Inlägget "Att förlora sin mamma som 20-åring" är fortfarande mitt överlägset mest lästa. Jag började med att skriva inlägget i ett word dokument på natten före jag publicerade det. Det var en del grejer jag helt tog bort sedan då jag skrev det egentliga inlägget eftersom att jag tyckte att de texterna var alldeles för utsvävande och personliga. Jag redigerade också de ursprungliga texterna en hel del eftersom att jag tyckte att de var för skit. Nu då jag gick igenom mina dokument i datorn hittade jag dessa anteckningar igen och tyckte att de inte alls var så dåliga som jag kom ihåg. De var faktiskt helt välskrivna och beskriver min situation både då och nu helt bra. Tänkte nu dela med mig av dessa anteckningar, även om deras innehåll kommit upp i bloggen förr också.

***

Cancer är en sån fruktansvärd sjukdom. Den åttonde november 2015 fick jag reda på att min mamma hade fått bröstcancer. Det hade gått drygt två månader sedan jag flyttade hemifrån. Ähh, tänkte jag, ”bröstcancer är väl inte så farligt, de flesta överlever ju det”. Självklart bar jag på en oro, men jag tänkte bara att allt nog skulle ordna sig. Några veckor senare strax innan jul så fick jag veta att cancern spridit sig. Det fanns ingen gräns för alla de tårar som vällde ner för min kind. Mamma försökte trösta mig och sa att allt nog skulle bli bra. Jag blev helt ofantligt rädd, så rädd att jag inte visste hur jag skulle klara mig i Helsingfors när jag visste att mamma var så sjuk som hon var. Så vad gjorde jag då? Jo jag intalade mig bara att allt skulle bli bra, och försökte att inte tänka på att mamma var sjuk. Jag tänkte att det nog inte var så farligt trots allt, att mamma var ett undantag som skulle överleva. Om mamma skulle börja bli sämre så skulle jag ju märka det, då kunde jag pausa studierna och flytta hem igen. Och visst märkte jag då hon började bli sämre, men två veckor senare så var hon också död. Det gick så fort allting, alldeles för fort. Det blev absolut en chock för mig, eftersom att jag var den enda i familjen som inte var tillräckligt realistisk utan bara tänkte att mamma skulle leva i all oändlighet.

Om jag hade fått veta att mamma högst antagligen skulle vara död 18 månader efter att hon fått sin cancerdiagnos skulle jag självklart ha handlat annorlunda. Jag önskar att jag hade kunnat anamma mig hennes sjukdom och det faktum att hon eventuellt skulle dö. Men sen igen, är jag inte säker om jag skulle ha velat leva så länge med vetskapen om att min mamma helt klart skulle dö. Nu levde jag på hoppet, även om det fick överge mig till sist.

Lite pratade vi om det, men det var nog lite. Nu i efterhand så klandrar man sig själv, jag hade gärna velat få svar på en massa frågor. Hur hon förhöll sig till döden, om hon hade några sista visdomsord till oss? För mamma var inte den som pratade om sånt, man var nog tvungen att fråga. Det smärtar också att hon inte efterlämnade några brev eller nåt liknande.

Det känns jobbigt att inte ha någon som man vet att är stolt över en, och det dumma är att jag inte har fattat hur stolt mamma var över mig förrän hon är borta. Det var en så självklarhet att hon skulle vara det, och nu känns det så tomt. Plötsligt blir man tvungen att börja att ta ännu mera ansvar, och man måste börja lära sig att vara stolt över mig själv istället och uppskatta mig själv när mamma inte finns här och gör det.

Jag måste ändå säga att jag känner mig stark. För ett år sedan då jag tänkte på mammas eventuella död, så tänkte jag att då har jag inget att leva för längre. Då finns det ju ingen mening med nåt. Hur ska man ens orka stiga ur sängen? Men jag har orkat mig upp ur sängen varje dag.

Då jag saknar mamma som mest så stänger jag ofta av mina känslor. Det blir för mycket, så jag kan inte hantera det. Som sagt så känns det så ofattbart.

Visst finns det stunder då man bara vill avsluta allt. Tycker att livet ändå är så skit så att det inte gör något fast man skulle gå över vägen utan att kolla ordentligt efter, bara slippa den här enorma saknaden, skulden och sorgen som man vet att man blir tvungen att leva med under hela sitt liv.

I vår familj har vi inte använt oss av orden ”jag älskar dig”, men jag hann ändå säga det till mamma och det är jag evigt tacksam för.


***

Om jag använt mig av alla dessa texter så skulle ju nog inlägget jag skrev för snart 4(!) månader sedan blivit alltför långt, personligt och kanske lite väl detaljrikt med tanke på att jag antog att fler skulle läsa det inlägget jämfört med mina tidigare. Annars känns det nog som om jag nästintill kan dela med sig av allt på bloggen. Jag antar att ens spärrar lite släpper då man väl fått skrivet ett inlägg, publicerat det och märker vilken skön känsla det är. Sedan så är det ju inte så många som läser heller. Skulle jag ha över 1000 läsare per inlägg så skulle jag kanske tänka till en extra gång förrän jag publicerar någonting. Oavsett så är jag glada för alla er som är in hit och kikar emellanåt. Jag tycker jag har en helt passlig mängd med läsare, och visst känns det lite mer motiverande att uppdatera bloggen nu som då då man vet att de e folk som faktiskt läser.

