Andra veckan här hade tjejerna sportvecka. Detta innebar för min del inga lektioner utan endast att öva hejarramsor på spanska och skrika "vamos Lisi" medans tjejerna spelade. Tjejerna lärde mig även hur en säger "Ni kan tjejer" på tzutuchil, så där stod jag på läktarna lite halv genant och skrek "Nix kobini" till en match i fotboll och en i basket varje dag. En lagom slow start in i livet här helt enkelt.

"Vill du följa med till 'el merdcado' Julia och handla grönsaker till lunchen?" Ni kanske förstår min förvåning när "marknaden" inte var särskilt mycket större än det här.

Här hänger jag på dagarna. Innanför de gula väggarna har vi redan hunnit med de första proven, talen och gramatik-genomgångarna.

Veronica och jag tog en tuctuc till stranden 5 minuter bort för att ha vår första simlektion. 4 simtag blev dagens rekord och vi har redan bokat in nästa gång vi ska hit igen. Kan ju förövrigt vara det varmaste vattnet jag badat i, vilket troligen förklarar varför vi utan problem kunde chilla i vattnet i hela 1,5 timme.

Första besöket i Quetsaltenango (Xela) bara över dagen för att hälsa på Alma och Jenners tre döttrar, mina syskon, vilka alla tre bor, jobbar och pluggar här. Yngsta systern Reina visade mig runt i staden. Tillsammans med Alma och Jenner åkte vi alla fyra till ett "shopping-mall" a' la Guatemala och åt lunch. Alma, jag och Jenner väntade sedan utanför en av Guatemalas största statliga sjukhus på mellansystern Kimberly som gör sin praktik där. Eftermiddagen avslutades med lite titt i butiker och allmänt häng innan det var dags att ta den skumpiga chicken-busen på 2,5 timme tillbaka till byn igen. Så otroligt roligt att få träffa 2/3 av mina fantastiska syskon!

Bakade kladdkaka till Alma och Jenner. Eller ja, kladdkaka? Avsaknad av elvisp för att vispa grädden och diverse ingredienser med helt annan konstisens en hemma... för att inte tala om den typ 20 procentiga chokladen (annan choklad är nämligen otroligt dyr här)... gjorde att kladdkakan mer smakade som nått helt annat. Men uppenbarligen tyckte Alma och Jenner om det då det lilla som blev över, var borta redan morgonen dagen efter. Vid frukostbordet erkände Jenner att han gått och tagit det sista innan han gick och lade sig.

Hängde med Maritsa en söndagseftermiddag igen. Det som först skulle vara en strand slutade med en iskall pool. Men med denna utsikt över hela sjön och grannbyn San Pedro La Laguna klagade jag verkligen inte. Dagen avslutades med ett traditionsenligt besök i den evangeliska kyrkan med hela hennes släkt. Det här med att delta i människors vardag är det jag uppskattar mest här, även om 2 timmar predikan nog aldrig varit min favorit.

Mer predikan skulle det dock bli! Och detta tom. då jag och vi minst allt anade det. Amerikanarnas besök på skolan i en sann post-kolonial anda har jag redan skrivit om tidigare, men tycker denna bild ganska bra visar på hur otroligt konstigt allt var.

Sneakpeak på maten. Och lappen som jag vaknade till en morgon: "Julia, godmorgon. På bordet står din frukost, värm den bara i mikron. Ha en bra dag. Alma"

Lärarhäng så där mitt under skoldagen. Då Elena dagen till ära inte sålde tostadas på skolan var alla "bara tvungna" att gå ner till byn för det dagliga förmiddagsmålet. Otroligt trevligt var det i alla fall att få hänga med lärarna. Denna helt nya rätt med någon form av dressing, picante, rödlök, tomat och crabsticks var dessutom lika god som udda!

På middag hemma hos familjen Hernandez. Elena och Leyla står redo med maten, vilken tillagas över öppen eld. Denna dag bjöds det på spagetti, bönor och tortillas.

På restaurang med Maritsa, Marisol och Elisabeth för att diskutera mitt och Ellens projektet "Educationforeducation" På bilden ser ni fina Maritsa, rektorn på skolan.

I helgen besökte vi Xela för andra gången. På lördagen besökte jag, Alma och äldsta systern Alison universitetet där Kimberly pluggar. Därefter åt jag lunch i en matbutik med Alison (otroligt oklart) och spenderade resten av eftermiddagen chillandes hemma i familjens radhus i utkanten av staden. (bild 3) En välbehövlig natts sömn följdes av en photoshoot med yngsta systern Reina, den första VARMDUCHEN på tre veckor och den hittills godaste guacamolen med nachos. På söndagskvällen åkte vi hem igen.

