Måndag efter en ångestfylld söndag borde vara lättande men denna dag känns inte bättre än igår, kanske ändrar mig när jag får kaffe i mig. Får lite smått panik när det endast är 3 veckor kvar innan jag lämnar Umeå för jobb i Visby. Kommer att sitta på Gotlands energi AB med deras hemsida och greja. Blir spännande men innan det ska en tysk strid avklaras, en tenta och en brännbollsyra utföras. Den tyska striden är en årlig "tävling" som anordnas av vårt program varje år. Det går ut på att man i olika lag ska utföra olika "hinderbanor"/ stationer med olika uppdrag. Sedan ska man vara utklädd också och det skavi diskutera ikväll.. denna måndag kan nog bli ok ändå kanske, vi får se!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Blev glatt överraskad denna bakis söndag. Gårdagen bjöd på god mat, goda drinkar och två köttiga skavsår. Tyvärr hade jag ingen täckning på mobilen och tydligen uteslöt jag då även bilder.. tråkigt av mig men bildminnerna är starka. Blev inte mycket dansande men häng med trevligt folk. Imorse fick jag meddelande om att droppa in hos en vän som bor strax granne med mig, jag mötes av denna vy. Blev superglad

Likes

Comments

Idag är vår årliga programsittning! Årets tema är sweet sixteen. Har ingen bra koll på temat men antar att det är typiskt rosa och lite amerikanskt!
Det blir trerättersmiddag med välkomstdrink och därefter nattklubb.

Ska bli spännande, får uppdatera mer från kvällen imorgon!

Likes

Comments

Helgen spenderades hos mina föräldrar i Stockholm. Flög ner på onsdagen och på fredag åkte vi över till stugan på Gotland.
Skönt för då hann jag träffa farmor också, vi sippade rosé i solen på altanen, solen var varm men luften var fortfarande kall. Så jacka var ett måste, speciellt jag som var förkyld. Min röst är så hes att den låter som en 60årig rökares röst.

Har nog inte insett hur mycket jag saknat mina föräldrar, träffades en blixtvisit 2 veckor innan Valborg när jag skulle presentera min pojkvän för första gången.. mina föräldrar hade vägarna förbi min mormor i Norrland för att göra några ärenden och när de inte hann ta sig till Umeå fick vi ta oss till dom.

Iaf hann jag köpa nya skor från scorett. Vet inte varför men har blivit på senaste tiden att jag bara köper skor därifrån. Vad tycks?

Likes

Comments

Flög ner till Lund förr förra helgen för att se Kent men min syster! Det var en födelsedags present jag fick och då var det inget annat att göra än att flyga till Malmö såklart! Riktigt bra konsert! Sedan var vi också på en utställning av döda människokroppar. Jag svimmar så fort jag ser blod så det var väldigt jobbigt i början men det är sjukt vad man anpassar sig fort! Så spännande men äckligt.

Det har varit mycket debatter om dessa utställningar eftersom att folk har donerat sina kroppar i forskningssyfte men frågan är on de visste att de skulle hamna på ett museum?
Det är en fabrik i Kina (om jag minns rätt) där de uppstoppar människokroppar. Det tar 1500 arbetstimmar för att hantera en kropp! Så sjukt!

Likes

Comments

Hört att citrus ska vara toppen för en, främst ska man dricka citronvatten om man har urinvägsinfektion eftersom det sura PH-värdet dödar det aggressiva bakterierna.

1. Bra för immunförsvaret (innehåller mkt C-vitamin)

2. Bättre andedräkt, citron förbättrar phvärdet i munnen och hindrar tandkötts inflammation.

3. Motverkar sötsuget

4. Rensar kroppen på "gifter" och är speciellt bra för leverns avgiftningsprocess (efter en ute kväll osv)

5. Gör att man ser fräschare ut i hyn och minskar rynkor. Om det stämmer vet jag inte med citron innehåller ämnen som har bevisats att "sopa bort" andra ämnen som orsakar dålig hy!

Likes

Comments

Saker började falla på plats, jag låg efter i skolan men hade en plan på hur jag skulle ta mig ikapp. Jag var snart frisk och mitt hjärta såg bra ut tills jag fick ett samtal en tidig morgon. Jag hade inte gått till skolan den dagen för mina sömnbesvär bestod. Mamma hade försökt ringa mig men hon brukar nästan alltid ringa och väcka mig på morgonen så det var inget jag registrera i minnet, jag ringde inte upp. I samma veva hade jag fått ett missat samtal och ett meddelande på fb från min syster. Det stod: Hallå svara det är viktigt!!!
Men hann aldrig svara för än mamma ringde igen, jag svarade.
-"Jag har inte tid att prata nu mamma för Evelina (min syster) försöker få tag i mig."

-"ja juste du, vart är du någonstans? Sitter du ner" sa hon men en allvarlig och lugn röst.
Jag var helt tyst för jag ville bara att hon skulle komma till saken. Det var något som inte var bra förstod jag.

