Header

Det är dags. Nu är bladet vänt. Tiden har läkt mina sår och jag mår bättre än någonsin förut. Öppnar upp för ytterligare en nystart och denna gången med ett nytt upplägg och mycket mer glädje.

Jag kan nu i efterhand känna att jag var lite för ärlig med vad som hänt, i och med att det faktiskt publiceras på internet och inte bara är min "egna" privata journal. Men jag tänker låta de inläggen förbli publicerade, för den tiden är och var väldigt viktig för mig, och för den jag blivit. Det må vara historia men det har hänt och räknas också..


Välkomna tillbaks för er som, liksom jag, tagit en paus!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

När detta publiceras har det gått lite mer än tre månader sedan det hände. När detta publiceras har det gått lite mer än två månader sedan jag började skriva på detta inlägget. Det har börjat klarna. Detta blir förhoppningsvis det sista jag ska behöva skriva för att sedan kanske, kanske kunna släppa det.

-

Det är sedan tidigare känt att jag inte gärna släpper de personer jag ser ett högt värde i, jag har tagit upp det vid ett annat tillfälle. Killen som jag träffade innan jag blev tillsammans med Filip lärde mig den läxan, ni vet han som ville spela svår för att se om jag verkligen hade ett intresse uppe för honom men som lämnade då jag missuppfattade signalerna. "Du måste kämpa för det du tycker är värt att kämpa för", den killen..

Tiden efter 10e mars 2017 har varit ett rent helvete för mig. I två månaders tid försökte jag. Försökte lösa situationen. Försökte hitta lösningar till situationen. Försökte återigen kämpa för det jag tyckte var värt att kämpa för men jag var så jävla ensam i mitt kämpande och desperata försök till att bevisa något för någon jag trodde brydde sig. Det är svårt att hålla i någon som konstant slår en på fingrarna. Men jag skulle få det att fungera.

Jag har varit nere på botten och på väg upp ett fåtal gånger men alltid dragits ned igen. De antal gånger jag gick från lektioner och grät inne på skoltoaletten för att ångesten blev överväldigande går inte att räkna. Jag vet inte hur många nätter jag låg vaken för att sedan tvingas gå till skolan. Jag vet inte hur många gånger jag vaknade hysteriskt gråtande och blev utsläpad på promenad med pappa 04.30 på morgonen eller hur många helger jag var sängliggandes med återkommande panikångestattacker. Jag sov i mitt rum första natten efter att det hände och efter det inne i mamma och pappas rum. Det hade jag aldrig räknat med, att någon person, som inte är jag, kunde förstöra hemkänslan i mitt egna rum. Jag hamnade till och med hemma hos min farbror gråtandes efter att ha suttit på kyrkogården i två timmar ännu mer gråtandes.

-

Det har tärt mig. Både fysiskt och psykiskt. Min kropp har märken som inte var där tidigare, min lever har fått ta extra stryk och mina lungor har fått ta in förgiftat syre. Allt som självmedicinering. Vikten som jag en gång i tiden lyckades lägga på är borta och jag är tillbaka på mina 48 kg. Min sanitet försvann. Jag blev helt dum i huvudet. Det gick inte en dag utan att jag stod framför spegeln med tårar som rann, och allt jag kunde tänka på var vilken jävla dålig flickvän jag var, som inte ens kunde läsa av min pojkvän. Jävlar vad jag hatade mig själv.

-

Vi var the ultimate Couple goals enligt andra men tänk om de bara visste vad som skedde bakom stängda dörrar. Så som det alltid är så var de första åren nästintill felfria. Jag var kär i honom. Han var kär i mig. Vi var förälskade i varandra. Ja, vi var couple goals, mitt couple goals för det var allt jag någonsin drömt om och han var det mina 22.22 önskningar alltid handlade om. Jag var lyckligare än någonsin och så trygg i mig själv och oss två tillsammans. Det är fortfarande de bästa 3,5 åren av mitt liv, det var allt jag någonsin önskat.

Vad folk inte vet är att jag grät mig till sömns varje kväll i fyra av de sista månaderna. Vårt förhållande började sakta att brista allt mer och mer. Tiden var till en början orsaken. Den var inte på vår sida. Han hade fullt upp med träning i fotboll och innebandy, matcher, skolarbete och någonstans däremellan vänner samt familj. Jag hade skolarbete, det var det. Men jag skulle få det att fungera. Jag visste att det inte fanns mycket mer att göra än att ge honom den tid han behövde och hoppas på att lite hamnade på mig. Jag anpassade mig helt utifrån hur hans schema såg ut. Jag ljög för mina vänner och kom med bortförklaringar för att kunna träffa honom istället. Och jag försökte hålla min kalender så tom som möjligt ifall att han skulle kunna träffas lite plötsligt. Desperat satt jag nästintill varje dag för att kolla hans matchschema för att se vilka dagar vi kunde träffas. Men det blev inte så många.