Och sist men inte minst en bild från dagens "förmiddagsmål" på skolan. Fina Laura, Leila och Lisbeth. För att inte tala om hönan i bakgrunden haha! Mums för tostadas med guacamole.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Idag har jag levt och bott här i byn två veckor. Denna insikt slår mig när jag nu sitter här i mitt vardagsrum på andra sidan Atlanten. Jag har äntligen kunnat börja kalla detta min vardag och trivs med få undantag otroligt bra. Utanför fönstret riktigt vräker det ner och den annars så tydliga landskapsbilden av berg och vulkaner är nästan täckt i dimma. När det regnar läcker det in för mycket vatten genom taket i köket, vilket är anledningen till att jag sen en timme tillbaka sitter just här – i vardagsrummet med genomgående blå textilier. Ikväll är det kallt och jag sitter med filt och myskläder och skriver detta inlägg. Element eller air-condition är icke-existerande fenomen här, och det är bara att anpassa sig till hur det är ute i val av klädsel. Gå och lägga sig i ett 32 gradigt rum eller som nu, att sitta inbäddad i filtar i 15 gradig kyla, har på något sätt blivit till vardag… För i hela två veckor har jag alltså bott här. Spenderat 14 annorlunda nätter, men som gått i rivfart. Ätit hela 42 måltider med tortillas. För ja, här äter en nämligen tortillas (och nej inte vetetortillas som i Sverige, utan tunna ”pannkakor” av majs och vatten – otroligt smaklösa) till frukost, lunch och middag. En väldans massa kallduschar, otaliga blickar på gatan, intryck, skratt, nya ord, lektioner och diskussioner, är bara några av alla saker som blivit vardagsmat här. Summan av kardemumman så har jag upplevt och lärt mig enormt mycket saker på denna korta tid! Och pratat spanska nästan hela tiden.

Det här kommer bli ett långt inlägg fullt av reflektioner om allt och inget. Flera av reflektionerna har jag skrivit under dessa veckor och är otroligt röriga haha, men tycker själv att det är lite av charmen i de. Allt här är ju egentligen en ända stor, obeskrivlig röra. Anledningen till att jag delar med mig av dessa reflektioner är för att jag just idag känner för att skriva av mig lite och faktiskt berätta mer om livet här. Strukturera upp röran lite. Eller göra allt mer förvirrande? Det återstår att se. Men jag skriver det även det här inlägget för att jag TROR på vikten av att dela med sig av sina upplevelser till andra, hur små eller stora de än må vara… Kära läsare, du får helt enkelt själv välja att läsa vidare eller sluta här. Vad som i alla fall är säkert är att mina ostrukturerade reflektioner precis har börjat. Håll i ditt morgonkaffe, så håller jag i mitt kvällsté. Nu kör vi.

Tiden.

Tiden har en helt annan betydelse här. Och nej det handlar inte om att Guatemala ligger 8 timmar efter Sverige och att jag efter två veckor här fortfarande kan komma på mig själv med att tro att alla är vakna på mina kvällar. Nej den stora skillnaden handlar om själva synen på tiden och den tillvaron den ska fylla. Tid här är inget en passar. Tid här är heller inte något som anses särskilt viktigt för planerandets skull. Istället innefattar tid här ett ständigt väntande och en ständig osäkerhet om vad som faktiskt ska ske. Låt mig ta ett exempel. Vi får information om att vi ska spela basket med tjejerna på skolan klockan 1, vilket innefattar att tidsoptimistiska jag springer från huset vid 1:15 men kommer till planen några minuter senare och INGEN är där. Två minuter efter halv rullar de tre första tjejerna in. Ett annat exempel handlar om att vi ska spela en fotbollsmatch som ska börja klockan 11. Men klockan går och inte förrän 12:30 blåser domaren igång vår match. Och alla verkar HELT oberörda. Utom jag då som stressat kollar på klockan. Jag som hade beställt lunch till klockan 12. Med undantag för mig är alla dock otroligt synkade när det gäller normen att alltid vara 30 minuter efter utsatt tid. Lite har jag börjat lära mig, men ändå blir jag på något sätt lika besviken varje gång lektionen innan drar över med 12 minuter. Lektioner som endast är 35 minuter långa kräver ju liksom att en utnyttjar hela timmen, right? Det allra, allra bästa med tiden här är å andra sidan lugnet. Tempot som ligger så otroligt mycket lägre. När inga tider någonsin blir som en tänkt sig, kan en bara glömma att planera för tight. De långa tiderna av väntan kan ibland vara den avkopplingen som behövs. För tidsoptimistiska Julia passar ju egentligen också livet här ganska bra. Om inte annat för att lära mig vikten av att faktiskt passa tider för andras skull, väl hemma igen.

Maten.

