förstörde mitt liv och även min kropp som nu är fylld med stora ärr.

Jag har alltid varit den glada, hyperaktiva och sociala tjejen. Men nånstans i 9-10 års ålderns så hände någonting. Jag började må konstigt, ville inte gå till skolan, kände mig ledsen. Men det gick över. När jag började på en ny skola i 6an, så kom det dåliga måendet tillbaka och exalerade uppåt till något värre. Jag insjuknade i en svår depression och det var även då jag fick min första ätstörning, anorexi. Det hade varit så mycket stress och press i skolan, dåligt intryck från lärarna som gjorde att jag föll ner i en svart grop och ville känna att jag kunde bestämma över något, så jag tog beslutet att välja bort maten.Jag blev inskriven på bup (barn och ungdomspsykiatrin) och då gick min anorexi över ganska snabbt, ganska efter 6 månader. I den perioden så blev jag även sjukskriven från skolan.Jag började må bättre. Trodde jag. Jag kunde börja lite i skolan igen, men det stressen och pressen ökade ännu en gång och denna gången fick jag tröst från rakblad, något som jag inte visste då skulle förändra mitt liv. Jag började skolka i perioder väldigt mycket, och blev sjukskriven igen. Men denna gången blev jag sjukskriven i flera år, jag gick inte i skolan på halva 7an, inte alls i 8an eller i 9an.Jag var väldigt sjuk, jag använde min rakblad flera gånger om dagen, jag isolerade mig från verkligheten och sov nästintill hela tiden. Det blev läkarsamtal och psykologsamtal mer eller mindre varje eller varannandag. Rakbladen blev mitt liv, ångesten ströp mig tills luften tog slut. Depression tog mitt liv ifrån mig och det blev en inläggning på psyk efter ett misslyckat självmordsförsök.

Sommaren 2014.

Detta var den bästa, men jobbigaste tiden i mitt liv skulle jag säga. Jag hade börjat träna, mest för att komma igång med mitt liv igen, för att ha ett intresse när jag inte gick i skolan. Det var roligt. I började gjorde jag det inte för resultat, jag tränade för att bli lite hälsosammare. 2 gånger i veckan, cirka 1/1 och en halvtimme spenderade jag på gymmet till en början. Det var lagom. Jag började bli bättre på träningen, jag fick inspiration från andra och kunde se resultat. Jag kan lägga till att jag alltid varit den långa och smala tjejen, så det handlade inte om viktnedgång. Jag blev beronde av träning och hälsa. Började spendera mer och mer tid på gymmet, 4 gånger i veckan, fler timmar. 7 gånger i veckan, timmarna ökade. Jag valde bort vissa maträtter. Jag började räkna kalorier och började väga mig. Det jag inte såg var att jag började bli sjuk, det jag trodde var resultat och muskler var ben som stack ut från min kropp.Tillslut valde jag bort maten ännu en gång, när jag åt så sprang jag till toaletten och tryckte ner 2 fingrar i halsen och maten kom upp. Jag började på en vattendiet. Drack vatten till frukost, lunch, mellanmål och middag. Träningen och timmarna på gymmet ökade. Jag svimmade av utmattning vid vissa tillfällen. Min kropp orkade inte mer, jag blev inlagd på barnakuten på sjukhuset, jag fick dropp och sond.

(En sond inom medicinen (nasogastrisk sond) är en tunn slang som används vid matning av en person som är oförmögen att äta på egen hand, oftast pga. sjukdom, koma eller ålder men även vid tex. vissa psykostillstånd, anorexia nervosa eller andra tillstånd då patienten helt enkelt vägrar äta. En sond som slutar i ventrikeln kallas ventrikelsond eller helt enkelt v-sond.

Sonden är uppförd i näsan, går ner genom halsen och sondnäring (matersättning) trycks in via slangöppningen med hjälp av en spruta. Sonden byts ut med jämna mellanrum.)

När jag hade varit inlagd på sjukhuset i cirka 1 vecka skickades jag till Malmö, till psyk akutmottagningen. Fick stanna där, bråka med personalen, slå, skrika och gråta. Efter 1 vecka där skickades jag över på behandlingsavdelningen, där fick jag stanna i 3 månader. Mer bråk, gråt och skrik. Min vardag bestod av att konstant höra från personalen att jag måste äta, att jag är här för att jag höll på att dö på sjukhuset. Jag är sjuk, alldeles för sjuk, Mina organ la av vid några tillfällen, mina händer, fötter och läppar var alldeles blåa, jag frös hel tiden och kände inget hopp. Jag ville dö, försvinna.Ännu en gång blev jag indragen i ett rum, blev nästan nerbrottad av personalen innan dem satte en sond. Men där hände något, nånstans där borta såg jag ett ljus. Jag ville inte stanna kvar här. Jag ville hem. Men då måste jag börja äta. Jag hade redan varit där i 2 månader, jag började kämpa, sakta men säkert gick det framåt.Jag är 181,5 cm lång, jag vägde 40 som minst. Jag lekte med döden.

