Nu ska jag tipsa er om ett riktigt gött och svettigt intervallpass med medellånga-långa intervaller.
Totalt 45-50 minuter med uppvärmning, men det känns som 20. Går lika bra att köra ute som inne. På bandet är det såklart enklare att hålla koll på fart och tid. Jag föredrar nog intervaller på bandet, så länge det inte är långa intervaller.
Uppvärmning i 10 minuter och sedan kör man igång med s.k pyramidintervaller.

1 min - 2 min - 3 min - 4 min - 5 min - 4 min - 3 min - 2 min - 1 min

Vila hälften av den tiden du springer emellan varje intervall, jag kände att 1,5 min var tillräckligt när jag sprang som längst. Men ta 2 min om du känner att det behövs. Min puls kom ner till 110 i vila så kände att det var onödigt lågt ett tag och då tog jag bara en lite kortare vila. Huvudsaken är att du jobbar upp mot maxpuls, håller där en stund och sen går ner i puls igen osv. Var över 190 i puls många gånger och det känns så jäkla gött efteråt.
Lite tyngre pass då man faktiskt är på bandet i ca 45 minuter, men hitta ditt tempo och ta bort intervallen på 5 min i början.
Jag körde mellan 12-17 km/h på bandet, beroende på vilken intervall jag körde. Good luck!!

Lots of Love

See more - INSTAGRAM

Gillar

Kommentarer

Då har man sprungit Göteborgsvarvet för tredje året i rad. Gick in med inställningen till att köra på ordentligt, så länge det kändes bra. Och höll tummarna för att hälsporren inte skulle kännas av. Startgrupp 4 och där skulle jag visa att jag hörde hemma. Det kändes ändå helt ok överlag, men tyckte inte riktigt konditionen var som den brukade.

Fick en sluttid på 1:40 som såklart är jättebra, men jag som tävlingsmänniska vill ju bara bli bättre och bättre.
Sprang 2 minuter snabbare förra året....vilket stör mig. Men andningen/konditionen/orken var inte 100 idag. Dagsformen var inte perfekt helt enkelt och det kändes definitivt tyngre än senast. Men däremot måste jag säga att min kropp var såååå stark, alltså har inte ont nånstans!? Varken i höft, fötter, lår eller någonting. Hade kunnat springa längre? Hade kunnat gå ut och springa nu utan problem, vilket jag inte brukar känna. Men just där och då var jag ju död pga att orken inte fanns. Men inte alls så sliten som jag brukar känna mig efteråt. SÅ SKÖNT. Alla löppass har gjort sitt med andra ord. Synd bara inte orken fanns där samma dag. Hade ju varit kul om båda kändes bra samtidigt någon gång :)
Men jag ska vara nöjd!!!

Sov väl runt 10 timmar i natt och laddade sedan upp med en rejäl frukost bestående av gröt med bär, kaffe, varm croissant, apelsin och berocca + resorb. Strax innan 12 åkte vi in, med pendeln. Jag var så taggad och redo!! Hade taggat upp med musik hemma och kände mig lugn med tanke på att kroppen känts bra och att denna distansen inte känns superlångt efter att ha sprungit Marathon, har inte samma respekt/"rädsla" för det.
Starten gick redan vid 13:13 i grupp 4 vilket var så skönt, att komma iväg i tid och i en grupp där de håller bra jävla tempo, äntligen.

Väntade på denna kämpen efter målgången. Fatta att han aldrig sprungit mer än en mil innan och får kramp i båda benen, men ändå springer in på tiden 1:46, helt otroligt!!! Mer stolt och imponerad av brorsans prestationen än min egna idag, haha. När jag springer fram och kramar om honom så är det första han säger "detta gör jag aldrig om", hahah!
Jag fattar det helt, men jag är revanschsugen till nästa år redan nu :P Så kul att vi gjorde det tillsammans en gång i alla fall!!

Tempo: 4:45 min/km vilket motsvarar 12-13km/h (kanske säger er något mer). Medelpuls låg på 176 och en maxpuls på 189. Tiden blev alltså 1:40:24.