… har ni ju redan fått en sneakpeak av. Men tortillas är faktiskt inte allt en äter här. Den traditionella frukosten består av vad som kallas för ”crema” (en speciell blandning av typ ost/grädde), frijoles (mosade bönor), stekt ägg och friterad banan. Förutom just tortilla då. Men som om inte frukosten skulle bli lite enformig efter ett tag, så äter en nämligen samma sak till middag också. Hurra. Andra spännande delar som kan koppletera frukosten och middagen är nachos, guacamole, mosh (nästan som typ risgrynsgröt men som en dricker) eller världens sötaste yoghurt. Lunchen består nästan alltid av någon form av (ofta samma) gryta. Emellanåt blir jag bortskämd med otroligt goda frukter. Men precis lika lyxiga som frukterna och avokaden känns här, precis lika olyxiga känns köttet som präglar varje lunch. Om jag tidigare petat bort delar på köttbitar hemma, kan jag meddela att jag alla dagar i veckan hellre skulle äta de än det sega trippel-well-done-kött som serveras här. Ändå tänker jag inte klaga. Får helt fantastisk mat överlag och får med skämskudden på även erkänna att jag inte rör ett ända finger i köket (förutom när jag i söndags lagade en uppskattad kladdkaka till familjen). Världens finaste Veronica jobbar som vår hushållerska och står redo med mat varje dag när jag kommer hem från skolan. För att på något sätt kompensera, men tillika för att Veronica blivit en av mina närmsta vänner här; har jag börjat lära henne engelska parallellt med att hon försöker lära omöjliga mig tzutuchil, liksom att vi i förra veckan åkte iväg för att ha en första simlektion hon och jag. Vad jag fick reda på igår är att Veronica endast är anställd under tiden jag är här för att serva mig, vilket egentligen känns så konstigt och helt sjukt. Men att vi funnit varandra så bra och kan ha så sjukt roligt tillsammans är jag samtidigt otroligt tacksam för.

Värdföräldrarna.

Jag har för det mesta världens coolaste värdföräldar: Alma och Jenner. Alma jobbar med kvinnors mänskliga rättigheter som jurist (helt enkelt exakt det som jag vill göra i framtiden). Hon har nära till skratt och har framförallt så otroligt lätt att prata om ALLT från behovet av sexualundervisning, familjeplanering, att en vågar prata om mens osv. till en detaljerad redogörelse för alla hennes klasskamrater på universitetet. Hon är dessutom känd i hela byn och alla har sååå mycket respekt för henne och hennes yrkesprofesionalitet. Att gå på gatan med Alma innefattar att alla vi möter stannar upp och hälsar artigt. Säger jag att jag bor med henne får jag ett ”wow” tillbaka. En helt otrolig förebild och en så cool kvinna! Att hon dessutom kan tre av ursprungsspråken här, är mäkta imponerande!

Jenner jobbar som polis men är även elektriker och är precis som Alma otroligt allmänbildad, kunnig och säger så många bra grejer! Vi har diskuterat korruption, mänskliga rättigheter, jämställdhet, problem här i Guatemala, om massa olika länder, Trump och så mkt annat! Med bara några få undantag, har vi haft fett bra diskussioner, han och jag. Jenner älskar science-fiction och historiska dokumentärer om olika länder och så sent som för några dagar sedan satt vi tillsammans och kollade på en dokumentär om hur folk redan för 2000 år sedan hade kunskaper om att människan föddes ur ett ägg. Han är dessutom en av de få här som kan lite engelska. Han har installerat ett elutag i mitt rum, skjutsat mig till skolan första dagen och fått mig att känna mig otroligt välkommen. Tillsammans är Alma och Jenner otroligt fina och sjukt synkade, liksom otroligt normbrytande i ett land som detta (och Sverige för den delen också) då Alma är ca 10 år äldre än Jenner. Är så tacksam och glad över att få bo just här.

Husdjuren.

Låt oss prata om prata om djuren här hemma, som ser lugna ut - men som första veckan gick mig något enormt på nerverna. Nog för att de i och för sig fortfarande gör det, men jag har nog lyckats hitta mina strategier. De två katterna (Bruno och Samuel) och de två hundarna (Junior och Chito) har under min vistelse här lyckats framkallat hela känsloregistret way too many times. En av mina första dagar här smet Junior hemifrån när jag öppnade dörren. Efter att ha letat igenom huset och akutringt med gråten i halsen till Alma, satt jag som en förtvivlad tonårsförälder och väntade på att han skulle komma tillbaka. Strax före läggdags stod han skällandes utanför porten. Samma hund som är både stor, skabbig (de säger att han är sjuk och jag tror han har typ rabies?) och som skäller varje morgon. Jag vågar inte röra grabben och är såå rädd för han och hans skällande! Blev inte direkt bättre efter att Alma sa att anledningen till att de inte låter honom gå lös som alla andra hundar här är att han biter folk på gatan?!? Katten Bruno har blivit min kvällskompis och bästa vän, men skulle bestämt så sent som för 10 minuter med mig på toa. Även denna gång försökte han hoppa ner i toaletten. Just nu ligger han däremot i mitt knä och sover som en hoprullad kanelbulle till ljudet av datorn. Katten Samuel bits tydligen, precis som Junior. Hunden Chito gnyr mest bara hela tiden och sover på motorcykeln.

