Då jag fick reda på att mammas cancer spridit sig så fick jag en rädsla att bli helt ensam och utelämnad. Att alla i familjen kommer att tas ifrån mig, och jag kommer att stå ensam kvar. Lustigt nog frågar jag mig om det är detta som påbörjats nu, vi var nämligen tvungna att ta bort Mossi igår (eller Mozart som vi egentligen döpte honom till men aldrig använt oss av). Katten som funnits med sedan jag var 7 år. Ännu en familjemedlem borta. Jag har varit rätt så deppig ända sedan jag kom hem från det sista lägerjobbet i söndags. Att se katten som man växt upp med och funnits med i över halva ens liv successivt bara bli sämre och sämre gör en bara nedstämd. Nej, inte han också. Vem är näst på tur? Det känns som om delar från min barndom bara plockas bort en efter en.

Jag har gråtit en hel del för Mossis skull. Några skulle kanske säga att "det är ju bara en katt". Och visst, om katten hade dött för t.ex. tre år sedan då faffa och mamma ännu levde så hade kanske också jag tyckt att det bara är en katt, fällt en tår och gått vidare. Nu däremot så känns varje förlust så tuff, i synnerhet då denna var tvungen att komma så nära tätt inpå mamma. Man har ju tyckt att huset har varit tomt här på dagarna då mamma inte varit här, och resten varit i jobb. Att katten funnits kvar har ju gjort hela stället mer bekant, och man har fått höra något ljud här åtminstone. Nu är det slut med det också. En del kanske tänker "att det är väl bara att skaffa en ny katt", men det är dessvärre inte aktuellt för vår del. Så jaa, måste säga att det känns väldigt konstigt att inte ha en katt längre. Det tar nog ett tag innan man vänjer sig vid tanken att man varken har mamma eller husdjur kvar i livet. Tänk hur fort livet förändras om man tänker på hur det såg ut för ett halvår sedan.

Det var ju ändå bra att vi for och avlivade den. Jag höll på att bli galen då den låg här hemma sjuk. Natten till igår sov jag väl en knappa 4h och steg upp varje gång katten började jama. Kroppen började bete sig på liknande sätt som då mamma bara blev sämre och sämre. Den var på helspänn och kunde inte slappna av. Jag var trött i skallen och bar konstant en orolig känsla i magen. Därför känns det nu skönt att katten fick somna in när det väl hade gått så långt. Men klart jag funderar på om vi kunde ha räddat honom och fått honom att leva längre bara vi hade varit lite mer uppmärksamma. Efter att mamma dog så måste jag säga att jag inte orkade bry sig så mycket om katten, vilket jag lite kan ångra nu Han började ju ändå bli gammal, 13 år, så man var ju beredd på att han skulle komma att kola vippen förr eller senare. Det som jag ändå skulle säga att är mest ledsamt med att katten dog är tidspunkten och omständigheterna omkring. Att man igen måste börja vänja sig vid nya saker i ens omgivning, och att ingenting nånsin kommer att bli som förut. Så för att komma över att även katten är död så får man väl bara bita ihop och intala sig själv att man alltid kan skaffa en ny katt i framtiden nån gång om man vill.

Det har nog varit lite av en hatkärlek mellan katten och mig. Först när han var kattunge så älskade jag honom över allt annat. Sedan blev han äldre och vild, började pissa inomhus, bet och rev en, då stod jag knappt ut med honom. Ett tag i livet då jag var som mest "leid" honom så typ längtade jag efter att han skulle försvinna från vår familj. Sedan blev han dock lite lugnare av sig då han blev äldre, och blev lite mer av en kelkatt, så då började jag gilla honom igen. Det är nog närvaron av honom som har känts trygg, utan att man har tänkt på det. Man har liksom tagit för givet att katten ska gå omkring och lunka här i huset. Att han ska komma springande till dörren då man kommer hem, att han ska skrapa på fönstret då han vill in, att han ska komma och lägga sig på en då man inte vill. Allt sådant försvinner nu också.

Katten in action!