Sedan har jag också planer för att börja blogga om annat än mamma, och lite har jag ju redan bloggat om åsikter och det tyckte jag var kul. Vi får väl se vad jag hittar på här i fortsättningen då i och med mitt utbyte och sånt. Oavsett så kommer nog alltid mamma att vara som den röda tråden här på bloggen, och det tror jag nog inte att jag kommer ifrån nu i första taget i alla fall.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag är som de flesta en person med många åsikter och funderingar. Tidigare gånger då jag haft en stark åsikt gällande ett visst ämne så har jag känt mig triggad för att skriva något - just typ ett blogginlägg, en kommentar, en vlogg eller en insändare, men det är ett stort steg att ta. Jag brukar inte ens våga ge mig in i det anonyma kommentarsfältet på svenska yle. Sen igen så är de fenomenen jag har störst åsikter kring inte heller sådant som är så livsviktigt att jag anser att min åsikt verkligen bör synas och höras. Under årens lopp har till exempel finlandssvenska idrottare som byter till "rikssvenska" i intervjuer med svensk media, antaganden om att rosa är en "flickfärg", svenskspråkiga som väljer att prata engelska med danskar och norrmän och nu senast en eventuell stängning av min gamla lågstadieskola varit sådant som väckt reaktioner hos mig och som jag blivit irriterad på. Mycket av sådant jag blir irriterad på och har åsikter kring har faktiskt att göra med språk och dialekter märker jag nu när jag tänker efter. Hursomhelst när det gäller ämnen som dessa kan jag stå för och argumentera för min åsikt, men annars tycker jag att jag i många fall är relativt neutral. Argumenterar någon tillräckligt bra för sin åsikt håller jag mig på dennes sida, kommer någon annan och säger helt motstridigt med ett ännu bättre argument så kan jag hålla med om vad hen säger också. Detta har jag speciellt märkt på universitetet då jag känner att det som diskuteras inte speciellt är hjärtefrågor för mig, då måste man börja fråga sig själv vad man egentligen tycker och var man egentligen står och det är inte alltid så lätt.

Den senaste tiden har jag lite börjat följa med i vaccindebatten, och nu senast i debatten angående användningen av silvervatten. Jag tycker det är intressant att läsa olika synvinklar på det hela, men samtidigt har jag lite svårt att förstå hur en vaccinmotståndare med all sin makt försöker få alla andra att ändra sin åsikt om vacciner och vill sprida sin propaganda om hur farliga vacciner är. På samma sätt förstår jag inte varför en vaccinförespråkare typ måste idiotförklara vaccinmotståndare och typ tycker att deras barn borde bli omhändertagna för att de är indirekt misshandlar sina barn. Både de som är aktivast vaccinförespråkare och de som är aktivast motståndare blir nästan som en religion. Kan inte folk bara få tycka hur de vill utan att med all sin makt försöka påverka andra och deras åsikter, tänker jag då.

Jag har, som vanligt, lite svårt att veta var jag står i frågan. Med en syster som via hennes studier är lite insatt i läkemedelsbranschen och ganska starkt uttrycker sina åsikter så blir man nästan lite partisk. Egentligen är jag väl inte tillräckligt insatt och påläst för att uttrycka mig desto mer, men yttrandefriheten tillåter mig i vart fall att skriva ner mina funderingar om saken. Min personliga uppfattning efter att ha följt med debatten är bland annat att de som förespråkar användningen av silvervatten och motsätter sig vacciner oftast tillhör samma grupp. Människor som dessa ifrågasätter hela läkemedelsindustrin, och vill hitta alternativa metoder till att bota sjukdomar. Läkemedelsindustrin är i deras mening endast ute efter att tjäna pengar på människors bekostnad. Vaccin är konstruerat att ge bieffekter som allergier och eksem eftersom att detta ger mer pengar till läkemedelsföretagen. Jag kan väl delvis hålla med, så klart finns det en lönsamhet med läkemedelsföretag, men jag har ändå svårt att tänka mig att precis alla forskare och vetenskapsmän i hela världen egentligen är medvetna om hur skadliga vacciner och antibiotika är men väljer att vara tyst endast för pengarnas skull. Jag tänker mig att det ändå finns så mycket mer pengar i om ett botemedel mot cancer hittas, än att ett vaccinerat barn får allergi och därmed behöver allergimedicin. Skulle det exempelvis vetenskapligt kunna framställas att silvervatten faktiskt är mer effektivt än cytostatika vid cancerbehandling så skulle ju såklart det börja användas på sjukhus istället och då skulle ju läkemedelsföretagen tjäna pengar på det i så fall.

