Det har gått en tid sedan jag bloggade sist. Det känns som om jag har haft så fullt upp den här senaste tiden med allt möjligt att det helt enkelt bara inte blivit av. Det har varit tent och en massa inlämningsuppgifter hit och dit. Sedan jag sist bloggade har jag gått och blivit 21. Jag måste säga att för varje år man åldras tar det alltid typ 1 år att förlika sig med den ålder man är i, så jag som typ just vant mig vid att vara 20 måste nu börja vänja mig med att jag är 21. Det är väl bäst att bara mentalt börja ställa in sig på 30 redan så att det inte blir någon större chock sen.

Stockholmsresan jag och min syster gjorde på vår födelsedag var för övrigt riktigt bra. Man kunde bara vara, och behövde inte fundera så mycket kring hur saker och ting förändrats. Skulle vi ha firat vår födelsedag ensam i Helsingfors respektive Åbo så skulle säkert vi ha börjat tänka och minnas en massa. Jag menar inte att man ska blanda bort sina känslor med att göra något helt annat, men i det här fallet var nog det bästa ändå. I och med att mamma fyllde år så tätt inpå, och måndagen 25:e redan var en jobbig dag så skulle det kanske ha blivit lite mycket att fira födelsedagen helt ensam utan program. Jag är så otroligt tacksam över att jag har min syster, trots att det inte finns någon jag bråkar så mycket, intensivt och högljutt med som henne så finns det heller ingen annan som jag kan prata med och vara med på samma sätt som med henne. Tidigare var det alltid min syster och mamma som jag pratade med om saker som berörde mitt liv samt mina olika konstiga funderingar. Nu är det ju typ bara min syster.

Det känns som om jag börjat sakna mamma mer intensivt den senaste tiden. Jag vet inte om det är för att jag börjar ha hemlängtan efter att ha varit i Helsingfors i nästan 6 veckor, för att jag mer och mer börjar acceptera det som hänt eller för att jag här i Helsingfors känner mig så otroligt ensam i mitt sörjande.

Jag har funderat på hur man skulle beskriva hur det är att komma tillbaka till en gammal bekant miljö igen efter att ha varit med om något tragiskt som kommer att förändra ens liv för alltid. På ett sätt känns det som om man vore en brottsling som just blivit frisläppt från fängelse(inte för att jag vet hur det känns, men jag kan inbilla mig). Folk undviker ens blick, undviker att prata med en och vissa undviker att hälsa. Och om någon väl pratar med en så gör dom allt för att inte i misstag heller "råka" snubbla över på samtalsämnet som jag anser att de mer än gärna skulle få snubbla in på. Visst finns det undantag, och de människorna har verkligen visat att de är bra, fina och empatiska människor. Men jaa, ibland får man bara en känsla att man gjort något olagligt, något fel som folk inte riktigt kan acceptera. Det kan irritera att folk som skickat fina saker på Facebook eller Whatsapp i somras nu låtsas som ingenting. Det visar bara på något sätt hur lite det som skickas i text verkligen betyder. Det är lätt att skriva "jag bryr mig om dig och tänker på dig, du är stark", men om man i verkligheten sedan låtsas som ingenting så är nog de där texterna bara tomma ord.

Jag som tidigare känt mig stark vet inte om jag känner mig så stark längre. Nog klarar jag liksom mig men saker och ting har börjat kännas lite mer hopplöst. Det kan i och för sig vara för att det att jag inte lever ett så värst glamouröst liv för tillfället gör att jag inte orkar på samma sätt som i somras då jag fick vara ledig och tänka på mig själv. I somras gav jag mig själv också mer beröm och var mer stolt över mig själv. Det var liksom mer "wow, Julia, tänk att du kan njuta av god mat efter det som har hänt", "tänk att det kan vara så fridfullt att gå i naturen" "tänk att du kan vara så glad utåt trots att du är så ledsen inombords" osv. Nu känns det mer som om det har gått så lång tid så man borde ha gått vidare, man borde orka precis lika mycket som alla andra och det man har varit med om är egentligen ingenting då man tänker på hur dåligt de som på riktigt mår dåligt kan må. Med glamouröst liv menar jag att kandiskrivande, stress, inlämningsuppgifter och tentläsning väl inte är det bästa man kan göra för att ta hand om sin egen hälsa. Jag skrev min första tent för hösten i tisdags. Plötsligt när jag skriver kommer en bild av mamma och mig i Fäboda en varm sommardag in i mitt synfält. Hon känns så otroligt levande och jag sitter bara och gråter tyst för mig själv för jag kan inte fatta att hon är borta. Mamma har på något sätt börjat kännas mer levande den senaste tiden. Den bilden av mamma som var skallig och bar peruk är inte den bilden jag får i huvudet då jag tänker på mamma längre. Jag vet inte om det är först nu som grejer man inte gjort sedan mamma dog börjar kännas mer påtagliga på något sätt. Tidigare har man klarat av att skjuta undan sina känslor lite, men det känns inte lika enkelt längre. Nå jag hoppas i alla fall att det här bara är en tillfällig dipp, och att det blir bättre efter att jag har fått komma hem. Och jag verkar ju ännu enligt planen att blir det för mycket, blir det för jobbigt så skjuter jag upp det till nästa år.



