Header

✨ 2017/04/23 13.24

Nu har jag trillat tillbaka igen. Fan. Det gick i två veckor, inget tänkande eller gråt, inget prat eller känslor, sen kom allt tillbaka i fredags..

Att sitta instängd på en buss med denna person i åtta timmar och inget prat bara närvaro, det fungerade inte, jag blev så ångestfylld. Allt kom tillbaka. Alla tankar jag lagt åt sidan, alla känslor, minnen och obesvarade frågor, allt kom på en och samma gång. Jag ville inget annat än att komma därifrån. Det svartnade för ögonen vissa stunder, luften försvann och jag ville gråta, somna djupt, skrika, stanna bussen och springa hem. Jag ville därifrån.

Mellan oss har det alltid varit något som sagt att vi alltid kommer hitta tillbaka, för vi har gjort det innan, så varför inte nu. Men det är Bara jag som fortfarande ser hopp. Det var lättare innan, när andra också gjorde det. Nu är jag den enda med ljuset och den lilla lågan inflätad mellan fingrarna...

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

✨2017/04/13 21:43

Jag har kommit till insikt med att det inte finns så mycket mer jag kan göra nu. Det spelar ingen roll vad jag gör för jag har inte längre någon påverkan på situationen mellan oss. Jag kan bara påverka mig själv, mitt mående och mitt liv. Bollen är i hans händer. Han vet vart han har mig, vad jag tycker och vad jag vill och det på något sätt känns ändå skönt. Jag kan inte hålla på att dalta med det här för det blir ingen skillnad, inte just nu i alla fall. Den enda effekten blir på mig, och det blir mer och mer negativt.

För mitt eget bästa så måste jag lägga detta åt sidan och fokusera på annat, annars kommer hjärnspökena att ta över mig totalt, och det slutar aldrig bra. Det betyder inte att jag kommer börja Försöka att gå vidare, försöka släppa känslorna och allt vad det innebär för det är jag varken redo för eller har intresse av. Utan nu måste jag fortsätta leva. Ta upp allt jag lämnade för ett tag sedan. Träffa vänner, umgås mer med familjen och jobba med mig själv för mig själv. Tänka på annat helt enkelt.

Det kanske kommer en tid då vi kan ta upp vår relation och jobba vidare, tillsammans, när tiden är på vår sida. Vi kanske möts någonstans på mitten. Och då kommer vi att lösa det och det blir bra igen. Men den tiden kanske heller inte kommer igen. Och då kommer allt bli bra ändå. Men tills dess så flyter jag med i livets karusell.

Likes

Comments

✨ 2017/04/10 23:17

Mitt i all röra av hysteriskt gråtande, långa nätter och ledsamhet så är det väldigt svårt att sätta fingret på varför. Varför gråter jag?

Det kan ha att göra med att den jag älskar inte älskar mig tillbaka; utbytet av känslor, närvaro och uppmärksamhet mellan två personer. Det kan ha att göra med alla de framtidsplanerna som låg och väntade, som aldrig blev av; studenten, flytt, resor, ja livet tillsammans. Det kan ha att göra med hur en extra familj inte längre är en extra familj; att jag inte kommer få vara med när Ida konfirmerar sig, eller träffa släkten med all humor och barn och härliga personligheter. Det kanske har med att jag inte kommer få se honom springa runt träden och leka med mina kusinbarn och höra dem gapskratta. Eller så har det med att vart jag än befinner mig så finns en ständig lucka av närvaro.

Det är så mycket mer än bara två personer som tycker om varandra. Det är en hel värld runtomkring.

Men jag vet inte. Varför gråter jag?

Likes

Comments

Hej. Det var ett tag sedan. Jag vet inte riktigt vad som har hänt under tiden det ekat tomt här. Eller jo, det vet jag egentligen men ändå inte. Mamma kom hem, men det förstår ni kanske.

Just nu känner jag att livet passerar dalen i en berg-och-dal-bana. Många förändringar har skett. En, vars konsekvens inte är på min sida. Som jag nästintill aldrig hade kunnat räknat med. Som inte var i min kontroll. Jag är fortfarande inte riktigt med på vad som händer, mycket för att jag inte vill, men även för att det kom från ganska mycket ingenstans. Han har lämnat mig.

Vad det är som har hänt exakt vet jag faktiskt inte. Det känns som att jag inte vet någonting längre. Det har gått lite mer än tre veckor och det har inte varit förens nu det senaste som jag har börjat förstå. Det kallas väl "chock" antar jag. Folk frågar mig hur jag mår, vad jag har sagt till honom och han till mig och helt ärligt så har jag ingen aning. Jag minns inte. Till största delen återigen för att jag inte vill. För att jag väntar på ett "jag skojar bara med dig". Men jag minns ingenting. Jag kommer inte ihåg vad jag har sagt till honom. Jag kommer inte ihåg vad han har sagt till mig. Ja, jag kommer inte ens ihåg när senaste gången jag träffade honom var. För då hade jag aldrig någon tanke på att det skulle vara den sista.

Så, uppenbarligen mår jag inte jättebra. Det är klart att jag skrattar och känner glädje men trots det är det oftast hjärnspökena som tar över. Alla tankar som finns. Jag vet att jag är ung. Har hela livet framför mig. Har inte ens gått ut skolan. Men när man, i nästan fyra år, spenderat nästintill all tid med en och samma person och den helt plötsligt inte är kvar längre så är det en väldigt stor förändring. Och jag är inte bra på förändringar.

Jag skriver detta för att jag behöver. Jag känner ett behov av att skriva av mig och få ut mina tankar på något sätt. Det kanske hjälper er, som träffar mig, att lite förstå vad som pågår i huvudet hos mig, även om jag själv inte ens förstår. Det kanske hjälper honom, att förstå hur jag känner. Det kanske hjälper mig själv, om ett tag. Det här är ju trots allt min journal.

Likes

Comments

(adlinks) Klicka på bilderna för att komma direkt till produkten.

Ett par godingar jag hittade på NA-KD.com. Snyggt och skönt, big hit!

Likes

Comments