Han började spela i två lag och matcherna däremellan låg mer eller mindre varannan dag. Men jag skulle ändå få det att fungera. Vi kunde träffas efter matcherna, sova tillsammans, vakna tillsammans och sedan åka iväg till matchen som skulle spelas för att sedan kunna fira med en segerkyss direkt efter matchen och sedan skiljas åt för att träffas därnäst på måndagen i skolan. Vi kunde åka hem och plugga tillsammans, få saker gjort och sedan kunna få mer tid över till varandra. Det gick bra som en lösning i början, tills dess att han inte ville längre. "Jag måste sova hemma så jag är utvilad till matchen imorgon", "jag får inget gjort när jag ska plugga med dig för du stör hela tiden". Jag borde ha fattat redan då, men jag skulle ju få det att fungera. Ny lösning: vi skulle kunna sova tillsammans på vardagarna, så fick vi ändå lite tid med varandra. Det ville han inte.

Det var där det började. Jag kände mig så ensam i förhållandet. Där stod jag och dansade helt med mig själv och medvetet lurade mig med att det skulle bli bra. För så hade han sagt, det skulle bli bättre i sommar när innebandyn lade av och fotbollen var avslutad. För mig var det värt att må dåligt, för det skulle bli bättre när sommaren kom.

Allt mer tid passerade, utan att saker förändrades till det positiva. Kontakten blev allt sämre och sämre. Jag skickade mina "Jag älskar dig"-sms för att påminna honom de gånger han kanske skulle tvivla, men aldrig var det jag som fick ta emot det sms:et. Visst, jag fick ett svar tillbaka men han var inte den som skrev först.. Jag försökte föra konversationer med honom, frågade vad han gjort under dagen, vad han ätit och hur han mådde. Han svarade, med enstaka ord, men frågade knappt tillbaka. Men jag skulle ju få det att fungera så jag brydde mig inte om det något mer utan tänkte framåt, på sommaren.

Parallellt med dessa envägskonversationer och knappt existerande partid påbörjade jag ett självdestruktivt beteende. Det var svårt att hantera känslan av att vara en klängig flickvän och att bära allt själv. Han fick det att verka som att det inte alls var något problem utan dumförklarad mig mer eller mindre istället. Så var det kanske bara jag som tänkte att det var ett stort problem? Det var mycket annat som pågick vid sidan av samtidigt som bidrog med extra lass av påfrestningar. Rakblad blev alternativ för de kvällar som var som svårast. Fysisk smärta är lättare att hantera än psykisk. (Förlåt. Främst till dig Josefin, du skulle inte behöva få reda på detta såhär. Egentligen inte alls.) När hjärnspökena tog över och allt blev för påfrestande så var det en så enkel utväg. Det blev som en vana.

-

Nu är jag inte ledsen, mer sårad om något. Men jag är enormt besviken. Jag förväntade mig ändå att vi, efter dessa år tillsammans, hade kommit så långt att vi i alla fall kunde kommunicera och tala om saker för varandra. Speciellt sådant som var avgörande för relationen. Vad som senare skulle komma att vara den avgörande detaljen för vårt uppbrott var dels den samma som fick mig att skada mig själv. Tiden. Han sa att han tappat känslor under två veckor som vi inte träffades.

Det är här jag inte blir klok. Han visste att jag tyckte det var jobbigt med att han alltid var upptagen och jag alltid fick vänta på att han skulle ha tid över att träffas. Han visste hur mycket det påverkade mig. Jag väntade mer eller mindre i ett halvår, på att sommaren skulle komma, så att vi skulle kunna träffas som ett normalt par igen. Jag grät mig till sömns i fyra månader men jag höll ut, för att det skulle vara värt en extra nedförsbacke för den kommande uppförsbacken. Men för samma anledning gör han slut. Tiden och hans känslor som svalnat då vi inte träffats. Jag ser inte att känslor är något som försvinner bara sådär. Känslor försvinner om man låter dem försvinna, och det var uppenbarligen det han gjorde. Då hjälper det inte att komma och säga att man vill att det skall fungera samtidigt som man inte ens ger det en chans till att fungera.