Jag var själv till veterinären i måndags, och hon rekommenderade då avlivning. Jag hade då varit borta från katten i en vecka och var inte riktigt redo att avliva honom där och då helt ensam. Mossi hade ändå en del energi kvar, han bara vägrade äta och hade blivit ordentligt mager. Vi tvångsmatade honom en del på måndagskvällen men det hjälpte inte. Han samarbetade inte och det var nästan omöjligt att få honom att öppna munnen så vi gav upp. Dessutom så blev han bara tröttare och tröttare, och orkade inte ens dricka längre. Vi for till veterinären igår på eftermiddagen igen. Kattens sjukdom var väl egentligen njursvikt + andra värden i kroppen som antingen var alldeles för höga eller för låga. Jag har dock en annan teori. Mossi är väl den enda här i huset som så öppet sörjt mamma, han har gått runt i vrår och rum och jamat konstigt, man har märkt på honom att han blivit orkeslös och slö, ja lite deprimerad helt enkelt. Katter förstår nog mer än man tror. Min teori är att hans sorg, aptitlöshet och tröttsamhet efter mamma ledde till att de njurproblem som han haft tidigare började spöka igen. Med andra ord så påstår jag att han sörjde ihjäl sig. Mossi och mamma blev väl ett litet team där på slutet. Hon var ensam hemma med honom på dagarna i över ett år så de umgicks mycket på tu man hand. Dessutom så var det oftast mamma som släppte ut och in honom på nätterna samt gav honom mat. Man kan väl se dem som ett lite gammalt och gaggigt hopsvetsat par. Efter att den ena har dött, så tar det inte länge förrän nästa dör.

Mossi och mamma. Två viktiga individer som nu tagits ifrån mig på väldigt kort tid.

Jag måste bara försöka intala mig att det att Mossi dog såhär tätt efter mamma leder till att det ännu tar ett bra tag innan en människa i min närhet dör nästa gång. Annars blir nog livet lite för orättvist för att jag ska orka med. Jag orkar inte nu med någon mer död och sorg. Det gör en bara så deppig, nedstämd och ledsen. Liksom ett dödsfall(och ett djurdödsfall) kan jag någotsånär hantera, men ytterligare ett eller två... Nej, det blir nog för mycket.

Låt oss nu ha fått vår beskärda del av kakan!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Vill bara rikta ett stort tack till alla er och alla de fina kommentarer, reaktioner och meddelanden som jag fick på mitt förra inlägg. Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat tro att inlägget skulle få så stor spridning och uppmärksamhet. I skrivande stund har inlägget närmare 2000 läsare, vilket jag tycker är helt otroligt!

Jag var lite osäker på om jag skulle publicera inlägget överhuvudtaget, men jag är glad att jag gjorde det. Först var tanken att jag skulle skriva ett liknande inlägg efter två månader, sedan sköt jag upp det till 10 veckor som jag sköt upp till tre månader då jag fick nog och tänkte: skriver jag int he nu så får he vara oskriva! Det är nu kanske inte det bästa jag skrivit rent språkmässigt, men det behövde nu inte vara ett så värst välformulerat inlägg heller. Det var också svårt att veta i vilken ända man skulle börja då jag skulle skriva inlägget. Jag kunde säkert ha skrivit en text som vore tre gånger så lång, men jag var ju tvungen att korta av det någonstans. Nu i efterhand har jag kommit på en del som jag borde ha tagit med, men det kan ju sparas till ett senare inlägg. He får vaa såtee nu!

Lyckat var det ju dessutom då jag såg att Gerd, mammas namn, råkade ha namnsdag igår. Så det var rätt bra timing ändå från min sida. Idag var vi annars och beställde gravsten, vi har haft våra åsikter lite isär här i familjen, men vi kom överens till sist och jag tror nog att slutresultatet blir riktigt bra och att också mamma skulle ha gillat den!

Återigen stort tack för alla styrkekramar och kärlek ni gett mig, det värmer något otroligt. Det gav mig ett inre lugn på något sätt, att se att det faktiskt var så många som brydde sig trots allt. Både mina tårkanaler och fransförlängningar fick sig nog en ordentlig törn igår med tanke på all saltvattenbildning som rann ner för mina kinder. Men det var mestadels glädje- och tacksamhetstårar som kom tack vare alla era fina kommentarer. TACK!

Såhär glad blev jag över all den positiva respons jag fick!