Jag är också lite kritisk till de källor som vaccinmotståndare använder sig av, jag har märkt att de ibland kan hänvisa till mer eller mindre propaganda sidor på nätet som endast tar upp skräckexempel och negativa sidor med vacciner. Allt blir på något sätt så svartvitt, vacciner är skit och allt som läkemedelsföretagen säger är propaganda och finns ingen sanning i. Visst, vacciner ger inte något 100% skydd, men det gör det inte om man är ovaccinerad heller. Det jag också uppskattar är läkemedelsföretagens ärlighet, de går offentligt ut med listor på biverkningar och på bipacksedeln kan läsas vilka ämnen som finns i vacciner. Därmed verkar detta inte vara något de vill dölja, och jag har som sagt svårt att tro att deras enda mission i den här världen är att göra pengar. Det är så klart bra att vara kritisk men jag tycker att många vaccinmotståndare absolut inte kan se någonting som skulle vara bra med vacciner, emedan en del vaccinförespråkare å andra sidan inte kan se vad som skulle vara farligt. Jag tänker att det är bäst att vara medveten om att samtidigt som det finns risker med vacciner, så finns det även risker med att inte ta vaccin. Det kan finnas fördelar med silvervatten, men även nackdelar. Okej, ju mer jag skriver desto mer märker jag ändå att jag väl nog typ har en åsikt i alla fall. Jag tänker att åratal nästintill århundraden av forskning inte kan vara helt i stöpet gjort för att utnyttja, styra och undanhålla information från oss människor. Jag tänker att det finns en business med silvervatten också, och att de tillverkarna också vill tjäna pengar. De som forskar om vacciners skador gör det säkert också med en baktanke.

Så jaa, jag litar nog ändå på statliga myndigheter och deras rekommendationer. Samtidigt är det läskigt att man inget vet. Kanske har man i tiotals år vetat om hur cancer botats, men inte agerat för att få in pengar. Kanske skulle mamma ha levt idag, om hon hade fått en alternativ behandlingsmetod. Kanske är det just för att man inte vet som det känns bättre att inte ta några risker. Hade mamma fått en alternativ behandlingsmetod så hade hon kanske dött fortare också. Då THL går ut och varnar för användningen av silvervatten så skulle nog inte jag våga använda mig av det. Jag använder mig i så fall hellre av ingefära, vitlök och citron vid förkylning för jag brukar personligen ändå vilja undvika onödig användning av mediciner. Det skulle behövas fler statligt finansierade forskningar om hur saker och ting egentligen står till, men fram till dess väljer jag ändå att vaccinera mig och äta antibiotika eftersom att det känns mest säkert.

Likes

Comments

Då jag läste i tidningen förra lördagen att de har tänkt stänga min gamla lågstadieskola så blev jag arg, frustrerad och besviken. Jag tänkte bara att nog ändrar dom sig säkert ännu, nog protesterar folk mot beslutet. Visst det kom under veckan ett par debattartiklar i tidningen som jag tyckte var bra och lyfte fram många av mina åsikter också, men jag tyckte det var synd att de inte lyft fram fler av mina åsikter. Det var då jag insåg att ingen annan sitter på precis samma åsikter som jag själv. Vill jag att det ska komma ett debattinlägg som på riktigt lyfter fram alla mina åsikter och synpunkter så måste jag skriva det själv. Dessutom är det bäst att reagera precis efter att beslutet har kommit än att vänta. Det är lite läskigt ändå att skriva ihop någonting och gå ut med det i tidningen under eget namn så att alla kan läsa vad man skrivit. Inlägget har hursomhelst endast kommit till webben ännu så jag vet inte om det kommer att publiceras i tidningen ens, det blir väl i så fall imorgon eller på tisdag. Det är första gången jag gör något liknande och på riktigt engagerar mig i en samhällelig fråga på detta sätt. Jag kände ändå att detta var ett ämne jag brinner för tillräckligt mycket att jag ändå kan stå upp för det om det skulle behövas. Om min gamla lågstadieskola sedan på riktigt stängs om 5 år så vet jag att jag skulle ha ångrat att jag inte ens försökte få fram min åsikt på något sätt, och jag tänker att kommer det tillräckligt många insändare i tidningen så kanske beslutsfattarna omprövar beslutet. Nåväl, här är vad jag skrev:


DEBATT: Behåll Vestersundsby skola!

JULIA WIK -
Bildningsnämnden beslutade enligt ÖT:s artikel (11.11.2017) i majoritet om att Vestersundsby skola ska bort, och att en ny skola istället byggs på Bonäs skolas tomt inom kort.

Argumentet till varför Bonäs skola valdes var att de flesta skolelever får en kortare skolväg då. Jag vill påpeka att avstånden i Jakobstad är korta, avståndet mellan Bonäs och Vestersundsby skola är enligt Google maps avståndsmätning drygt en kilometer.

