View tracker


För några veckor sen skrev jag ett inlägg om min uppväxt och hur jag fortfarande kämpar med spåren. Anledningen varför jag skrev om det var pga ett misslyckat möte med min barndomsvän som istället för att lyssna på mig när jag mådde som sämst bara hoppade på mig och angrep mig för min livsstil och hur jag lever mitt liv. Allt var fel. Att hela mitt liv nu handlar om mitt barn, att mitt liv är slut pga henne, att jag tränar regelbundet ( älskar yoga och pilates och vill tom utbilda mig inom detta) och att jag gillar att äta nyttigt.

Jag tänkte först berätta lite mer om vad hon sa men istället väljer jag att lägga min energi på annat. Nämligen att säga till er alla som nånsin hamnar i samma situation, att någon hoppar på er pga era beslut:

Bryr er inte om det!

Jag blev så ledsen och började ifrågasätta mig själv och mina beslut! Det krävdes både min man och min allra bästa vän för att övertyga mig att det är mitt liv och jag kan göra vad jag vill.
Jag trivs bäst med bra mat och regelbunden träning, ett liv utan alkohol och att klä mig fint. Jag behöver egentligen inte mycket men de sakerna gör min vardag lite roligare och jag känner mig lite bättre i min kropp.
Men nu har jag också lärt mig att acceptera andras beslut på ett helt annat sätt. Alla är olika och har olika behov.

Jag har tröttnat på samhället (”vänner”, familjemedlemmar, tidningar, bloggare mm) som dömer folk pga sina beslut. Om det nu handlar om hur man matar eller klär sitt barn, om och hur ofta man tränar, hur man klär sig mm. Det handlar inte bara om pressen att vara snygg hela tiden utan också skiten man får när man gillar att klä sig själv fint, sminka sig, träna eller klä sin dotter i rosa. Varför kan vi inte bara sluta bry oss? Jag tror om vi lär våra barn precis detta kommer många problem som homofobi och hat lösas av sig själva eftersom det flesta handla om att man tror man har rätt att döma över andra människors liv och val.

Jag har inte pratat mer med min vän men jag har lärt mig att fokusera på mig själv, min familj och att bygga upp ett bättre självförtroende. Både för min och Linneas skull. Jag var alltid så orolig över hur jag kan uppfostra henne till en snäll, ödmjuk, självsäker människa. Tills min svärmor och svägerska svarade och sa att hon kommer gör som vi. Att man inte kan lära henne såna saker utan att det enda man kan göra är att vara en bra förebild.

Vi har bestämt oss för att flytta till Skåne i september eller oktober. Så jag ska åka ditt i helgen för att leta lite efter jobb och sen ska hans syster Lisa och jag försöka fynda lite på loppis. Och eftersom jag åker utan Peter och Linnea får jag tom lite egentid med världens bästa svärfamilj! 🙌🏼

💕

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Idag har vi shoppat lite till Linnea och hittade de här fina kläderna på Lindex! Älskar cirkustemat och färgarna 🙌🏼

Hon är lite mammig sedan vi kom hem från Tyskland så jag ber om ursäkt att jag inte skriver så mycket just nu. Men snart kommer jag uppdatera bloggen! 🤓

Likes

Comments

View tracker

Eftersom vi har bestämt oss för att flytta till landet snart måste vi börja lära oss att planera matlagning lite bättre och överhuvudtaget lära oss fler recept än köttfärssås och korv med potatisgratäng. Här i Stockholm finns ju hur många restauranger som helst så vi har ätit ute (för) ofta.
Men nu kommer ju Linnea också i en ålder där hon kan äta riktig mat så det är verkligen dags att fokuserar lite mer på maten.

Så idag var Peter sugen på pannbiff och jag tyckte att det är de perfekta tillfället att testa egna Fetaostbiffar som faktiskt blev supergoda!

Allt man behöver är:

500 g nötkött
1 ägg
Tomat
Fetaost
Salt
Peppar
Arla Smör- & Rapsolja

Jag började med att krydda köttet och blanda ihop med ägg och tomat.
Sen har jag bara tagit lite kött i handen, plattat det, strött över lite fetaost och rullat ihop till en boll. För att det ska gå lite fortare kan man trycka ihop dem igen, som små pannbiffar.
Därefter värmer man lite (!) Smör -& Rapsolja i en stekpanna och steker dem på lite mindre än medelhög värme tills dem är nästan genomstekta.

