Och så äntligen, äntligen lyckas jag publicera filmen om en dag i byn, inslängd i min vardag. Ingen dag var såklart sig en annan lik. Ändå funderade jag länge, länge ut en dag som jag tänkte skulle kunna representera åtminstone de klassiska dragen av en "vanlig dag"; med maten, lektionerna, organisationen och hänget med Verónica. När en bild säger mer än tusen ord, måste en filmsnutt kunna säga mer än miljoner, right?

Jisses vad jag efter den där torsdagen med GoPron i handen jobbade hårt med att så snabbt som möjligt redigera filmen och hur jag köpte 2 GB internet, satt en eftermiddag på skolan och en annan hel förmiddag på ett fik med wi-fi för att försöka få upp filmen på youtube för att sedan kunna dela den här på bloggen med två veckor kvar i Guatemala. Till slut tvingades jag dock inse att det aldrig skulle fungera då inget av internetalternativen klarade att ladda upp den tunga filen, tyvärr. Så här är vi alltså nu. Bättre sent än aldrig? Efter 1,5 vecka på hemmaplan och 3 veckor ifrån Guatemala kommer nu äntligen 11 minuter så nära vi bara kan komma ett smakprov på vad som var min vardag. Jag kan själv kolla på videon i timmar och bara drömma mig tillbaka. Tillbaka till alarmet på morgonen. Tillbaka till solkrämen på morgonen, vägen till skolan, lektionerna med eleverna, fotbollen med Ian, tortillasen med Verónica, vävningen när jag fortfarande inte visste hur jag skulle göra och till arbetet med projekt(en). Tillbaka till dagen som inte blev helt som vanligt med thai-mat på kvällen men som jag lyckligtvis även nu i efterhand kan återuppleva och dela med mig av. Eller så drömmer jag mig tillbaka till att bara se alla fantastiska människor igen och ge alla en superdupermegastor kram. Just det skulle jag så innerligt gärna göra, precis just nu...

Mer om alla tankar får ni i ett annat inlägg, för det här inlägget är ÄNTLIGEN tilldelat min film, "En dag i San Juan La Laguna 21/9-2017". ENJOYYY 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Kroppen värker. Ögonen är trötta. Jag är påväg härifrån och det känns i hela kroppen. I skrivandets stund sitter jag på flygplanet från Guatemala till USA (där jag stannar en vecka hos Ellen i Kalifornien) innan jag återvänder hem till Sverige igen. Känslan är surrealistisk. De senaste dagarna har gått i ultrarapid och under 2 nätter har jag sovit totalt 7 timmar. Igår tog jag mina sista hejdån till alla utom familjen, vilket såklart var jobbigt med tillika så otroligt fint. Framförallt kunde jag knappt förmå mig att vara ledsen utan snarare bara otroligt lycklig och tacksam. Tacksam över alla fantastiska band jag, ibland mot alla odds, lyckats knyta. Vänskaps, familje- och syskonband med människor med helt andra bakgrunder, tankar, historier, tro och erfarenheter. Men med vilka jag alltid kunnat känna mig trygg, älskad, respekterad och välkommen. Helgen och måndagen har varit en ända stor kärleksmanifestation jag för alltid vill minnas och bära med mig. Men också en kärleksmanifestationen jag vill ta med mig hem till en annan verklighet där kärlek inte alltid sprudlar över kulturella gränser.

I fredags hade jag tillsammans med praktikanten Matitza en despedida på organisationen med klassiska tamales och atól. Och i lördags åkte jag och Veronica till stranden för att hänga bara vi två. Vi simmade tillsammans för sista gången, hyrde kajaker och bara hade så mysigt som bara vi två kan, medvetna om att detta var vår sista riktiga dag tillsammans efter 85 dagar med Veronicas närvaro från morgon till eftermiddag. I söndags sa jag hejdå till Maritzas (läraren denna gång) fina familj med picknick på stranden, hade egen kvalitetstid med min värdsyster Kim på eftermiddagen och blev bjuden på middag på restaurang av lärarna på skolan på
kvällen. Jag lämnade huset vid 10 och var inte hemma igen förrän vid 22:30. Resten av kvällen fram till kl. 2 spenderandes med att skriva klart ett avskedstal till eleverna på skolan och förbereda volontärpärmen liksom allmänt material att lämna över till skolan.

Igår, sista dagen, var magisk. Klockan 6 gick jag upp för att vid 7:30 vara vid skolan för att lämna över allt material och säga hejdå. Hur och var avskedsceremonin för mig med alla elever och lärare skulle vara visste jag inte vid det här laget. Men tillsammans med lärarna Leila och Yousefa åkte jag till San Pedro och ett jättemysigt ställe med en pool där alla elever och lärare väntade. Det hölls tal, eleverna lämnade över jättefina presenter, vi åt fruktsallad med granola, yoghurt och honung, tog foton och badade. Flera av eleverna hade nu lärt sig simma och att Laura nu tex med stolthet kunde visa detta, gjorde mig så glad inombords. Allt var otroligt fint, lyckat och mysigt! Lunch åt jag hemma där familjen förberett extra mycket guacamole till mig. Och sen gick allt otroligt fort. Jag började packa, köpte tårta, tog avsked av Veronicas familj, åt middag med min familj en sista gång, och fick på kvällen besök av både Maritza och sedan Ián, Lisbeth och Juana som lämnade över presenter. Alla sociala medier översvämmades av lycko-önskningar inför min resa, fina ord och kärlek. Jag avslutade kvällen med min värdsyster där vi pratade om framtiden. Vid 0:30 somnade jag och vid 3:30 imorse gick jag upp för att åka mot flygplatsen med min värdpappa Jenner.

Det är med vemod jag skriver att min volontärresa till Guatemala nu är över. Det var och är med vemod jag idag lämnade mitt andra hem och framförallt alla som kallat mig syster, dotter, vän, kollega eller lärare. Alla de för vilka livet nu fortsätter som vanligt, liv som jag inte på samma sätt får ta del av. Hur Veronica om bara några dagar blir moster när syster Ofelia ska få barn, uppleva när Juana och Jenny båda ska gifta sig i november och hur Kim tar examen som läkare och Alma som jurist. Det är med vemod jag lämna allt detta och nu åker tillbaka till en helt annan verklighet. En verklighet där lycka mäts i andra valörer och livet ser helt annorlunda ut.

Trots allt vemod är tacksamheten för allt jag varit med om den övervägande känslan i den trötta kroppen. Så jag vill ta tillfället i akt att faktiskt säga tack. Tack för den här resan Guatemala och för mitt livs tre bästa, häftigaste, tuffaste, coolaste, roligaste månader. Tack till alla som varit en del av resan. Och tack till mig själv för att jag vågade, när ingen annan vågade släppa taget. För att jag trodde på mig själv, resan och San Juan La Laguna, när andra inte gjorde det. Tack för alla nya relationer jag skapat och allt jag lärt mig. Tack för allt jag upplevt och tagit del av. Tack för alla tragiska och magiska livsöden jag fått berättat för mig, och alla historier jag själv fått berätta. Tack för allt jag kunnat bidra med: äran att driva och vara del av flera projekt och förtroendet för mig som lärare. Framförallt, tack för allt förtroende, all respekt, all kärlek och alla vänskaper. Och tack för att du som läser varit med på min resa, som i uppdateringar inte slutar här.


~ Väl tillbaka på flygplanet förbereder vi oss nu för landning. Borden är uppfällda, stolsryggarna upprätta. Ett litet barn skriker. Vi har precis passerat molnen och är nu påväg ner mot marken igen. Vi ska landa. En av alla frågor jag svarat på i Guatemala är hur det känns att flyga. "Det pirrar lite i magen i start och landning, annars känns det ofta ganska normalt väl i luften.", har jag för det mesta svarat. Det saknas ofta vidare referensramar och gemensamma anknytningspunkter. Men vad som kanske allra mest symboliserar att flyga för mig är känslan av att lämna något för något helt annat, att byta verklighet. Att flyga är för mig det allra tydligaste beviset på hur vi i dagens 2017 närmar oss omvärlden med stormsteg. Att vi idag kan resa och närma oss världen är för mig ett otroligt viktigt steg för ökad global förståelse och acceptans, (även om det samtidigt är katastrofalt för miljön...). För att resa påriktigt krävs det att det görs med respekt och med öppenhet. Dessa ord har varit mina ledord under min volontärresa till Guatemala, i mötet med en helt annan vardag. Och har troligen varit det som öppnat upp det starka förtroende jag fått i alla människomöten och utvecklat mig som människa allra, allra mest.

Vi har nu bara 3 minuter kvar till landning, där landningen får symbolisera att resan för denna gången är över. Det även om alla minnen, erfarenheter, upplevelser och relationer kommer vara minst sagt levande i en lång tid framöver. Samt att jag kommer att komma tillbaka. Nu slår vi i marken, och kanske innefattar det att jag borde sluta här..

Hasta pronto San Juan La Laguna, Guatemala, alla lärare och elever på LISI, alla kollegor på Vision Guatemala, min familj med Alma, Jenner, Alison, Kimberly och Reina, Veronica med familj, Maritsa & Aby med familj, Ian, Juana, Elena och många, många fler! Tusen tack.

Likes

Comments

Swoosh sa det, och så hade hela september också passerat. Time flies något helt otroligt... I detta inlägg spolar vi dock tillbaka bandet till den där dagen för en knapp månad sedan då jag för första gången, lite smått nervös, tågade in på Vision Guatemala. Och så kör vi på därifrån. Min septembermånad sammanfattad i 66 bilder. ¡Vamos!

Onsdag 6 september || Första mötet med organisationen Vision Guatemala och alla fina målningar på väggarna.

Torsdag 7 september || Workshop om kost på organisationen för kvinnor och deras barn.

Torsdag/fredag 7-8 september || Maritsa 20 minuter innan den kraftiga jordbävningen och Aby morgonen efter.

Fredag 8 september || Ceremoni för att "fira in" självständighetsveckan. Jag läser en hyllning till flaggan: "nuestra bandera" , vi be ber och sjunger nationalsången. Dessutom presenteras de 4 eleverna med högst betyg, vilka ska bära flaggorna i paraden på självständighetsdagen.

Söndag 10 september || En söndag som turister, jag och svenska Teresa från organisationen. Tar båten till San Marcos, hoppar från den 7-meter höga trampolinen, lunchar med pasta och promenerar runt i den så fina miljön.