Jag är inte dum i huvudet. Det är klart att jag förstår att känslor svalnar när de inte får syre. Det är klart att du inte är kär i någon som du aldrig umgås med. Men jag hade ändå förväntat mig att få detta sagt till mig. Så att jag hade fått veta att hans känslor håller på att förändras och vi måste göra något NU för att det ska bli bättre. Men nej, jag fick aldrig veta. Han visade inte ens tecken på att något skulle vara fel. Där gick jag, dag in och dag ut, längtade som en dåre efter det där sommarlovet så vi skulle bli de där nyförälskade 14-åringarna igen, trodde att allt var precis som vanligt. Där går han, dag in och dag ut, med slocknade känslor, men låtsas som precis ingenting. Kysser mig som vanligt, kramar om mig som vanligt.

Jag talade med honom sista gången 22 maj och tog upp det med honom, varför han inte ens visade tecken på att något var fel. Det svaret jag fick var så otroligt dumt så det finns inte. Jag vet om vad som har hänt honom tidigare. Vad det är som ligger till grund för att han gör som han gör i vissa stunder. Men att säga att man inte visar känslor längre, på grund av detta förflutna, är för mig skrattretande. Inte en chans i helvete att jag skulle ha haft ett förhållande med någon så länge som aldrig visat känslor, för jag vet ju själv att han har visat känslor tidigare i detta förhållandet. Det gjorde mig fruktansvärt besviken.

Nej, jag har inte varit den perfekta flickvännen. Långt därifrån. Jag har definitivt handlat i sorg och ilska vilket flera gånger resulterat i att han har blivit ignorerad, för jag kände att om han inte lägger fokus på mig så lägger inte jag fokus på honom. Vi klarar det ändå. Jag har absolut tagit ut saker på honom som han inte ens har något att göra med. Jag har låtit andra personliga saker gå ut över honom och jag vet hur fel det är. Men jag har försökt mitt allra bästa för att nå upp till den nivå av flickvän som jag vill vara. Jag har försökt mitt allra bästa med att stötta honom i allt han gör, hjälpa honom och finnas där för honom. Jag har försökt mitt allra bästa för att få honom att känna sig trygg med mig, att det är vi två, bara vi två som är i detta. Jag gjorde medvetna val med att gå så långt ifrån killar på fester just för att det inte skulle uppstå några missförstånd. Jag höll mig borta från potentiala ryktesspridningar och jag var mån om att alltid berätta vilka killar som tagit kontakt för att få hans godkännande om jag kunde umgås med dem eller inte. Jag har distanserat mig från de killkompisar han bad mig att göra det från, för jag älskade honom och jag vet hur fruktansvärt det känns att inte vara den enda. Jag gjorde mer än vad jag hade behövt men jag ville verkligen verkligen att han skulle veta allt så att han slapp gå och undra.

-

Se, såhär ligger det till: Att älska någon som inte älskar en tillbaka är en sak. Den fasen har jag varit och är fortfarande i sedan den fredagen 10 mars. Men att älska någon som du tror älskar dig tillbaka och sedan få reda på att den inte alls gör det är en helt annan sak. Det förstör en. Du tror att allt är helt perfekt och som vanligt, du är lycklig och sedan helt plötsligt slits all den lyckan ifrån dig från ingenstans. Det gör ont så in i helvete och det är inget du kommer att förstå om du inte varit med om det. Den fasen var jag i, den tiden innan han gjorde slut.

-

Det är mardrömmen jag aldrig vaknar upp från. Hur mycket jag än ville att det skulle vara över vissa stunder, så var jag SÅ rädd för att det faktiskt skulle vara det. Han har varit en så stor del av mitt liv och det kvittar hur dåligt han har fått mig att må, hur mycket han har sårat mig eller hur ensam han har fått mig att känna mig. Han kommer alltid att kunna göra mig lycklig. För mig var allt det negativa värt, för jag älskade honom mer än vad jag älskade mig själv. Jag lät mig må dåligt för att kunna vara med någon annan.

Jag intalade mig själv om att det kvittade att vi inte träffades så ofta i veckan för vi var bara ett samtal ifrån varandra, och det kvittade att vi inte träffades varje helg för vi kunde ju säkert träffas helgen därefter. Jag skulle få det att fungera. Jag var beredd på att göra vad som helst för att "vi" skulle bli ett team. Men det var också en sak, vårt team gick skilda vägar. Det var som att jag alltid gav 70% och han bara 30%. Ja, vissa dagar kanske det till och med var 90/10, så kändes det i alla fall för mig. Att jag alltid var den som försökte mest, kanske då mer än vad jag faktiskt behövde så att jag började överanalysera. De gångerna jag tog upp tidsfrågan med honom så var det alltid "hur vill DU göra Julia?" "vad vill DU göra Julia?". Det var aldrig något VI. Det var aldrig något "VI kan göra såhär istället" "VI kan försöka lösa det på detta viset istället". Aldrig. Det var bara frågan om vad jag ville, och vad jag ville var att VI skulle göra det här TILLSAMMANS.