Likes

Comments

Idag 1 augusti är det precis 3 månader sedan min mamma gick bort. Kvinnan som är anledningen till att jag finns. Min kvinnliga förebild och min trygga punkt i livet är nu borta. Det är ännu ofattbart. Ibland kommer allting bara över mig på en gång. Hur kan mamma vara död? Det är ju omöjligt, det måste bara ha varit en otäck dröm.

Jag kommer mycket väl ihåg när jag gick i dagis, jag var väl en 4-5 år och vi lyssnade på sången ”Jag ska måla hela världen lilla mamma”. Jag började gråta och kunde inte sluta, jag tyckte sången var så sorglig. För även fast sången handlade om solsken, blommor och målarfärg så blev jag något ofantligt rädd och allt jag kunde tänka på var att mamma någongång skulle dö och tas ifrån mig. En rädsla jag kom att bära med mig hela livet, och här sitter jag nu 15 år senare utan mamma. Jag kan fortfarande inte förstå hur det blev såhär.

Den senaste tiden har varit turbulent, det har minst sagt varit en väldigt annorlunda sommar. Tiden har nog ändå gått förvånansvärt fort, och inte har man ens nära hunnit göra allt det man tänkt. Sinnesstämningen, alla tankar och känslor går upp och ner. Från att vara helt förtvivlad till att genuint kunna skratta inom loppet av en timme. Vad som har förvånat mig är bland annat omgivningens förhållningssätt. Människosläktet verkar tydligen vara rätt så dåliga på att hantera död och sorg. De vanligaste hanteringssätten bland våra vänner och bekanta har nämligen varit att undvika att ta kontakt eller att ta kontakt men bete sig som om allt är precis som förr och ingenting skulle ha hänt. Nu när jag väl kommit över den chocken och börjat inse hur människor är funtade så blir jag mer förvånad och tacksam om någon faktiskt säger eller frågar någonting. Så tack till alla er!

Jag saknar mamma så mycket att det gör ont. Jag saknar hennes mat, att höra hennes röst och att diskutera, fundera och prata med henne. Det är mer än en gång per dag som jag kommer på något som jag skulle vilja fråga av henne. Det var som om hon hade svar på allt, och hade hon inte svar så gissade hon eller hittade på ett svar. Fast det kom vi fram till först när vi blev äldre min syster och jag, att allt som mamma sa inte visade sig stämma. Mammor borde inte få dö i förtid, de har ett så stort inflytande i deras barns liv. När de dör så lämnar de ett väldigt stort tomrum efter sig. Som kvarlevande blir man väl då tvungen att börja fylla upp det tomrummet själv. Börja vara stolt över sig själv i stället, börja tycka att man är duktig och presterar någonting bra men också tänka: Nu skulle mamma ha varit stolt. Eftersom att jag känner mamma så pass bra, så kan jag ändå tänka: Vad skulle mamma ha sagt? Vad skulle mamma ha tyckt? Hur skulle hon ha reagerat på det där?. På det sättet hålls mamma ändå ständigt levande i mina tankar. Och för evigt lever hon vidare i mitt hjärta, men också i mina ansiktsdrag och i mina sätt att vara. Jag har nu två dagar i rad tittat på svenska deckare på TV, inte för att jag nödvändigtvis skulle vilja utan för att jag vet att mamma skulle ha tittat, trots att hon skulle ha sett samma filmer 3 gånger tidigare. Jag vill liksom föra henne vidare på något sätt. Jag hoppas också att jag börjar likna henne mer då jag blir äldre. För även då mamma låg på sjukhuset och var gul och skrynklig i ansiktet så var hon så otroligt vacker och fin.