Argumentet till att stänga Vestersundsby skola för att Bonäs skulle vara bästa stället ”eftersom de flesta bor närmast till Bonäs” är i min mening därmed inte tillräckligt starkt. För en skolelev som bor mitt i centrala Bonäs på Hans Svenskes väg blir avståndet till Vestersundsby skola 1,6 kilometer, vilket i min åsikt är en helt överkomligt lång skolväg. För de som bor i nybyggena bakom Sale är avståndet till de bägge skolorna i stort sett lika långa.

I Jakobstad har man också den senaste tiden satsat på tomter i Vestersundsby-området och lockat med att ”det är nära till skola och daghem”. Inom de närmsta åren kommer det troligtvis finnas ett fortsatt intresse för att bygga här eftersom att det finns gott om skog och mark. Men vill folk flytta eller bygga dit om den anrika skolan försvinner?

För de elever som bor långt bort mot Hällan-Varvet är Vestersundsby den närmsta skolan, och ditåt byggs också en del nytt. Skolvägen till Bonäs skola skulle för dem alltså bli drygt en kilometer längre, om vi nu ska tala om avstånd.

De elever som bor långt bort mot Baggholmen och Björnviken kunde slussas till Kyrkostrands skola istället, dit de till och med får en kortare skolväg än till Bonäs skola. Av stadens alla skolor så är Vestersundsby bäst placerad. Där finns fotbollsplan, rink, skidspår, naturstigar och skog. Skolan tillhör Jakobstads äldsta, den stod klar 1913, och har sedan utökats med två byggnader från 1933 och 1983. Varför inte satsa på att behålla historiskt viktiga skolor istället för att bygga nya?

Mitt förslag för att även kunna inhysa de elever som kommer från Bonäs och ändå bygga någonting nytt är att riva den näst äldsta byggnaden för att göra plats för en mer modern och ändamålsenlig byggnad.

Byggnaden inhyser i dagsläget endast fyra klassrum, och hade åtminstone på min tid sunkiga toaletter nere i källaren. Den nya byggnaden borde i så fall naturligtvis anpassas för den lantliga miljön och kunde till utseendet inspireras av den tidigare byggnaden, men den kunde istället inhysa fler klassrum och utrymmen med moderna lösningar.

I artikeln nämns också att det endast skulle börja sex elever i Vestersundsby förskola till hösten. Visst, skolan är just nu elevmässigt i underläge men med tanke på nybyggena i området samt områdets popularitet bland många småbarnsfamiljer så tror jag inte att det under de kommande 10 åren varje år endast kommer att vara knappa tio förstaklassare från upptagningsområdet.

För 14 år sedan då jag började ettan var vi kring 45 förstaklassare och det gick diskussioner huruvida Vestersundsby skola borde utvidgas för att kunna inhysa alla elever som gick över dess kapacitet. Bara för att skolupptagningsområdet just nu upplever en svacka så innebär inte det att så skulle vara fallet i flera år framöver.

Tänk om, tänk rätt!

Här är alltså byggnaden som jag anser att kunde rivas för att göra rum för en ny, mer modern skola.

Jag får sen se om jag får någon respons på mitt inlägg, och om jag rentutav får mersmak för att fortsättningsvis engagera mig och skriva debattartiklar i tidningen. Man får ju vara beredd på att det kan komma någonting negativt, men ska jag vara helt ärlig har jag svårt att tro att det kommer någonting överhuvudtaget. Jag är ändå glad att ÖT i stora drag behöll mitt ursprungliga inlägg som det var, och inte kortade ner det.

Likes

Comments

Jag minns inte om det var mamma som ringde till mig eller om det var jag som ringde upp henne den där söndagen, 8 november för två år sedan. Det hade varit en stressig och innehållsrik dag på alla sätt och vis. En kompis hade blivit rånad på sin väska på en sitz efterfest, och i den väskan fanns i princip precis allt. Så det var polisbesök och samtal hit och dit för att få fixat allt som behövde fixas. Speciellt då på natten då väskan försvann var det kaos, och vi visste inte riktigt hur vi skulle bära oss åt. Vi for väl och sova först en 6-7 tiden på morgonen till min dåvarande lägenhet. Nog om det. Då jag pratade med mamma i telefon hade jag med andra ord en hel del att berätta, men jag märkte att hon inte riktigt tog in det jag sa. Hon hörde, men hon lyssnade inte. Jag hade märkt den senaste tiden sedan jag hade flyttat att hon inte riktigt hade något att fråga av mig. Då jag berättade något lät hon inte så intresserad heller. Det här var något som jag var väldigt irriterad på just då. I efterhand kan jag tänka mig att det att mamma inte lät intresserad eller frågade något om mitt liv var för att hon högst antagligen hade funderat på att berätta det hon skulle berätta för mig tidigare också och visste inte riktigt hur hon skulle gå till väga.