Söndag 10 september || Helgen avslutas med mysig middag hos Veronicas fina, fina familj med hennes Gud-son Julio på besök.

Torsdag 14 september || Åker med Leila och några elever först till havet och sedan till Xela över en maxad heldag. Åker 4 på morgonen och är hemma vid 23. Totalt spenderar vi 10 timmar i en minibuss på skumpiga vägar... men njuter samtidigt av bad och karuseller.

Fredag 15 september || Día de independencia -självständighetsdagen som firas med den traditionsenliga paraden där alla skolor tågar.

Fredag 15 september - senare på dagen II Jag och Verónika börjar förbereda inför att jag ska börja väva. Dagen avslutas med en ceremoni i parken med skolan. Vi halar flaggan, sjunger, ber ytterligare böner och lyssnar på tal.

Lördag-måndag 16-18 september II Åker själv till Xela över helgen och lever Guatemalanskt medelklassliv under 3 dagar tillsammans med mina systrar + Sydney. Vi hänger på festivalområdet igen, spelar bowling, kollar på skräckfilm, lagar mat och bara myser.
Onsdag 20 september II Börjar väva.

Fredag 22 september II Alma vrickar foten och vi får under 5 kvällar i rad besök av olika kvinnor med en speciell förmåga att hela med hjälp av venerna i tummen. Denna kväll tyckte Alma att jag skulle vara med och dokumentera besöket. En otroligt intressant upplevelse må jag säga.

Lördag 23 september II Alma klarar sin sista examen på det 7-åriga jurisprogrammet, vilket vi firar med hemmagjorda cupcakes (åtminstone toppingen...)

Måndag 25 september II Introducerar snapchat-filtren för tjejerna på skolan och hela min mobil är vid det här laget full på sånna här bilder.

Måndag 25 september - eftermiddag II Får till ett möte med Cristóbal, rektor på universitetet Mariana Galvez, för att diskutera Education for Education .

Torsdag 28 september II Mellan möten på organisationen, alldeles för mycket arbete att göra liksom rättning av prov, får jag lyxen att hänga med Ián på eftermiddagen. Vi promenerar upp till korset med utsikt över byn, fotar och äter doritos.

Fredag 29 september... II ... vilket innefattar simlektion!

Lördag 30 september II Möter upp Telma och tillsammans tar vi båten till San Marcos. Väl i San Marcos går vi hem till Magda och promenerar sedan runt i byn. Vi delar på en pizza och utnyttjar wifi till max innan vi på eftermiddagen åker tillbaka till våra byar igen.

Söndag 1 oktober II Slängs rakt in i en dop-lunch. Planen på att luncha hemma hos familjen Hernandez, slutade med att jag tågade rakt in på deras kusins dop-lunch med hela tjocka släkten. Oväntat, med tillika så kul att få vara med om, även om jag kände mig så felplacerad i mina strandkläder och utan present. Att vi dessutom var fler än 50 pers och att alla pratade Tz'utuchil gjorde ju inte saken direkt lättare... Gott var det i alla fall! På eftermiddagen åkte jag som planerat med Ian till stranden.

Likes

Comments

"Välkomna till San Juan La Laguna"


Det har hänt mycket sedan sist. Förutom att jag upplevt en kraftig jordbävning, har jag parallellt med lärarjobbet börjat jobba på en lokal organisation. Jag har firat Guatemalas självständighet och provat Guatemalanskt medelklassliv i Xela för en helg. Får två veckor sedan flyttade även Almas 87-åriga mamma hem till oss vilket tvingade den då trygga vardagen att förändras. Utöver det har jag träffat den första svensken på 1,5 månad, upptäckt fler platser och lärt känna ännu fler underbara människor. Men kanske konstigast av allt är att alla runt omkring mig, inklusive jag själv, börjat räkna ner till min hemresa. Nivån av separationsångest skjuter i höjder, samtidigt som jag intalar mig själv om att njuta som allra mest. Om att göra allt vad jag kan för att fylla de idag återstående 4 veckorna med allt fantastiskt möjligt. Och det gör jag just nu. Skruvar upp växeln ytterligare och litar på att bensinen håller.

Självständigt beroende

Jag har aldrig varit så självständig som här, på samma gång som jag hela tiden är så fruktansvärt beroende av allt och alla runt omkring mig. Jag är inte bara passagerare på tåget som rullar, utan kanske för första gången lokförare där jag tvingas ta mina egna beslut, bestämma destinationer, pausa när jag behöver och tuta vidare när det känns bra. Det finns ingen som säger till mig vad jag ska göra, dirigerar mig eller sorterar möjliga alternativ.

Men. Mitt i självständigheten, tvingas jag också förhålla mig till omgivningen, tiden, rälsens kvalité och passagerna på tåget. Att från klockan 18 inte kunna lämna huset begränsar. Att inte kunna ta en tuc tuc till grannbyn, åka och bada när jag känner för det, röra mig fritt... eller för den delen laga och äta när och vad jag känner för, likaså. Livet i en lokal familj är fantastiskt. Men det kräver att jag anpassar mig till alla andra. Livet i Guatemala är fantastiskt. Men det kräver att jag förhåller mig till normerna och sammanhanget här. Att jobba som lärare på skolan är fantastisk. Men det kräver elever på lektionerna, planering och struktur från mig, liksom från de andra som jobbar på skolan. När mina lektioner utan mitt samtycke uteblir och jag möts av en tom skola på morgonen, blir jag varje gång lika förtvivlad. När lunchen hemma är uppåt en timme sen och jag blir alldeles för sen till ett möte på organisationen, är det alltid lika pinsamt. Jag är tillika beroende av att andra har saldo för att kunna svara på ett sms eller ringa upp (vilket nästan aldrig är fallet), att vädret håller för de planerade aktiviteterna (vilket heller aldrig händer) eller att vi inte drabbas av strömavbrott (vilket hänt uppåt 20 gånger hittills!). På samma sätt är jag hela tiden beroende av språket. Att jag kan utrycka mig när jag behöver det. Dessa ständiga beroenden.

Att vara beroende är ju samtidigt inget att förakta, eller för den delen något unikt för livet här. Beroende innefattar ju faktiskt att existera tillsammans med andra, vilket när allt kommer omkring är det vi alltid gör och borde sträva efter. Att i mitt fall samexistera på andra villkor, långt ifrån Sveriges egna begränsningar och möjligheter, är en fantastisk möjlighet, även om det såklart är svårt och annorlunda. Att vara beroende här, är att leva här. Och i det avseendet är jag inte det minsta avundsjuk på alla dessa "fria" turister som tar dagen som den kommer. Jag provade förra söndagen och det räckte gott och väl.

Jag gav mig självständigt in i detta äventyr, utan organisation eller vägledning att falla tillbaka på. Läskigt tyckte vissa. Spännande tyckte jag. Tack och lov är jag ju dock aldrig ensam. Varken här, eller i stöd hemifrån. 8 timmar i tidsskillnad försvårar såklart vägledning från Sverige. Men trots det, har jag lyckats hålla fantastisk kontakt med min familj och mina underbara vänner i Sverige - åtminstone under halva dagarna. Att från klockan 15 däremot bryta kontakten helt med ett Sverige som intar "godnatt-läge", har troligen gjort att jag växt ännu mer i mig själv. Jag har tvingats lita på att jag klarar det själv när det aldrig finns några alternativ. Sen har jag ju såklart Ellen som befinner sig en timme efter mig i USA. Kanske främst i början, kunde vi stötta varandra lite extra dygnet runt. Utgöra varandras 24-timmar jour när det knep, samtidigt som vi båda lev, och fortfarande lever, våra liv i ultrarapid. Tack Ellen.

Den icke-berättigade Turisten

De bara gled in där under basketturneringen med sina stora feta systemkameror, de fula shortsen, kepsarna och t-shirtsen med amerikanska tryck. Löjligt stereotypa, men samtidigt delvis en spegel av mig själv. De tryckte upp sina systemkameror i våra ansiktet. Eller, mitt ansikte försökte de tydligt undvika. Det var lättare sagt en gjort. Jag var ju uppenbarligen inte tillräckligt "exotisk" i sammanhanget, men sittandes i mitten av gruppen mötte även jag systemkamerans blixt. Ingen av oss ville vara med på bilderna. Tydligen vara dock tjejernas händer för ansiktet ingen tydlig markör för "stopp". (Unga kvinnors stopp har ju i allmänhet en förmåga att negligeras till ett "såklart du vill", så varför blev jag ens förvånad?) När "nej:et" inte bejakades försökte vi istället kolla vidare på matchen, men gruppen av turister stod i vägen. Respektlöst han jag tänka för att i nästa sekund skämmas något oerhört. Delvis å turisternas vägnar, men tillika över de alla gånger jag själv gjort samma sak. Tagit mig friheten att trycka upp en kamera bland framförallt barn och unga i andra länder utan att 1. Det är ett legitimt läge att ta bild 2. Frågat om lov. Där och då förstod jag hur otroligt FEL det är att ta sig rätten att bara sådär fota andra människor.

Jag tror jag fick en av mina starkaste uppenbarelser dittills, där och då. Att barn, tillika vuxna i andra länder ALDRIG är utställningsobjekt för den vita turistens Instagram eller "exotiska" bilder. Jag har under min resa medvetet valt att INTE ta bilder med barn som grundmotiv, om jag inte har en tydlig relation till barnen. Och bestämt mig för att sluta tvärt med detta på livets alla resor framöver. Speciellt inte om de två viktiga punkterna om "legitimitet" och "samtyckte" inte är uppfyllda. Skulle jag fota en person i Sverige i samma situation? Om svaret är ja: fråga först och knäpp respektfullt sedan av bilden. Om svaret är nej: låt bli. – så lyder mitt nya mantra.

Det är inget mer än enkel respekt mina vänner. Och det känns faktiskt otroligt pinsamt att jag behövde ta av mig min egen systemkamera och täckmanteln som en självutnämnd "berättigad" turist för att inse det. Gör om, gör rätt.

Lärar-Julia och klagomålen på skolsystemet

Hon: "På fredag ska betygen vara satta". Vad jag tänkte: "vilka jävla betyg?! Hur? Var? När? Varför?" Vad jag svarade: "absolut det fixar jag". Och på fredagen stod jag där med betygen i handen, villig att pissa på hela betygssystemet.