Jag är 20 år, på pappret anses jag väl vara vuxen. Samtidigt som jag märker att jag bör börja ta ett betydligt större ansvar i mitt liv, så känner jag mig ibland så liten, ynklig, ensam och svag. Som ett litet barn som omöjligen kommer att klara sig utan sin mamma. Jag har väl den senaste tiden trots allt upplevt en hel del som många andra 20-åringar inte har. Jag har burit och sänkt ner två kistor i graven inom loppet av två år. Jag har varit tvungen att gå igenom mammas alla tillgångar, och få pengar på kontot som jag egentligen inte vill ha. Jag har varit tvungen att gå runt på gravgårdar och googlat runt för att hitta den perfekta gravstenen till mamma. Jag kommer att vara tvungen att meddela mammas brevvän i England sedan 30 år tillbaka, att nu är tyvärr er kontakt över. Dessutom så kommer jag att vara tvungen att städa bort största delen av mammas kläder och saker, och det är inte lite det. Plus en massa annat som man inte ens tänker på att man måste göra. Vem är jag egentligen då mamma inte finns kvar? Det känns som om det liv jag levt tidigare bara försvinner, och jag måste börja om från början. Allting känns som sagt fortfarande så ofattbart, vilket gör hela processen väldigt svår att hantera. Att den där Stockholmsresan vi gjorde tillsammans efter studenten skulle bli vår sista resa. Att den där gången vi var och handlade tillsammans till Halpa-Halli i mars och köpte nya kärl till min porslinssamling skulle bli den sista gången vi handlade. Att de där kokta äggen hon gjorde på påsklördagen skulle bli den sista måltiden hon tillagade. Tänk, hur livet kan ändras fort. Man blir liksom inte klok på livet ibland och alla de prövningar som man ständigt tycks utsättas för.

Jag och mamma konstaterade flera gånger att bilden till vänster blev en riktigt bra bild av oss. Därför var det ingen tvekan om vilken bild jag skulle välja då jag valde att gå ut på sociala medier med att min mamma gått bort.

Den andra bilden är bland de sista bilderna som togs av oss. Den borde vara från augusti 2016, på bostadsmässan i Seinäjoki och mammas peruk håller på att flyga av.

Jag måste ändå medge att jag känner mig stark. Stark för att jag hittills orkat leva helt bra, utan att falla igenom. Stark för att jag faktiskt kan njuta av livet ibland. Stark för att jag hittills orkat stiga upp ur sängen varje morgon. Samtidigt tror jag att man i min ålder har en väldigt stark framtidstro. Jag tänker att det här liksom inte kan vara allt med livet, det måste ju finnas något mer. Livet måste ju kunna bli bra ännu. Om inte annat så måste jag försöka leva för mammas skull. Hon skulle inte för någonting i världen ha velat att jag skulle kasta bort mitt liv bara för att hon är borta. För även om jag inte tror på ett liv efter döden, så inbillar jag mig ändå ibland att hon vakar över mig och det kan kännas lite betryggande för stunden.

Mammas död har medfört att jag nog fått en större respekt för döden. Livet kan vara över i nästa sekund om man inte är tillräckligt försiktig och uppmärksam. Jag har blivit rädd för att jag själv kommer att bli sjuk, för på vilket sätt skulle jag förtjäna att leva? Samtidigt innehar jag inte samma rädsla för döden som jag har haft tidigare. Om min egen mamma, mitt eget kött och blod, har klarat av att dö. Ja, då fan måste jag nog också klara av det då den dagen kommer.

Men nu måste jag koncentrera mig på att försöka leva!

Mamma, tack för jag får leva! Tack för alla visdomar och lärdomar! Tack för min trygga och fina barndom!

Tack för allt!

Likes

Comments

Sedan jag sist bloggade så har jag hunnit vara och jobba på två läger. Att det har varit intensiva veckor märkte jag idag då jag steg upp klockan 09, men det fina vädret på 24 grader till trots så har jag bara suttit inne på datorn hela dagen. Efter det första lägret var det ju Jakobs dagar, så då var det nästan något program varje dag så att jag inte riktigt fått någon vila den senaste tiden märkte jag idag. I alla fall är det vad jag skyller på då jag är så lat. För jag behöver verkligen sådana dagar ibland då jag på riktigt inte gör någonting alls utan bara latar mig. Men sen igen brukar jag alltid i slutet av dan vara arg på mig själv för att jag inte uträttat något. Nåväl, ett läger kvar har jag, och sen ännu 3 veckor ledigt före skolan börjar igen.