Ändå så otroligt go känsla efteråt!!!! Och vilket folkfest det är, som vanligt. Fantastiskt!!
Just det, såg typ alla som jag visste skulle kolla på mig. Vilket var så oroligt roligt. Dessutom helt utspridda, guld!!
Mamma, Emilia och morfar var med som support och de såg mig på 3 ställen. Slottskogen vid starten och sen i slutet vid Linne! Irma hejade vid Eriksberg, några familjekompisar peppade mig vid Lindholmen, Rebecca vid kungsport och Linda & Erika vid Götaplatsen. Alltså såååå klockrent, och jag hörde och såg allihopa! ASSÅ TACK, det gör så mycket va.

Lots of Love

See more - INSTAGRAM

Gillar

Kommentarer

Jag vet att många av er är nyfikna på att höra mer, medan andra kanske är trötta på tjatet om marathon nu hehe.
Men för mig är det så stort och mäktigt och jag vill därför dela med mig av en mer detaljerad sammanfattning av min upplevelse av loppet.

Klockan ringde vid 07 i söndags, vi gick ner och åt frukost på hotellet. Hade ingen aning om vad som väntade, men det blev bra trots att jag egentligen kanske hade önskat både gröt och grovt bröd. Men det fick bli 2-3 ägg, 2 mackor, croissant, kaffe och en stor skål med yoghurt och granola. Laddade också upp med magnesium, reosrb och berocca. Strax efter 8 gick vi mot start och det blev 2 km promenad. Solen var påväg upp, luften var sådär perfekt krispig och kylig. Men oj vilken bra känsla jag hade i kroppen, jag blev så taggad!! Paris, jag är redo för dig.
Strax innan 9 stod jag vid min startgrupp, hade gett tröjan till mamma och pappa. Så stod i tights, underställströja och T-shirt. I skuggan var det kallt, men i solen var det skönt. Jag ställe mig i solen. Musiken pumpade på, man kunde känna alla männikors förväntningar och pepp. För att driva tid kollade jag på folks skor och kläder, haha. Något måste ha blivit fel för vi startade inte förrän 10 (fatta att stå där, helt stilla i en timme i några grader, ingen skön uppladdning!!). Start skulle alltså skett 9.30. Men bara att gilla läget och fortsätta kolla på allas skor haha. Såg en del med samma modell som jag, det kändes bra.

0-10K
Äntligen, runt 10 släppte de iväg oss. Efter en gemensam nedräkning med klappar så var vi igång. Paris, här kommer jag!!!
Mamma och pappa hejade på mig redan vid 2 km och sedan vid 4 km. Här rullade allt bara på, tur det. Benen kändes bra och jag försökte att inte fokusera på hur långt det faktiskt var kvar. Man kan inte springa och tänka "jag ska hålla på med det här i 3,5 timme till". Det går inte, då är det kört :) Man måste tänka här och nu. Andas, kolla på människorna man springer förbi, se byggnaderna, ta in staden, lyssna på musiken osv. Tänk inte på distans eller hur kroppen känns, bara spring. Höll ett snitt tempo på 5:31 och i början var det runt detta, dels för att inte gå ut för hårt och dels för att det vart lite trångt i början. Sprang sakta men säkert, men ville ändå hålla ett högre tempo än ganska många, så sprang förbi många. När man når 1 mil känns det riktigt gött, bara 3/4 delar kvar. Då är uppvärmningen klar, så känns det.

10-25K
Här började det bli varmt och jag som hade gött flow och helst inte ville stanna plockade av mig underställströjan i farten haha, och knöt fast den runt midjan. Vid 10 km skulle mamma och pappa stå igen, så jag håller till höger som vi sagt och låter blicken flacka fram och tillbaka längs sidan, gärna lite längre fram så jag hinner se dem i tid. Jag såg dem aldrig. De hade haft problem med tunnelbanan, fick jag veta i efterhand. Men det var ju bara en mil kvar till där de skulle stå igen, 21 km. Inte heller här såg jag dem. Men jag gav inte upp, fortsatte med högertrafiken och vid 23-24 km såg jag deras huvud sticka upp längre fram, yes energi!!!
Innan dess sprang vi dessutom genom en stor park och det var mindre folk, vilket inte är lika peppande som i stan med massa publik. Men det är otroligt skönt med varierad miljö. Så uppskattade det mycket ändå!
Orken var helt ok hela denna vägen, men benen började göra ont. Tidigare än förra året, redan vid 15-16 började jag känns lite. Främst i höftböjarn och lite vader. Tänkte faktiskt, oj hur ska detta gå. Men det blev inte så mycket värre och halvvägs så kändes det ungefär som förra året. Vilket var ett bra tecken!
Så jag stoppade i mig min Ipren vid 21 km och som säkert hjälpte lite efter hand. Inte mycket, men lite. När jag ser skylten 21 km då tänker jag "nerförsbacke". Dessutom finaste delen av banan kvar. Minns också att jag började känna att jodå detta kommer jag ju klara av. Och sen fick jag som sagt lite pepprop från mamma och pappa!