Mina damer, herrar och allt där emellan, hur betygssystemet i Guatemala fungerar ska jag lite kortfattat berätta för er. Först och främst får eleven under året fem olika delbetyg i kursen, i form av ett nummer mellan 0 och 100, där 100 är det bästa. Av de fem delbetygen dras sedan ett snitt som i sin tur utgör elevens slutbetyg i kursen. Men vad är det då som betygssätt? Jo, hälften av betyget skramlas ihop genom ett slutprov i varje kurs (som jag som lärare själv ska konstruera i lagom nivå och endast får ta maximalt en timme att genomföra). Den andra delen av betyget baseras på 1: tickets, vilka erhålls då eleven till exempel varit med på en idrottsdag(!), och 2: signaturer. Signaturer får eleven så fort hen gjort en uppgift på lektionstid eller hemma, oavsett kvalité på uppgiften. 50 poäng av 100 möjliga kan en helt enkelt få genom disciplin, medan enbart andra halvan av potten på 100 visar elevens kunskap i ämnet. För att ”vinna kursen” som en säger här, måste eleven ha 60 poäng. En fjuttig femtedel på slutprovet kan helt enkelt räcka om eleven i allmänhet visat disciplin. En elev som däremot har alla rätt på slutprovet, men kanske varit sjuk en vecka och därmed saknar tickets eller signaturer, kan få ett mycket lägre betyg.

I mångt och mycket pratar vi helt enkelt om ett betygssystem baserat på kvantitet istället för kvalité, vilket enligt mig är sjukt problematiskt. Istället för att göra uppgifter för att lära sig, kopieras uppgifter hej vilt i en kollektiv strävan efter många tickets och signaturer. Rent taktiskt är det bättre att slarva sig igenom uppgifter utan förståelse och sedan skriva 20% sämre på slutprovet, än att hela tiden jobba i sin egen takt för att lära sig och för att förstå. *Suckar*.

Ett annat problem med skolsystemet är hur otroligt tokigt kurserna är upplagda. Istället för att ha kursen engelska med eleverna är det uppdelat i fyra friståendekurser: kommersiell engelska, avancerad engelska, konversation och översättning. Redan från början bestämde jag mig dock för att strunta i uppdelningen och vi utgår istället från samma material, övertygad om att det inte går att skilja kurserna från varandra. Speciellt inte när innehållet fortfarande ligger på nivån: A/AN, färger och fraser som ”good morning”. Vi är långt ifrån både avancerad och kommersiell engelska så att säga.

Men hur bedriver jag då undervisningen här, kanske ni undrar (eller är helt ointresserade av)? Jo, jag utgår från en svensk lärobok i engelska för nyanlända svenska elever och jobbar metodiskt och improviserat haha, även om det mesta nu går på rutin. Det gör vi genom att: 1. Läsa själv och försöka förstå 2. Lyssna på texten två gånger och följa med själva. 3. Prova att två och två läsa texten tillsammans 4. Lyssnar på orden i ordlistan och repeterar efter rösten på inspelningen. 5. Lyssnar på hela texten en gång till. 6. Översätter själva skriftligt. 7. Går igenom översättningen tillsammans muntligt. 8. Genomför övningar till texten och repeterar tillhörande grammatik. Helt enkelt direkt kopierat från min favorittyp av undervisning för att lära mig spanska. Vi har även genom tema ”intoducing myself” jobbat med att grundläggande kunna presentera sig skriftligt och muntligt inför klassen, liksom parallellt övat siffror, alfabetet och grundläggande fraser och ord. Eleverna har redan utvecklats något oerhört och jag kan inget annat än att vara deras stolta engelska-lärare.

Det rödblonda håret

Med luvan på - så rör jag mig allt mer i Xelas stadsmiljö eller när jag åker bakpå Maritsas eller Reginas motorcykel. Eller på bussen. Det är enklast så. Jag smälter mer in i mängden och minskar därmed antalet blickar, visslingar, pekningar och rop om att just jag ska köpa, åka eller spela. Med mina 175 centimeter är jag längre än majoriteten av såväl kvinnor som män, men det är främst med det rödblonda håret som jag sticker ut. Håret är jag fullkomligt ensam om i nästan alla sammanhang. Nog för att det finns gott om turister från främst USA här i landet, men då vi nästan alltid rör oss i icke-turistiga miljöer, sticker jag nästan alltid ut. Luvan har blivit en väg att inte känna mig konstant iakttagen bakifrån, vilket är så otroligt skönt.

Organisationen

En förändrad vardag, mycket dötid och ett sug efter ny inspiration, gjorde att jag fick upp ögonen för Vision Guatemala. När Marisol, en lärare på skolan, frågade mig om jag ville följa med henne till den lokala organisationen, tackade jag gladeligen JA. Och det tog inte många sekunder där förrän jag kände att organisationen var så rätt för mig också. Redan dagen efter deltog jag i en workshop om kost och hälsa för kvinnor. Och bara två dagar senare skulle jag vara igång som koordinator för mitt första projekt, tillsammans med de tre jämnåriga Jesus, Maritsa och Viviana. J, M och V bor alla här i byn och gör nu sina praktiker på organisationen med uppgiften att skapa ett eget projekt, innan de om några veckor tar studenten. Så här 1,5 vecka senare har vi nu tillsammans knåpat ihop ett Home-Stay i lokala familjer för 10-20 turister som, om allt går enligt planerna, ska genomföras den 2 oktober.

Förutom att jag genom organisationen fått lära känna ännu fler fantastiska människor från byn, har jag träffat svenska Terese, norska Aurora och engelska Carl, som alla jobbar som volontärer (men dock bor i grannbyn). Och så klart den fantastiskt drivna grundaren av organisationen, Nicki från Schweiz. Arbetet för organisationen tar sin tid, men är samtidigt otroligt inspirerande och givande. Att tillsammans med organisationen få verka för empowering, individuell utveckling och "självhjälp" för kvinnor, barn och unga är fantastiskt. Samtidigt erbjuds jag en möjlighet att lära mig mer om hur det är att arbeta utomlands på en NGO, vilket i sig är en toppenerfarenhet. Om ni är nyfikna på mer om organisationen, kan ni läsa mer om grymma VG här: https://vision-guatemala.org/en/

Jordbävningen

Klockan 22:55 7 september slog den omtalade jordbävningen till här. Jag befann mig för ovanlighetens skull inte hemma, utan hemma hos Maritsa i grannbyn på ”sleepover”. Det var första gången jag skulle sova där för denna resa. (För er som inte vet bodde jag och Ellen dock där i februari när vi var här med skolan.)

Maritsas fem-åriga son Aby hade precis somnat i sängen och jag och Maritsa var inne på vår avgörande rond av Finns i sjön när rummet vi befann oss i började skaka. Först kände vi att sängen vi spelade i mer börjar likna popexpressen på Gröna Lund och bara några sekunder efter började de stora bokhyllorna att vingla. Vi han växla några ögonblick av förvirring innan Maritsas syster smällde upp dörren och skrek att vi måste ut. NU. Maritsa slängde upp en sovande Aby på armen. På en sekund öppnade vi dörren och vi var ute. Sen stod vi på deras ”uteplats” i en dryg minut och kände hur hela marken skakade i mörkret, en känsla som knappt kan beskrivas i ord. När inte ens det mest fundamentala i marken tycktes stabil, började jag nästan må illa. Aby gnällde och jag tänkte inte så mycket mer än att lugna honom medan vi tittade ut i mörkret. Grannbyn San Pablo, som annars lyser från andra sidan sjön, hade fått strömavbrott i samma veva. När det slutat skaka gick vi in igen i huset och möttes av spegelsplitter (från garderoben) över hela golvet. Vi var alla lite smått tagna av situationen. Telefonerna ringde för fullt och Tv:n slogs på direkt för direkt uppdatering från studion i huvudstaden. Jag blev snabbt varse om att jag hade upplevt något speciellt, även för att vara i ett land som ofta drabbas av jordskalv och mindre jordbävningar. Alma skrev snabbt att jag skulle sova med mobilen, varma kläder och skorna redo, för att lätt kunna springa ut ifall det behövdes vid efterskalv i beckmörker – och detta gjorde jag, inte bara den natten, utan i en hel vecka efter.

På Tv:n möttes vi av snabba uppdateringar av dödsoffer i Mexiko och bilder på förstörda byggnader här i Guatemala. Men framförallt möttes vi av siffrorna 7,7 och 7,8 på Richterskalan, vilket är jättehögt! Jag tror det var först få jag förstod allvaret i hela situationen. Och när jag såg de svenska mediernas uppdateringar om jordbävningen i Mexiko men också om Guatemala. Vi hade helt enkelt upplevt det på riktigt. Två kortare strömavbrott och flera mindre efterskalv gjorde resten av natten mellan 7 och 8 september otroligt konstig. Och allt gungade ända in på morgonkvisten, kändes det som. Om jag var rädd, frågade mig Maritsa när det skakade som mest på kvällen. Samma fråga har jag sedan i efterhand fått upprepade gånger av personer både här och i Sverige. Och jag har aldrig kunnat svara något annat än att nej, för jag var inte rädd. Där och då förstod inte vad det var jag var med om, vilka konsekvenser det kunde och skulle få, eller hur en jordbävning kunde kännas. Jag var mitt i allt mer fascinerad och ja, typ mållös. Att detta var något jag kunde vara med om, hade aldrig slagit mig tidigare. Det kunde inte beskrivas bättre än i ordet: surrealistiskt. Att jag upplevt en jordbävning toppar nog raden av speciella upplevelser här, med råge.

Feminismen

"Hemma hos oss är min pappa ansvarig för tvätten". Veronica pausade mitt i steget och vände huvudet mot mig. Hela ansiktet var ett enda stort frågetecken och jag upprepade. "PAPPA! TVÄTTAR!"

Det går inte att åka utomlands med en tro om att kunna förändra alla en möter. Fast det går, och det är nog så viktigt, att istället stå upp för det en själv tro på, informera och framförallt säga till när en tycker något är fel. Inte minst när det kommer till feminism, har det varit mitt mantra här. Varje gång jag velat sparka till en stol åt gammalmodiga könsroller, skrika av ilska till sunkiga manssvin eller bara sjunka genom jorden av hopplöshet, har jag försökt behärska mig och tänka vad jag bäst kan göra i stunden. Framförallt försöker jag informera, genom att bland annat med stolthet berätta om en viktig jämställdhetskamp som pågår i Sverige. Men i samband med att jag blivit mer bekväm, har jag också mer och mer börjat säga till när jag tycker något är fel.