Vi pratar en stund och jag har väl berättat mitt om den innehållsrika dagen. Då börjar hon säga någonting om att ja oså ska jag ju till Vasa på operation här om nån vecka. Jag bara: va, varför ska du dit? Mamma: nå jag har fått hede förskräcklig bröstcancer som all kvinnor tycks få. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera. Jag blir typ arg och lite förvånad på samma gång. Samtidigt är jag osäker på hur jag bör reagera. Jag hade bott hemifrån i drygt två månader och påbörjat mitt eget liv, jag orkade helt enkelt inte bry mig så mycket om vad som hände på hemmaplan. Av olika anledningar var jag väl inte riktigt mammas största beundrare vid det här tillfället. Jag minns att jag tänkte: det måste ju låta som om jag bryr mig i alla fall. Visst brydde jag mig, men det var liksom bröstcancer. Hur många kvinnor överlever inte bröstcancer? Min första tanke då hon berättade var typ att nu får ju jag det säkert också nångång då jag blir äldre eftersom att både fammo och mommo haft det tidigare också.

Så länge det bara var bröstcancer kändes det på något sätt lättare att ta in. Jag kunde berätta åt folk i min omgivning att min mamma hade fått bröstcancer. Det kändes inte som så stor grej, det var ju bara bröstcancer liksom. Om jag bara hade vetat då under det telefonsamtalet att mamma inte lever två år senare hade jag säkert handlat annorlunda. Jag hade högst troligen flyttat hem igen för att vara hos henne, eller i alla fall rest hem betydligt oftare. Men på ett sätt kanske det var bäst att inte veta. Att leva ett och ett halvt år i förnekelse och på annan ort samt intala sig själv att ens cancersjuka mamma nog kommer att bli frisk är kanske bättre än att leva bredvid henne sida vid sida och veta att hon kommer att dö. Jag tror att det senare skulle ha varit betydligt värre för mitt psyke. Dessutom hade jag ju så bråttom, jag ville få färdigt studierna snabbt snabbt. Det var ju en delorsak till att jag handlade som jag gjorde. Nu i efterhand kan jag inte riktigt förstå varför. Nu tvingas man leva med en massa skuldkänslor och det är ju såklart jobbigt, men skulle jag ha varit hemma med henne så skulle säkert andra skuldkänslor ha uppkommit istället. Klart det finns rätt och fel, och klart att jag hade kunnat göra mycket annorlunda. Jag har också funderat på om jag hade kunnat få henne att leva något år till genom att följa med hennes kost, uppmuntra henne till motion, minska hennes stress och bara vara där hos henne och göra henne sällskap. Det kommer jag aldrig att få reda på...

Det var ju alla helgons dag i helgen. På alla helgons dag tidigare år har jag och mamma brukat gå till gravgården och sökt efter släktingars gravar att tända ljus på. Jag minns att mamma kom ihåg fel varje år var dedär gravarna låg. Hon sa en sak och jag sa en annan, något år gav vi också upp för vi hittade helt enkelt inte. Jag minns också att mamma sa att hon inte skulle våga fara till gravgården ensam i mörkret om inte jag hade varit med, att hon tyckte det var kusligt på något sätt. Därför känns det så hemskt att det är där hon ligger, men jag är inte rädd för gravgården på det sättet. Det är ju först nu man faktiskt börjar gå igenom högtider utan att hon är på plats. Att istället gå till hennes grav för att tända ljus kändes liksom bara så fel på alla sätt och vis. Snart ede jul, hujedamej.

Mammas grav på alla helgons dag

Likes

Comments

Nu har ett halvår gått. Man kan ju inte precis säga att tiden går fort när man har roligt, utan det är väl bara att konstatera att tiden går oavsett vad. Det var Valborgsmässoafton. En högtid som på många sätt varit en favorit under min barndomstid eftersom att vi alltid har haft en speciell tradition i vår familj då vi ätit middag i ett annat rum som vi bara gör just den dagen om året. Mamma fixade bra mat. Vi brukade äta räkor, dricka mjöd, grilla korv i spisen, äta tzatziki, vitlöksbatong och se på Valborg från Åbo i TV:n. Samma sak varje år, men jag gillade det. Denna valborgsmässoafton skulle på alla sätt bli annorlunda. Mamma hade slutat öppna ögonen och hade rosslande andning. Andningen var av sådant ljud att jag tänkte att det här ljudet glömmer jag aldrig. Hon hade fyllts på vätska, och på kvällen bestämdes det att hon inte längre skulle få någon dropp. Vi hade med oss mjöd och struvor, och drack och åt samtidigt som vi tittade på Valborg i Åbo från TV:n. Hörseln är det sista som överger en människa, och vi hade också berättat åt mamma att på vappen kommer vi med mjöd och firar som vi brukar enligt bästa förmåga. Så hon måste ha vetat vad som föregick. På sjukhuset sa de att det är omöjligt att spekulera hur länge hon kan ligga i det skick hon var, vissa har legat i en vecka till och med sa de. De sa också att det inte heller var omöjligt att hon skulle öppna ögonen igen. Men i och med att läget ändå var så pass kritiskt så bestämde vi oss för att pappa skulle sova/vaka under natten, medan vi for hem för att sova för att eventuellt vaka nästa natt. Klart man tänkte tanken att det inte behöver bli några fler nätter, men om det blir så ville man i alla fall vara utvilad. Jag och min syster for hem och sova. Pappa skulle ringa henne om läget ändrades, och vi skulle hämta upp mommo på vägen för att sedan ta oss till sjukhuset. Vi hann väl sova knappt en timme, min syster kom och väckte mig. "Vi måst fara, nog kommer du väl med?" För att vara helt ärlig så var jag osäker på om jag ville vara med, men det kändes som om jag ändå var tvungen. Vi börjar klä på oss fort. Några minuter senare ringer telefonen igen. Det är pappa: "Det är över nu, ni behöver inte komma hit längre". Jag och min syster kramar varandra, men förstår nog egentligen inte vad som hänt. Klockan var väl 00:25 och det hade hunnit bli första maj.