-"något fruktansvärt har hänt och det gäller Liam" fortsatte hon.
Då fattade jag på en gång, för jag visste att han kämpade med en fruktansvärd ångest precis som jag. Han var död.

Det var så sorgligt, var det någon som skulle dö så vore det ju jag. Jag var äldre än honom. (Så tänkte jag). Men det funkar ju inte så.

denna händelse har fört släkten samman på ett annat sätt nu jämfört med förut. Däremot känner jag mig längre ifrån min familj än någonsin, man blir mer mån om sina nära och kära i dessa situationer och det blev så påtagligt att jag bodde 100 mil ifrån dom. Mina föräldrar fick agera i denna situation. Jag har inte samma dagliga prat med dom nu som då vilket är helt förståeligt, man orkar inte agera psykolog till varenda person i sin närhet. Det knäcker en. Samtidigt fick jag en roll på mig att vara en bra stämnings givare i släktens närhet även om jag höll på att gå sönder inombords av äckelångest. Det var det minsta jag kunde göra efter detta trauma. Men jag klarade inte ens det.
En kväll när vi hängde på så mycket Burgsvik ihop så fick jag ett samtal om att min allra bästa och enda vän i Umeå skulle sluta i min klass och flytta tillbaka till sin hemstad. Jag bröt ihop efter samtalet, så töntigt men jag gjorde det. Jag grät där i publiken, Samtidigt fick jag höra av mina föräldrar att jag skulle ta mig samman och tänka på de andra som förlorat sin son, tänk var de går igenom. Jag hade ingen rätt att vara ledsen. Det kanske jag inte hade men efter allt som hänt gråter jag för ingenting. Blås på mig och jag faller ihop fast denna gång känns det inte som att jag har någon som tar emot.
Jag bestämde mig för att åka hem och lämna dom, jag kunde inte hålla humöret uppe och samtidigt ville jag inte stå där hela kvällen i gråt och spegla hela familjens känslor inombords.
Blir arg på mig själv för det är dags för mig att lära mig uppskatta livet på egen hand. Jag tror jag blev lite besviken fast egentligen på vad, besviken för att jag är vuxen och inte längre något barn? Besviken för att jag trodde mamma och pappa skulle klappa mig på huvudet och säga att allt blir bra? Nej, är för stor för det nu.

Likes

Comments

Efter min medicinering kändes det som att jag fick en break från det jobbiga livet. Ångesten släppte, men detta var bara början på ett annat helvete. Om jag inte hade fått dessa tabletter hade jag nog inte funnits idag.

Skolan flöt på, tills jag kände sakta men säkert att jag inte kunde andas. Det var som om min kropp inte kunde ta upp syre, och jag orkade inget annat än att sova. Jag hade bett om tid hos läkaren men de hade inte tid förän om 3dagar. Jag ringde vårdguiden på nätter som sa att jag skulle bara sova igen, de trodde jag hade panikångest. Jag sov alla tre dagar, fram tills min läkartid.
Jag fick inte ens träffa läkare utan en sköterska som snabbt tog min puls och konstaterade att inget var fel på mig. Hon trodde det var panikångest. Här stod jag på mig, "tro mig jag vet hur ångest känns, det här är inte ångest"
Sköterska var nu tvungen att koppla in läkaren. Läkaren ville se mig omedelbart, hon tog pulsen på mig medan vi gick i korridoren mot hennes kontor. Min puls gick upp i 130. Något var fel..
Hon tvingade mig ta en taxi från vårdcentralen till akuten. Jag fick inte gå. Där på akuten visade det sig att jag hade fått en propp i lungan, och blev genast inlagd.
Det blev ett stopp i livet för mig, jag var så nära döden utan att jag fattat det. Mina föräldrar flög till mig så fort de kunde. Och det var inte förän de klampade in i sjuksalen med sina blickar som jag förstod att detta kunde slutat riktigt illa.

Jag lärde mig att hantera dessa saker, det var som om att jag tänkte: jaha, ja jag kan inte göra något nu. Så jag behöll lugnet. All denna stress gav inte bara utslag psykiskt utan också fysiskt. Förmodligen berodde denna propp på p-piller. Jag hade precis börjat med p-piller (och då har vi inte anlag för proppar i min släkt) men förmodligen var dessa preventiv medel boven. Det är många unga tjejer som faktiskt har dött av detta. Vi riskerar inte bara att bli våldtagna när vi går hem från krogen osv, vi riskerar också våra liv när vi försöker skydda oss mot graviditet. Så sjukt!
Frågan var om jag hade fått hjärtsvikt för att mitt hjärta hade varit tvungen att jobba dubbelt så hårt som innan.

Likes

Comments

När dippen var som störst kunde jag ingenting.