Ps. Min lägenhet är nog relativt städad och har varit det till och från i några veckor. Jag har bara inte kommit mig för att fota några bilder än, men jag ska nog göra det ännu i höst.

Ytterst seriös och vacker födelsedags-selfie av oss.

Passade på att fota oss i Cirkus photobooth

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det har varit en liten speciell dag idag, denna dag - 25 september - har under alla mina tidigare levnadsår varit dagen då mamma fyllt år. Jag funderade ett tag om jag skulle göra något speciellt på hennes födelsedag eller bara låta det vara. Det är liksom så konstigt, det är ju hennes födelsedag men samtidigt så fyller hon inte år längre. Skulle jag ha varit i Jakobstad så skulle jag högst antagligen ha tänt ett ljus vid hennes grav o kanske fört dit lite blommor, men sen igen vet jag inte om man liksom ska fira, minnas eller bara försöka glömma. Jag bestämde mig ändå för att jag ville göra nånting. Så idag har jag lagat makaronilåda och bakat en chokladkaka. Makaronilåda har alltid varit en av mina favoriträtter som mamma gjort. Hon har ju förklarat till mig hur jag ska göra och så, men min blir nog ändå aldrig lika bra som hennes. Och kaka är någonting som jag tycker passar bra att laga om man vill fira någon eller någonting på nåt sätt.

Så länge jag höll på och laga mat och bakade i köket så lyssnade jag på Tomas Ledin, mammas favoritartist. Mamma hade sett honom live flera gånger och min förhoppning var att vi nångång skulle gå på hans spelning tillsammans innan han blir alltför gammal och lägger av. Inte hade jag liksom tidigare tänkt att det var mammas tid som egentligen var så begränsad, Ledin är ju ändå liksom 65 vid det här laget. Nåjaa, hursomhelst så fyller jag och min syster år på lördag och vi tänkte dra till Stockholm på weekendresa. Då jag såg att Tomas Ledin skulle ha en show där så tänkte jag bara att vi måste ju fara på det då vi en gång är där. Lite för att hylla mamma liksom, men samtidigt också för att vi aldrig har sett honom live tidigare. Så nu har vi biljetter dit. Jag är ju lite halvt uppväxt med hans musik, vi brukade ofta spela hans skivor när vi åkte längre sträckor med bilen och sådär. Vi spelade också Ledin för mamma bara någon timme innan hon somnade in. Vi hade en stund då vi i familjen berättade åt henne att hon inte behöver kämpa längre utan bara kan släppa taget. Då lag jag på en Ledin låt, dessvärre hade jag inte spotify premium så det blev bara en slumpmässig låt som jag inte hört tidigare. Hursomhelst så var det som om mamma reagerade, och kände igen rösten. Det var ett fint känslomässigt ögonblick, även om det var väldigt svårt att greppa och ta in där och då. Då var det typ lite skämtsamt som om; "nämen ska vi ta o pass opå o lägg opå liiti Ledin nu så vaar hon ju säkert glad."

Något annat jag gjort idag är att jag omvandlat mammas Facebookkonto till en minnessida. Det är annars något jag tänkt göra hela sommaren, så därför kom jag och tänka på att jag borde göra det idag då det vore hennes födelsedag. Jag trodde att det skulle ta länge från att man skickade in ansökan om konvertering till minnessida fram till att kontot faktiskt blev en minnessida. Men det tog väl typ 1 timme för kontot att ändras om till en minnessida så det gick fort.