Pappa kommer hem med mammas grejer i en påse. Berättar om hur fridfullt hon somnat in. Bara ett lugnt andetag och så var det över. Det känns skönt att veta att hon inte hade några plågor, eller att hon började yla och hade dödsångest eller liknande. Jag vågade aldrig fråga mamma om hur hon såg på döden och om hon var rädd för att dö. Men jag kan tänka mig att hon inte var rädd, även om hon säkert var led allt hon kommer att missa - att inte kunna finnas till för oss döttrar, bli pensionär, resa mera, få barnbarn osv. Samtidigt som det såklart lite grämer en att man inte var på plats då hon dog så känns det ändå skönt på ett sätt. För ska jag vara helt ärlig så är jag inte helt säker på om jag skulle ha klarat av att se det. Vi såg ju ändå henne i kistan tre dagar efter. Fyfan det var jobbigt, men hon var så himla fin. Hon hade ett leende över sina läppar och såg så fridfull ut. Samtidigt som jag storgrät så utbrast jag flera gånger "åh va ho e gullo, ho e så fin". Hon såg inte ut som faffa som var så ihopskrynklig och sjuk att man inte ens kände igen honom. Mamma hade sina vackra drag kvar, hon var så klart gul, men det innebar också att hon inte såg så blek och död ut. Jag stök henne över pannan och lag en ros bredvid hennes huvud. Vi tog ingen bild, mamma var så fin så vi hade helt bra kunnat fotografera henne i kistan. Det hade på det sättet inte känts obehagligt att se bilden i efterhand. Men sen igen tror jag att det var mamma som sa till mig nångång att man inte ska fota folk då de är döda, utan komma ihåg dem som de var istället. Bilden av henne lever i mitt synfält ändå. Andningen och harklandet hon hade på valborgsmässoafton då? Det var turligt nog glömt redan dagen efter.

Valborg hur vi tidigare har firat kontra Valborg detta år. Detta är sista bilden av mamma, även om hon bara syns i bakgrunden

Jag har funderat på vad det är som jag saknar allra mest med mamma. Saknaden är på många sätt så obeskrivligt stor att man inte kan greppa den överhuvudtaget. Därför blir man ibland och fundera om man faktiskt saknar henne överhuvudtaget. När jag är i Helsingfors känns det ibland som om jag saknar min mommo och syster mer påtagligt, emedan sorgen över mamma känns mer konstig och ogreppbar. Det värsta med att mamma dog har jag kommit fram till att nog ändå är den sociala och biologiska biten. Man har en mindre att ringa till, en mindre att prata med, en mindre att diskutera med, en mindre som faktiskt är intresserad av ens liv. Och ingen heller som gör bra, god mat inom familjen längre. Sedan är det svårt att acceptera att jag inte har en biologisk mamma längre, åtminstone inte en som är vid liv. Mina biologiska band till övriga i min närhet har blivit färre. Man känner sig i en utsatt social position på många sätt. Jag har aldrig haft många nära vänner, och inte heller har jag någon stor släkt. Därför märks det så tydligt när någon som tidigare haft en så stor plats i ens umgängeskrets bara försvinner och inte längre är där. Det finns ju heller ingen som någonsin kommer att kunna ersätta min mamma. Jag ser ändå inte på mig själv som en moderslös kvinna precis. Jag känner inte att det att mamma har dött hittills har präglat och påverkat mig på ett desto mera märkbart sätt. Det är väl det att det liv man levt tidigare på något sätt känns meningslöst och bortglömt. Att ens barndom aldrig någonsin kommer att komma tillbaka, det är det som är jobbigast. Och det blev väldigt definitivt på en gång. Men jag vill ändå försöka minnas, minnas hur vi levde, minnas vad vi gjorde. Jag vill kunna berätta för mina barn om hur deras mommo var och föra henne vidare som om även de kände henne.

Likes

Comments

Det har gått en tid sedan jag bloggade sist. Det känns som om jag har haft så fullt upp den här senaste tiden med allt möjligt att det helt enkelt bara inte blivit av. Det har varit tent och en massa inlämningsuppgifter hit och dit. Sedan jag sist bloggade har jag gått och blivit 21. Jag måste säga att för varje år man åldras tar det alltid typ 1 år att förlika sig med den ålder man är i, så jag som typ just vant mig vid att vara 20 måste nu börja vänja mig med att jag är 21. Det är väl bäst att bara mentalt börja ställa in sig på 30 redan så att det inte blir någon större chock sen.