Nu med 2/3 läger avklarade så måste jag faktiskt erkänna att jag är lite stolt över mig själv, och det är jag väldigt sällan. Det är väldigt intensivt att jobba så nära andra människor på det sättet, och med tanke på min bakgrund kunde det hela ha gått mycket värre än det gick. Såklart kunde det ha gått bättre också, ett litet mental breakdown hade jag där under det första lägret men nu när jag ser tillbaka på det så var det helt förklarligt egentligen även om jag skämdes för det där och då. Arbetet med gravt funktionsnedsatta påminde på flera sätt om hur mamma var under den sista tiden i hennes liv. Hon hade nedsatt intellektuell förmåga, var sängliggande och behövde matas. Ja, i ett sådant skick som man inte önskar någon, inte ens sin värsta fiende ska behöva se sin mamma. Denna tid hade jag nog delvis försökt förtränga, men i och med detta arbete så kom alla minnen tillbaka. Det blev lite mycket för mig helt enkelt, men i det stora hela tycker jag att det har gått bra och att jag har orkat bra. Det är ändå en speciell situation, att ta hand om andra människor då man känner att man egentligen borde ta hand om sig själv, men eftersom att det är en så pass kort tid så går det ändå bra. Det andra lägret som jag kom hem ifrån igår var ett sådant att det gav mer energi än det tog, så det var en jättehärlig upplevelse! Nu då man är hemma så saknar man riktigt hela gänget, så kanske återvänder jag ändå till detta sommarjobb nästa år.

Jag valde annars att inte berätta för de övriga lägerledarna att min mamma precis gått bort. Inte för att jag tror att det hade gjort mycket skillnad om jag väl hade valt att göra det, utan kanske mest för att det hade känts aningen onaturligt. Om det hade råkat komma på tal på något sätt så skulle jag väl ha kunnat säga det. Men jag tycker att det är enklare att vara tyst, det känns så påträngande att börja gnida in i folks face att de ska tycka synd om en och ha överseende med om man råkar vara lite ledsen och frånvarande emellanåt. Fast i och med mitt lilla sammanbrott där under det första lägret så valde jag ändå att berätta för hon som var ansvarig för lägret. Mest för att jag inte ville framstå som ett överkänsligt freak. Samtidigt så måste jag väl erkänna att jag är rädd för att jag skulle få ett sammanbrott när jag väl skulle berätta det, jag har som sagt svårt att gråta inför andra och jag börjar för det mesta hyperventilera. Hur som helst så skulle jag ändå inte vilja påstå att det att mamma precis dött skulle påverka mig märkbart. Jag är lite mindre empatisk, lite mindre glad, lite mindre social och lite mer tillbakadragen. Fast det beskriver ju i princip en typisk finne, så kanske inget som någon annan som inte känner en från förut direkt lägger märke till.

Här i måndags, lägrets första dag, så hände det något väldigt trevligt, jag tappade nämligen min telefon i vessabyttan. Jag har typ aldrig telefonen i bakfickan, men såklart råkade jag ha det just då. Detta läger blev tillika lite av ett "klara-dig-utan-telefon-en-vecka-rehab". Det gick helt bra, jag missade högst antagligen största delen av alla insideskämt under lägret eftersom att vi hade en chatt som jag då inte hade tillgång till, men det är nu inte hela världen. Jag fick överfört alla bilder, så det är egentligen inget viktigt som gått förlorat. Telefonen var ju bara 7 månader gammal, så visst känns det lite surt. Men någonting bör man väl spendera sina arvspengar på så varför då inte en ny telefon.

Jag har annars funderat på ifall jag borde skriva något sammanfattande inlägg över hur jag har upplevt den här senaste tiden i mitt liv. Den tanken tänkte jag i princip direkt i samband med att mamma dog. Att jag i slutet av sommaren borde sammanfatta i skrift hur jag har upplevt allting, men trots att det snart har gått tre månader så känns saker och ting inte så värst annorlunda än då det hade gått tre veckor. Men vi får nu se om det blir något inlägg eller ej.

Sista selfien som togs strax innan lägret med den numera fuktskadade telefonen

Likes

Comments

Jag har funderat ett bra tag(typ två år) på att klippa kort hår nu på sommaren. Jag hade håret kort också för två år sedan, och ville klippa det nu igen i och med att min naturliga hårfärg som jag sparat ut äntligen började nå axellängd. Planen var egentligen att bli brunett igen redan för två år sedan, men bättre sent än aldrig. Samtidigt som jag klippte håret så passade jag på och förlängde ögonfransarna i och med att man kunde göra det vid samma ställe. Det har jag också funderat på att göra i typ två år, men det har liksom bara inte blivit av tidigare.