Nu ikväll har jag dessutom pratat med både pappa och mommo i telefon i sammanlagt typ en och en halv timme, så det var helt skönt att prata med någon hemifrån trots att jag inte kunde ringa åt mamma som jag egentligen hade velat göra. Med andra ord kan man påstå att denna dag gått i mammas tecken på olika sätt, och det tyckte jag att den fick göra också. Första födelsedagen efter en persons bortgång tycker jag ändå att man kan uppmärksamma på något sätt. Sen om jag håller på och bakar och fixar ännu då mamma skulle ha fyllt 72 så blir det kanske lite överdrivet. Fast sen igen så är det ju int som om jag gör det för att hon sku kännas mer levande eller någå sånt, utan jag sku nog säga att det är mer för att hylla att hon skulle ha fyllt år. Nog firar man ju liksom Runebergs födelsedag med tårta varenda år också. Och det är ju aldrig fel att hitta orsaker för att baka kaka och laga lite godare mat på en vanlig måndag heller. Men vi får se hur jag gör nästa år och om det rentav var en ny tradition som såg sitt nya ljus här idag. Hursomhelst så går nu en lite tyngre och mer annorlunda dag nu mot sitt slut.

En så otroligt fin drömlik bild på henne. Då jag ett par dagar efter mammas död började gå igenom vilka kort och bilder det fanns på henne som kunde användas på minnesstunden så var jag ganska kolugn till en början och kollade igenom en hel massa bilder. Men så dök den här upp och så började jag stortjuta, hon var så fin och söt på bilden och jag kunde bara inte fatta att hon var borta. Bilden är tagen hösten 2013 vid Bockabroe i Kiisk, lyckligt ovetandes om att hon skulle ha så få år kvar att leva.

Dagens meny. Mammas födelsedag bör uppmärksammas, tycker jag.

Likes

Comments

Här har det inte varit så mycket liv den senaste tiden. Fast egentligen har det ju aldrig varit något liv här överhuvudtaget. Jag hade tänkt skriva ett inlägg just då jag kom till Helsingfors, och samtidigt ladda upp bilder på min nystädade lägenhet. Problemet är bara att den inte är städad... ännu. Så det inlägget får vänta ett tag till.

Det började bra då jag kom till Helsingfors. Min underhyresgäst hade minsann städat undan efter sig, och allt såg i princip ut som då jag lämnade lägenheten(lite bättre till och med). Jag måste nog säga att jag har haft en fantastisk tur med de båda hyresgäster jag haft. Dessutom hade hon lämnat en chokladplatta åt mig då jag kom hit, så jag blev riktigt glad måste jag säga. Men sen så skulle jag ju börja plocka upp mina grejer från förrådet. Och visst, jag var duktig på att plocka upp dem från förrådet. Desto sämre har jag dock varit på att plocka och sortera det som fanns i alla lådor och påsar tillbaka på sina platser. Så allt har varit lite huller om buller här sedan jag kom hit och började stöka ner. Men det innebär väl att allt är som det brukar egentligen. Inte för att jag trivs i oordning och kaos, men jag har bara en tendens att få det att se väldigt stökigt ut runt omkring mig helt enkelt. Nåjaa, senast innan veckan är slut så ska jag ha städat här åtminstone.

Hursomhelst, första intrycket av Helsingfors var rätt så bra men det höll dessvärre inte så värst länge. Jag behöver ju inte gå in på detaljer men kan väl säga så mycket som att omgivningens reaktioner tydligen inte slutar att förvåna mig. Jag borde ju vara van vid det här laget kunde man tro, men jag hade kind of tänkt att saker och ting skulle vara annorlunda då jag kom tillbaka till Helsingfors. Fast egentligen är det kanske jag själv som är anledningen till att jag blir så besviken och nedstämd också. Jag menar jag borde ju liksom inte förvänta mig eller förstora upp något i förväg heller.

Nog om det, det känns som om man småningom börjar komma igång med sina rutiner här. Hittills känns det förvånansvärt lätt att vara här. Jag trodde typ att varje grej jag gjorde här skulle bli ett sånt där "det här har jag inte gjort sedan mamma dog" och "hit har jag inte varit sedan mamma dog" osv. Men förvånansvärt lite tänker jag ändå på mamma då jag är här. Självklart tänker jag på henne varje dag, men ändå inte 24h om dygnet. Fast mamma har ju på det sättet aldrig varit en del utav mitt studieliv heller. Men måste dock erkänna att jag hittills säkert 10 gånger har tänkt att jag ska ringa och fråga/berätta till mamma nånting. Fast sen tänker jag bara strax efter; nämen just ja, det går ju inte hon är ju död. Så jaa, inte är det ju lätt och inte skulle jag heller påstå att jag mår bra men det går. Jag mårar opå som det heter så fint på ren och skär österbottniska. Och tacka vet jag fammo och mommo som funkar ganska bra som stand-in då man har "dryyft ett mamm" och vill ringa hem.