Stockholmsresan jag och min syster gjorde på vår födelsedag var för övrigt riktigt bra. Man kunde bara vara, och behövde inte fundera så mycket kring hur saker och ting förändrats. Skulle vi ha firat vår födelsedag ensam i Helsingfors respektive Åbo så skulle säkert vi ha börjat tänka och minnas en massa. Jag menar inte att man ska blanda bort sina känslor med att göra något helt annat, men i det här fallet var nog det bästa ändå. I och med att mamma fyllde år så tätt inpå, och måndagen 25:e redan var en jobbig dag så skulle det kanske ha blivit lite mycket att fira födelsedagen helt ensam utan program. Jag är så otroligt tacksam över att jag har min syster, trots att det inte finns någon jag bråkar så mycket, intensivt och högljutt med som henne så finns det heller ingen annan som jag kan prata med och vara med på samma sätt som med henne. Tidigare var det alltid min syster och mamma som jag pratade med om saker som berörde mitt liv samt mina olika konstiga funderingar. Nu är det ju typ bara min syster.

Det känns som om jag börjat sakna mamma mer intensivt den senaste tiden. Jag vet inte om det är för att jag börjar ha hemlängtan efter att ha varit i Helsingfors i nästan 6 veckor, för att jag mer och mer börjar acceptera det som hänt eller för att jag här i Helsingfors känner mig så otroligt ensam i mitt sörjande.

Jag har funderat på hur man skulle beskriva hur det är att komma tillbaka till en gammal bekant miljö igen efter att ha varit med om något tragiskt som kommer att förändra ens liv för alltid. På ett sätt känns det som om man vore en brottsling som just blivit frisläppt från fängelse(inte för att jag vet hur det känns, men jag kan inbilla mig). Folk undviker ens blick, undviker att prata med en och vissa undviker att hälsa. Och om någon väl pratar med en så gör dom allt för att inte i misstag heller "råka" snubbla över på samtalsämnet som jag anser att de mer än gärna skulle få snubbla in på. Visst finns det undantag, och de människorna har verkligen visat att de är bra, fina och empatiska människor. Men jaa, ibland får man bara en känsla att man gjort något olagligt, något fel som folk inte riktigt kan acceptera. Det kan irritera att folk som skickat fina saker på Facebook eller Whatsapp i somras nu låtsas som ingenting. Det visar bara på något sätt hur lite det som skickas i text verkligen betyder. Det är lätt att skriva "jag bryr mig om dig och tänker på dig, du är stark", men om man i verkligheten sedan låtsas som ingenting så är nog de där texterna bara tomma ord.

Jag som tidigare känt mig stark vet inte om jag känner mig så stark längre. Nog klarar jag liksom mig men saker och ting har börjat kännas lite mer hopplöst. Det kan i och för sig vara för att det att jag inte lever ett så värst glamouröst liv för tillfället gör att jag inte orkar på samma sätt som i somras då jag fick vara ledig och tänka på mig själv. I somras gav jag mig själv också mer beröm och var mer stolt över mig själv. Det var liksom mer "wow, Julia, tänk att du kan njuta av god mat efter det som har hänt", "tänk att det kan vara så fridfullt att gå i naturen" "tänk att du kan vara så glad utåt trots att du är så ledsen inombords" osv. Nu känns det mer som om det har gått så lång tid så man borde ha gått vidare, man borde orka precis lika mycket som alla andra och det man har varit med om är egentligen ingenting då man tänker på hur dåligt de som på riktigt mår dåligt kan må. Med glamouröst liv menar jag att kandiskrivande, stress, inlämningsuppgifter och tentläsning väl inte är det bästa man kan göra för att ta hand om sin egen hälsa. Jag skrev min första tent för hösten i tisdags. Plötsligt när jag skriver kommer en bild av mamma och mig i Fäboda en varm sommardag in i mitt synfält. Hon känns så otroligt levande och jag sitter bara och gråter tyst för mig själv för jag kan inte fatta att hon är borta. Mamma har på något sätt börjat kännas mer levande den senaste tiden. Den bilden av mamma som var skallig och bar peruk är inte den bilden jag får i huvudet då jag tänker på mamma längre. Jag vet inte om det är först nu som grejer man inte gjort sedan mamma dog börjar kännas mer påtagliga på något sätt. Tidigare har man klarat av att skjuta undan sina känslor lite, men det känns inte lika enkelt längre. Nå jag hoppas i alla fall att det här bara är en tillfällig dipp, och att det blir bättre efter att jag har fått komma hem. Och jag verkar ju ännu enligt planen att blir det för mycket, blir det för jobbigt så skjuter jag upp det till nästa år.



Ps. Min lägenhet är nog relativt städad och har varit det till och från i några veckor. Jag har bara inte kommit mig för att fota några bilder än, men jag ska nog göra det ännu i höst.

Ytterst seriös och vacker födelsedags-selfie av oss.