Tog klassiska före-bilder där meningen är att man ska vara lite osminkad och sur, så brukar dom vara i alla veckotidningar åtminstone.

Och så efter-bilderna!

Jag måste medge att jag ännu inte riktigt vet vem det är som syns där i spegeln, men nog ska man väl vänja sig så småningom. Angående fransarna så tar det nog i alla fall ett bra tag att bli van. Jag trodde inte att resultatet skulle bli sådär annorlunda, utan mer som då man har mascara. Men de är väl bara en fyra veckor de håller ändå, i fall jag inte väljer att fylla på dem men får se hur jag gör sen och hur jag trivs.

På söndag drar jag på jobb. Jag ska jobba på tre olika läger som ledare för vuxna och ungdomar med olika funktionsnedsättningar. Får se hur det går, är lite spänd för hurudana situationer man kan råka utför, men tror nog ändå att det blir jättekul! Det första lägret tar slut på fredag och då är jag ledig drygt en vecka innan nästa läger börjar. Man har blivit så bekväm av sig nu då man varit ledig så länge så det känns lite jobbigt att vara tvungen att börja jobba. Men jag vet ändå i slutändan att jag skulle ångra mig ifall att jag inte skulle ha uträttat något jobb under hela sommaren om jag ändå haft chansen.

Likes

Comments

Aldä meir(aldrig mer)! Så löd orden då jag korsade mållinjen i Utterledens vandringsmarathon för två år sedan. Likväl står jag på startstrecket två år senare. För två år sedan värkte det mest i benen och vaderna och jag blev påmind om hur styv och otränad jag var. Redan förra året kände jag mig lite hugad på att gå igen, men då jobbade jag. Nu var jag ledig och dessutom så hade mamma påpekat vid ett antal tillfällen att hon tyckte att jag skulle gå den igen, hon hade dessutom skrivit upp datumet för det i sin kalender så jag såg det som ett slags "tecken" på att jag måste gå då. Jag hade tränat mer denna gången än gången innan, hade i min åsikt bättre skor - riktiga vandringsskor den här gången och inte skor som gjorde fötterna blöta på 0 sekunder. Jag siktade på en rekordtid - 10 timmar den här gången, förra gången klarade jag den 52 km långa sträckan på 11 timmar. Efter ett tags gående insåg jag att jag nog inte skulle klara 10 h. Benen och kroppen kändes nog förvånansvärt bra, men fötterna och orken började tryta.

Då det var 15 km kvar så började mina fötter säga stopp, jag hade tejpat tårna och hälarna men ändå upplevde jag en obeskrivlig smärta. Jag tog bort tejpen, med hopp om att tårna och hälarna skulle få lufta sig lite. Det var bättre för en stund, men sedan blev det ännu värre och då skulle jag nog ha behövt den där tejpen i alla fall. Jag lägger på skoskavsplåster på de enorma blåsorna vid den sista kontrollen, men ingenting hjälper. Om dessa enorma blåsor inte skulle ha uppstått så skulle jag förmodligen ha klarat sträckan på 10 och en halv timme i och med att benen var i så bra skick. Nu var jag tvungen att så gott som halta mig fram de sista 7 kilometerna. Det värsta var ju att båda fötterna var fulla av blåsor(var tvungen att halta på båda fötterna), och tånaglarna värkte och kändes som om de höll på att lossna. Jag tyckte att jag hade gått långt och länge, men då hade jag ännu 6 km kvar. Tårarna bara rann ner för mina kinder och jag ville bara i mål.