När jag i ett sms till Alma av en man blev tilltalad som ”Julita”, som inom spanskan kan tolkas som lilla Julia, men är ett ”vanligt” sätt att tilltala kvinnor, sa jag ifrån. För mig är användandet av ”ita” i slutet på kvinnonamn inget annat än ett förminskande och nedsättande av mig som kvinna. Speciellt när det uttrycks av en man. Jag satte ner foten och det kändes så otroligt mäktigt att mottaga familjens reaktioner. På samma sätt blev jag sur och förbannad när en video på en ung grannkvinna som har sex spridits i alla byar här och en otrolig victimblaiming av kvinnan började. Det även här i mitt hem. Även här sa jag ifrån, och det rejält.

Nej, det går inte att förändra folks tankar och åsikter bara sådär. Däremot går det, och det är min skyldighet att säga till när jag tycker något är på tok fel. Ställa andra kvinnor i försvar, stå upp för jämställdhet och utgöra en förebild för bland annat eleverna på skolan, är några av mina feministiska motton här. När det skaver som allra mest, bäddar jag ner mig tillfälligt i den feminsitiska podden ”Penntricket”, Birgitta Ohlssons bok ”Duktiga kvinnors revansch” eller läser lite i Facebookgruppen ”Varför apor aldrig bär rosa klänning”, för att samla ny energi att ta med till verkligheten. Men lika gärna räcker det med att tänka på och vilja se allt fantastiskt fint systerskap som faktiskt finns här. Detta systerskap kan göra mig så glad inombords. Kvinnor som stöttar andra kvinnor, jobbar stenhårt för sig själva och sina familjer. Kvinnor med kraft och styrka. Flickor som går arm i arm på gatan, eleverna på skolan som trots sina olika åldrar trivs så bra tillsammans och utgör framtiden, tanterna på gatorna och alla andra fantastiska kvinnor jag möter här varje dag. Kvinnor som är så mycket bättre än det strukturella patriarkatet - och som aldrig får glömmas bort.

Känslomässiga bergochdalbanan

För det mesta äger livet här. Men när det suger, så suger det rejält. Om förändringar är jobbiga i Sverige, är det ingenting mot vad det är här. Förändringar som saknar en grundläggande trygghet och oberoende i till exempel ens familj och vänner, är bland de tuffaste. Som när Almas mamma flyttade in. Två av de jobbigaste dagarna här följde med kaos på alla håll. Ingen av oss var redo att möta en ny vardag som skulle kräva 87-åriga Anitas service dygnet runt här hemma, det som i Sverige skulle gå under vård i hemmet eller skötas på så många andra sätt. Veronica övervägde att sluta jobba, Alma sov ingenting, mamman hade fruktansvärt ont och jag försökte leva på som vanligt trots att igen runt omkring mådde riktigt bra, vilket inte gick längre än i några timmar. Fy ändå. Saker och ting lugnade ner sig som tur var, fast förändrades. Veronicas yttersta ansvar ligger till exempel nu i att alltid vara hemma och servea Anita. Det har inte blivit fler utflykter tillsammans hittills, då det kräver så otroligt mycket mer planering och emellanåt lite (vita?) lögner. Utan vardagen har påtagligen förändrats.

Veckorna här har präglats av skratt, kärlek, värme, inspiration och ny kunskap. Och dessa positiva ord har onekligen präglat den stora delen av min tid här hittills. Dock har även inslag av förtvivlan, trötthet, ilska, oro och förvirring, utan förvarning gjort inträng i den tillsynes idylliska vardagen. Det är utmattande med ett nytt språk. Och kulturskillnader i synen på till exempel struktur och värderingar, kan ibland göra mig så sjukt arg och förtvivlad. Precis som att förändringar blir påtagligare här, så blir alla potentiella ups-and-downs det också. När det inte finns någon där att neutralisera alla intryck, blir det snarare att jag tvingas gå till mig själv. I en överanalys i allt jag upplever kan jag bli surare och surare för att till slut explodera en kväll. Eller som för det mesta, bara känna en oerhörd eufori och glädje över att jag befinner mig här, precis just nu. Vi snackar om en känslomässig bergochdalbana deluxe varje dag. Verkligen.

Den känslomässiga bergochdalbanan beskriver också vemodet i att nu tåga in på den sista tiden här. Men på något konstigt sätt känns det mitt bland allt vemod samtidigt likgiltigt OKEJ. Okej att acceptera att livet inte alltid äger, att saker förändras och att det är dags för alla att tåga vidare någon gång. Med det inte sagt att det kommer vara lätt att åka härifrån. Nu när jag ju äntligen byggt upp ett liv här, känns det så otroligt konstigt att bara lämna det... Trots det, är det ju så livet funkar. Vi tvingas alltid vidare, framåt och mot nya mål och drömmar. 17 oktober åker jag härifrån, oavsett hur mycket eller lite jag än vill det.

Fast, innan dess rullar ju faktiskt tåget vidare 4 veckor till här i San Juán La Laguna. Jag håller lite extra hårt i ratten när jag just i detta nu styr tåget mot sista etappen av detta stora äventyr. En sista etapp, i vilken jag samtidig lovat mig själv att njuta lite extra. Och just det ska jag göra just nu. Bara njuta. 

Likes

Comments

...kanske är det allra mest konkreta tecknet på att livet har blivit vardagsmat. Hela tre veckor efter förra bildbomben är det dock dags igen för 42 nya bilder av blandade kvalitét. Reflektioner i all ära, men det ligger ju trots allt något magiskt i bilders förmåga att berätta. Vi börjar där vi slutade den 15 augusti. 

Fredag 18 augusti || Engelskalektion in action

Fredag 18 augusti || Påväg till tjejernas första simlektion

Lördag 19 augusti || Picknick på stranden med Verónica

Lördag 19 augusti || Eftermiddagshäng med Rosa Cecilia och Domingo bland kaffeodlingarna

Söndag 20 augusti || Åker till Pana över dagen för lunch med Almas släktingar

Torsdag 24 augusti || Kör ett svettigt fyspass i matchande Spångakläder

Fredag 25 augusti || Nybadade är vi påväg hem. Mot en ny helg

Fredag 25 augusti || Veronicas pappa Walker fyller 60 år. På bilden visar Walker mig hur han arbetar när han skördar. Sin födelsedag till ära fick han dock ledigt från det slitiga jobbet.

Lördag 26 augusti || Tar båten till Pana tillsammans med Verónica för att köpa nytt internet till mig och såklart dricka livets godaste Smoothies. Dagen till ära premiäranvände jag även min nyinköpta traditionella dräkt. Saknas gör bara en äkta traditionell topp (güípil), som är beställd.

Tisdag 29 augusti || "La segunda feria" och stort firande i byn.

Lördag 2 september || följer med de äldsta tjejerna till distriktets huvudstad Sololá


Söndag 3 september || tågar in på andra halvan av min vistelse här i Guatemala!!


Och imorrn, tisdag 5 september, firar jag halva tiden som volontär och invånare i San Juán La Laguna. Sjukt är bara förnamnet! Checkar imorrn helt enkelt 6 veckor här! Och ser samtidigt så mycket fram emot att fylla 6 nya veckor med innehåll och mening. 

Likes

Comments

05:18. – ”boom”. I morse vaknade jag av att hela huset nästan skakade till av den höga smällen. Hade jag inte bott här i en månad och vant mig vid knallskotten/bomberna/fyrverkerierna (namnen är många), som titt som tätt avfyras till Gudarna inom en lokal katolsk kyrkorörelse och i samband med födelsedagar, så hade jag nog blivit riktigt rädd när jag hörde smällen i morse. Denna gång blev jag dock mest bara irriterad. För i helvete tänkte jag vid första smällen och vände på mig i sängen, för att inte tala om vid femte smällen. Jag ville ju bara sova, lite till.

I måndags firade jag en månad här i Guatemala. ”En månad av duschar i kallvatten, nätter med öronproppar långt intryckta, konstanta attacker av gatuhundar, blickar, rättningar av prov, myggbett, 7 tortillas per dag, spanska, dåliga planeringar och flaskvatten. Men precis lika mycket en månad av upplevelser utöver det vanliga, nya erfarenheter, öppna armar, kunskap som sprudlar i klassrummen och helt FANTASTISKA människor” – som jag så fint uttryckte det i en ”caption” (text) till bilden på Instagram som jag aldrig publicerades. För att fira att jag inte bara varit i Guatemala i totalt en månad utan även bott här i byn i fyra veckor, delade jag, Alma och Jenner igår på en ananaspaj.

Fyra veckor. Egentligen är det helt sinnesjukt vad fort tiden har gått! Om tiden rann iväg i våras i Sverige är det ingenting mot vad det gör just nu. Jisses. Får typ redan ångest för att jag snart ska åka hem, trots att det återstår lite knappt två månader här… Men nog om framtiden. Innan jag går in på längre utläggningar tänkte jag börja med att backa tiden. För jag måste, bara måste säga TACK. Tack för alla fina kommentarer jag fått efter de tidigare inläggen här på bloggen! De värmer något oerhört. Jag mötte mycket motstånd när jag bestämde mig för att genomföra min volontärresa hit. Ett motstånd som på många sätt berodde på ovisshet och tvivelaktigheter. På min förmåga. På Guatemala som resemål. På människor som inte är något annat än just människor, men som bor just här. I och med de många tvivlen och förutfattade meningarna på mitt val att åka själv hit, känns det extra värdefullt att kunna dela med mig av livet här. Speciellt när jag märker att det kan göra skillnad. Att det kan förändra uppfattningarna och fördomarna om hur livet här SKULLE KUNNA VARA till en mer nyanserad bild av vad JAG faktiskt upplever. Med det sagt, kommer jag tillsvidare fortsätta med mina reflektioner. Tills jag inte har något mer att dela med mig av haha (vilket aldrig lär hända). Allt med en underliggande förhoppning om att de fortsatt kan bidra till förståelse och nyfikenhet! Det även om reflektionerna förstås också måste tas med en nypa salt. Lika tydligt som jag i diverse diskussioner här betonat att ”jag inte är Sverige”, vill jag innan jag börjar, betona att jag genom mina texter inte heller är eller representerar Guatemala. Med det sagt dyker vi snabbt ner i sju nya reflektioner. Enjoy.

Religionen.

Hon avbryter mig mitt i genomgången av ”A”/ ”An” med orden: "God bless ju Julia" och riktigt skiner upp. Jag svarar med "God bless ju Laura" och hon ler tillbaka.Vi fortsätter genomgången som att detta var det mest naturliga som hänt. Hur Laura, skulle översätta den allra, allra vanligaste frasen här: "Dios te bendiga" (Gud välsigne dig) till engelska, var det allra första orden hon ville lära sig. Så här tre veckor efter att ha sökt upp mig för att få svar på sin fråga, använder hon nu flitigt utrycket, lika nöjd varje gång.