Att dela den lilla boytan med dessa fyra smått taggade grabbar, har fått mig att inte bara en gång bestämma mig för att aldrig någonsin skaffa husdjur. Har vid flera tillfällen fått jaga ut alla 4 djuren ur köket / vardagsrummet med morgondagens tortillas och till och med varit tvungen att gömma talriken, gaffeln och nachospåsen i min tygkasse och springa ut till köket för att inte bli attackerad vid ett tillfälle. Vid ett annat tillfälle fick Alma rycka in och putta bort Junior som vägrade flytta på sig när jag skulle ut genom lilla grinden och på toa. Att känna mig begränsad av fyra husdjur utgjorde mitt största problem under första veckan här. Possivt? Jo, kanske! Men jag menar det verkligen när jag säger att de fullständigt tog kål på mig under första veckan!

När vi ändå är inne på tema djur, ska vi inte tala om alla hundratals hundar som jagar en längst gatorna… och de nykläckta kycklingarna som jag i morse höll på att trampa på på din lilla sandvägen upp till skolan. Jag och djur? Nej vi var nog aldrig menade för varandra ändå, till 10åriga Julias besvikelse – hon som drömde om att bli bonde.

Jobbet.

Jobbar jag här? Nejmen det var ju som sjutton. Oj vad konstigt det känns at säga att jag jobbar haha, för det gör jag ju! Fast utan att få betalt. Första veckan började rivigt med två improviserade skoldagar. Men då vi hade idrottsvecka förra veckan, var det igår som det egentligen började på riktigt. Som jag i alla fall började på riktigt, riktigt! 225 kopierade sidor av papper av diverse slag (test, glosor, texter) fick jag och Veronica igår med oss hem från en av byns tryckerier efter ett svettigt krig mot skrivaren för han som jobbade i butiken. Stackaren! Men oj vad tjejerna lös upp i morse vid pappers-, skrivboks-clips- och plastmappsutdelningen!

Det var bara den här lilla detaljen med att gå in med 100%... Efter att ha suttit och planerat lektioner och rättat onödiga texter till tjejerna mellan 13 och 22 igår kväll, tvingades jag redan efter första arbetsdagen bestämma mig för att tagga ner lite med alla ambitioner haha, åtminstone för att skapa en balans så här i början. Men det råkar ju heller inte bara vara en tillfällighet att jag kunde fastna med allt planerande av lektioner – jag måste medge att jag trivs så oerhört bra som lärare! Troligen kunde jag inte heller dölja min glädje när Jeidy idag, i samband med att jag avslutade lektionen, sa: ”Vill bara att du ska veta Julia att vi tycker dina lektioner är jätteroliga och att du är jättebra som lärare”. De orden värmde enormt.

Namnen.

Det är pinsamt men jag har så fruktansvärt svårt för att lära mig vad folk jag möter här heter. Förutom att jag har ett i allmänhet dåligt minne, liksom flyter alla namn ihop. En stor bidragande orsak till problemen med namn är ju också att här i Guatemala så har alla minst två förnamn. Som en alltså använder. Men om det skulle vara så enkelt att ”bara” lära sig de två namnen, som ett dubbelnamn, skulle det ju vara en sak. Problemet är att nästan alla heter olika saker beroende på om de är på sociala medier, i sin familj eller bland kompisar. Det kan till och med vara så att en tjej på skolan blir kallad Z av hälften av sina kompisar men något helt annat av andra halvan. Om jag säger att jag bor hos Alma så förstår exempelvis INGEN då Alma ”offentligt” heter Leticia. Eller när någon tjej på skolan säger att X saknas och jag aldrig någonsin hört namnet förut… och det visar sig tillslut vara efternamnet. Ja, ni förstår ju den totala förvirringen. När det kommer till mitt namn så kallas jag av eleverna nästan enbart för ”miss”, eller ”miss Julia”. Alla som gett sig på att uttala Rångeby har avbrutit sig mitt i meningen för att aldrig mer försöka.

Blickarna och kommentarerna.

”Hej skönheten, älskar dig baby”. Eller den större bilen som saktar in, vevar ner rutorna och två män i kör säger: ”Hej snygging”.

Båda dessa kommentarer skedde inom loppet av 45 sekunder idag, påväg hem från skolan. Och är bara exempel på tvåsiffrigt lika många uttalanden i liknande karaktärer. Till dess kan adderas att minst varannan bil eller tuc tuc som passerar tutar. Gemensamt för de alla är dock två saker. 1. De utförs av yngre män, ofta yngre än jag själv. 2. De sker mitt inne i det icke-existerande ”centrum” och uppfattas aldrig som hotfulla, utan bara som från killarnas sida ett ”kul” sätt att antingen påriktigt flirta eller utmana sina kompisar. För mig är de bara bevis på 1. En otrolig machokultur 2. En extrem omognad från grabbarnas sida. Ibland får jag mig dessutom ett gott skratt på köpet vid vissa kommentarer. Framförallt när de sker i en tro om att jag inte förstår språket eller när jag svarar något drygt tillbaka och ser en förvånad 15-åring i ögonen. Om jag ibland blir rädd när jag går själv på gatorna? – Nej faktiskt inte. Jag rör mig heller aldrig själv i byns utkanter eller när det är mörkt.