Det som gjorde saken ännu värre var att sista biten av Utterleden fick mig att tänka så mycket på mamma. Eftersom att mommo kommer från och har sommarstuga i den byn där vi hade den sista kontrollen så var det liksom oundvikligt att inte tänka på alla de minnen man haft därifrån. Jag har inte besökt byn sedan mamma dog, och alla de gånger jag har besökt byn tidigare så har mamma varit med. För fyra år sedan gick jag en 4 km slinga av vandringsleden där tillsammans med henne och för två år sedan ringde hon till mig då jag var där vid den sista kontrollen. Tanken på att hon inte någonsin kommer att ringa mig mer och aldrig kommer att gå tillsammans med mig heller kändes så hemsk och jobbig. Det värsta med sorgeprocessen är att man tror att man är helt fine, men så kommer nya minnen och sköljer över en på en gång och man kan inte hantera det och inte heller ignorera det. Så jag gick där i skogen och grät för mig själv och haltade, vissa stannade och frågade hur jag har det, jag försökte hålla tillbaka gråten men istället bara brast det för mig. Kombinationen trött, sjuka fötter som gjorde att det kändes att gå på knappnålar varje steg man tog samt saknad och sorg efter mamma var nog inte särskilt lyckad. Jag kände mig som en grinande 8-åring och började hyperventilera och kippa efter luft eftersom att jag har så svårt att gråta inför folk. Med 2-3 kilometer kvar gav någon längs med vägen tipset om att jag skulle gå i bara strumporna, jag hade nog tänkt tanken själv men fortsatte bara att gå med skorna på ändå(var nog inte så värst initiativrik vid det här skedet). Nåjaa, när skorna väl åkte av så gick det mycket lättare. Men då steg jag flera gånger på små kottar och stenar som bara högg rakt in i foten så lite skrik fick nog de som gick nära mig bevittna också. Men jag kom i mål till sist och det var huvudsaken, en halv timme långsammare tid än förra gången så alltför långsamt gick det ändå inte trots det dramatiska slutet. Vid mål yttrade jag för mig själv: Aldä meir! Men vi får nu se hur det blir med den saken...

Tydligen var en av de som gick förbi mig på slutet reporter på ÖT, och märkte nu att hon hade tagit med mig i sin artikel.

"Men vandringar tär, mot slutet av leden träffade vi på en flicka som fått rejäla skoskav. Inte ens plåster hjälpte. Det enda som fanns att göra var att ge henne rådet att vandra i mål i strumplästen. Jag hoppas hon fixade det. Arrangörerna lovade hålla utkik. "

Så man kan väl titulera sig som lokalkändis nuförtiden, hehe. Nja, ingen vet ju typ ändå att det var jag vilket är lika så bra. Det verkade dessutom som om alla andra var mer oroliga för om jag skulle klara mig i mål eller inte än vad jag själv var. För nog är det ju så att har man väl gått över 40 km så är det nog bara att bita ihop och ta sig i mål. Så pass mycket fighting spirit har jag ändå.

Har fullt sjå med att hänga med dom som går före mig

Grann lindona längs med vägen

Byri ha lejjdon efter 22 km (jävligt snygg bild måst jag säga, ny facebook profilbild månne?)

Lunch vid Sexsjön

Plankorna är det bästa underlaget, sku bord vara fler av dem

Föötre taar såårt! Satans skoa!

Äntligen framme vid bockabroe

Här känns e som om jag sku ha gått typ 4 km, fast jag egentligen gått 1. Humöret och orken är på botten. Nåjaa, endast 6 km kvar

Fick ett diplom/intyg över att jag e lite pöllö(precis som resten av de 200 som deltog). Nu har jag två! Är dock ganska så säker på att detta var den fjärde upplagan, så int har di riktigt allt på klart tidee i Pedäsi.

Högra fotens skick sisådär ett halvt dygn efter. Blåsan var nästan dubbelt större då den var som värst, och på andra fotens finns också en blåsa på samma ställe som är minst lika stor. Förhoppningsvis så försvinner de lika snabbt som de kom.

Likes

Comments

Glad fredag! Idag blev jag väckt av en postgubbe som ringde på dörren för att leverera mina nya lenkkare som skulle komma först på tisdag så jag var lite oförberedd. Kl. 09.20 dessutom, vilka omänskliga tider dom har på posten. Nåjaa, jag är ju uppe nu i alla fall, vem vet hur länge jag skulle ha sovit annars.