Trots att jag förstår hur allt sett ut. Hur det inte varit så bra som jag föreställt mig så kommer jag aldrig ifrån det. Jag förstår att det inte fanns mycket mer att hämta i detta förhållandet, det kunde varit bättre. Men det var också bra. Otroligt bra. Jag har aldrig tvivlat en sekund på oss två, jag har aldrig tvivlat på att det skulle finnas något som vi två inte kunde ta oss igenom. Och det var jag uppenbarligen själv med.

Det är svårt att kunna komma vidare när det ständigt poppar upp saker som får mig att trilla tillbaka till start. Att han har gått vidare är inte svårt att förstå. Hans vänner tycker om att trycka upp det i ansiktet på mig. Men visst, sparka på den som redan ligger ned. Det gick inte en dag utan att jag var tvungen att höra hennes namn. "Han är med X" "han åkte hem och sov hos X" "oj vad han ska jappa gäris". Jo tack, jag fattar.

Jag vet egentligen inte vad jag förlorar i detta. Det jag förlorar är någon som gav upp på mig och som inte älskade mig. Någon som inte var beredd på att göra samma uppoffringar som jag. Men han har förlorat någon aldrig någonsin skulle ge upp på honom. Han har förlorat någon som prioriterade honom före sig själv och gjorde allt för att få saker och ting att fungera, som drog släpet själv för att avlasta hans del. Någon som bokstavligt talat åkte hem till honom mitt i natten för att han inte ville göra det själv, enbart för att kunna skrapa ihop några timmar att i alla fall vara nära varandra. Det jag förlorar är förmågan av att kunna lyssna på The Scripts - Hall of Fame då det var den låten han drömde om att få inta en arena till någon gång i framtiden och inte heller Bruno Mars - Count on Me för det var låten vi båda grålsjöng till vid frukostbordet. Jag förlorar min allra bästa vän. Den jag (faktiskt) hade börjat se en längre framtid med. Den jag någon dag skulle bilda familj med. Min The one.

Avslutningsvis vet jag inte riktigt hur det kommer gå i fortsättningen. Jag må låta vis och ge uppfattningen om att jag ska gå vidare och leva på. Men samtidigt vet jag att om, OM han på något lustigt vis skulle kliva på ett bananskal och dra i huvudet och plötsligt ångra sig, vilja ge oss en ny chans, så hade mitt hjärta hoppat över i hans händer redan innan jag hunnit tänka. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Och rätt så ofta händer det att jag saknar honom. För han är den jag har som mest kul med. Den jag trivs bäst med och den jag skrattar mest med. Jag vet att jag absolut skulle lägga allt förflutet bakom mig för att fokusera på det nya "oss" och få det att fungera så bra som möjligt. För det är vad hjärtat tycker och det är det som mer eller mindre alltid får styra.

Men som det ser ut just nu så existerar inte den risken alls, från hans sida. Det suger att han har makten till att förstöra mig helt. Det kvittar vad han gör, han kommer alltid att såra mig.

Det blir lite sisådär med umgänget. Hans vänner är mina vänner och mina vänner är hans, och det märks att dem kommer i kläm. Jag förstår att det är jobbigt för dem att vara vänner med oss båda, att behöva stå och deala som medelparter. Det är klart att jag någon gång vill kunna umgås med honom också, utan att det ska ge mig ångest, men just nu så är psyket för skadat för att det ska kunna ske.

Att behöva se honom med någon annan gör ont. Också tanken av att någon annan tjej kommer att ersätta mig. Att en annan tjej kommer sitta på stolen bredvid honom i köket och skratta åt farsans skämt eller syrrans hets mot hans blonda mustasch. Att en annan tjej kommer att hjälpa hans farmor med handväskan och kryckan. Att en annan tjej kommer att få en extra familj som en gång var min. Det sårar mig.

Vad som verkligen låser mig är att det inte finns någon som är skyldig att älska mig tillbaka. Det finns personer jag är villig att offra allt för, göra allt för, men det gör inte dem skyldiga till att behöva älska mig tillbaka. Folk bara kommer in i mitt liv, gör sig viktiga, tar allt de får tillgång till och sedan bara lämnar utan någon riktig anledning..

