Header
View tracker

Den 5 oktober skrev jag detta på facebook

Idag är det ingen vanlig dag för mig utan det är en stor dag. För er kanske detta inte är så märkvärdigt men för mig är det de. För ett år sedan idag så kom Therese och Jeanette från Orana och hämtade tillbaka mig. När jag fick höra att Therese (behandlingsansvarig och f.d ägare) skulle komma blev jag rädd. Hon sa en sak som nästan fick mig att nästan börja gråta och ge upp hoppet men hon gav mig en chans till, en chans jag är så oerhört tacksam över. Tack vare den chansen så sitter jag här nu. Jag bor i min egna lägenhet och har jag inte varit bakom psyks låsta dörrar på ett år och jag ska aldrig mer tillbaka dit.

Men här sitter jag nu inlåst. Jag får gå ut två timmar om dagen själv nu. Jag har varit här i över en vecka vilket känns som ett jävla misslyckande. Jag ska hem i helgen och jag vet vad som gäller. Vi ska ha ett vpg (vårdplanering) nästa fredag och jag kommer vara inskriven till dess men jag kommer förhoppningsvis inte behöva vara här utan att jag kan vara hemma och gå i skolan. På måndag ska jag träffa läkaren igen och göra lite utvärdering.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Detta hörde jag i en låt från Petter. Jag försöker se detta som något positivt. Alltså att nu ska de vända och jag ska bara vara ärlig.

Likes

Comments

View tracker

Jag har ljugit för ALLA, precis alla fram tills nu. På orana ljög jag hela tiden och min terapeut här har kommit på mig. Nu kan jag inte ljuga och gömma mig längre. Jag vågade inte berätta om hur jag faktiskt mådde på orana till slut för jag var så jävla rädd, jag trodde att ingen skulle tro mig. Jag hade självmordstankar och ville skada mig hela tiden men jag sa inget för jag trodde att de skulle tro att jag bara sa så för att jag inte kunde säga som de var. Men ibland ville jag bara skada mig för att straffa mig. Jag har ett behov att straffa mig ibland, inte genom att skära så mycket längre, jag straffar mig på annat sätt. Mitt fyktbeteende finns kvar. Tänk om jag inte varit så rädd, utan vågat säga ifrån och säga "så här är det och inget annat". Dom intalade mig något annat. Visst hade jag ursäkter ibland och skylde på annat men inte alltid.


Nej orana är inget skitställe men man går inte ihop med alla människor och jag valde att ljuga vilket innebär att jag måste börja om igen. Jag har slösat bort en jävla massa tid av mitt liv.

Likes

Comments

När allt skiter sig så finns en så jävla bra läkare som hjälper mig. Jag kom in i läkarrummet och vi börja prata och han tar fram ett papper och skriver ner en plan. Jag ska komma ut två timmar om dagen en timme på förmiddagen och en timme på eftermiddagen. Idag och imorgon ska jag ha personal med mig. De känns tryggt för att gå runt sjukhuset är jobbigt. På onsdag ska jag gå ut en timme på förmiddagen och en timme på eftermiddagen själv. Jag är så jävla rädd för jag får bara vistas på sjukhusområdet. Men en vän kanske ska komma och vi ska ta en fika och då kan vi gå till a6. På torsdag ska jag hem en sväng på eftermiddagen och fredag-söndag ska jag vara hemma på permession. Sen nästa onsdag är de stormöte med soc, boendet och öppenvården. Jag funderar om jag vill bjuda in min mentor från skolan.

Just ja på tisdag så kommer min ena kontaktperson och min terapeut från Orana och säger hej då. Jag har verkar sur på dom men som ni säker förstår så har jag inte mått så bra pga att jag har hamnat på helt fel ställe.

Likes

Comments

På akuten i fredags så kom en kvinna fram till mig och börja prata, hon var där med sin son som inte heller mådde så bra. Innan hon och hennes son skulle gå in till läkaren så kramade hon om mig och sa att jag kommer få hjälp.