Jag har chans att ta mig till Milano, New york och Paris... Om jag tappar 5cm runt lår och rumpa.

Jag har chans att studera som interaktion designer, designa system som underlättar vardagen för människor.

Jag har chans till egentligen allting, jag behöver inte någon som kommer fram till mig och säger vad jag har potential till. Men så tänkte jag inte då.

Jag började mina studier istället för svältandet. Det kändes bättre i längden att göra så. (Det var så jag tänkte iallafall). Efter en längre tid in på ett stressigt tempo i skolan slog allt slint. Jag tappade nycklar, strulade bort saker, ramlade mig fram genom korridorerna i skolan.. Jag kände mig som en dunderklump utan IQ.... Men snart sa det stopp på riktigt.

En kall, tidig morgon när jag skulle cykla till föreläsningen. Jag var sen och hade hjärtat lite i halsen när jag tog mig fram på cykelbanan, Det var halt och plötsligt så tappade jag kontrollen på cykeln och kraschade rakt i en viadukt. Resten av denna dag skulle jag sitta på akuten. Jag minns att jag började gråta där i väntrummet när jag såg att kl hann slå 13.00 på eftermiddagen. Det var inte bara föreläsningen jag skulle missa. Mitt tåg som gick hem till mamma och pappa som jag hade planerat att ta gick om 5min och jag hade inte ens fått träffa läkaren än. Jag kände mig så töntig som satt där på akuten och tjöt lite för mig själv, men någonstans där rann bägaren över. Jag var så trött, trött på allt. Stress, press osv. Jag hade tur, det kunde slutat mycket värre, jag fick istället ta ett senare tåg med endast en gipsad hand.

Här började jag ifrågasätta vad jag gjorde med mitt liv, jag vet inte ens vad jag kan jobba med när jag är färdigutbildad, jag tyckte inte ens att dessa studier var kul, men jag måste ju bli någonting och alla andra yrkes val var i princip omöjligt att tänka sig. (för jag trodde att jag inte var kapabel till något annat) Redan där satte jag pressen att jag måste klara detta och glömde allt det roliga.

Det dröjde inte länge förrän jag började stänga mina vägar samtidigt som jag försökte hitta en väg ut, ut från detta skit liv med all stress och press. Jag gjorde "nödvägar" för att försöka lugna ner mig själv i vardagen. Typ som: "Ja men om det här inte går så kan jag alltid göra detta istället osv".. Dessa "istället vägar" brukade bli allt mörkare, jag kunde inte se andra vägar än ett slut på livet. Så mina nya tankar blev "skulle detta skita sig kan jag alltid hänga mig istället". Jag planerade mina "nödvägar" så väl att jag visste precis hur jag skulle gå tillväga, desto mer jag tänkte på det desto mer normalt och mindre skrämmande blev det för mig .

Jag trodde jag dämpade min press i vardagen när jag gjorde så men egentligen så bildade jag en ännu värre press. Nu var det ju verkligen på liv eller död om jag skulle klara upp detta med studier och allt. All energi gick åt till mina tankar om hur jag skulle lösa detta, att det slutade med att jag inte kunde ta mig upp på morgonen, jag sov i stort sett hela dagarna. Jag började klandra mig själv. Jag klarade inte ett skit, jag försökte även svälta mig själv för att övertyga mig om att jag kunde disciplinera mig själv.. Men inte ens att svälta mig själv kunde jag. Klarade jag en tenta i skolan, skyllde jag på att jag hade tur, för jag "fattade inget". Nu när jag tänker efter tror jag att jag aldrig har trott på mig själv någon gång i mitt liv när det gäller att prestera.

Jag blev så dålig att mina föräldrar övertalade mig att prata med en psykolog. Mina föräldrar har verkligen varit lyhörd på min tystnad. Det förstod att något inte var bra, tack gode gud för det. Strax där efter började jag min medicinering mot psykisk ohälsa.



STUDENTENS LYCKLIGA DAR

....Mina var nog bara suddiga


Likes

Comments

Jag har aldrig sovit med lampan tänd, inte ens när jag var barn. När man skulle övernatta hos vänner hade jag ofta svårt att somna hos dom som hade nattlampa. Det skulle vara mörkt! Kolsvart! för att jah skulle somna. Nu är jag 21 år och sover med lampan tänd sedan 1 månad tillbaka. Anledningen är för att jag känner mig otrygg i mörkret, jag är rädd för att se något. Det är pga att det har hänt en del oförklarliga saker den senaste månaden. Saker ramlar ner från sin plats fast det inte borde, dörrar öppnas men de som skrämde skiten ur mig var när jag skulle gå och lägga mig så precis när jag släckt lampan, börjar det skramla i en påse ute i hallen med glasflaskor som jag hade tänkt slänga morgonen efter. (Jag har inga husdjur). Huvva haha.

Liten och orädd. Vuxen och skit rädd

Likes

Comments