Jag har helt sjukt mycket grejer som jag ska ha gjort i höst. Det är liksom så mycket att jag liksom inte får grepp om det överhuvudtaget. Som tur är så ska jag ju vara här ett år till ännu så då jag tycker att det känns som om jag har lite för mycket så tänker jag bara att om int jag orkar göra det nu så går de ju alltid att spara till nästa höst. Kanske inte den mest tidseffektiva planen, men tror ändå att den är mest nyttig för mig för tillfället. Imorgon ska jag på jobb. Jag var lite osäker på hur mycket jag skulle jobba nu under hösten, inte minst för att det var tanken på att jobba så mycket som möjligt som gjorde att jag var borta från mamma för mycket i våras. Hursomhelst så är det inte något jag kan ändra på nu, och jag har vikarierat på dagis redan i slutet av maj så därför behöver det inte bli nå såndär "första gången sedan mamma dog"-grej heller. Som ett väldigt stort plus kan jag ju också nämna att dagiset jag skall till imorgon finns i bottenvåningen på huset där jag bor så jag behöver liksom bara ta hissen ner till jobbet. Inte illa va. Så ja, jag hoppas att det kommer att gå helt bra. 

Jaja, nu skulle jag måsta få något vettigt till stånd innan Idol börjar. Wish me luck, I am gonna need it.

Likes

Comments

Jag kan inte fatta att det börjar bli höst redan. Vart tog den här sommaren vägen liksom? Då i maj då mamma dog så trodde jag att det här skulle bli den längsta sommaren ever, men nejjgo. Tiden har bara runnit iväg under ens fötter, och man har inte hunnit springa med. Det är så mycket jag hade tänkt göra den här sommaren som jag inte ens nära hunnit med. Sen så har det ju inte heller riktigt varit någon sommar att tala om här uppe i Österbotten.

Idag började jag lite sortera mina kläder, som jag egentligen tänkte göra redan i maj. Ett problem med mig är ju dock att jag har så svårt för att slänga saker. "Men den här tröjan hade jag ju på den första skoldagen i åttan, den kan jag ju inte slänga" Skulle jag nånsin använda den igen då? Nej, skulle inte tro det... Nåjaa, man måste intala sig själv att en kastad tröja är redan ett steg i rätt riktning åtminstone. Det känns liksom bara så onödigt på något sätt att det man packat upp ur kappsäcken från Helsingfors nu ska börja packas ner igen. Har jag använt mig av allt jag tog med då? Näe, in ens hälften. Alla saker har bara bidragit till en enorm röra i mitt rum som har gjort städningen ännu svårare och jobbigare att ta itu med. Så jaa, på ett sätt känns det skönt att kunna packa ner alla grejer och föra dem till Helsingfors igen, även om jag bävar inför att återvända dit och helst bara skulle stanna hemma och strunta i allt vad studier heter. Får bara hoppas att det löser sig någorlunda. Det är ju bara drygt tre månader, och så är det jullov så det borde jag väl klara av. Sedan är det ju tänkt att jag ska dra iväg till Bergen på utbyte, men även det börjar kännas lite onödigt "prackot" just nu.

Under den här sommaren så har jag jobbat tre veckor. Det betyder att jag har varit ledig typ nästan 15 veckor. Vad har jag uträttat för underverk under de här veckorna då? Absolut ingenting känns det som. I början av sommaren började jag fundera om jag skulle skriva ner vad jag gör varenda dag för att jag knappast kommer att komma ihåg det om 10 år. Dessutom kunde det vara intressant att veta vad jag gjorde sommaren efter att mamma dog. Okej, jag har ju skrivit lite blogginlägg, och på det sättet dokumenterat lite vad som pågått. Men nu i efterhand ångrar jag något otroligt att jag inte orkade skriva något mer om min vardag. Jag har ju i och för sig aldrig varit den piggaste och mest livskraftiga typen som uträttar en massa mirakel varje dag. Och sen när man tänker på det så har det kanske inte varit prio ett att städa hela huset den här sommaren heller, även om det var planen så länge mamma ännu levde. Jag tycker ändå att jag gärna hade fått uträtta något mer, jag menar även om jag inte började rensa upp i källaren så kunde jag ju ha till exempel fört dagbok över varje dag istället. Men nu får jag väl acceptera att det blev såhär. Till och med i träningen har jag också sackat efter. I början av sommaren var jag fint igång, men sedan då jag började jobba och de vardagliga rutinerna man lyckats uppbygga uteblev så började träningen sacka efter också. Nu intalar jag mig att jag kommer igång då jag flyttar tillbaks till Helsingfors igen och har börjat fundera ifall jag borde ha ett mål uppställt(ex. halvmaraton), men vi får nu se hur det blir med den saken.