En timme senare kom hon ut och sa att de är nog min tur snart men jag sa att en personal hade nyss sagt till mig att de är en polisbil på väg till piva så jag får vänta ett tag till. Hon kramade mig och sa att hon ska be för mig. Jag blir tårögd när hon går.

Igår vid frukost såg jag honom, vi är på samma avdelning och vi satt och pratade under frukosten och jag berättade att jag blev väldigt rörd av hans mamma.

Under förmiddagen så kommer en kvinna i korridoren hon ser mig, hon letade efter MIG och kramade mig igen och säger att jag kommer få hjälp nu. Det kommer bli bra.

På eftermiddagen knackar de på min dörr en personal och killen står där och han ger mig en påse och säger att de är från hans mamma, jag kollar och frågar om jag får träffa henne. Vi går till hans rum och jag ger henne en stor kram, jag vet inte vad jag ska säga. Hon säger att jag är en söt tjej. Hon säger också att hon kommer imorgon (idag). Jag vet inte vad detta är för tecken, men jag kommer aldrig glömma henne och hennes son.

Detta fick jag av henne, så lte gör så mycket. Tack du är en ängel från ovan

Likes

Comments

Jag har inte skrivit på ett tag och anledningen är för att jag mått så fruktansvärt dåligt. Jag har varit så impulsiv och betett mig skit mot personalen på boendet och det fungerar inte där. Jag har bett om hjälp 100 gånger men inte fått någon hjälp, hade läkarbesök med min ena kontaktman men de gav ingenting för jag vill inte ha hjälp längre. Dagarna gick och jag bad om hjälp igen och bad dom ringa kpt (kommunens psykiatriska team) men han jobbade då sa att jag skulle vänta till dagen efter och prata med min ssk, jag väntade och jag ringde henne men hon jobbade inte och de var i fredags och jag visste att jag inte skulle klara helgen. De senaste två veckorna har varit hemska och jag har gjort saker som jag inte borde gjort.

Jag ringde vårdcentralen för att få prata med någon där eftersom min terapeut inte svarade. Hon letade och letade efter någon men hon sa alla ingen var där och hon skulle ringa psykakuten och vårdjouren. Några minuter senare ringde hon mig igen och sa att vårdjouren skulle komma till mig. Dom kom en stund senare och vi pratade och vi kom överens att jag skulle följa med dom in för att träffa en läkare för att ändra mina mediciner. Vårdjouren kände igen mig och de var tre stycken den tredje var en kvinna från en avdelning som jag vårdats mycket på men hon var inte med bara för att hjälpa mig hon var med för att hon håller på att utbilda sig vidare, tror hon ska blir specialstsjuksköterska.

Jag satt på akuten timme efter timme, en personal där kom emellanåt och pratade med mig efter 3-4 timmar så kom hon och sa att jag kommer få vänta mellan 1-4 timmar till och jag sa att jag inte tänker göra de och tänker åka hem men då sa hon att läkaren satt ett kvarhållningsbeslut på mig jag fattade inget, de betyder att om jag lämnar akuten så blir av efterlyst av polis. Så jag valde att stanna, orkade inte göra en stor sak av de hela.

1 timme senare får jag träffa läkaren han sa att jag ska få prata med en annan läkare med och de sluta med inläggning. Jag blev ledsen och arg, jag hade INGENTING med mig för jag åkte dit för att ändra min medicinering. Jag vet varför jag fick stanna. Jag sa att jag kan stanna frivilligt men dom vet att jag vet hur leken fungerar så de satte tvångsvård för att jag inte ska kunna skriva ut mig vilket jag hade gjort igår eller idag annars. Jag är mottaglig för hjälp och vi har ändrat mina mediciner och nu väntar vi bara på effekt. Imorgon får jag träffa Jönköpings bästa psykläkare och jag skojar inte han är den bästa läkaren jag träffat och vi känner varandra så jag vet att vi kommer fram till något bra. Jag har ett kortvarigt och långvarigt förslag så jag slipper komma hit mer.

