Jag har bloggat tidigare när min dotter Linnea var nyfödd och vi bodde i Stockholm men som det är när man börjar jobba efter mammaledigheten fanns det inte mycket tid för att skriva. Men det finns något hälsosamt i att skriva av sig ibland så jag tänkte att börja om.

Att börja om är verkligen vad jag behöver, på alla plan. Efter vi flyttade till Veberöd förra hösten tog det lite tid för oss att hitta rätt vardagsrutiner eftersom jag jobbade väldigt mycket och min man hade svårt att gå från att jobba heltid i storstaden till att vara pappaledig ute på landet utan bil. Så vi kan säga att första året har varit ganska jobbigt som ledde till att jag utvecklade svår depression och anorexi. Det är inte första gången men förhoppningsvis sista.

Långsamt och utan att jag märkte det försvann mitt självförtroende till en punkt där jag inte satte något värde på mig själv eller mitt liv. Jag började tom tycka så illa om mig att jag var säker på att min dotter och man hade haft det bättre om jag inte lever längre. Folk sa att jag skulle göra saker som gör mig glad, som att ta promenader, göra yoga och pilates, måla möbler... Men alla mina positiva känslor var borta. Jag kunde helt enkelt inte glädja mig längre. Inte ens över min dotter. Jag visste att jag var glad att se henne och att jag älska henne och är stolt men jag kände helt enkelt inget. Det frustrerade mig så mycket eftersom jag alltid har varit mycket medveten om mina känslor. Det var en mycket ond cirkel som ledde till att jag tappade all kontroll över mig och i slutänden hamnade på psykiatriska akutmottagningen. Det tog inte lång tid för dem att fixa recept för antidepressiva, två olika ångestdämpade mediciner och remiss till tre olika terapier och ätstörningskliniken. När vi åkte därifrån kände jag tom lite hopp, vilket dock snabbt försvann.

Jag kan inte prata om hur andra känner sig men för mig var det iaf så att jag var fången i mina tankar. Jag ville inte känna så men jag var övertygad att jag inte var värd någonting och att inte kunna se det fina i världen och glädjas var på något sätt som att vara fången under is. Man letar efter kanten eller iaf ett litet hål men syret börjar ta slut.




Men jag hittade ett litet hål. Jag började min terapin, träffade en dietist och har framförallt börjat röra på mig. Jag tyckte alltid att det viktigaste för att må bra är att röra på sig men senaste veckorna har jag upptäckt att man måste göra nånting där man inte kan tänka på något annat. Jag älskar Yoga men jag blev nästan galen när jag försökte träna det. jag hade alldeles för mycket tid att tänka. Istället började jag igen med Pilates. Efter vi flyttade hade jag inte tid men nu tar jag den tiden två kvällar i veckan.

Pilates handlar för mig inte om hur kroppen ska se ut. såklart kan man förändra den jättemycket med pilates och rätt kost men för mig handlar det i första hand om att må bra. Det kan vara lite komplex så man behöver fokusera men det är exakt det jag behöver. Inte tänka på nedstämdheten. Efter varje pass känner jag mig tacksam att jag tog den lilla tiden och tog hand om mig själv och på något sätt hjälper pilates att se världen på ett annat sätt. När jag kommer hem brukar min man hålla på att natta Linnea men det verkar som hon väntar på mig. Hon blir så lycklig när jag kommer hem, pussar mig, håller om mig och somnar. Där är glädjen, lyckan och all kärlek som finns i mitt hjärta.

Sedan dess har jag börjat må bättre och bättre. Jag måste säga att jag inte ta några av medicinerna läkarna sa jag skulle ta utan fokusera på det jag tror på man behöver för att må bra: balanserad kost, motion, socialliv och terapi för att bearbeta grunden till all ångest och depressionen. Med varje gång jag tränar pilates och träffar Psykologen får jag mer kraft att ta mig igenom dem mörka stunder och hittar tillbaka till mitt sanna jag istället. Så nu ska jag fortsätta med att fokusera på det jag tycker om och börja skriva och dela med mig om pilates, hälsa, inredning och livet.


Förra gången jag bloggade skrev jag att jag hoppas ni gilla bloggen men denna gången gör jag det för min skull och kanske det finns någon där ute som känner igen sig. Ibland kan det redan kännas skönt att veta att man inte är själv.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Instagram@juliarenquist