En annan sak är det här med bloggen. Jag hade inbillat mig att jag skulle skriva cirka 2-3 inlägg i veckan. Har det blivit så? Nej, inte ens nära. I och för sig hade produktionen kunnat stanna av redan efter ett inlägg också, så allt över det borde jag väl egentligen vara nöjd med. Men jaa, själva tiden den här sommaren har gått sjukt fort. Samtidigt börjar det dock kännas som om det var ett bra tag sedan mamma levde. Visst kommer jag fint ihåg det som hände i våras, men det börjar liksom kännas väldigt avlägset på något sätt.

Samtidigt vet jag att jag inte borde klandra mig själv för att jag varit lat den här sommaren också. Visst, jag har varit mycket ledig. Men huvudsaken är väl ändå att jag har lyckats satsa på mig själv och må bra, göra saker jag gillar och istället skjutit upp det tråkiga. Skulle jag ha gjort en massa hushållssysslor 3h om dan så skulle jag sannerligen vara mer slut och utled på livet också, eftersom det är sådant jag inte tycker om att göra(vem gillar nu det? vill ändå poängtera att jag nog uträttat en del hushållssysslor men kanske inte så mycket som kunde förväntas av "en som är ledig"). Dessutom så går en dag så otroligt fort. Man hinner ju knappt stiga upp ur sängen förrän man ska ner till den igen. I vår släkt har vi ändå lite sådan typ av mentalitet "att man lite ska skämmas om man inte utför någonting vettigt" och " man ska aldrig tycka att man är färdig eller duktig för det finns alltid mer att uträtta". Så jaa, det slipper jag dessvärre inte ifrån, så lite skäms jag nog och är lejd mig själv för visst kunde jag ha gjort mycket mer. Men det måst jag väl bara ta och leva med helt enkelt. Så ett råd till mig själv inför nästa sommar - ha inga, absolut inga "det här och det där och sådant här ska jag göra för du blir bara besviken då du inte gör det ändå. Ta sommaren som den kommer istället.

Likes

Comments

Då jag fick reda på att mammas cancer spridit sig så fick jag en rädsla att bli helt ensam och utelämnad. Att alla i familjen kommer att tas ifrån mig, och jag kommer att stå ensam kvar. Lustigt nog frågar jag mig om det är detta som påbörjats nu, vi var nämligen tvungna att ta bort Mossi igår (eller Mozart som vi egentligen döpte honom till men aldrig använt oss av). Katten som funnits med sedan jag var 7 år. Ännu en familjemedlem borta. Jag har varit rätt så deppig ända sedan jag kom hem från det sista lägerjobbet i söndags. Att se katten som man växt upp med och funnits med i över halva ens liv successivt bara bli sämre och sämre gör en bara nedstämd. Nej, inte han också. Vem är näst på tur? Det känns som om delar från min barndom bara plockas bort en efter en.

Jag har gråtit en hel del för Mossis skull. Några skulle kanske säga att "det är ju bara en katt". Och visst, om katten hade dött för t.ex. tre år sedan då faffa och mamma ännu levde så hade kanske också jag tyckt att det bara är en katt, fällt en tår och gått vidare. Nu däremot så känns varje förlust så tuff, i synnerhet då denna var tvungen att komma så nära tätt inpå mamma. Man har ju tyckt att huset har varit tomt här på dagarna då mamma inte varit här, och resten varit i jobb. Att katten funnits kvar har ju gjort hela stället mer bekant, och man har fått höra något ljud här åtminstone. Nu är det slut med det också. En del kanske tänker "att det är väl bara att skaffa en ny katt", men det är dessvärre inte aktuellt för vår del. Så jaa, måste säga att det känns väldigt konstigt att inte ha en katt längre. Det tar nog ett tag innan man vänjer sig vid tanken att man varken har mamma eller husdjur kvar i livet. Tänk hur fort livet förändras om man tänker på hur det såg ut för ett halvår sedan.