I byarna här har religionen, eller ja Gud, en otroligt viktig, men framförallt naturlig plats i livet. En av de första sakerna Jenner sa till mig var att Gud alltid kommer först. Och just så är det för många här: "Primeramente dios". Det går inte en bild på Facebook eller en minut av ett telefonsamtal utan att ordet "bendiciones" och ”primeramente dios”, som på svenska betyder välsignelse och Gud först, används. Ömsesidigt av katoliker och protestanter. Bibelcitat skickar en till varandra som klassiska kedjebrev på sociala medier och varje hem har någon form av böneutrymme. Tillika är besök till kyrkan en viktig del av vardagen för nästan alla, förutom för Alma och Jenner då haha. Men att Gud har en viktig roll även i deras liv är påtaglig. Religion här (som jag uppfattat det!) är inget att bevisa. Inte heller är det ett tydligt rituellt praktiserande, utan ”bara” med där hela tiden. Inga längre bordsböner eller missioner, men djupa gudomliga övertygelser. På så sätt hamnar jag sällan i kläm här när det kommer till just religionen. För det bara förutsätts att jag är lika inne i det, till motsatsen bevisats. Och att aktivt bevisa motsatsen känner jag inga större behov av att göra, mer än att emellanåt berätta att Sverige är världens mest sekulära land och att min svenska familj inte går i kyrkan. Tillika att, i den mån det går, bemöta alltför konservativa tolkningar av Bibeln med moderna bibelargument i de sammanhangen då det varit nödvändigt.

Att närma mig andras tolkningar av religionen här har för mig annars blivit det mest givande och samtidigt smidigaste sättet att bygga broar över eventuella kulturella skillnader. Kanske blev jag därför inte särskilt illa till mods när jag till exempel igår fick en 1,5 minuter lång film med en bön skickad till mig på Whatsapp av min närmsta vän Veronica, eller då jag fick lite spontan välsignelse av Laura där på lektionen. Lite extra "God bless ju" har ju faktiskt ingen dött av.

Språket.

Hybris-Julia är här. Men när det kommer till just språket, spanskan, vill jag ge mig en klapp på axeln och tycka att jag är en riktig kämpe. Spanska sedan årskurs 6 i skolan och sista året utan undervisning, utöver ett intresse av att faktiskt lära mig mer, var bagaget med vilket jag åkte hit. Under denna månad här har jag inte bara kämpat mig igenom en, utan massvis av jobbiga språksituationer och missförstånd. Jag har frågat om upprepningar, sagt att jag inte förstår till folks förbannelse och sagt fel oräkneliga gånger. Mina felsägningar av Caballo/cabello (häst och hår), harina/arena (mjöl och sand) och calor/color (värme och färg) är tex. fortfarande stående skämt som nog aldrig kommer sluta bli tråkiga för min familj. Trots emellanåt bedrövlig grammatik har jag tragglat mig igenom flera timmar långa diskussioner om allt ifrån betygssystem, samhällsfrågor och långa utläggningar i dåtid om mitt liv. Jag råkar ju ha en förmåga att prata mer eller mindre hela tiden haha. Och även om språket utgör en otrolig begränsning för VAD jag kan säga, så väljer jag uppenbarligen bara att prata om allt annat. Stackars alla runt omkring.

Men engelskundervisningen då? Där pratar jag väl ändå engelska? Nej, ganska snabbt kom jag underfund med att det verkligen inte funkade att ha engelskalektionerna på något annat språk än spanska, även om jag såklart undervisar i engelska. Men att ha någon form av konversation eller längre utläggning än en mening i taget (som sedan på direkten översätts till spanska), funkar tyvärr inte. Här kan jag dock inte vara mer tacksam för de fantastiska eleverna som lär mig sååå mycket, korrigerar och har ett enormt tålamod med mig, lektion ut och lektion in. Vi lär varandra, så att säga – hur fantastiskt är inte det i sig?

Jag pratar helt enkelt spanska hela tiden, med undantag för de få tillfällen när jag träffar någon här som kan lite engelska (vilket sker i snitt en gång i veckan). Dessa tillfällen uppskattar jag dock, konstigt nog, typ inte alls. Troligen för att jag blandar orden med spanska när jag helt plötsligt ska slå om till en lång konversation på engelska och allt bara blir helt fel. Men framförallt då det nästan känns förnedrande i de sammanhangen när någon tar på sig rollen som en frivillig tolk mellan spanska och engelska. Efter diskussioner om den guatemalanska maffian känns översättning av fraser som: ”Kan du fråga Julia om hon gillar maten?” smått skrattretande. Dessa situationer har jag dock även insett uppkommer emellanåt och jag försöker mest bara tålmodigt vänta på den engelska tolkens utläggning, även om jag förstår spanskan. Ibland får jag dock feeling och bara måste hävda mig genom att svara på direkten.

På det stora hela har jag utvecklat mitt språk något enormt! Och då inte bara spanskan utan även tex. mycket mer stavning på engelska. När det kommer till framförallt spanskan har jag heller inte haft något annat val än att utveckla mitt ordförråd varje dag då nästan alla ord som används här är synonymer till den skol-spanska jag lärt mig tidigare. Gör om gör rätt, typ. Sist men inte minst så har jag ju även lärt mig lite tz’utuchil. Veronica envisas med att prata det lokala Mayaspråket med mig hela tiden, vilket gör att jag lärt mig de vanligaste fraserna. Det är helt enkelt så vi jobbar här; fyrparallelligt med engelska, svenska, tz’utuchil och spanska. Innan vi skills åt varje dag blir därför avslutningsfrasen enligt följande: ”see you tomorrow, ses imorrn, chwaqchik y hasta mañana”

Byn.

Jag bor i byn San Juán La Laguna. Och ja, ”La Laguna”-delen är tydligen otroligt viktig då finns över 10 st. byar med namnet San Juán i Guatemala haha! Byn ligger i ett distrikt som heter Sólola och som består av ca. 19 byar runt en av landets två sjöar, vackra turistmålet Lago Atitlán. Tillskillnad från tex. grannbyn San Pedro La Laguna är dock San Juán La Laguna inte särskillt turistigt eller exploaterat (än), liksom mycket mindre. Enligt Wikipedia bor här ca 10 000 personer. Vad alla dessa dock skulle bo är ett stort mysterium då det inte tar mer än cirka 15 minuter att gå från byns ena ände till den andra? Och att alla här, enligt Alma, mer eller mindre känner varandra. Skvaller och rykten sprider sig som en löpeld, inte minst när många i byn är släktingar på olika sätt. Byn omges av plantager, där det odlas bland annat bönor, avokado, bananer, majs, tomater och kaffé. Men byn omges även av berg, vulkanen San Pedro, sjön och en väg åt vardera håll runt sjön. I San Juán La Laguna trivs jag!

Säkerheten.

Jag har aldrig känt mig riktigt rädd här. Visst har adrenalinet kickat igång när jag varit hemma själv på kvällen och någon ringt på. Eller när hundarna börjat skälla något förskräckligt mitt i natten. Men jag har alltid känt mig otroligt trygg. Byn ska vara en av de säkrare här och det märks. Inte bara märks det på den fina grannsamverkan och mentaliteten, utan även i hur en pratar om värde och om andra människor. Grannen som är ute eller som hörs genom de dåligt isolerade väggarna… eller kvinnorna som sitter ute på gatorna och säljer livsmedel och hejar trevligt, gör dessutom att jag aldrig känner mig ensam här.

Integriteten.

Att ständigt omge sig av människor är fantastiskt. Och något som ger mig fruktansvärt mycket energi. Att däremot befinna sig på trängre ytor och alltid känns sig övervakad och hörd alla runt omkring har ibland sina nackdelar. När behovet av space tränger sig på, finns det inga utvägar. Trosorna som hänger på tvättlinan ute i trädgården, synligt för grannarna… Toabesöken som inte kan göras diskreta då 1 Toaletten ligger i mitten av alla rum 2. Toaletten är dåligt isolerad 3. Alla toapapper slängs i papperskorgen. Ja ni förstår ju. Och framförallt kanske det faktum att inte ens mitt eget rum utgör en no-entry för resten av familjen (eller ja, i alla fall inte för Alma). Redan efter tre dagar här fick jag en smärre chock när jag kom hem från skolan och Alma sorterat ALLA mina kläder (vikt trosorna), flyttat om ALLA mina saker (tom staplat bindor och tamponger på rad), liksom ändrat plats på min säng! Sicken tur att min integritetsnivå alltid varit relativt låg haha, annars skulle jag aldrig klarat av att leva i denna familj. Eller under dessa typer av förhållanden för den delen, under en längre tid. Samtidigt diggar jag för det mesta öppenheten och att inte behöva smussla särskilt mycket. Jag har nog börjat vänja mig. Hela jag log till exempel inombords i förra veckan när mensvärken trängde sig på och Alma väckte mig med orden: ”Julia, jag vet att du har mens. Och när en har mens så är det bra med varmvatten. Så har kokat extra mycket varmvatten till dig. Allt står i badrummet.”

Vattenprivilegiet.

En kväll tog vattnet slut. Dunken med dricksvatten hade en halvliter kvar, men i kranen och toaletten var det helt stopp. Självklart märkte jag ju inte heller detta förrän jag tvålat in mina fötter rejält och redan börjat borsta tänderna. Med häpen min tvingades jag torka bort tvålen bäst jag kunde med toapapper samt varken skölja av tandborsten, tvätta handfatet efter att ha spottat, eller skölja eller tvätta munnen. Inte heller kunde jag spola toaletten eller tvätta av dagens (lilla) smink. Törstig var jag också, vilket gjorde att jag bestämde mig för att dricka upp halvlitern och spara lite, lite till morgonen efter. Jag gick och la mig med en otroligt konstig känsla den kvällen. Men det var inte de tvåliga fötterna i sig som bidrog till känslan utan snarare hela förståelsen för vad jag kanske mest av allt annat tar förgivet: tillgång till rent vatten eller vatten överhuvudtaget. Det otroliga vattenprivilegiet, som precis som alla andra privilegier inte märks förrän de verkligen saknas. Efter denna kväll började jag på riktigt nöja mig med, och faktiskt uppskatta kallvattnet här. För kallvatten duger, men global vattenbrist suger.