Blickarna och kommentarerna är nog det jag i nuläget vant mig mest med, tyvärr. Men jag antar att det gör det lättast så. Att bara skratta åt hela grejen och leva vidare. Detta är ju liksom inget typiskt för Guatemala heller, utan ett strukturellt jämställdhetsproblem! - Oavsett om det sker här i byn eller på Sörgårdsvägen i Spånga. Kan vi ibland inte bara skrota män?

Vädret.

Inte en ända gång sen jag kom till byn har jag kollat YR (håll i hatten, byn finns faktiskt tom. på YR – reality check om globaliseringen, eller vad?). Trots det har jag aldrig varit så säker som här, på vad det kommer bli för väder. Regnet som aldrig föll under tiden familjen var här, kom som en glad överaskning samma eftermiddag de åkt hem och har därefter punktligt förklarat när klockan blivit 15. Exakt just då börjar det nämligen alltid regna och nästan alltid blixtra. Och så håller det på några timmar, pausar runt 17 och börjar igen vid 18. Samma sak varje eftermiddag och kväll – monsunklimat helt enkelt. Temperaturmässigt är det typ 25 grader och fuktigt, men för det mesta relativt behagligt.

Sömnen.

Om djuren var det största problemet under första veckan, så var sömnen en tight tvåa. Fortfarande är det otroligt svårt att sova här på nätterna på grund av allt ljud. Om det inte är hundar som skäller mitt i natten eller en höna som drar igång vid 5/6-tiden är det troligen åskan som dundrar så högt att det känns som huset ska sprängas, fyrverkerier som smälls alla tider på dygnet, solen som lyser upp hela rummet genom det plast-täckta hålet i taket eller kyrkan i närheten som drar igång alldeles för tidigt. HERREGUD. På söndagar har jag lärt mig att kyrkan närmast ringer i kyrkklockorna första gången vid 5:30 och sedan regelbundet varje halvtimme under hela morgonen. Drömmen om sovmorgon sprack rejält helt enkelt. I natt vaknade jag klockan 03:30 av en hundkör av skällningar och ytterligare en gång av en tupp som gal klockan 5. Halleluja. Trycker öronpropparna så långt in jag bara kan varje natt och tar på mig ögonbindeln från flygresan vid halv 6, vilket gör att det åtminsone funkar lite bättre. Den största saknaden med Sverige är nog just det, att få sova en ända natt utan att vakna av ljud mitt i nätterna. Oj vad jag aldrig någonsin ska klaga på några fåglar som kvittrar utanför fönstret väl hemma igen.

Upplevelserna.

Och så var det det här med upplevelser. För som jag var inne på i början så får jag den stora äran att på riktigt uppleva livet här! Har så otroligt svårt att sätta fingret på alla upplevelser mer än i reflektioner av allt runt omkring, men kan göra ett försök. I förra veckan besökte vi landets näststörsta stad Xela där Alma och Jenners tre döttrar (97a, 94a och 92a) bor. Jag älskade verkligen staden! Men det som satte sig mest i mig var ändå när vi skulle lämna några papper på sjukhuset där mellandottern jobbar och vi i 40 minuter satt och väntade utanför sjukhuset där helt vanliga människor köade för att hälsa på sina anhöriga. Snacka om att tåga in i människors privata vardag. Hade jag blivit utstirrad innan, var det inget emot blickarna nu. Även om det såklart kändes berättigat denna gång. Även den skumpiga resan på 2,5 timme med lokalbuss till och från staden var lika fantastisk som trafikmässigt hemsk. Snacka om att verkligen få åka igenom by efter by och bara se människor och deras vardag.

En annan upplevelse var gårdagen, då vi på skolan blev frälsta. I en sann postkolonial-anda tågade ett femtontal missionerande amerikaner in på skolan, helt oförberett och skulle ta med oss upp till himmelen. Två av mina engelska lektioner uteblev och ersattes istället av basketträning (vilket blev så otroligt konstigt då tjejerna 1. Redan kan basket 2. Hade skoluniformer på sig och inte var redo för idrott) och en intensiv tillika manipulativ predikan. En maktanalys på hela situationen skulle blinka i varningens färger. Jag skämdes över hela situation på samma sätt som den där gången förra veckan när vi satt allihopa och kollade på en basketmatch och ett gäng turister tryckte upp en kamera i ansiktet på tjejerna som verkligen inte vill vara med på bild där och då. På samma sätt som flera gånger tidigare här, tvingades jag bara spela med och hålla masken.

Alla konstiga situationer, diskussioner och ögonblick här – har tillsammans bidragit med otroliga upplevelser. Upplevelser som, hur jobbiga de än varit, har resulterat i något bra i slutändan. Det som inte dödar en, gör en starkare brukar en säga. Efter tre månader här lär jag inte bara kunna bra spanska, utan troligen också vara lika stark som Pippi Långstrump. Måtte jag inte bli bonde, vore ju Pippi inte heller helt fel.