Det var ju ändå bra att vi for och avlivade den. Jag höll på att bli galen då den låg här hemma sjuk. Natten till igår sov jag väl en knappa 4h och steg upp varje gång katten började jama. Kroppen började bete sig på liknande sätt som då mamma bara blev sämre och sämre. Den var på helspänn och kunde inte slappna av. Jag var trött i skallen och bar konstant en orolig känsla i magen. Därför känns det nu skönt att katten fick somna in när det väl hade gått så långt. Men klart jag funderar på om vi kunde ha räddat honom och fått honom att leva längre bara vi hade varit lite mer uppmärksamma. Efter att mamma dog så måste jag säga att jag inte orkade bry sig så mycket om katten, vilket jag lite kan ångra nu Han började ju ändå bli gammal, 13 år, så man var ju beredd på att han skulle komma att kola vippen förr eller senare. Det som jag ändå skulle säga att är mest ledsamt med att katten dog är tidspunkten och omständigheterna omkring. Att man igen måste börja vänja sig vid nya saker i ens omgivning, och att ingenting nånsin kommer att bli som förut. Så för att komma över att även katten är död så får man väl bara bita ihop och intala sig själv att man alltid kan skaffa en ny katt i framtiden nån gång om man vill.

Det har nog varit lite av en hatkärlek mellan katten och mig. Först när han var kattunge så älskade jag honom över allt annat. Sedan blev han äldre och vild, började pissa inomhus, bet och rev en, då stod jag knappt ut med honom. Ett tag i livet då jag var som mest "leid" honom så typ längtade jag efter att han skulle försvinna från vår familj. Sedan blev han dock lite lugnare av sig då han blev äldre, och blev lite mer av en kelkatt, så då började jag gilla honom igen. Det är nog närvaron av honom som har känts trygg, utan att man har tänkt på det. Man har liksom tagit för givet att katten ska gå omkring och lunka här i huset. Att han ska komma springande till dörren då man kommer hem, att han ska skrapa på fönstret då han vill in, att han ska komma och lägga sig på en då man inte vill. Allt sådant försvinner nu också.

Katten in action!

Jag var själv till veterinären i måndags, och hon rekommenderade då avlivning. Jag hade då varit borta från katten i en vecka och var inte riktigt redo att avliva honom där och då helt ensam. Mossi hade ändå en del energi kvar, han bara vägrade äta och hade blivit ordentligt mager. Vi tvångsmatade honom en del på måndagskvällen men det hjälpte inte. Han samarbetade inte och det var nästan omöjligt att få honom att öppna munnen så vi gav upp. Dessutom så blev han bara tröttare och tröttare, och orkade inte ens dricka längre. Vi for till veterinären igår på eftermiddagen igen. Kattens sjukdom var väl egentligen njursvikt + andra värden i kroppen som antingen var alldeles för höga eller för låga. Jag har dock en annan teori. Mossi är väl den enda här i huset som så öppet sörjt mamma, han har gått runt i vrår och rum och jamat konstigt, man har märkt på honom att han blivit orkeslös och slö, ja lite deprimerad helt enkelt. Katter förstår nog mer än man tror. Min teori är att hans sorg, aptitlöshet och tröttsamhet efter mamma ledde till att de njurproblem som han haft tidigare började spöka igen. Med andra ord så påstår jag att han sörjde ihjäl sig. Mossi och mamma blev väl ett litet team där på slutet. Hon var ensam hemma med honom på dagarna i över ett år så de umgicks mycket på tu man hand. Dessutom så var det oftast mamma som släppte ut och in honom på nätterna samt gav honom mat. Man kan väl se dem som ett lite gammalt och gaggigt hopsvetsat par. Efter att den ena har dött, så tar det inte länge förrän nästa dör.

Mossi och mamma. Två viktiga individer som nu tagits ifrån mig på väldigt kort tid.

Jag måste bara försöka intala mig att det att Mossi dog såhär tätt efter mamma leder till att det ännu tar ett bra tag innan en människa i min närhet dör nästa gång. Annars blir nog livet lite för orättvist för att jag ska orka med. Jag orkar inte nu med någon mer död och sorg. Det gör en bara så deppig, nedstämd och ledsen. Liksom ett dödsfall(och ett djurdödsfall) kan jag någotsånär hantera, men ytterligare ett eller två... Nej, det blir nog för mycket.

Låt oss nu ha fått vår beskärda del av kakan!

Likes

Comments

Vill bara rikta ett stort tack till alla er och alla de fina kommentarer, reaktioner och meddelanden som jag fick på mitt förra inlägg. Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat tro att inlägget skulle få så stor spridning och uppmärksamhet. I skrivande stund har inlägget närmare 2000 läsare, vilket jag tycker är helt otroligt!