3 månader hade gått. Personalen såg framsteg, jag blev utskriven och fick kämpa vidare hemma. Rakbladen var fortfarande mina vänner, skar mig, men inte lika ofta längre. Jag blev friskare, insåg att maten inte skadar mig. Men det hände något, mörkret tog över igen. En natt i mars fick jag någon sort av psykos anfall och försökte ta mitt liv, jag la i min säng, i mitt egna blod. Jag skar vertikalt över min handled.Det blev ett akut sjukhus besök. Där fick jag ett wake up call, rakbladen slängdes, jag började kämpa. Nu har det gått 9 månader sen den händelsen, jag har varit fri från rakblad i 9 månader. Jag mår bra nu, jag är glad. Rakbladen är mitt förflutna, mina ärr som pryder min kropp är ett bevis att jag lever, att jag överlevde mina demoner och psykisk ohälsa. Det går att leva med psykisk ohälsa, om man pratar om det, och om man får den rätta hjälpen. Det blir bättre, det är bara du som kan göra dig själv frisk, med hjälp av din omgivning.Självmord är inget alternativ, det är självisk. Du klarar dig, du kan kämpa. Jag tror på dig.

Jag är INTE psykisk ohälsa, jag HAR psykisk ohälsa.

Likes

Comments

Man kan inte säga åt en person med självskadebeteende att bara sluta göra sig själv illa, man kan inte säga åt någon som lider av depression att bara vara lycklig, man kan inte säga åt någon med ätstörningar att bara äta, eller bara behålla maten.

Myt 1: ”Anorexi handlar om brist på aptit”.

Anorexi nervosa betyder på latin ungefär ”nervös aptitlöshet”. Anorexi handlar inte om att man inte har en aptit, utan om en avsiktlig självsvält. Jag som har varit sjuk i anorexi vid två tillfällen vet att aptiten var ständigt närvarande.

Att drömma om mat är en fysisk reaktion på svält.

Anorexi handlar alltså om att motstå kroppens naturliga behov. Kanske blir det lättare att förstår och förklara att anorexi handlar om självbestraffning och är en självdestruktiv sjukdom. Som sjuk i anorexi är du hungrig i princip hela tiden men du tillåter inte dig själv att äta eller att känna hunger.

Myt 2: ”Anorexi handlar om att inte gilla mat.”

Jag har alltid gillat mat, och hade inga större problem med maten när jag vart liten. Det är inte maten i sig som anorektiker inte gillar, det är vad tankarna i ens huvud säger om maten. Maten ger dig liksom en ångest som du kontroller genom att bestraffa dig själv genom att inte äta. Du vet inte vad maten kommer göra med din kropp.

Som sjuk i anorexi är du ständigt nervös och extremt ångestfylld.

Myt 3: ”Anorexi handlar om en diet.” - rättare sagt en dödligt diet.

Det är detta dem flesta tror att anorexi är, men det är fel, detta är även en av dem vanligaste myterna. Anorexi handlar som sagt inte om någon diet, utan handlar om att inte tillåta sig själv att äta. Anorexi handlar om att plocka bort, kompromissa, och begränsa.

Med ätstörningen har du åtminstone kontroll över någonting. Du är mästaren över din egna kropp. Nånstans inom dig är du medveten om att det inte är rätt, du är medveten om att du förstör din kropp, din hälsa, hela dig själv och ditt liv, men att släppa ätstörningen är det sista du vill. Vem är du utan ätstörningen? Vem är du utan din sjukdom?

Myt 4: ”Du kan inte bli frisk från anorexi.”

Här är det viktigt att definiera ”frisk ätstörd”. Det går helt klart att bli frisk från anorexi, men det kräver väldigt mycket jobb. Det kräver också att acceptera att frisk framför allt innebär att kunna hantera och stå emot tankarna.

Man ska inte tro på alla myter man hör och läser. Det är bättre att läsa och hitta fakta om det istället. Jag som har en ätstörning vet hur jobbigt det är att tro att folk verkligen tror på dessa myter. Det finns säkert fler myter att skriva om, men jag tyckte att dessa vart viktigast.

Det går att bli frisk. Du måste bara tro på dig själv.

Likes

Comments

Hejsan! Ni undrar säkert vem jag är. 😄

Jag behöver inte skriva så mycket om mig själv då det står ganska tydligt i min presentation, jag heter iallafall Julia och jag är 17 år (född 1998) Jag går på en skola som heter Rönnowska med inriktningen "Introduktion resurs" en linje för dem som saknar betyg, har missat skolan, hoppat av, etc. Alltså, jag går där för att plugga upp mina betyg så att jag senare ska kunna välja ett annat gymnasium som jag vill gå på. Anledningen till varför jag går just den linjen är för att jag inte gick i skolan på typ 3 år, men det kommer jag skriva om i ett annat inlägg.

Vad gör jag annars då? Förutom att ligga i sängen, gosa med mina katter och ta bort katthår från munnen eller pussas med pojkvännen😘 så är jag väldigt intresserad av dokumentärer som handlar om mord/seriemördare av olika slag. Jag hänger gärna med kompisar också, snackar skit eller fikar på något mysigt fik nånstans. Jag går även på DBT (dialektisk beteendeterapi) även det kommer jag ta upp i ett separat inlägg.

What else...... I don't know. Är det något ni undrar så släng in en kommentar eller skicka iväg ett mail till mig, julyblogg@outlook.com

Love, xoxo.


Likes

Comments