Det känns som om jag uppdaterar den här bloggen väldigt sällan, men liksom det tar typ två timmar för mig att få skrivet ett inlägg(slow one, I know) och dessutom känns det så konstigt att inte lägga upp en massa bilder, jag menar jag är nog medveten om att min blogg ser torrare än torrast ut. Men å andra sidan så ska det här ju inte vara en stylish modeblogg heller. Men nåjaa, ett inlägg i veckan har jag i alla fall siktat på, men jag vet att jag borde skriva fler. Vet inte om det är för att jag vet att folk faktiskt läser som tröskeln är mycket högre att skriva något, men sen igen så tvivlar jag på att alla som läser mina inlägg faktiskt läser hela eftersom att dom kan vara något sjukt långa och flummiga emellanåt, så har du kommit såhär långt, grattis till dig!

Jag tycker att det har varit riktigt härligt sommarväder nu den här senaste tiden för att vara Finland i juni. Våren är ju i och för sig lite sen i år, så det är nu det har börjat grönska ordentligt och jag ÄLSKAR det. Jag skulle bara vilja gå runt och sjunga "nu grönskar det i dalens famn nu doftar äng och lid" överallt jag går, enligt mig skulle det gärna få vara såhär grönt 6 månader om året, men det är ju Finland vi pratar om så man får ju vara nöjd om det ens är 1. Då det är soligt och vacker väder ute, så glömmer jag till och med för en stund att det är något fel med mitt liv. Det känns som om livet är helt OK i alla fall, därför är jag lite orolig om sorgen kommer att komma över mig mer till vintern då det börjar vara minus 10 grader och mörkt nästan hela dagarna och då är jag dessutom i Helsingfors. Det kändes nog på något sätt konstigt att vara till Helsingfors förra veckan, det var väldigt jobbigt att komma fram till lägenheten, precis som jag hade förutspått. Men annars också då jag höll på och städa, tvätta och plocka undan mina saker så var det flera gånger jag tänkte att det här ska jag berätta åt mamma, ska jag ringa och fråga mamma? Det var helt otroligt hur många gånger jag helt omedvetet tänkte på att hon levde. Jag har kind of blivit van med att hon inte är här hemma mera, hon har ju ändå varit borta hemifrån i 8 veckor så man har någotsånär börjat vänja sig med tanken på att hon inte ska vara här, trots att jag fortfarande tänker "att det här måste jag berätta åt mamma sen då hon kommer hem igen". Men då jag är i Helsingfors så är jag ju van med att mamma inte är på plats. Hon ska vara hemma, och jag ska kunna ringa åt henne om jag har något ärende. Det här gissar jag att kommer att vara ännu jobbigare på hösten, speciellt då man är ensam under en längre tid.

Helsingfors visade sig riktigt från sin bästa sida då på lördagen, och jag fick riktigt södern vibbar. Jag tänkte att nog kan man ju ta och turista några dagar i Helsingfors på sommaren då man blir lite äldre, int är det ju ändå som om man gör alla turistiga grejjor då man bor där. Jag såg många barnfamiljer, och jag märker att min längtan efter en egen familj har börjat bli mer påtaglig sedan mamma dog. Det är bara en prince charming som saknas, kunde han inte börja komma ridande på sin vita häst snart? Tänk nu hur mitt liv skulle bli som en average Nicholas Sparks film: first her mother died, but then she lived happily ever after... Näjjdå, int tänkt jag ändå ta och skaffa nån familj under de kommande fem åren i alla fall. Känns som om jag ändå har en del drömresemål och boendeplatser jag skulle vilja uppleva före, men samtidigt har mina drömmar börjat kännas ganska oviktiga och tråkiga sedan mamma dog, men förhoppningsvis kan jag börja drömma igen i något skede.

Och nu kommer.... BILDER!! Tagna från telefonen förra veckan, något måste man ju lägga upp för att få lite mer färg hit till bloggen.

Sommar Helsingfors är bara för vackert. bilden är tagen från Löyly på Ärtholmen. Vet att man inte ser charmen med ett foto, utan detta bör upplevas på plats! Jag fick riktigt storstadsvibbar vid flera tillfällen.

Från Allas som jag inte tidigare varit till på en varm sommardag(int för att jag for in dit men), kul idé annars att föra vattnet och stranden på kanonläge nära centrum.

Råkade gå förbi en sambakarneval också, otroligt mycket folk som ville titta på detta av någon konstig anledning.

Likes

Comments