Likes

Comments

På söndagsmorgonen blev jag hämtad av Maritza. (Maritza är rektor på skolan och det var hos henne i grannbyn San Pedro som jag och Ellen bodde hos förra gången vi var här.) Maritza skjutsade mig på sin motorcykel hem till henne för att snabbt byta om. Därefter promenerade vi tillsammans med 10-åriga Mariano och hans äldre syster till Maritzas son Abys årsjubileum med skolan. Att det var någon form av parad som Aby skulle tåga i, var det ända jag visste i förväg. Flera släktingar och vänner till Maritza anlände och vi var tillslut ett stort gäng som bokstavligen sprang brevid gruppen med de minsta barnen i paraden, till vilken Aby tillhörde. Skolan Aby går på är en av få evangeliska skolor i byn. I religionens tecken utgjordes alla uppträdanden av Bibelberättelser och psalmer. Abys grupp spelade en pjäs om "Daniel". Paraden blev jättelyckad och det var så kul att stå på sidan tillsammans med alla stolta föräldrar och släktingar till barnen.

Efter paraden var det dags för stor släktmiddag hos Maritza. Cirka 30 personer var vi som tillsammans åt den traditionella grytan som de äter i byn vid högtider osv. Planen var att därefter åka och bada men då jag och Maritza båda var så trötta slutade det med att vi somnade i hennes säng haha! Istället för att bada, fylldes etermiddagen med massa lek med barnen, fotboll, ett försök till att flyga drake, mobilspel och lite engelska undervisning i miniformat. Mariano lånade även min mobil och agerade lite fotograf haha, därav många av bilderna ovan :) När vi trodde att eftermiddagsregnet slutat skulle Maritza skjutsa hem mig igen... Hur det gick med regnet ser ni dock på den charmiga, sista bilden ovan haha! Blöt men nöjd var jag i alla fall hemma igen till middagen. Det efter en otroligt lyckad domingo. :-))

Likes

Comments

Tre helt oredigerade (!) bilder från vägen hit till byn från Antigua, förstår ni hur fint!?
Gick i land vid familjens otroligt mysiga hotell Uxlabil

Tågade upp till LISI. Ián och jag posade med flaggorna. Bondade med Beverly, Julia och Sarah från USA som volontärarbetat på skolan i en månad men skulle lämna dagen efter vi kom. Tillsammans med Bevs och Julias pappor hjälpte pappa till att sätta upp en solpanel på skolan. Smågrabbsen lekte för fullt med det nysnickrade airhocket.

Onsdagen var första dagen på LISI med tjejerna. Blev så fint välkomnande med kramar, ett välkomsttal, dans och massa lekar

Besökte ett av alla väverier här

Oskar och jag påväg för en sista eftermiddags fika i hamnen tillsammans med amerikanarna

Lämnade materialet från Sverige liksom två nyinköpta bollar på skolan. Ián fick också sin present: en något stor Sverige-outfit som han inte tog av sig på två dagar <3

Snabba puckar här. Redan på torsdagsmorgonen hade jag mina första lektionerna helt själv - 100% improviserat haha! Blev inte direkt undervisning i världsklass så här de två första första dagarna, men fick i allafall något så när inblick i elevernas nivå och lärde mig nästan alla namn! Lärarpoäng?

Familjen blev bjudna över på middag hos min fina värdfamilj. Bland de mest osmikrande bilderna på mig haha, men brevid mig ser ni Alma. Till höger om Oskar sitter Jenner.

Var ute och åt med Maritza, Aby och Maritzas syster Heidi

Jag, Oskar, Lisbet, Ián och Efraheim spelade fotboll på fredagseftermiddagen

Kl 5 på lördagsmorgonen (lagom till soluppgången) vinkade jag Alma av min familj. Resten av dagen spenderades i mitt nya "hemma". En riktigt välbehövlig vilodag blev resultatet med uppackning av resväskan, för mycket internetanvändning, sommarprat, Skypeande och massa fix.

Äventyret är igång på riktigt och förrutom att jag är så otroligt trött och har myggbett över hela kroppen, trivs jag som fisken. Under veckan som kommer har jag inga engelska-lektioner med tjejerna, utan de har en typ av sportvecka. Kl. 12 imorrn ska tjejerna tex. spela fotboll mot en annan skola! Jag får helt enkelt en rejäl sovmorgon imorrn bitti om kyrkklockorna, tuppen och alla hundar känner för att vara tysta för första natten hitills, vilket dock ALDRIG kommer hända. ;) Dagens sovmorgon uteblev då kyrkan bredvid ringde i kyrkklockorna varje halvtimme från kl. 5:30(!) bara för att hundarna för en gångs skull var tysta. Kan vi alla tsm hålla tummarna för att jag får sova imorrn bitti, så lovar jag att i utbyte berätta mer om familjen, hur jag bor och om denna otroligt lyckade söndag. Detta dock i ett annat inlägg.

