Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

- Jag låg där på britsen på sjukhuset, skulle påbörja en ny cellgift behandling

efter 5 minuter slutar jag andas & svimmar av.

Mamma får panik trycker på olika knappar för att stänga av apparaten,

både jag & mamma skriker efter hjälp.

Efter att jag haft massa panik, kände jag att det var slut

jag säger till mamma med svag röst & tårar i ögonen

''mamma jag kommer dö''

mamma gråter & tittar på mig & säger

''nej julia vi klarar detta''

efter lite rop efter hjälp, kommer all personal in på rummet & ställer sig & tittar på mig

& frågar vad som händer.

Dom ger mig massa lugnande & säger att det är över nu du kan va lugn.

Lugn var det sista jag kunde vara, jag låg där & skakade ett tag i chock.

När jag väl kunde stå upp så fick vi åka hem.

Efter att jag överlevde det så tänkte jag att nu kan allting bara bli bättre i mitt liv,

jag hade varit med om det värsta enligt mig.

Men allting blev sämre.

Panik ångest, generell ångest, döds ångest, depression, socialfobi.. mm..

Jag har precis varit med om det värsta & nu ska jag varje dag gå runt & vara rädd

& tro att jag håller på att dö.

Jag satt inne varje dag på mitt rum gick inte ens ut i köket, tittade inte på tv,

var rädd för exakt allt.

Idag är det lite bättre, men fortfarande all den här psykiska ohälsan.

Varje dag när jag vaknar längtar jag till att få sova igen,

för att inte känna någon oro/ångest.

Men jag kan inte ens sova.

Allt det här för att jag skulle få ny cellgift som gick fel i mitt blod.

En del av mitt liv förstört pågrund av den här cellgiften.

Huvudsaken är att jag inte ger upp.

Jag kommer aldrig ge upp.


Likes

Comments

Likes

Comments

Du ser ut som en idiot.

- jag visar aldrig att jag bryr mig, men jag bryr mig mer än folk anar.

- jag kan verka arrogant eftersom jag har svårt att prata & tvinga fram ett leende.

Men jag försöker att inte vara en idiot.

- jag försöker bara överleva eftersom sociala situationer är en krigzon för mig.

Det får mig att rodna, svettas & andas fort.

- jag kollar därför inte folk i ögonen när dom pratar med mig.

Jag kollar på deras läppar, väggen bakom dom eller ner på mobilen.

det får mig att se ut som att jag inte bryr mig om vad dom säger, men att undvika blickar är en krycka för mig.

- jag är tyst i grupper, låter alltid andra prata, hoppar inte in i konversationer.

folk tror att jag bara sitter o dömer, men jag sitter o tänker hur mänskliga dom är & hur trasig jag är.

- jag är inte tyst & blyg det är bara min ångest.

- jag skakar, kan inte sitta still, villl bara fly. & hoppas att ingen ser min rädsla.

- ångest får mig att vara tyst när jag egentligen har något viktigt att säga.

- jag hittar på olika anledningar till att inte träffa eller följa med vänner när dom ska göra något. jag vill jätte gärna, men ångesten stoppar mig.

- jag är bara någon som försöker klara mig igenom dagen.

- mina känslor är starkare än någonsin.

minsta lilla får mig att övertänka, om någon är trött eller pustar, så tar jag åt mig direkt & tänker om jag är i vägen eller gjort något fel.

- jag tillåter inte att jag ska ha känslor för någon, jag har stängt av hälften, kvittar vem det är men det är inte du det är jag.

mitt inre jag tillåter inte att jag ska må bra eller att jag förtjänar något bra.

- jag tänker alldeles för mycket.

Händer någonting emot mig, så tänker jag på det i veckor, hela tiden, varje dag.

- jag trycker ner mig själv varje dag, jag är inte en bra person, dålig på allt.

- jag litar inte på någon. Inte ens mig själv.

- jag bär solglasögon både inne/ute.

för att jag inte ska se svarta prickar, det låter inte normalt.

men det är för att ångesten är gjord för att lura min kropp att igår-idag-imorgon överlever jag inte.

- samtidigt som jag skrivit allt detta skakar mina händer, jag blev varm i hela kroppen, jag tänker på hur dålig & misslyckad jag är.

Men det är okej för jag är van att se ut som en idiot.


Likes

Comments

Likes

Comments

Likes

Comments

Likes

Comments

Likes

Comments