Jag var lite osäker på om jag skulle publicera inlägget överhuvudtaget, men jag är glad att jag gjorde det. Först var tanken att jag skulle skriva ett liknande inlägg efter två månader, sedan sköt jag upp det till 10 veckor som jag sköt upp till tre månader då jag fick nog och tänkte: skriver jag int he nu så får he vara oskriva! Det är nu kanske inte det bästa jag skrivit rent språkmässigt, men det behövde nu inte vara ett så värst välformulerat inlägg heller. Det var också svårt att veta i vilken ända man skulle börja då jag skulle skriva inlägget. Jag kunde säkert ha skrivit en text som vore tre gånger så lång, men jag var ju tvungen att korta av det någonstans. Nu i efterhand har jag kommit på en del som jag borde ha tagit med, men det kan ju sparas till ett senare inlägg. He får vaa såtee nu!

Lyckat var det ju dessutom då jag såg att Gerd, mammas namn, råkade ha namnsdag igår. Så det var rätt bra timing ändå från min sida. Idag var vi annars och beställde gravsten, vi har haft våra åsikter lite isär här i familjen, men vi kom överens till sist och jag tror nog att slutresultatet blir riktigt bra och att också mamma skulle ha gillat den!

Återigen stort tack för alla styrkekramar och kärlek ni gett mig, det värmer något otroligt. Det gav mig ett inre lugn på något sätt, att se att det faktiskt var så många som brydde sig trots allt. Både mina tårkanaler och fransförlängningar fick sig nog en ordentlig törn igår med tanke på all saltvattenbildning som rann ner för mina kinder. Men det var mestadels glädje- och tacksamhetstårar som kom tack vare alla era fina kommentarer. TACK!

Såhär glad blev jag över all den positiva respons jag fick!

Likes

Comments

Idag 1 augusti är det precis 3 månader sedan min mamma gick bort. Kvinnan som är anledningen till att jag finns. Min kvinnliga förebild och min trygga punkt i livet är nu borta. Det är ännu ofattbart. Ibland kommer allting bara över mig på en gång. Hur kan mamma vara död? Det är ju omöjligt, det måste bara ha varit en otäck dröm.

Jag kommer mycket väl ihåg när jag gick i dagis, jag var väl en 4-5 år och vi lyssnade på sången ”Jag ska måla hela världen lilla mamma”. Jag började gråta och kunde inte sluta, jag tyckte sången var så sorglig. För även fast sången handlade om solsken, blommor och målarfärg så blev jag något ofantligt rädd och allt jag kunde tänka på var att mamma någongång skulle dö och tas ifrån mig. En rädsla jag kom att bära med mig hela livet, och här sitter jag nu 15 år senare utan mamma. Jag kan fortfarande inte förstå hur det blev såhär.

Den senaste tiden har varit turbulent, det har minst sagt varit en väldigt annorlunda sommar. Tiden har nog ändå gått förvånansvärt fort, och inte har man ens nära hunnit göra allt det man tänkt. Sinnesstämningen, alla tankar och känslor går upp och ner. Från att vara helt förtvivlad till att genuint kunna skratta inom loppet av en timme. Vad som har förvånat mig är bland annat omgivningens förhållningssätt. Människosläktet verkar tydligen vara rätt så dåliga på att hantera död och sorg. De vanligaste hanteringssätten bland våra vänner och bekanta har nämligen varit att undvika att ta kontakt eller att ta kontakt men bete sig som om allt är precis som förr och ingenting skulle ha hänt. Nu när jag väl kommit över den chocken och börjat inse hur människor är funtade så blir jag mer förvånad och tacksam om någon faktiskt säger eller frågar någonting. Så tack till alla er!

Jag saknar mamma så mycket att det gör ont. Jag saknar hennes mat, att höra hennes röst och att diskutera, fundera och prata med henne. Det är mer än en gång per dag som jag kommer på något som jag skulle vilja fråga av henne. Det var som om hon hade svar på allt, och hade hon inte svar så gissade hon eller hittade på ett svar. Fast det kom vi fram till först när vi blev äldre min syster och jag, att allt som mamma sa inte visade sig stämma. Mammor borde inte få dö i förtid, de har ett så stort inflytande i deras barns liv. När de dör så lämnar de ett väldigt stort tomrum efter sig. Som kvarlevande blir man väl då tvungen att börja fylla upp det tomrummet själv. Börja vara stolt över sig själv i stället, börja tycka att man är duktig och presterar någonting bra men också tänka: Nu skulle mamma ha varit stolt. Eftersom att jag känner mamma så pass bra, så kan jag ändå tänka: Vad skulle mamma ha sagt? Vad skulle mamma ha tyckt? Hur skulle hon ha reagerat på det där?. På det sättet hålls mamma ändå ständigt levande i mina tankar. Och för evigt lever hon vidare i mitt hjärta, men också i mina ansiktsdrag och i mina sätt att vara. Jag har nu två dagar i rad tittat på svenska deckare på TV, inte för att jag nödvändigtvis skulle vilja utan för att jag vet att mamma skulle ha tittat, trots att hon skulle ha sett samma filmer 3 gånger tidigare. Jag vill liksom föra henne vidare på något sätt. Jag hoppas också att jag börjar likna henne mer då jag blir äldre. För även då mamma låg på sjukhuset och var gul och skrynklig i ansiktet så var hon så otroligt vacker och fin.