-

Stor eloge till dig som orkat läsa denna röra. Vet som sagt inte vart jag vill komma med detta för det är alldeles för krångligt att förstå sig på. Det ligger väl någonstans en tanke om att spegla vart jag stod, vart vi stod, vart jag står och vart vi står. Jag är kär i någon som inte är kär i mig och det är bland det jobbigaste jag har varit med om.

Likes

Comments

Det är inte alls någon jag vill vara med. Inte längre. Han är någon annan. Jag har fått mitt avslut.

Likes

Comments

✨ 2017/05/20 05:17

Jag sitter utanför festen och folk samlas runtomkring och börjar prata. Jag hör allt men ingenting. Jag hör vad alla säger glasklart men sen hör jag bara mummel och röster vars ord knappt ens bildar mening.

Jag hör hur någon säger att han är ett svin, att jag förtjänar någon som bryr sig lika mycket och att han inte är värd den tid och min ansträngning för att få allt att fungera. Jag hör hur killarna försöker intala mig om att det finns bättre och samtidigt hör jag någon bakom mig säga att Wilma ska ta mig därifrån, men allt jag gör är att greppa hennes hand ännu hårdare och börjar skaka allt mer. Jag vill säga så mycket men inte ett enda ord kommer fram. Jag hör hur arga och upprörda de är men folk har ingen aning.

Nej. Han är inget svin, så långt ifrån som det går att komma. Hur han gick tillväga kan man tycka var svinigt, att hålla mitt liv i händerna precis som vanligt och plötsligt släppa det totalt utan någon riktig anledning och sedan lämna mig själv. Ja, det kan ha varit svinigt, men inte han. Han har behandlat mig som en prinsessa och allt vad det innebär, och det har jag förtjänat. Han har också sårat mig, fått mig att känna mig så bortprioriterad och fått mig att tvivla på mig själv och min existens i förhållandet, och det vet han om. Jag har säkert gjort likadant, skillnaden är att jag inte alltid fick veta. Men han är verkligen inget svin och jag förstår inte hur dom kan med att kalla honom det.

Jag blir upprörd. Det finns ingen som känner honom så som jag gör, på den nivån vi lärde känna varandra. Det finns ingen som varit med och sett det han gjort för mig eller med mig, det som hände bakom stängda dörrar. Det finns ingen heller någon som någonsin behandlat mig så bra som han gjorde. Ingen som kan få mig att känna mig så trygg eller säker i mig själv och med någon annan. Det finns en, och det är Josefin, som kan hantera mig när jag är i det värsta skicket, men annars var det bara han. Jag vet att hon vill mitt bästa och jag har så otroligt mycket kärlek för henne, men den för honom går inte ens att jämföra, och det är gift.

Tro mig, jag skulle aldrig vilja vara med någon som inte behandlar mig så som jag förtjänar. Att det finns någon bättre bryr jag mig inte det minsta om, han är den han är och den jag alltid velat vara med. Jag vet hur jävla dåligt det känns när folk ger upp på en, för de ger alltid upp på mig. Och det är något jag aldrig vill att han ska känna, att jag har gett upp.


Något i stil med: "Jag förstår att ni vill hjälpa henne men det finns inget som ni kan göra. Hon tänker på det här hela tiden och att ni sitter här nu och försöker hjälpa till, det kommer inte fungera. Hon förtjänar honom och han förtjänar henne och dom förtjänar varandra men inte just nu." var det sista jag hörde innan jag flydde ut i skogen i ren panik. Eller det jag ville höra. Det kan lika väl ha varit något i stil med "...hon förtjänar honom men han förtjänar inte henne, inte just nu". Jag har ingen aning om vart jag tog vägen. Jag sprang så fort jag kunde och så långt jag hann innan jag satte mig ner och lät demonerna ta över mig. Men jag flydde och det brukar jag aldrig göra.

Likes

Comments

✨2017/05/14 02:17

Spelar drömmar någon roll? Bär de på tecken eller är de bara där? Jag vet inte hur många gånger jag drömt om att vi hittat tillbaka igen: Att jag suttit i den röda soffan med honom bredvid mig och handen vilandes runt hans nacke samtidigt som fingrarna leker i håret, att hans huvud ligger över mitt bröst och han lägger sina vanliga kommentarer över min mages kurrande, och att vi suttit tillsammans vid skåpen i skolan och haft morgonen som samtalsämne...

Det känns som någon slags trygghet, men för vad vet jag inte. Det gör mig glad att minnas men ledsen för den lilla chans att det händer igen. Kan jag inte snälla få drömma om något annat istället?

Likes

Comments