Ja då har det gått ungefär 1,5 månad sen vi flyttade hit, och mycket har hänt sen dess.

Först och främst så vill jag börja med att säga "förlåt" till de som förväntar sig att det här ska vara något roligt att läsa, för det blir det inte. Helt ärligt så skriver jag just nu för att lätta hjärtat, har inte så många att dela det här med.

Renoveringen av huset går som det går. Ibland känns det som att Satan verkligen inte vill att vi ska bo här, eftersom allt verkar gå baklänges. Huset är såklart 100 år gammalt, så det är klart att man ska få motstånd när man försöker modernisera det. Men hittills så börjar köket få form - golvet har äntligen lagts och väggarna ser ut som väggar. När folk frågar vad pappa jobbar med så säger jag "huset", för det här är praktiskt taget hans heltidsjobb för tillfället.

Tbh... Skolan här är inte så nice jämfört med min förra. Jag passar inte in. Jag sitter i hörnet och lyssnar nu på musik som klassens freak. Alla grupper har redan formats och allt de ändå snackar om är fest, alkohol, och mycket annat olämpligt. Kan vara bra på ett sätt - jag vet nu att jag inte kommer att ha pressen på mig att vara negativt påverkad av mina skolkompisar, eftersom jag inte har några, lol. De gör sin grej, jag gör min. Coolt.
Men det är även alla uppgifter och skolsystemet som drar på mitt batteri. Inte nog med att jag börjar i en helt ny skola där man har pressen att passa in och skaffa vänner, utan så får jag mer uppgifter och nya kurser där jag inte har en aning om vad jag ska göra. Jag blir behandlad som att jag alltid har gått här och att jag "bör veta" hur allt ligger till.

Det är oundvikligt att man får hemlängtan när man har bott på ett kärt ställe i 11 år. Jag har inte "klagat" egentligen på hur vi bodde, det var aldrig dåligt. Vi tillhörde en fantastisk församling som var entusiastisk på mötena och i tjänsten. Vi bodde i ett mysigt hus där vi alla trivdes. Vi hade kära vänner som till och med gick i samma skola som mig. Uppsala var BRA. Men vi tyckte att vi behövde något nytt, to spice things up. Om du frågar mig, dock, så tycker jag att det här har varit en "risky move", Russian Roulette. Man vet verkligen inte hur det här kommer att gå. Det kan fungera hur bra som helst eller så kan det gå som en kula mellan öronen. Hittills känns det som ett oturligt utslag på hela kroppen - man vet att det går över snart men det gör ont för nuet och i alla områden.

Dessutom så känner jag att stressen tynger ner mig. Jag mår konstant illa, ont i ryggen, sover dåligt... Allt pga paniken skolans uppgifter ger mig och även den emotionella sidan av allting. När jag ser mina päron stressa över allting och börjar ångra allting och slår sig själv lite ansiktet över beslutet, så berör det mig. Såklart.

Jag veeet! Det här är inte den personen jag visar, faktiskt inte alls. Jag tycker till och med att det är jobbigt att höra andra när de är ärliga om hur de mår (beroende på vem det är såklart). Att ha kul och att vara lättsam, det är min grej! Men utslaget tar över liksom, för en stund.


Mina kära vänner, så mycket som jag saknar er...

Fastän man kan flytta tillbaka så känns beslutet oåterkalleligt. På något vis så känns det som att det här har skadat vårt förhållande utan att någon av oss vill det. Oundvikligt. När man inte ser varandra lika ofta så kommer det hända - så nu händer det. Jag önskar vi alla bodde på samma ställe och att vi kunde träffas så mycket som möjligt. Men när vi väl ses så hoppas jag att det blir de bästa dagarna någonsin!

Jag är ingen "gråtare", men nu gråter jag. Inte nice. Det känns inte som den Juliet jag känner. Behöver jag en stark dos av Irland? Kanske. Men det jag egentligen behöver är nya vänner som jag kommer bra överens med, en klass där jag trivs, en glad familj som inte får ångerkänslor, tjänstedagar... Och emotionell stabilitet, tills jag kommer tillbaka på fötterna.

Men en del av de här sakerna måste jag ta initiativ för. Så det blir mitt uppdrag.

Förlåt för det här deprimerande inlägget...! Nu hoppas vi på att allt blir bättre härifrån, vi ska försöka undvika kulan i pistolen i spelet.

Och tack till alla som läser det här och/eller stöttar mig, ni är mina torn utan att ni vet om det.

KRAM

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag vaknade upp imorse och kände mig redan hemma. Huset är mycket bättre än vad jag minns! Jag ser stor potential, och jag vet att pappa kan utnyttja huset så mycket som det bara går.

Igår kom vi fram och lastade av allt. Men i huset så fanns det en liten överraskning som väntade på oss: en "gift basket" med choklad, öl, snacks och ett värmande "Grattis!" kort där två från engelska gruppen välkomnade oss till Halmstad. Och då kändes det som att vi hade tagit det rätta beslutet, utan tvekan. Ännu en liten tår. Tack så mycket hörni!

Idag är det en solig och fin dag, vilket får allt att kännas mycket bättre. Fastän vi bor i ett byggprojekt så känns det som ett hem.

Jag vet att jag skrev innan att jag tyckte att svenska passade på tråkiga dagar, men det kanske inte stämmer så väl. För idag är det ingen tråkig dag, tvärtom, det är en jättespännande dag! Men engelska är mer för poesi, sagor, berättelser. Svenska är för information. Ja, det var en bra beskrivning.