Så nu sitter jag på psyket. Varför jag fick stanna är ingenting jag skriver ut här. Men om de inte vore för min syster och en klasskompis så hade jag inte sökt hjälp. Så tack till min syrra och Lisa. ❤

Likes

Comments

Ingenting funkar, jag kom över en timme sent till skolan för jag ville inte åka hit. Jag klev upp och gjorde mig i ordning men orkade inte ta mig till skolan. Men till slut kom jag iväg men jag orkar inte plugga. Jag sitter med papper framför mig men kan inte koncentrera mig jag försöker men de går inte, jag sitter och pratar med en annan i klassen och lyssnar på de andra. Jag orkar inte plugga. Jag vill bara hem och dra täcket över huvudet.

Varför har de blivit så här? Jag orkar inte!!!!

Likes

Comments

Hjälp!!!

Hallå jag ber om hjälp!

Jag sitter där och skriker men du hör mig inte. Jag känner den, de gör så ont. Smärta här så hög att min smärtgräns nästan är nådd men du varken ser eller hör det.

Mörkret faller över oss och jag vet att natten kommer bli kall för jag har ingen filt att värma mig med. Jag har min höstjacka att värma mig med en kall vinternatt. Jag vet inte hur kall natten kommer att bli men den senaste nätterna så har det varit väldigt kallt att jag varken känt mina fingrar eller tår.

Mörkret, mörkret är min bästa vän eftersom ingen ser mig på dagen då jag är synlig så kan jag gömma mig på natten så jag slipper smärtan av alla som ignorerar mig. Smärtan av att ingen vill se eller höra mig är obeskrivlig. Då är det lättare att gömma sig i mörkret där smärtan inte gör lika ont.

Du, du lilla flicka, du såg mig men kolla snabbt bort när jag gav dig ett trött leende. Jag gav dig ett leende så du kanske trodde att jag har det bra men sanningen är att just de leende som jag gav dig var ett rop på hjälp, tyvärr var det inte ett äkta leende. Äkta leende kommer ibland men inte just de var inte äkta. Du blev rädd för mig och sprang till din mamma.



Med denna text menar jag inte att ni ska tycka synd om mig för det är inte synd om mig. Jag vill bara beskriva smärtan som många av oss känner. Jag har fallit tillbaka i mitt mående. Jag mår mycket sämre nu än vad jag gjorde för ett år sedan och tom två år sedan men de är inte så konstigt för två år sedan var jag nerdrogad av en massa mediciner.

Likes

Comments

Jag har nog aldrig lyssnat på Ulrik Munther men för ett tag sedan så sa min syster att jag skulle lyssna på en låt och sen dess så har jag lyssnat på några av hans låtar nån gång då och då. Just textraden där han sjunger "jag vill leva ett liv värt att dö för" gillar jag. Iaf nu när jag är så nere.

Likes

Comments

Ingenting fungerar någonstans. Inte hemma och inte i skolan. Jag orkar inte med skolan, jag orkar inte göra min läxor. Jag orkar inte träna. Mitt boende fungerar inte heller, jag får inget stöd. Allting har ändrats sen jag flyttade in, de var ungefär som att allt skulle vara bra i början och sen kan dom göra vad dom vill. Först skulle dom komma till mig varje morgon (olika tider eftersom jag börja skolan olika tider) och klockan 20.30 på kvällen och det skulle vara nattpersonalen som skulle komma för att jag ska slippa prata med så många olika. Sen skulle jag ha stödinsats två gånger i veckan tisdag och fredag.

Så här har dom ändrat till nu utan att jag fått vara med och bestämma.
Personalen ringer på morgonen
Kvällspersonalen kommer 19.30 på kvällen. (olika varje kväll)
Stödinsats varje dag med promenad.

Jag vill gå ut och gå ibland men det är så mycket annat jag behöver hjälp med nu. Jag vill att personalen ska komma på morgonen och jag vill att natten ska komma på kvällen.

Detta boende kan inte min problematik. Personalen sa själv i morse att de inte är vara med personer med mina problem.

Jag har mått så dåligt sista veckan att de liknar inget. Den lina jag balanserade på blev tunnare och tunnare och nu har den gått av och jag faller längre och längre ner. Jag orkar inte vända detta och klarar inte av det själv.

Likes

Comments