Idag var vi lite lata så det blev färskpotatis och ärtor som tillbehör, passade jättebra (tyckte jag iaf) men nästa gång vill jag testa det med en god sallad.

Nu ska vi chilla lite i soffan med Investigation Discovery och choklad ✌🏼️

Likes

Comments

Idag vet jag faktiskt inte riktigt hur jag ska börja. Jag vill gärna skriva lite om ett ämne som är väldigt privat och känsligt och anledningen varför jag vill skriva om det är pga en del negativa möte jag haft senaste tiden. Och eftersom det är ett ganska stort ämne kommer jag skriva två inlägg denna veckan. 

Jag hade en lite jobbig uppväxt som inte bara var fylld av dåliga matvanor och allmänt negativ inställning mot motion, utan också av mobbing från min egen familj, nertryck, våld och missbruk. Och även då jag är vuxen nu och lever mitt liv långt bort från min familj, känner jag såren varje dag. 

Mitt liv började med en far som var alkoholist och väldigt våldsam mot mig och min mor. Det tog henne många år att lämna honom. När mina föräldrar skilde sig strax efter jag fyllde 9 år har jag dock gått genom en period där jag bara ville vara på lekplatsen istället för att gå hem eller till skolan vilket slutade i dåliga betyg och mycket bråk med min mor och halvsyster. Men när jag var 12 år flyttade vi från landsbygden till storstaden där hon gifte om sig igen med sin första man som också är pappa till min 5 år äldre halvsyster. Jag vet, lite komplext. Men han är faktiskt en fantastisk man och styvpappa. Så när vi flyttade försökte jag börja om på nytt. Det tog mig inte lång tid att få bra betyg i den nya skolan, jag fick riktiga vänner och hjälpte till i hushållet. Jag försökte helt enkelt att vara en duktig dotter.... Till min styvpappa. Jag menar min syster hade plötslig sina föräldrar tillbaka och det familjelivet jag alltid ville ha, men aldrig fick. Jag kände att jag måste jobba hårt för att förtjäna det. Så jag gav allt i skolan och hemma. Men som i många år förut blev jag bara kallad för fula ord av min mamma. 

Hora, idiot, problembarn... Hon fick inte nog av att låta mig veta att hon vill ge bort mig.

Efter jag blev mobbad ganska mycket började jag färga mitt hår lite ljusare och klä mig i tjejiga kläder... Då blev jag plötslig den söta tjejen. Men det var inte tillräckligt. Min mamma och syster kallade mig för samma ord. 

Det var då min bulimi började.

Det handlade inte ens om att vara smal utan bara om kontroll och kanske lite om uppmärksamhet. Jag menar min familj hörde allt och märkte att jag alltid gick på toa efter maten. Också viktnedgången var inte något som någon missade. Mina bra betyg och all hjälp hemma fortsatte men det verkade alltid som min familj bara väntade på att jag skulle göra ett litet misstag och självklart kom det förr eller senare och då fick jag höra om det i flera månader. Och alltid de fula orden som man börja acceptera. 

Hora, oansvarig, dum, egoistisk, arrogant, otrevlig...


Nu hoppar jag fram lite för att såhär gick det till i 10 år.



Början av 2014 träffade jag min man. Med min familj långt borta var det lätt att hålla vårt förhållande hemligt ett tag. Det gjorde jag egentligen bara för att jag ville njuta av det själv. Utan någon som påverkar mina tankar, mina handlingar och framförallt min självbild. Jag ville helt enkelt bara vara i vår lilla bubbla. För min man tog det nämligen inte lång tid att beskriva mig med helt andra ord.

Omtänksam, snäll, social, glad, lättsam

Han vet att jag inte är perfekt och har brister men han vet också att de inte definierar vem jag är. Han tycker att jag är snygg, alla dagar i veckan. Oavsett om jag precis fixat mig eller vaknat precis. Och det tog mig ganska lång tid att ändra den dåliga självbilden min familj har format i så många år.