Likes

Comments

Överväldigad är bara ett av alla ord som beskriver mina känslor just nu. Har så mycket att berätta, så många bilder att dela med mig av och så många intryck att förmedla. Har haft några av de mest intensiva, men härligaste dagarna någonsin! Fullspäckade dagar från morgon till kväll och för lite sömn för att återhämta mig, utgör en kombination som bara gör hela grejen ännu mer sjuk och surrealistiskt. Min resväska är inte uppackad, men hela jag är ändå ändå inslängd mitt inne i början på denna stora upplevelse. En upplevelse som jag så länge, så länge drömt om! Det är otroligt svårt att sätta ord på vad det är jag är med om. Men alla intryck och känslor är bara en enda stor röra som fylls på varje sekund, hela tiden. Kramar, hundar som skäller, leende barn, icke-fungerande tavelpennor, tortillas, ont om pengar, men tillika en väldans massa kärlek... allt detta uutgör bara en bråkdel av alla mina intryck hitills. Det här inlägget utgör ett första försök att formulera vad jag upplever utifrån en salig röra av tankar. Imorrn kommer troligen den andra delen: genom en väldans massa bilder - i en tro om att dessa kan säga mer än tusen ord. Tills dess ska jag uppleva lite mer och vara närvarande. För om det är något som jag verkligen är här så är det just närvarande. Liksom att jag i varje ögonblick skärmar av omvärlden, är jag samtidigt konstant redo på vad som komma skall. I skrivandets stund ropar min värdmamma Alma att vi ska åka mot restaurangen för att äta en sista middag med min familj. Och i en sliten röd tuctuc ger vi oss av mot "Shanti Shanthi"  och grannbyn San Pedro.

Likes

Comments

Tog oss upp för de 300 trappstegen till korset och vyn över hela staden

Besökte ett av stadens mest populära museum med allt ifrån gamla ruiner till ja... modern konst och papegojor

Tog den där traditionella resebilden på familjen med selfiestick hehe. "Say 'cheese' familjen"

Besökte vad som till synes såg ut att vara en liten butik... men som hade denna otroliga vägg och MYCKET mer inuti

Åt en variant av den så goda typiska frukosten här i Guatemala med äggröra, stekt banan, ost, svarta bönor och någon form av grädde/créme fraiche

Posade eller läste kartan(?) utanför hotellet vi bott på här

Gick förbi den fotogeniska parken en väldans massa gånger = många bilder ;)

Kikade in i en av stadens alla kyrkor där vi dessutom lyckades tåga rakt in på ett "öppet" bröllop mellan Maria och Oliver. Nyfikna som vi är satt vi där längst bak i hela 45 minuter för att följa vigseln haha. När det var dags för nattvard smög vi ut.

Var tvungen att foto citatet "Donald eres un pendejo" ("Donald är en idiot" ungefär) som säljs på var och varannat plagg här <3

Besökte turistgatan som de äkta turister vi (tyvärr) är

Jetlagen gjorde sig emellanåt påmind sådär på eftermiddagslvistarna ;)

Besökte ett "choklad museum"...

... och köpte den godaste choklad med mint vi någonsin smakat!

Drack helt lovely smoothies på vad som kom att bli vårt favoritcafé

Har sammanfattningsvis haft 4 helt fantastiska dagar här i fina, fina Antigua. Imorrn (idag när ni läser detta) ger vi oss av mot byn, ÄNTLIGEN ÄNTLIGEN.

Likes

Comments

Vulkanen Pacaya stod på schemat för förmiddagen - den enligt guiden mest aktiva vulkanen här i Guatemala! 06:30 blev vi hämtade med en sliten shuttle och en dryg timme senare var vi vid utgångspunkten för vandringen. Tillsammans med ett fantastiskt gäng bestående av ett franskt äldre par, ett yngre kroatiskt syskonpar, en familj från Kaliforninen och en urgullig guide tog vi oss upp till en höjd på 2300 möh, grillade marshmallows i ett varmt hål (tillsammans med massa andra turister), köpte smycken från "Lava Store", snackade skit om Donald Trump och tog en väldans massa bilder. En otroligt lyckad förmiddag! 

Likes

Comments

24 timmar - så lång tid tog det för oss att ta oss från Arlanda till Guatemala flygplats med tre olika flyg. En shuttle senare befinner vi oss nu i den gamla kolonialstaden Antigua som ni ser på de flesta av bilderna ovan. I denna stad stannar vi nu i fyra dagar för att turista, innan vi alla fyra åker vidare till San Juán. Först när vi kommer till byn börjar väl mitt volontäräventyr på riktigt så att säga. Men denna slow-start in i spanskan, maten och framförallt tidszonen känner jag dock redan kommer bli otroligt välbehövlig, även om jag egentligen bara vill teleportera mig till byn nu på momangen.