Passade på att fota oss i Cirkus photobooth

Likes

Comments

Det har varit en liten speciell dag idag, denna dag - 25 september - har under alla mina tidigare levnadsår varit dagen då mamma fyllt år. Jag funderade ett tag om jag skulle göra något speciellt på hennes födelsedag eller bara låta det vara. Det är liksom så konstigt, det är ju hennes födelsedag men samtidigt så fyller hon inte år längre. Skulle jag ha varit i Jakobstad så skulle jag högst antagligen ha tänt ett ljus vid hennes grav o kanske fört dit lite blommor, men sen igen vet jag inte om man liksom ska fira, minnas eller bara försöka glömma. Jag bestämde mig ändå för att jag ville göra nånting. Så idag har jag lagat makaronilåda och bakat en chokladkaka. Makaronilåda har alltid varit en av mina favoriträtter som mamma gjort. Hon har ju förklarat till mig hur jag ska göra och så, men min blir nog ändå aldrig lika bra som hennes. Och kaka är någonting som jag tycker passar bra att laga om man vill fira någon eller någonting på nåt sätt.

Så länge jag höll på och laga mat och bakade i köket så lyssnade jag på Tomas Ledin, mammas favoritartist. Mamma hade sett honom live flera gånger och min förhoppning var att vi nångång skulle gå på hans spelning tillsammans innan han blir alltför gammal och lägger av. Inte hade jag liksom tidigare tänkt att det var mammas tid som egentligen var så begränsad, Ledin är ju ändå liksom 65 vid det här laget. Nåjaa, hursomhelst så fyller jag och min syster år på lördag och vi tänkte dra till Stockholm på weekendresa. Då jag såg att Tomas Ledin skulle ha en show där så tänkte jag bara att vi måste ju fara på det då vi en gång är där. Lite för att hylla mamma liksom, men samtidigt också för att vi aldrig har sett honom live tidigare. Så nu har vi biljetter dit. Jag är ju lite halvt uppväxt med hans musik, vi brukade ofta spela hans skivor när vi åkte längre sträckor med bilen och sådär. Vi spelade också Ledin för mamma bara någon timme innan hon somnade in. Vi hade en stund då vi i familjen berättade åt henne att hon inte behöver kämpa längre utan bara kan släppa taget. Då lag jag på en Ledin låt, dessvärre hade jag inte spotify premium så det blev bara en slumpmässig låt som jag inte hört tidigare. Hursomhelst så var det som om mamma reagerade, och kände igen rösten. Det var ett fint känslomässigt ögonblick, även om det var väldigt svårt att greppa och ta in där och då. Då var det typ lite skämtsamt som om; "nämen ska vi ta o pass opå o lägg opå liiti Ledin nu så vaar hon ju säkert glad."

Något annat jag gjort idag är att jag omvandlat mammas Facebookkonto till en minnessida. Det är annars något jag tänkt göra hela sommaren, så därför kom jag och tänka på att jag borde göra det idag då det vore hennes födelsedag. Jag trodde att det skulle ta länge från att man skickade in ansökan om konvertering till minnessida fram till att kontot faktiskt blev en minnessida. Men det tog väl typ 1 timme för kontot att ändras om till en minnessida så det gick fort.

Nu ikväll har jag dessutom pratat med både pappa och mommo i telefon i sammanlagt typ en och en halv timme, så det var helt skönt att prata med någon hemifrån trots att jag inte kunde ringa åt mamma som jag egentligen hade velat göra. Med andra ord kan man påstå att denna dag gått i mammas tecken på olika sätt, och det tyckte jag att den fick göra också. Första födelsedagen efter en persons bortgång tycker jag ändå att man kan uppmärksamma på något sätt. Sen om jag håller på och bakar och fixar ännu då mamma skulle ha fyllt 72 så blir det kanske lite överdrivet. Fast sen igen så är det ju int som om jag gör det för att hon sku kännas mer levande eller någå sånt, utan jag sku nog säga att det är mer för att hylla att hon skulle ha fyllt år. Nog firar man ju liksom Runebergs födelsedag med tårta varenda år också. Och det är ju aldrig fel att hitta orsaker för att baka kaka och laga lite godare mat på en vanlig måndag heller. Men vi får se hur jag gör nästa år och om det rentav var en ny tradition som såg sitt nya ljus här idag. Hursomhelst så går nu en lite tyngre och mer annorlunda dag nu mot sitt slut.

En så otroligt fin drömlik bild på henne. Då jag ett par dagar efter mammas död började gå igenom vilka kort och bilder det fanns på henne som kunde användas på minnesstunden så var jag ganska kolugn till en början och kollade igenom en hel massa bilder. Men så dök den här upp och så började jag stortjuta, hon var så fin och söt på bilden och jag kunde bara inte fatta att hon var borta. Bilden är tagen hösten 2013 vid Bockabroe i Kiisk, lyckligt ovetandes om att hon skulle ha så få år kvar att leva.

Dagens meny. Mammas födelsedag bör uppmärksammas, tycker jag.

Likes

Comments