En lärdom.

Att i allmänhet ta saker med en nypa salt. Men att ta vissa, rätt saker med hela handen. Detta är nog något bland det allra svåraste, men viktigaste, jag lärt mig här. Se runt, bakom, under och över frågor. Att vrida och vända till förbannelse för att försöka förstå, även om det ibland är helt omöjligt eller tar emot - är något jag blir bättre på för varje dag som går. Jag måste våga ställa frågor, prova att göra fel, säga ”JA” till nya utmaningar och framförallt vara mottaglig för att möta nya perspektiv. Jag är nämligen helt övertygad om att denna kamp är bland det nödvändigaste för att kunna möta och förstå andra människor på ett djupare plan.

Varje dag tvingas jag paketera och omtolka för att förstå alla nyanser, generella drag men lika mycket människorna bakom. Att försöka förstå och att vilja förstå. Just det utgör den verkliga utmaningen med att på riktigt bo i ett annat land. Att välja att tåga in helhjärtat, även om det också innebär att släppa lite på sin egen fasad. Att blotta sig lite. Men också synliggöra sina egna privilegier, för att på bästa sätt kunna handla där efter. Vrida och vända och luska, för att maximalt kunna uppleva.

I grund och botten handlar det om mod. Om att våga ge sig ut på den där upplevelse-resan och att vara mottaglig för förändringar och vidgade perspektiv. Jag vill påstå att jag var modig som gav mig iväg på resan. Men modet berör inte bara de fysiska resorna, utan troligen är vi desto mer modig när vi verkligen vågar möta andras perspektiv. I lördags var jag modig när jag tackade ”ja” till att följa med en tjej på skolan jag knappt pratat med hem till henne. Jag var modig när jag tog diskussionen om Pride och familjekonstellationer här om veckan. På samma sätt vill jag påstå att du är modig som vågar läsa och kanske ompröva din förutfattade bild av min första månad här. Tillsammans vågar vi förändra. 

Likes

Comments

Andra veckan här hade tjejerna sportvecka. Detta innebar för min del inga lektioner utan endast att öva hejarramsor på spanska och skrika "vamos Lisi" medans tjejerna spelade. Tjejerna lärde mig även hur en säger "Ni kan tjejer" på tzutuchil, så där stod jag på läktarna lite halv genant och skrek "Nix kobini" till en match i fotboll och en i basket varje dag. En lagom slow start in i livet här helt enkelt.

"Vill du följa med till 'el merdcado' Julia och handla grönsaker till lunchen?" Ni kanske förstår min förvåning när "marknaden" inte var särskilt mycket större än det här.

Här hänger jag på dagarna. Innanför de gula väggarna har vi redan hunnit med de första proven, talen och gramatik-genomgångarna.

Veronica och jag tog en tuctuc till stranden 5 minuter bort för att ha vår första simlektion. 4 simtag blev dagens rekord och vi har redan bokat in nästa gång vi ska hit igen. Kan ju förövrigt vara det varmaste vattnet jag badat i, vilket troligen förklarar varför vi utan problem kunde chilla i vattnet i hela 1,5 timme.

Första besöket i Quetsaltenango (Xela) bara över dagen för att hälsa på Alma och Jenners tre döttrar, mina syskon, vilka alla tre bor, jobbar och pluggar här. Yngsta systern Reina visade mig runt i staden. Tillsammans med Alma och Jenner åkte vi alla fyra till ett "shopping-mall" a' la Guatemala och åt lunch. Alma, jag och Jenner väntade sedan utanför en av Guatemalas största statliga sjukhus på mellansystern Kimberly som gör sin praktik där. Eftermiddagen avslutades med lite titt i butiker och allmänt häng innan det var dags att ta den skumpiga chicken-busen på 2,5 timme tillbaka till byn igen. Så otroligt roligt att få träffa 2/3 av mina fantastiska syskon!

Bakade kladdkaka till Alma och Jenner. Eller ja, kladdkaka? Avsaknad av elvisp för att vispa grädden och diverse ingredienser med helt annan konstisens en hemma... för att inte tala om den typ 20 procentiga chokladen (annan choklad är nämligen otroligt dyr här)... gjorde att kladdkakan mer smakade som nått helt annat. Men uppenbarligen tyckte Alma och Jenner om det då det lilla som blev över, var borta redan morgonen dagen efter. Vid frukostbordet erkände Jenner att han gått och tagit det sista innan han gick och lade sig.

Hängde med Maritsa en söndagseftermiddag igen. Det som först skulle vara en strand slutade med en iskall pool. Men med denna utsikt över hela sjön och grannbyn San Pedro La Laguna klagade jag verkligen inte. Dagen avslutades med ett traditionsenligt besök i den evangeliska kyrkan med hela hennes släkt. Det här med att delta i människors vardag är det jag uppskattar mest här, även om 2 timmar predikan nog aldrig varit min favorit.

Mer predikan skulle det dock bli! Och detta tom. då jag och vi minst allt anade det. Amerikanarnas besök på skolan i en sann post-kolonial anda har jag redan skrivit om tidigare, men tycker denna bild ganska bra visar på hur otroligt konstigt allt var.

Sneakpeak på maten. Och lappen som jag vaknade till en morgon: "Julia, godmorgon. På bordet står din frukost, värm den bara i mikron. Ha en bra dag. Alma"

Lärarhäng så där mitt under skoldagen. Då Elena dagen till ära inte sålde tostadas på skolan var alla "bara tvungna" att gå ner till byn för det dagliga förmiddagsmålet. Otroligt trevligt var det i alla fall att få hänga med lärarna. Denna helt nya rätt med någon form av dressing, picante, rödlök, tomat och crabsticks var dessutom lika god som udda!

På middag hemma hos familjen Hernandez. Elena och Leyla står redo med maten, vilken tillagas över öppen eld. Denna dag bjöds det på spagetti, bönor och tortillas.

På restaurang med Maritsa, Marisol och Elisabeth för att diskutera mitt och Ellens projektet "Educationforeducation" På bilden ser ni fina Maritsa, rektorn på skolan.

I helgen besökte vi Xela för andra gången. På lördagen besökte jag, Alma och äldsta systern Alison universitetet där Kimberly pluggar. Därefter åt jag lunch i en matbutik med Alison (otroligt oklart) och spenderade resten av eftermiddagen chillandes hemma i familjens radhus i utkanten av staden. (bild 3) En välbehövlig natts sömn följdes av en photoshoot med yngsta systern Reina, den första VARMDUCHEN på tre veckor och den hittills godaste guacamolen med nachos. På söndagskvällen åkte vi hem igen.

Och sist men inte minst en bild från dagens "förmiddagsmål" på skolan. Fina Laura, Leila och Lisbeth. För att inte tala om hönan i bakgrunden haha! Mums för tostadas med guacamole.

Likes

Comments

Idag har jag levt och bott här i byn två veckor. Denna insikt slår mig när jag nu sitter här i mitt vardagsrum på andra sidan Atlanten. Jag har äntligen kunnat börja kalla detta min vardag och trivs med få undantag otroligt bra. Utanför fönstret riktigt vräker det ner och den annars så tydliga landskapsbilden av berg och vulkaner är nästan täckt i dimma. När det regnar läcker det in för mycket vatten genom taket i köket, vilket är anledningen till att jag sen en timme tillbaka sitter just här – i vardagsrummet med genomgående blå textilier. Ikväll är det kallt och jag sitter med filt och myskläder och skriver detta inlägg. Element eller air-condition är icke-existerande fenomen här, och det är bara att anpassa sig till hur det är ute i val av klädsel. Gå och lägga sig i ett 32 gradigt rum eller som nu, att sitta inbäddad i filtar i 15 gradig kyla, har på något sätt blivit till vardag… För i hela två veckor har jag alltså bott här. Spenderat 14 annorlunda nätter, men som gått i rivfart. Ätit hela 42 måltider med tortillas. För ja, här äter en nämligen tortillas (och nej inte vetetortillas som i Sverige, utan tunna ”pannkakor” av majs och vatten – otroligt smaklösa) till frukost, lunch och middag. En väldans massa kallduschar, otaliga blickar på gatan, intryck, skratt, nya ord, lektioner och diskussioner, är bara några av alla saker som blivit vardagsmat här. Summan av kardemumman så har jag upplevt och lärt mig enormt mycket saker på denna korta tid! Och pratat spanska nästan hela tiden.

Det här kommer bli ett långt inlägg fullt av reflektioner om allt och inget. Flera av reflektionerna har jag skrivit under dessa veckor och är otroligt röriga haha, men tycker själv att det är lite av charmen i de. Allt här är ju egentligen en ända stor, obeskrivlig röra. Anledningen till att jag delar med mig av dessa reflektioner är för att jag just idag känner för att skriva av mig lite och faktiskt berätta mer om livet här. Strukturera upp röran lite. Eller göra allt mer förvirrande? Det återstår att se. Men jag skriver det även det här inlägget för att jag TROR på vikten av att dela med sig av sina upplevelser till andra, hur små eller stora de än må vara… Kära läsare, du får helt enkelt själv välja att läsa vidare eller sluta här. Vad som i alla fall är säkert är att mina ostrukturerade reflektioner precis har börjat. Håll i ditt morgonkaffe, så håller jag i mitt kvällsté. Nu kör vi.

Tiden.

Tiden har en helt annan betydelse här. Och nej det handlar inte om att Guatemala ligger 8 timmar efter Sverige och att jag efter två veckor här fortfarande kan komma på mig själv med att tro att alla är vakna på mina kvällar. Nej den stora skillnaden handlar om själva synen på tiden och den tillvaron den ska fylla. Tid här är inget en passar. Tid här är heller inte något som anses särskilt viktigt för planerandets skull. Istället innefattar tid här ett ständigt väntande och en ständig osäkerhet om vad som faktiskt ska ske. Låt mig ta ett exempel. Vi får information om att vi ska spela basket med tjejerna på skolan klockan 1, vilket innefattar att tidsoptimistiska jag springer från huset vid 1:15 men kommer till planen några minuter senare och INGEN är där. Två minuter efter halv rullar de tre första tjejerna in. Ett annat exempel handlar om att vi ska spela en fotbollsmatch som ska börja klockan 11. Men klockan går och inte förrän 12:30 blåser domaren igång vår match. Och alla verkar HELT oberörda. Utom jag då som stressat kollar på klockan. Jag som hade beställt lunch till klockan 12. Med undantag för mig är alla dock otroligt synkade när det gäller normen att alltid vara 30 minuter efter utsatt tid. Lite har jag börjat lära mig, men ändå blir jag på något sätt lika besviken varje gång lektionen innan drar över med 12 minuter. Lektioner som endast är 35 minuter långa kräver ju liksom att en utnyttjar hela timmen, right? Det allra, allra bästa med tiden här är å andra sidan lugnet. Tempot som ligger så otroligt mycket lägre. När inga tider någonsin blir som en tänkt sig, kan en bara glömma att planera för tight. De långa tiderna av väntan kan ibland vara den avkopplingen som behövs. För tidsoptimistiska Julia passar ju egentligen också livet här ganska bra. Om inte annat för att lära mig vikten av att faktiskt passa tider för andras skull, väl hemma igen.