Dock känner jag fortfarande av spåren. Jag kämpar varje dag med att vara snäll mot mig själv och min kropp, för mig och min dotters skull. Jag vill inte att hon växer upp med bulimi och självhat och förväntan att man måste vara perfekt. Jag tänker på allt jag gör, känner, tänker och säger i en liten evighet för att jag vill göra allt perfekt och rätt. Men det leder inte till perfektion utan hindrar mig från allt. Jag ansöker inte till mitt drömjobb eftersom jag inte tror att jag kulle vara duktig på det. Jag har aldrig ansökt till min drömutbildning eftersom jag inte trott att jag skulle klara av examen. Jag vågar inte ens färga mitt hår rött eftersom jag är rädd att färgen inte passar mig perfekt. Att fixa en macka till Linnea tar så lång tid. Utan att aktivt tänka på det kan jag inte sluta innan leverpastejen är jämn och fin. Det märkte jag imorse pga att Peter sa att det räcker och att mackan är klar. Jag har gått ner från 74 kg till 60 kg senaste 4 månaderna (175 cm lång!) och tycker fortfarande att jag är för tjock. För att jag ser många kvinnor som är smalare, eller iaf tror jag att de är det. Jag vågar inte stå bakom mina åsikter om nyttig matbalans och motion som jag har byggt upp senaste åren eftersom jag brukar höra att jag har fel och bara och är dum anorektisk flicka som inte kan unna sig god mat.

Jag vet inte ens vad jag har tänkt med den här bloggen men det känns otroligt bra att skriva av sig och som jag sa tidigare kanske t.o.m hjälper någon som känner igen sig.

Jag kommer kanske aldrig glömma det förflutna, men jag kommer göra allt jag kan för att sätta en gräns och börja om... På riktigt. Jag vill ha ett liv som är fyllt med kärlek, omtanke och bra självförtroende, både för min och Linneas skull. Det betyder också att ta risker och våga testa saker. Och om man misslyckas, då lär man sig och går vidare.

Det viktigaste är att accepterar alla sina tidigare misstag och inte vara rädd för att försöka vara en bättre människa, varje dag. Vi får inte stanna kvar där vi är när det gäller vårt sätt att tänka. Vi måste regelbundet ta oss lite tid för att se in i oss själva och ställa frågor:

Är jag exakt den människa jag vill vara? Är jag där jag vill vara i livet?

Om svaren är nej... Varför?

Det handlar inte ens om att ifrågasätta oss själva utan om att se till att man är nöjd med sitt liv.

Trots alla mina jobbiga tankar kan jag faktiskt besvara båda frågorna med ”Ja”. Jag är jättestolt över hur långt jag har kommit och är redo för resten av min utveckling och vägen till ett jag som är snäll mot sig själv och tillräcklig stark för att stå emot livets negativa vågor.

Jag försöker komma över mina dåliga vanor, som tex inte visa känslor eller svagheter för utomstående, och istället våga visa all min kärlek för mina nära och kära! Framförallt Linnea. När som helst, var som helst. Busa med henne, kyssa henne, visa henne kärlek.


Som jag sa tidigare tänkte jag faktiskt skriva en del till denna veckan där jag skriver om hur jag bemöter människor idag som trycker mig ner och kommenterar mina handlingar. Men nu vill jag gå och mysa lite med min lilla familj.


💕


Likes

Comments

Idag är den sista gemensamma dagen vi tre har innan Linnea och jag åker till Berlin på onsdag, så vi bestämde oss för att njuta av det fina vädret och ta en långpromenad på Djurgården och jag blev nästan lite ledsen att vi inte gör såna utflykter oftare! Jag har inte trivts så bra här i Stockholm senaste året pga platsbristen och alla människor. Både Peter och jag växte upp på landet och sedan vi fått Linnea saknar vi lantlivet ganska mycket. Fin natur, hus, husdjur... Och när man väl känner såhär kan det hända ganska snabbt att man blir frustrerad och fokuserar på vad man inte har här i storstan istället för att leva i nuet och njuta av allt man har i det ögonblicket! Så jag tog massa bilder och lovade mig själv och Peter att vi ska njuta av varenda minut vi bor kvar här i denna fantastiskt fina stad.