Nu ska vi fortsätta städa och göra det hemtrevligt. Mamma ska på en intervju klockan 14, så det ska bli intressant att se vad som händer. Dock tycker jag att hon inte ska satsa på heltid. Äntligen har hon chansen att vara mer med familjen (vilket jag tror hon skulle må bra av)! Sen ska vi kanske till typ Plantagen eller nåt sånt för att köpa en blomma och utforska Halmstad, vilket var mitt förslag.

Nedan så har jag tagit bild på vårt kök, matplats och övervåning. Tänkte uppdatera med bilder när saker händer, vilket det lär göra ofta.

Likes

Comments

Och idag hände det faktiskt! Vi har officiellt lämnat över våra nycklar och tömt hemmets alla minnen. Nu sitter jag i en knökfull bil (ni förstår inte hur packad den är, det är nog olagligt tror jag) med en kissig kattbur i knäet och en rastlös vovve under stolen.

Jag tycker att det är intressant hur jag har lyckats avstå från att bli en bipolär och emotionell trasa. Pappa däremot... Det är nästan lite skrämmande när man ser ens egen pappa gråta. Han ser saker i det stora hela, så man vet att när han gråter så menar han det verkligen - det är inte lika skrämmande när mamma gråter, för det händer oftare.

Sen tycker jag att det här med prioriteringar av minnen är också intressant. Vi pratade som familj om de minnen vi hade från barndomen. Och ju mer man grävde, desto mer märkte man att man inte hittade något. "När hade vi den festen? Gick du i den skolan i 6 år? Känns som bara 3... Hur länge sen var det dem va hos oss?" Det är också därför jag blev motiverad till att starta skriva lite här. Jag vill inte glömma bort så mycket som jag redan har gjort. Fast, jag är inte unik med den superkraften att glömma - vi prioriterar helt enkelt det vi vill minnas och det som är onödigt. Jag minns därför inte frukosten jag åt 22 december 2007, varför ska jag?

Men nu är det mörkt och vi kör in i det okända, känns det som. 40-talslåtar i bakgrunden medan vi cruisar på. Tänker jag mer på det som händer så kommer jag börja känna något, och just nu orkar jag inte vara ledsen. Så jag fokuserar på smärtan i svanskotan och nynnar till musiken istället.

Likes

Comments

Det jobbiga med att ha två modersmål är att bestämma vilket språk man vill uttrycka sig i. Idag känner jag för att skriva på svenska, men då vet ni i förväg ifall det blir en del stavfel och om jag väljer att skriva på engelska istället. Men idag känns som en svensk dag, eftersom det är en jobbig dag. Och svenska dagar är lite jobbiga. Engelska dagar har mer liv och tempo.

Anledningarna till varför det är en jobbig dag är många. Vi flyttar om två dagar från Uppsala till en liten by inom Halland. Det är ett stort steg för oss som familj! Vi känner inga som bor där och allting blir nytt, helt enkelt. Ny dialekt, nya appar för busstidstabellen, ny rutt till skolan... Och så har man inte alltid en axel att luta sig på där heller, inte de första dagarna iallafall, just när man behöver en.

Jag vet inte... Jag är inte en sådan emotionell person. Det bara är så! Jag tycket väldigt mycket om att uttrycka mig och att ge min åsikt, men inte att gräva på djupet och ta fram känslosamma saker. Sådant undviker jag helst, så därför skriver jag om inget liknande. Bara inte Juliets stil!

Så när jag skriver om min flytt, så skriver jag bara vad jag har för tankar kring det. Tycker Juliet om det? Vad längtar hon mest efter? Vem kommer hon att sakna? Ja, är sådant jag grubblar på.

Såklart är jag nervös. Precis som rasister så är jag rädd för det okända - jag vet inte vad som väntar mig därnere! Hm, osmart att jämföra mig med rasister... Finns bättre exempel, men det var den jag valde att använda för läsningens skull.

Vi flyttar inte på grund av jobb. Inte heller att huset är bättre, nej nej. Familj och vänner? Lika långt ändå. Så varför flyttar vi? Det är frågan jag får som mest, och det är den frågan som jag svarar "jadu... vet inte..." på. Vi behöver omväxling, a fresh start, komma ur våra tråkiga rutiner. Tycker pappa iallafall. Och jag håller med till viss del! Men jag vet inte om just Halland var det rätta och helt ärligt så tror jag att ingen av oss vet.

Det som suger mest är nog att vi lämnar alla goda vänner vi har häruppe. Just när man har lyckats hamna i en god vänkrets så måste man flytta en sextimmars bilresa ifrån dem. Vännerna jag har här uppe är verkligen mina extrasyskon. Vi är öppna, vi går på äventyr, vi är uppe sent och lyssnar på varandra, vi har det bara chill. Inte många som man kan göra allt det där med! Så det är en nackdel med flytten.

Fördelen är som sagt att vi kommer att få en fräsch start på ett nytt liv. Konstigt, hur en ny plats kan ändra en människa så mycket, fastän man är runt samma familjemedlemmar 24/7. Jag hoppas även på att vi som familj kommer att kunna hjälpa till och påverka så mycket som möjligt därnere.

Oj, nu ser jag texten - som vanligt så skriver jag utan kontroll. Jag förväntar mig inte heller att någon läser det här. Den här bloggen är mest för mig att andas ut och släppa ut lite tankar som kanske är för jobbiga för andra att höra i ett svep. hehe. Jag tar alltså upp min dagbok igen från när jag gick i 3:an och börjar med den igen fast digitalt. Och med färre ritade bilder av mina crushes. Eller?

Likes

Comments

Nouw Magazine