Hej på er fina ni,

en del undrar väl vad som hände med mitt bloggande? Låt mig säga såhär, det får vara en no-pressure blog, så det kommer inlägg lite ibland. Vardagslivet är väl inte så intressant för de flesta, omfattar skola+träning i princip haha.

Skolan är i full gång nu i alla fall, hade mitt slutprov i Latin 1 i onsdags bland annat. Älskar ju latinet så är väldigt taggad för Latin 2! Annars rullar väl att på i vanlig ordning, går fint helt enkelt :) Försöker balansera det sociala livet på det och träffa folk vilket är så energigivande! På bilden över ser ni mig och Alice. Hon är en utbytesstudent från Frankrike detta år och så gullig! Jag, hon och Frida var på Vetekatten i söndags och tog en fika.

Supermysigt och trevligt! Annars har jag haft en bra start på året, är fylld av energi och glädje! Känns bra. I övrigt håller jag ju på med körkortet just nu, planen är att ta det i Maj någon gång så är i fullfärd med att ta körlektioner. Om två veckor är det dags för risktvåan (halkbana) och sen måste jag nog börja plugga teori... men det blir kul!

Nåja, tänkte att det kunde vara trevligt med ett litet "hej jag lever"... Är ju fullt upp så därför kan jag inte skriva så ofta som jag önskat så uppdateringar lite nu och då får bli bra.

Hoppas allt är fantastiskt mer er och att ni får en bra helg, kramis

Likes

Comments

Hej kompisar! Känns urkul att blogga igen, med annat fokus... har saknat att skriva och visa bilder! I och med att jag slutade blogga blev jag även väldigt dålig på att ta bilder under hösten, något som naturligtvis ändrades över jul när vi var på Bali och i Singapore! En fantastisk resa, har så mycket upplevelser att ta med in i det nya året!

Därför tänkte jag dela med mig av lite bilder - det är nog för många att lägga upp i ett inlägg så de får väl komma lite då och då. Dessa är från våra äventyr i Ubud!

Vi var i Monkey Forest i Ubud - och jag ÄLSKAR apor. Hade velat ha en som husdjur. Tror de kände att jag tycker om dem då en casually satte sig på min axel... hur söt? Mysigt värre.

En dag var vi även vid ett vattenfall, supercoolt! Jag fick bland annat gunga bredvid vattenfallet, och tog massor av obligatoriska bilder... bjuder på denna som visar skräckblandad förtjusning haha.

En regnig morgon körde vi ett yogapass på Yoga Barn! Ubud är känt för att vara ett yogamecka så det var härligt att prova det där. Vi gjorde vinyasa yoga, som faktiskt var mer aktiv en vanlig yoga. Jag har inte kört så mycket innan utan varit lite skeptisk, men det var härligt! Hela stället var ett hälsofreak som jags dröm, och efter passet åt vi en jättegod frulle på deras kaffe. En härlig morgon!

Vi besökte också ett ställe där de gjorde kaffe. Bali är känt för ett speciellt kaffe som är gjort av bönor som ätits av mårdar, alltså ett djur. Det är alltså processat genom deras mage... kallas för luwak coffe. Vi fick testa det och massa andra kaffe och tesorter. Jag som både älskar kaffe och te tyckte detta var superkul! Dock är kaffet godare hemma... just saying.


Det var lite bilder från Ubud, där vi var i 5 dagar. Jag tyckte det var en mysig stad, men tyvärr regnade det ganska mycket. Det är ju regnsäsong i Asien just nu, så det var väl vad man förväntade sig. Härliga äventyr i alla fall!

Hoppas allt är bra med er alla och tack för all kärlek på förra inlägget. Kram!