Så jag tänkte faktiskt inte skriva mer än såhär.
Ni vet, bilder säger mer 1000 ord 🙌🏼

Likes

Comments

Jag har bott i Stockholm i snart 4 år och jag har alltid haft problem att hitta den perfekta frisören. Jag har testat både billiga och kändisfrisörer men det var alltid nånting som var fel. Tänk på att jag snabbare hittat min stora kärlek än en frisör jag litar på 100 % !

Ja jag är väldigt kräsen men vem vill inte ha fint hår? Jag tycker till och med när håret är friskt och fint och huden är hyfsat len, att det inte spelar nån roll om man är osminkad och har myskläder på sig eller om man är hur stylad som helst. Man är ändå snygg. Å andra sidan kan slitet och skadat hår förstöra allt!


Tillbaka till min erfarenhet med frisörer.

Jag gick hos en tjej på en Galleria här i Stockholm och hon var jättetrevlig. Vi kunde snacka om mycket privata saker och hon är jätteduktig på att färga håret ljusblond! Men tyvärr var det allt... Jag frågade några gånger om jag kan få lite mörkare blond men det slutade alltid med samma ljusa hår. Dessutom var jag ärligt sagt inte så nöjd med hur hon klippte mitt hår.


Sen testade jag två kändisfrisörer på Östermalm, man kan ju nästan tro ju dyrare desto bättre. Men det var inte så. Okej den första var duktig med håret men det fanns ingen kontakt alls mellan oss! Inte ens efter fjärde gången jag var där. Det låter kanske fånigt men man vill ju ändå trivas de 3 timmar man sitter där. Den andra frisören var den sämsta jag nånsin har träffat! Hon var duktig på att klippa men hon förstörde mitt hår med dåliga slingor och ojämn färg... En vecka innan jag gifte mig...


De senaste 3 månaderna har jag funderat nästan varje dag på vad jag ska göra och hur jag kan hitta en bra frisör. Någon man gärna går till!


Sen hittade jag Salongen Moc på Södermalm... Och Maggie! ❤️


Shit vad nöjd jag blev! Jag kom in och sa att jag vill bli ljusare igen och klippa håret och istället för att bara lyda och fixa det pratade hon med mig och analyserade verkligen min ansiktsform, vilken klippning som passar bäst till den och vilken färg som lyfter fram min hudton så bra som möjligt! Dessutom förstod hon snabbt att jag inte har tid att fixa mitt hår så hon förklarade vilken färg och klippning som passar både till en 24-årig tjej som älskar att vara lite snygg och en mamma som inte har tid att fixa sig i flera timmar. Sen pratade vi i 2 1/2 timmar om allt möjligt och lärde känna varandra!

När hon var klar med att applicera slingorna blev jag till och med serverad en liten fruktsallad med vit choklad! Kom igen! Kan det bli bättre än såhär? Ja faktiskt... När vi skulle skölja av håret gick vi in i ett rum som var ganska mörkt. Svarta väggar, svart tak och golv, bara ljus ovanpå stolarna... Där visade de film via projektor. Som en liten bio! Jag menar om man går till nån fancypants frisör på Östermalm, okej! Men sån service på en frisör på en Sidogata på Södermalm? 

Det hade jag absolut inte förväntat mig. Och jag tycker inte det bara handlar om att få fint hår men att man ska känna sig bra när man går till frisören. Det tycker jag iaf, kanske för att jag är med Linnea HELA tiden och jag bara får lite egentid på gymmet och frisören. Till slutet tipsade hon om jättebra tricks hur jag kan styla mitt hår snabbt och utan hårtork.


Jag längtar verkligen efter nästa gång jag går till Maggie. En otroligt smart, duktig och snäll tjej som verkar älska det hon gör!


✌🏼️


Likes

Comments


Igår var Linnea och jag i stan för att shoppa lite men precis när vi kom hem, trötta och hungriga, fick jag ett sms av min underbara vän Carro som tipsade om att Peter Forsberg var på NK och att man tom kunde snacka lite med honom.