Maten.

… har ni ju redan fått en sneakpeak av. Men tortillas är faktiskt inte allt en äter här. Den traditionella frukosten består av vad som kallas för ”crema” (en speciell blandning av typ ost/grädde), frijoles (mosade bönor), stekt ägg och friterad banan. Förutom just tortilla då. Men som om inte frukosten skulle bli lite enformig efter ett tag, så äter en nämligen samma sak till middag också. Hurra. Andra spännande delar som kan koppletera frukosten och middagen är nachos, guacamole, mosh (nästan som typ risgrynsgröt men som en dricker) eller världens sötaste yoghurt. Lunchen består nästan alltid av någon form av (ofta samma) gryta. Emellanåt blir jag bortskämd med otroligt goda frukter. Men precis lika lyxiga som frukterna och avokaden känns här, precis lika olyxiga känns köttet som präglar varje lunch. Om jag tidigare petat bort delar på köttbitar hemma, kan jag meddela att jag alla dagar i veckan hellre skulle äta de än det sega trippel-well-done-kött som serveras här. Ändå tänker jag inte klaga. Får helt fantastisk mat överlag och får med skämskudden på även erkänna att jag inte rör ett ända finger i köket (förutom när jag i söndags lagade en uppskattad kladdkaka till familjen). Världens finaste Veronica jobbar som vår hushållerska och står redo med mat varje dag när jag kommer hem från skolan. För att på något sätt kompensera, men tillika för att Veronica blivit en av mina närmsta vänner här; har jag börjat lära henne engelska parallellt med att hon försöker lära omöjliga mig tzutuchil, liksom att vi i förra veckan åkte iväg för att ha en första simlektion hon och jag. Vad jag fick reda på igår är att Veronica endast är anställd under tiden jag är här för att serva mig, vilket egentligen känns så konstigt och helt sjukt. Men att vi funnit varandra så bra och kan ha så sjukt roligt tillsammans är jag samtidigt otroligt tacksam för.

Värdföräldrarna.

Jag har för det mesta världens coolaste värdföräldar: Alma och Jenner. Alma jobbar med kvinnors mänskliga rättigheter som jurist (helt enkelt exakt det som jag vill göra i framtiden). Hon har nära till skratt och har framförallt så otroligt lätt att prata om ALLT från behovet av sexualundervisning, familjeplanering, att en vågar prata om mens osv. till en detaljerad redogörelse för alla hennes klasskamrater på universitetet. Hon är dessutom känd i hela byn och alla har sååå mycket respekt för henne och hennes yrkesprofesionalitet. Att gå på gatan med Alma innefattar att alla vi möter stannar upp och hälsar artigt. Säger jag att jag bor med henne får jag ett ”wow” tillbaka. En helt otrolig förebild och en så cool kvinna! Att hon dessutom kan tre av ursprungsspråken här, är mäkta imponerande!

Jenner jobbar som polis men är även elektriker och är precis som Alma otroligt allmänbildad, kunnig och säger så många bra grejer! Vi har diskuterat korruption, mänskliga rättigheter, jämställdhet, problem här i Guatemala, om massa olika länder, Trump och så mkt annat! Med bara några få undantag, har vi haft fett bra diskussioner, han och jag. Jenner älskar science-fiction och historiska dokumentärer om olika länder och så sent som för några dagar sedan satt vi tillsammans och kollade på en dokumentär om hur folk redan för 2000 år sedan hade kunskaper om att människan föddes ur ett ägg. Han är dessutom en av de få här som kan lite engelska. Han har installerat ett elutag i mitt rum, skjutsat mig till skolan första dagen och fått mig att känna mig otroligt välkommen. Tillsammans är Alma och Jenner otroligt fina och sjukt synkade, liksom otroligt normbrytande i ett land som detta (och Sverige för den delen också) då Alma är ca 10 år äldre än Jenner. Är så tacksam och glad över att få bo just här.

Husdjuren.

Låt oss prata om prata om djuren här hemma, som ser lugna ut - men som första veckan gick mig något enormt på nerverna. Nog för att de i och för sig fortfarande gör det, men jag har nog lyckats hitta mina strategier. De två katterna (Bruno och Samuel) och de två hundarna (Junior och Chito) har under min vistelse här lyckats framkallat hela känsloregistret way too many times. En av mina första dagar här smet Junior hemifrån när jag öppnade dörren. Efter att ha letat igenom huset och akutringt med gråten i halsen till Alma, satt jag som en förtvivlad tonårsförälder och väntade på att han skulle komma tillbaka. Strax före läggdags stod han skällandes utanför porten. Samma hund som är både stor, skabbig (de säger att han är sjuk och jag tror han har typ rabies?) och som skäller varje morgon. Jag vågar inte röra grabben och är såå rädd för han och hans skällande! Blev inte direkt bättre efter att Alma sa att anledningen till att de inte låter honom gå lös som alla andra hundar här är att han biter folk på gatan?!? Katten Bruno har blivit min kvällskompis och bästa vän, men skulle bestämt så sent som för 10 minuter med mig på toa. Även denna gång försökte han hoppa ner i toaletten. Just nu ligger han däremot i mitt knä och sover som en hoprullad kanelbulle till ljudet av datorn. Katten Samuel bits tydligen, precis som Junior. Hunden Chito gnyr mest bara hela tiden och sover på motorcykeln.

Att dela den lilla boytan med dessa fyra smått taggade grabbar, har fått mig att inte bara en gång bestämma mig för att aldrig någonsin skaffa husdjur. Har vid flera tillfällen fått jaga ut alla 4 djuren ur köket / vardagsrummet med morgondagens tortillas och till och med varit tvungen att gömma talriken, gaffeln och nachospåsen i min tygkasse och springa ut till köket för att inte bli attackerad vid ett tillfälle. Vid ett annat tillfälle fick Alma rycka in och putta bort Junior som vägrade flytta på sig när jag skulle ut genom lilla grinden och på toa. Att känna mig begränsad av fyra husdjur utgjorde mitt största problem under första veckan här. Possivt? Jo, kanske! Men jag menar det verkligen när jag säger att de fullständigt tog kål på mig under första veckan!

När vi ändå är inne på tema djur, ska vi inte tala om alla hundratals hundar som jagar en längst gatorna… och de nykläckta kycklingarna som jag i morse höll på att trampa på på din lilla sandvägen upp till skolan. Jag och djur? Nej vi var nog aldrig menade för varandra ändå, till 10åriga Julias besvikelse – hon som drömde om att bli bonde.

Jobbet.

Jobbar jag här? Nejmen det var ju som sjutton. Oj vad konstigt det känns at säga att jag jobbar haha, för det gör jag ju! Fast utan att få betalt. Första veckan började rivigt med två improviserade skoldagar. Men då vi hade idrottsvecka förra veckan, var det igår som det egentligen började på riktigt. Som jag i alla fall började på riktigt, riktigt! 225 kopierade sidor av papper av diverse slag (test, glosor, texter) fick jag och Veronica igår med oss hem från en av byns tryckerier efter ett svettigt krig mot skrivaren för han som jobbade i butiken. Stackaren! Men oj vad tjejerna lös upp i morse vid pappers-, skrivboks-clips- och plastmappsutdelningen!

Det var bara den här lilla detaljen med att gå in med 100%... Efter att ha suttit och planerat lektioner och rättat onödiga texter till tjejerna mellan 13 och 22 igår kväll, tvingades jag redan efter första arbetsdagen bestämma mig för att tagga ner lite med alla ambitioner haha, åtminstone för att skapa en balans så här i början. Men det råkar ju heller inte bara vara en tillfällighet att jag kunde fastna med allt planerande av lektioner – jag måste medge att jag trivs så oerhört bra som lärare! Troligen kunde jag inte heller dölja min glädje när Jeidy idag, i samband med att jag avslutade lektionen, sa: ”Vill bara att du ska veta Julia att vi tycker dina lektioner är jätteroliga och att du är jättebra som lärare”. De orden värmde enormt.

Namnen.

Det är pinsamt men jag har så fruktansvärt svårt för att lära mig vad folk jag möter här heter. Förutom att jag har ett i allmänhet dåligt minne, liksom flyter alla namn ihop. En stor bidragande orsak till problemen med namn är ju också att här i Guatemala så har alla minst två förnamn. Som en alltså använder. Men om det skulle vara så enkelt att ”bara” lära sig de två namnen, som ett dubbelnamn, skulle det ju vara en sak. Problemet är att nästan alla heter olika saker beroende på om de är på sociala medier, i sin familj eller bland kompisar. Det kan till och med vara så att en tjej på skolan blir kallad Z av hälften av sina kompisar men något helt annat av andra halvan. Om jag säger att jag bor hos Alma så förstår exempelvis INGEN då Alma ”offentligt” heter Leticia. Eller när någon tjej på skolan säger att X saknas och jag aldrig någonsin hört namnet förut… och det visar sig tillslut vara efternamnet. Ja, ni förstår ju den totala förvirringen. När det kommer till mitt namn så kallas jag av eleverna nästan enbart för ”miss”, eller ”miss Julia”. Alla som gett sig på att uttala Rångeby har avbrutit sig mitt i meningen för att aldrig mer försöka.

Blickarna och kommentarerna.

”Hej skönheten, älskar dig baby”. Eller den större bilen som saktar in, vevar ner rutorna och två män i kör säger: ”Hej snygging”.