Jag är 20 år, på pappret anses jag väl vara vuxen. Samtidigt som jag märker att jag bör börja ta ett betydligt större ansvar i mitt liv, så känner jag mig ibland så liten, ynklig, ensam och svag. Som ett litet barn som omöjligen kommer att klara sig utan sin mamma. Jag har väl den senaste tiden trots allt upplevt en hel del som många andra 20-åringar inte har. Jag har burit och sänkt ner två kistor i graven inom loppet av två år. Jag har varit tvungen att gå igenom mammas alla tillgångar, och få pengar på kontot som jag egentligen inte vill ha. Jag har varit tvungen att gå runt på gravgårdar och googlat runt för att hitta den perfekta gravstenen till mamma. Jag kommer att vara tvungen att meddela mammas brevvän i England sedan 30 år tillbaka, att nu är tyvärr er kontakt över. Dessutom så kommer jag att vara tvungen att städa bort största delen av mammas kläder och saker, och det är inte lite det. Plus en massa annat som man inte ens tänker på att man måste göra. Vem är jag egentligen då mamma inte finns kvar? Det känns som om det liv jag levt tidigare bara försvinner, och jag måste börja om från början. Allting känns som sagt fortfarande så ofattbart, vilket gör hela processen väldigt svår att hantera. Att den där Stockholmsresan vi gjorde tillsammans efter studenten skulle bli vår sista resa. Att den där gången vi var och handlade tillsammans till Halpa-Halli i mars och köpte nya kärl till min porslinssamling skulle bli den sista gången vi handlade. Att de där kokta äggen hon gjorde på påsklördagen skulle bli den sista måltiden hon tillagade. Tänk, hur livet kan ändras fort. Man blir liksom inte klok på livet ibland och alla de prövningar som man ständigt tycks utsättas för.

Jag och mamma konstaterade flera gånger att bilden till vänster blev en riktigt bra bild av oss. Därför var det ingen tvekan om vilken bild jag skulle välja då jag valde att gå ut på sociala medier med att min mamma gått bort.

Den andra bilden är bland de sista bilderna som togs av oss. Den borde vara från augusti 2016, på bostadsmässan i Seinäjoki och mammas peruk håller på att flyga av.

Jag måste ändå medge att jag känner mig stark. Stark för att jag hittills orkat leva helt bra, utan att falla igenom. Stark för att jag faktiskt kan njuta av livet ibland. Stark för att jag hittills orkat stiga upp ur sängen varje morgon. Samtidigt tror jag att man i min ålder har en väldigt stark framtidstro. Jag tänker att det här liksom inte kan vara allt med livet, det måste ju finnas något mer. Livet måste ju kunna bli bra ännu. Om inte annat så måste jag försöka leva för mammas skull. Hon skulle inte för någonting i världen ha velat att jag skulle kasta bort mitt liv bara för att hon är borta. För även om jag inte tror på ett liv efter döden, så inbillar jag mig ändå ibland att hon vakar över mig och det kan kännas lite betryggande för stunden.

Mammas död har medfört att jag nog fått en större respekt för döden. Livet kan vara över i nästa sekund om man inte är tillräckligt försiktig och uppmärksam. Jag har blivit rädd för att jag själv kommer att bli sjuk, för på vilket sätt skulle jag förtjäna att leva? Samtidigt innehar jag inte samma rädsla för döden som jag har haft tidigare. Om min egen mamma, mitt eget kött och blod, har klarat av att dö. Ja, då fan måste jag nog också klara av det då den dagen kommer.

Men nu måste jag koncentrera mig på att försöka leva!

Mamma, tack för jag får leva! Tack för alla visdomar och lärdomar! Tack för min trygga och fina barndom!

Tack för allt!

Likes

Comments