Likes

Comments

Jag är ledsen att jag inte har bloggat på så länge, men anledningen till varför jag slutade så abrupt var för att jag verkligen ville ha en chans att bli frisk. Nu ska jag sammanfatta min resa och sedan ska vi blicka framåt, en gång för alla :)

I Maj 2014 flyttade en demon in i min hjärna. Den berättade för mig att jag var tjock och borde gå ner i vikt. Till en början var det ganska oskyldigt - jag, som efter vägde 63 kg till mina 163 cm, hade lite att ta av, och därför så möttes jag av uppmuntringar från min omgivning. Demonen fick mer självförtroende och sa åt mig att börja träna och räkna kalorier. Sen gick det bara utför.

Mer och mer vikt försvann, och demonen växte sig starkare. Jag förlorade min mens hösten 2014 och blev inkallad till skolsyster våren 2015, med krav att gå upp i vikt om jag skulle få fortsätta springa och få åka till USA. Jag blev därför normalviktig för att få åka iväg, vilket hade varit min dröm så pass länge.

Väl i USA blev jag sjukare än någonsin. Jag började springa långdistans seriöst och åt verkligen inte tillräckligt. Kring andra människor hetsåt jag men om jag var hemma åt jag inget alls. Min kropp skrek efter energi. Ingen mat, långa löppass och mycket intryck tärde hårt på kroppen. 5 kg gick jag ner under året, och var därmed på min lägsta vikt på 44 kg. Om inte mina föräldrar hade kommit när de kom i Juni, kunde det gått mer utför än vad det gjorde.

Jag började äta igen, med press från mina föräldrar. Men ångesten tickade på. Jag hade köpt en fitBit i USA vilket tog min ätstörning ett steg längre - jag blev helt enkelt manisk med hur mycket jag rörde på mig och hur mycket kalorier jag förbrukade. Hösten som följde hemma i Sverige var en av de värsta perioderna i mitt liv. Jag var så ångestdriven, försökte förtvivlat få ihop mellan 25000-30000 steg per dag för att förbruka så mycket energi som möjligt för att jag skulle kunna äta. Jag hade panikattacker frekvent och hade alltid fullständig kontroll.

I Mars kom vändningen, när jag inför vår Alpresa bestämde mig för att ta av armbandet. En del av ångesten släppte, och jag mådde faktiskt helt okej fram tills sommaren när mina rutiner rubbades igen. Än en gång började jag kontrollera maten. Jag mådde inte bra, igen. Då bestämde jag mig för att fan, nu ska jag faktiskt bli frisk.

Jag vet inte när jag insåg att min kropp faktiskt mår bättre. Jag vet inte om det var när jag faktiskt äntligen började lägga på mig muskelmassa, eller om det var när jag kunde ligga hemma en hel dag i sängen när jag var sjuk, eller när vi reste i Skottland och inte rörde så mycket på oss men ändå åt normalt. Men jag vet, att nu mår jag bra.

Demonen har flyttat ut. Tillfälligt? Svårt att säga. Men det känns annorlunda denna gång. Jag mår så bra. Jag är lycklig. Tacksam. Det har varit en lång resa hit, men nu är jag här.

I 3,5 år hade jag en demon i hjärnan. Jag har gråtit av matångest i en taxi i Las Vegas, jag har legat på marken i Wien och skrikit under en panikattack, jag har travat av och an på tunnelbaneperronger tusentalsgånger och jag har tränat av tvång. Mitt mål för 2017 var att må bra igen. Nu startar jag 2018 på nytt, friskt sätt. Jag är stark och fylld med självförtroende. 

Jag slutade blogga i och med att jag bestämde mig. Jag behövde distansera mig från allt det sjuka och alla tvång, för mycket av det som skrevs på den bloggen var när jag mådde som sämst. Därför har jag skapat en ny blogg, den här, och den kommer inte att handla om min ätstörning. Den är en bit av min identitet, men den identifierar inte mig. Den har format den nya person jag är idag, men är inte längre en aktiv del av min person.

Så välkommen till min nya blogg. Den kommer handla om mitt friska liv och vardag och allt vad det innebär. Hoppas ni hänger med även här. Tack för allt stöd jag fått från vänner, familj, främlingar och bekanta under de senaste året. Det betyder allt.

Kram

Likes

Comments