Båda dessa kommentarer skedde inom loppet av 45 sekunder idag, påväg hem från skolan. Och är bara exempel på tvåsiffrigt lika många uttalanden i liknande karaktärer. Till dess kan adderas att minst varannan bil eller tuc tuc som passerar tutar. Gemensamt för de alla är dock två saker. 1. De utförs av yngre män, ofta yngre än jag själv. 2. De sker mitt inne i det icke-existerande ”centrum” och uppfattas aldrig som hotfulla, utan bara som från killarnas sida ett ”kul” sätt att antingen påriktigt flirta eller utmana sina kompisar. För mig är de bara bevis på 1. En otrolig machokultur 2. En extrem omognad från grabbarnas sida. Ibland får jag mig dessutom ett gott skratt på köpet vid vissa kommentarer. Framförallt när de sker i en tro om att jag inte förstår språket eller när jag svarar något drygt tillbaka och ser en förvånad 15-åring i ögonen. Om jag ibland blir rädd när jag går själv på gatorna? – Nej faktiskt inte. Jag rör mig heller aldrig själv i byns utkanter eller när det är mörkt.

Blickarna och kommentarerna är nog det jag i nuläget vant mig mest med, tyvärr. Men jag antar att det gör det lättast så. Att bara skratta åt hela grejen och leva vidare. Detta är ju liksom inget typiskt för Guatemala heller, utan ett strukturellt jämställdhetsproblem! - Oavsett om det sker här i byn eller på Sörgårdsvägen i Spånga. Kan vi ibland inte bara skrota män?

Vädret.

Inte en ända gång sen jag kom till byn har jag kollat YR (håll i hatten, byn finns faktiskt tom. på YR – reality check om globaliseringen, eller vad?). Trots det har jag aldrig varit så säker som här, på vad det kommer bli för väder. Regnet som aldrig föll under tiden familjen var här, kom som en glad överaskning samma eftermiddag de åkt hem och har därefter punktligt förklarat när klockan blivit 15. Exakt just då börjar det nämligen alltid regna och nästan alltid blixtra. Och så håller det på några timmar, pausar runt 17 och börjar igen vid 18. Samma sak varje eftermiddag och kväll – monsunklimat helt enkelt. Temperaturmässigt är det typ 25 grader och fuktigt, men för det mesta relativt behagligt.

Sömnen.

Om djuren var det största problemet under första veckan, så var sömnen en tight tvåa. Fortfarande är det otroligt svårt att sova här på nätterna på grund av allt ljud. Om det inte är hundar som skäller mitt i natten eller en höna som drar igång vid 5/6-tiden är det troligen åskan som dundrar så högt att det känns som huset ska sprängas, fyrverkerier som smälls alla tider på dygnet, solen som lyser upp hela rummet genom det plast-täckta hålet i taket eller kyrkan i närheten som drar igång alldeles för tidigt. HERREGUD. På söndagar har jag lärt mig att kyrkan närmast ringer i kyrkklockorna första gången vid 5:30 och sedan regelbundet varje halvtimme under hela morgonen. Drömmen om sovmorgon sprack rejält helt enkelt. I natt vaknade jag klockan 03:30 av en hundkör av skällningar och ytterligare en gång av en tupp som gal klockan 5. Halleluja. Trycker öronpropparna så långt in jag bara kan varje natt och tar på mig ögonbindeln från flygresan vid halv 6, vilket gör att det åtminsone funkar lite bättre. Den största saknaden med Sverige är nog just det, att få sova en ända natt utan att vakna av ljud mitt i nätterna. Oj vad jag aldrig någonsin ska klaga på några fåglar som kvittrar utanför fönstret väl hemma igen.

Upplevelserna.

Och så var det det här med upplevelser. För som jag var inne på i början så får jag den stora äran att på riktigt uppleva livet här! Har så otroligt svårt att sätta fingret på alla upplevelser mer än i reflektioner av allt runt omkring, men kan göra ett försök. I förra veckan besökte vi landets näststörsta stad Xela där Alma och Jenners tre döttrar (97a, 94a och 92a) bor. Jag älskade verkligen staden! Men det som satte sig mest i mig var ändå när vi skulle lämna några papper på sjukhuset där mellandottern jobbar och vi i 40 minuter satt och väntade utanför sjukhuset där helt vanliga människor köade för att hälsa på sina anhöriga. Snacka om att tåga in i människors privata vardag. Hade jag blivit utstirrad innan, var det inget emot blickarna nu. Även om det såklart kändes berättigat denna gång. Även den skumpiga resan på 2,5 timme med lokalbuss till och från staden var lika fantastisk som trafikmässigt hemsk. Snacka om att verkligen få åka igenom by efter by och bara se människor och deras vardag.

En annan upplevelse var gårdagen, då vi på skolan blev frälsta. I en sann postkolonial-anda tågade ett femtontal missionerande amerikaner in på skolan, helt oförberett och skulle ta med oss upp till himmelen. Två av mina engelska lektioner uteblev och ersattes istället av basketträning (vilket blev så otroligt konstigt då tjejerna 1. Redan kan basket 2. Hade skoluniformer på sig och inte var redo för idrott) och en intensiv tillika manipulativ predikan. En maktanalys på hela situationen skulle blinka i varningens färger. Jag skämdes över hela situation på samma sätt som den där gången förra veckan när vi satt allihopa och kollade på en basketmatch och ett gäng turister tryckte upp en kamera i ansiktet på tjejerna som verkligen inte vill vara med på bild där och då. På samma sätt som flera gånger tidigare här, tvingades jag bara spela med och hålla masken.

Alla konstiga situationer, diskussioner och ögonblick här – har tillsammans bidragit med otroliga upplevelser. Upplevelser som, hur jobbiga de än varit, har resulterat i något bra i slutändan. Det som inte dödar en, gör en starkare brukar en säga. Efter tre månader här lär jag inte bara kunna bra spanska, utan troligen också vara lika stark som Pippi Långstrump. Måtte jag inte bli bonde, vore ju Pippi inte heller helt fel.

Likes

Comments

På söndagsmorgonen blev jag hämtad av Maritza. (Maritza är rektor på skolan och det var hos henne i grannbyn San Pedro som jag och Ellen bodde hos förra gången vi var här.) Maritza skjutsade mig på sin motorcykel hem till henne för att snabbt byta om. Därefter promenerade vi tillsammans med 10-åriga Mariano och hans äldre syster till Maritzas son Abys årsjubileum med skolan. Att det var någon form av parad som Aby skulle tåga i, var det ända jag visste i förväg. Flera släktingar och vänner till Maritza anlände och vi var tillslut ett stort gäng som bokstavligen sprang brevid gruppen med de minsta barnen i paraden, till vilken Aby tillhörde. Skolan Aby går på är en av få evangeliska skolor i byn. I religionens tecken utgjordes alla uppträdanden av Bibelberättelser och psalmer. Abys grupp spelade en pjäs om "Daniel". Paraden blev jättelyckad och det var så kul att stå på sidan tillsammans med alla stolta föräldrar och släktingar till barnen.

Efter paraden var det dags för stor släktmiddag hos Maritza. Cirka 30 personer var vi som tillsammans åt den traditionella grytan som de äter i byn vid högtider osv. Planen var att därefter åka och bada men då jag och Maritza båda var så trötta slutade det med att vi somnade i hennes säng haha! Istället för att bada, fylldes etermiddagen med massa lek med barnen, fotboll, ett försök till att flyga drake, mobilspel och lite engelska undervisning i miniformat. Mariano lånade även min mobil och agerade lite fotograf haha, därav många av bilderna ovan :) När vi trodde att eftermiddagsregnet slutat skulle Maritza skjutsa hem mig igen... Hur det gick med regnet ser ni dock på den charmiga, sista bilden ovan haha! Blöt men nöjd var jag i alla fall hemma igen till middagen. Det efter en otroligt lyckad domingo. :-))

Likes

Comments

Tre helt oredigerade (!) bilder från vägen hit till byn från Antigua, förstår ni hur fint!?
Gick i land vid familjens otroligt mysiga hotell Uxlabil

Tågade upp till LISI. Ián och jag posade med flaggorna. Bondade med Beverly, Julia och Sarah från USA som volontärarbetat på skolan i en månad men skulle lämna dagen efter vi kom. Tillsammans med Bevs och Julias pappor hjälpte pappa till att sätta upp en solpanel på skolan. Smågrabbsen lekte för fullt med det nysnickrade airhocket.

Onsdagen var första dagen på LISI med tjejerna. Blev så fint välkomnande med kramar, ett välkomsttal, dans och massa lekar

Besökte ett av alla väverier här

Oskar och jag påväg för en sista eftermiddags fika i hamnen tillsammans med amerikanarna

Lämnade materialet från Sverige liksom två nyinköpta bollar på skolan. Ián fick också sin present: en något stor Sverige-outfit som han inte tog av sig på två dagar <3

Snabba puckar här. Redan på torsdagsmorgonen hade jag mina första lektionerna helt själv - 100% improviserat haha! Blev inte direkt undervisning i världsklass så här de två första första dagarna, men fick i allafall något så när inblick i elevernas nivå och lärde mig nästan alla namn! Lärarpoäng?

Familjen blev bjudna över på middag hos min fina värdfamilj. Bland de mest osmikrande bilderna på mig haha, men brevid mig ser ni Alma. Till höger om Oskar sitter Jenner.

Var ute och åt med Maritza, Aby och Maritzas syster Heidi

Jag, Oskar, Lisbet, Ián och Efraheim spelade fotboll på fredagseftermiddagen

Kl 5 på lördagsmorgonen (lagom till soluppgången) vinkade jag Alma av min familj. Resten av dagen spenderades i mitt nya "hemma". En riktigt välbehövlig vilodag blev resultatet med uppackning av resväskan, för mycket internetanvändning, sommarprat, Skypeande och massa fix.

Äventyret är igång på riktigt och förrutom att jag är så otroligt trött och har myggbett över hela kroppen, trivs jag som fisken. Under veckan som kommer har jag inga engelska-lektioner med tjejerna, utan de har en typ av sportvecka. Kl. 12 imorrn ska tjejerna tex. spela fotboll mot en annan skola! Jag får helt enkelt en rejäl sovmorgon imorrn bitti om kyrkklockorna, tuppen och alla hundar känner för att vara tysta för första natten hitills, vilket dock ALDRIG kommer hända. ;) Dagens sovmorgon uteblev då kyrkan bredvid ringde i kyrkklockorna varje halvtimme från kl. 5:30(!) bara för att hundarna för en gångs skull var tysta. Kan vi alla tsm hålla tummarna för att jag får sova imorrn bitti, så lovar jag att i utbyte berätta mer om familjen, hur jag bor och om denna otroligt lyckade söndag. Detta dock i ett annat inlägg.

Likes

Comments

Instagram @juliarangeby