25-35K
Denna biten är den jobbigaste rent mentalt. Det är fortfarande över 15 km kvar, benen börjar bli rejält trötta och det gäller att bita ihop. Dessutom vill man inte tappa i tempo om man vill ha en bra tid. Här började jag räkna ner km för km, vilket är rätt jobbigt för psyket. Lite för tidigt egentligen såhär i efterhand. Vid ca 14-15 km kvar låter mina airpods och säger till att batteriet snart är slut, "skojar du med mig!?". Nejnejnej, jag kan inte springa en timme utan musik, inte nu, inte här, inte idag. Försökte ringa mamma och pappa, skrev ett sms i farten (hahah wtf) för jag var så desperat efter laddningen. Men utan resultat. Då gick tankarna bara okej, spring lite snabbare så kanske du slipper springa utan lika länge och äsch det är inte hela världen. Många springer utan, det klarar du också. Tempot var helt ok, lite ojämnt tor jag, lite långsammare några km, för att samla kraft och när jag ringde osv. Sen lite snabbare igen. Vid 32 km räknade jag ut i huvudet att om jag håller snitttempo, 5:30 kommer jag slå mitt rekord.
"Kom igen 10 km är ingenting, du orkar detta 9 - 8 - 7....."

35-42K
Här finns det inte mycket kraft kvar, det är många som börjar gå. Det kommer någon seg uppförsbacke med några km kvar och jag minns hur sjuuuuuukt tunga benen kändes, alltså som stenar, på riktigt. Jag kom knappt framåt, men jag ska inte stanna. Jag ska trycka på, kan jag öka lite efter backen? Tänk bort smärtan i höfterna, tänk på målgången, känns känslan. Gud jag kommer ju klara de, jag har gjort det igen. Men vart står mamma och pappa? Kommer jag se dem?? Aldrig har mina ben känts så tunga, det var brutalt.
Tog min sista dextrosol och bara kände att "jag har det här" - det kommer nog sluta på en tid som är 3:53, huvudräkninngen fick mig att tänka mindre på hur ont benen gjorde. Höll alltså snitttempot även de sista km, det är bara skalle här.
Krafterna är noll, allt sitter i huvudet. En km kvar, ÖKA NU, du klarar det. Musiken är död för länge sen och på upploppet, då ökar jag, kollar på min klockan, känner glädjen, energin, benen bara går, hör publikens hejarop "go sweden" och sen hör jag mamma och pappa "kom igen Julia!!!!" Jag vänder huvudet, jag ser dem, jag ler, jag vinkar, jag springer 100 m till, jag är i mål !!!! Jag klara det. Så fort jag stannar, känner jag värken, jag haltar. Alla haltar. Jag får tårar i ögonen, jag är helt slut, men jag klara det.
Klockan visar 3:53, jag räknade rätt. Jag höll tempot hela sista milen. Wow, jag är så stolt. Det finns inget som gör mig så stolt. Fan vad starkt Julia, bra jobbat. Tack kroppen, du är helt fantastiskt, vi gjorde det.

Här är banan som vi sprang, mycket längs med ån, förbi Eiffeltornet. I både stan och parker. Massa publik som kollade på och klockrent väder. WOW.

Här är en film som ger rätt härlig och mäktig feeling över hur det faktiskt var.

Här är vinken till mamma och pappa precis innan målgång, 100 m!!! Glädjen här, helt sjukt.

Lots of Love

See more - INSTAGRAM

Gillar

Kommentarer