Avgaser, jetlag och nostalgi har präglat vår första dag här i Antigua. Den svarta röken från stadens alla chicken-buses har fått oss att hosta upprepade gånger. Jag har under eftermiddagen promenerat i täten runt i staden som ett fån och pekat ut det ena efter det andra stället från när vi var här med skolan förra gången. "Mitt i parken här spelade vi fotboll", "här är vårt gamla hotell" osv. Ni fattar, nostalgi-nivån har varit på max sen vi rullade in i staden, illa! När vi alla höll på att somna på ett café vid 16-tiden bestämde vi oss för att äta ägg, banan och nachos till middag hemma haha, i den förövrigt otroligt najsiga lägenhet vi blev omplacerade till på hotellet!? Mätta och belåtna är klockan nu endast 20 här, men då den är 4 i Sverige är vi mer än redo att gå och lägga oss, sicket party.

Likes

Comments

Passet redo? Check! Väskorna redo? Övervikt som vanligt, men annars check! Jag redo? Typ check!

De senaste två dagarna har varit mycket av ett stort fett "checkande" i en ständig vilja att inte glömma det där viktigaste. Förhållandena där jag kommer bo innefattar inte heller värst vidare möjligheter för shopping eller tillgång till special-produkter. Omständigheterna innefattar i stort sätt att halva min resväska består av bindor/tamponger, ICE-mediciner, schampoo/balsam osv. Sånt där som en bara tycker borde kunna få räknas utanför vikten på 23 kg, men som istället utgör 10 kg av den, heja mig! Tack vare många underbara människor har jag även lyckas samla ihop 25 kg skolmaterial av diverse slag att ta med ner, liksom ett flertal presenter och kartor! Vågen skriker, men hela jag lyser upp inombords. Tack! :)

Det är ett riktigt pussel att få med allt detta som ni kanske märker. För en tidsoptimistisk familjen Rångeby passar ett flyg som inte lyfter förrän imorgon på eftermiddagen perfekt helt enkelt haha! Att vi dessutom reser sträckan mellan Mûnchen och Mexico City (13 timmar) över en perfekt natt genom tidsskillnaden på 8 timmar är ju inte heller så tokigt. Efter 24 timmar på resande fot och 3 olika flygplan senare, landar vi i Guatemala City - lagom till fredagsmorgonen.

Imorgon är det alltså dags att lämna tryggheten. Säga hejdå till Landet Lagom, min egen säng och alla människor runt omkring mig. Att liksom lämna vardagen här hemma och skapa mig en helt ny vardag på andra sidan Atlanten; hantera kulturskillnader och det spanska språket... vänja magen med ny mat och lära känna nya människor. Leva i ett nytt sammanhang och möta allt nytt med öppna armar. En riktig, men så spännande utmaning! Imorrn' smäller det när jag ÄNTLIGEN vänder blad för en nytt kapitel i mitt livs bok. Pennan redo? Check!



Likes

Comments

Den vackra sjön Atitlán som byn ligger vid

Fina Ián lekandes vid vattnet

Elever, lärare och Daniel på skolan LISI

Ellen påväg upp för den sandiga vägen till skolan

Panorama bild över sjön och byn (till höger) från "La cruz"

Vyerna :-))

Livet i byn är under tuffa villkor. Många försörjer sig genom jobb på kaffeplantager

"La cruz" ("korset" på svenska)

Att vandra längst San Juáns gator

Några av alla fantastiska flickor på skolan med vulkanerna som omger byn i bakgrunden

Bara en av alla vackra målningar på husen: "Görandes en värld där barnen är mer lyckliga"

Nästan ingen i byn äger en egen bil. Men de få bilarna som kör runt på byns gator är ofta fullastade med människor

Ián och Lisbeth påväg ner till vattnet


Det ligger något sjukt över att titta igenom dessa bilder. Det liksom sprudlar till i kroppen samtidigt som det långsamt, långsamt går upp för mig att detta är just bilder. Men det går även upp för mig att den sprudlande glädjen kommer ifrån de minnen som sammanflätas med bilderna och resan i februari med alla dess fantastiska möten och upplevelser. Det äventyr som nu ligger framför mig kommer inte på samma sätt pausas i bilder, inte när jag är där. Inte heller kommer mina månader i byn på något sätt likna de 5 dagarna som utgjorde den där förra resan. Just det känns läskigt, men samtidigt coolt på nått sätt. Att det finns en stor ovisshet om vilka människor jag nu kommer att träffa och vad jag kommer att få vara med om, men ändå en bakomliggande trygghet i att det kommer att bli sååå bra.

Det ända jag vet med säkerhet är att vägen upp till skolan kommer vara densamma, lika sandig nu som då. Att jag kommer att omge mig av dessa fina människor varje dag. Tillika att jag varje dag kommer möta frustrationen i människors blickar, men samtidigt hoppet, värmen och kärleken som finns bortom bilderna och minnena. Att jag kommer UPPLEVA och VARA DÄR, närvarande, VARA HÄR. Och att allt detta börjar med mig, med enbart 3 dagar kvar till resan.

Likes

Comments

Instagram @juliarangeby