View tracker

Jag kom till min första institution när jag var 14-15. Det var i Malmö, en sluten avdelning där jag inte fick vistas ensam. Jag minns första natten när jag låg i min säng och skulle försöka sova, så satt där en manlig personal utanför min dörr på en obekväm trästol och lyste med en ficklampa på mig var 5:e minut.
Jag hann att träffa en del folk där trots att min vistelse bara var i sex eller sju dagar där. Jag minns en liten pojke som var apatisk. Han kom från krig och elände från något land. Ham var nog bara 6-7 år när han kom dit. Jag minns att jag fick honom att säga några ord till mig och någon enstaka gång fick jag ett litet leende. Hans mamma och lillasyster var där med honom och pappan kom dit efter jobb varje dag.
Jag hade aldrig förr mött någon som upplevt ett krig. Och här gnäller vi över viktproblem och ångest.
Snacka om ångest som lille M som gick där på avdelningen med en helt tom blick. Undrar hur han mår idag. Om han ens mår.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Gå gärna in på facebook - Jag och mitt kaos, och läs i min blogg där. Glöm för guds skull inte att gilla och dela sidan!

Likes

Comments

View tracker

Det var då, på den tiden, när jag skulle röka skiten för första gången, som jag faktiskt var nervös, lite grann iallafall. Jag hade fixat en glaspipa, jag hade fixat jonk, jag satt där, ensam, och tände på.. för första gången. Jag lovade mig själv att aldrig sätta nålen i mig med just den drogen. Jag höll faktiskt det löftet. Än idag har jag aldrig gjort det, det finns fortfarande inte på kartan.

Jag var långt nere i skiten, nästan på botten, när en sak hände som jag ska berätta om vid ett annat tillfälle, som gjorde att jag fick ett lyft. Om än ett litet lyft så var det iallafall ett lyft.
Idag är jag fri från dopet, trots att jag fortfarande kan vara sugen så får jag inte trilla dit igen, jag SKA inte trilla dit igen. Jag har så mycket värdefullt att förlora och det är inte värt det.
Jag har världens finaste fästmö, hon är mitt allt och jag önskar varje kväll innan jag somnar att jag ska få vakna upp med henne nästa morgon, i resten av mitt liv.

Likes

Comments

Första gången jag injecerade var jag inte ens nervös. Jag hade tänkt på det länge men inte planerat något. Det dök upp av en ren slump. Han satte jungfrun i mig och jag njöt. Än idag tänker jag på det, nåde positivt och negativt om det. Såklart är det negativa mer men den andra Julia som finns i min kropp, den söker fortfarande kickarna, ruset, "det där".
Ibland när ångesten är som värst, då flyr jag tillbaka i tiden ibland, till den där gången, då jag blev introducerad.
Jag visste inte vad det skulle leda till. Jag hade inte ens kunnat ana det.
Det var så resten av mitt liv började...

Likes

Comments