Min man är förmodligen hans största fan så det var ganska självklart att jag bara matade Linnea snabbt för att sen kunna springa tillbaka, själv fortfarande vrålhungrig, och trycka mig förbi folk för att kunna ta en bild med honom och låta honom signera Linneas lilla MODO-matchtröja. Snabbt kom jag dock på idén att be honom spela in en videohälsning till min man. Och Foppa gjorde det! Hälsade till min man som följt hans väg sedan början på 90-talet och min man var så otroligt lycklig över videon! När jag sen tog fram matchtröjan med stor Foppa-autograf blev han helt mållös! Känns så skönt att jag kan göra honom så glad! Tyvärr var Linnea inte lika exalterad men Foppa är ju en ganska stor man med skägg och allt, så jag förstår att hon kanske var lite (!) skrämd. Kanske efter hon fått höra allt hennes pappa vet om Foppa 10 gånger kommer hon uppskatta vilken ära det faktiskt var att träffa Peter Forsberg!


Likes

Comments

Mitt tredje babynest


För 1 år sen var jag gravid och kom på att jag vill vara den typ av mamma som syr saker till sina barn. Problemet var bara att jag aldrig end varit nära en symaskin. Så vad gör man? Köper en symaskin såklart 🙌🏼

Så jag åkte till IKEA, köpte en symaskin och när jag var hemma och skulle börja, tog det inte lång tid innan jag vände mig till min man och frågade vad jag ska göra nu. Jag hade inte ens en aning on hur man sätter i tråden 😅

Efter att han skrattat åt mig i några minuter hjälpte han mig faktiskt medans han förmodligen funderade på om vi kan lämna tillbaka den, även dö jag redan hade packat ut den. Men jag ville verkligen lära mig sy, så jag testade mig fram.
Efter bara några örngott och haklapp kände jag att jag är redo att sy ett babynest, jag menar hur svårt kan det vara? 🤓

Mitt första babynest


Det första blev faktiskt ganska bra!

Tyvärr tog det bara några veckor tills Lily blev för stor för den så jag fick sy ett nytt. Men övning gör mästaren!

Så jag lärde den mina misstag med första babynestet och sydde ett till. Det hade hon i några månader och jag var väldigt nöjd!

Tips till alla som vill sy ett eget babynest: använd inte vit tyg på liggsidan 😉

Lilla Linnea i mitt andra babynest

Nu hoppas jag att jag kunde inspirera den ena eller andra läsaren!

Om ni drömmer om att lära er nånting nytt, just go for it!


Likes

Comments


Jag förstår att det här är ett väldigt känsligt ämne men jag hade uppskattat så himla mycket att höra om det INNAN jag blev gravid!

Let's start at the beginning. Den 25/112014 tog jag ett graviditetstest som visade sig vara positivt. Så jag är gravid... jaha vad gör vi nu? Jag trodde att nånting händer när man är gravid. Känner sig som en mamma, eller iaf vuxen ( vilket jag fortfarande inte gör). Men vad ska man göra i vecka 3? Kanske det är bara jag som var i den situation men det var ingen stor sak för mig, det var planerat, funkade i princip på första försöket och jag var jätteglad. Men det var allt. Inte ens 1 vecka senare började illamåendet och till slutet av januari gick jag ner 8 kg.Men jag förväntade mig nästan det. Magen har vuxit, vi såg ultraljud, i vecka 20 började jag känna riktiga sparkar, illamåendet kom tillbaka och magen fortsatte växa. Inget speciellt. Pga av ett medfött fel på min ryggrad kunde jag i princip inte lämna lägenheten efter vecka 32. Så jag fick en tid för att bli igångsatt. Jag visste alltså när det är dags. Allt gick bra, vattnet gick den 20/7 kl 18, värkarna började kl 2100, krysstvärkarna började kl 0140 och Linnea födes kl 0200.

Pregnancy over! Bebisen ligger på mitt bröst.


Shit...

Detär ju en bebis...

Menvar är de stora mammkänslorna och tårarna?

Fan vilken hemsk människa jag är som inte älskar mitt nyfödda barn! Såklart älskade jag henne, men på ett annorlunda vis, jag kände inte henne. Vem är den här lilla tjejen?

Peter var perfekt med henne från första sekunden, så jag kände mig helt ensam.

''Jag vet ingenting om henne... jag kan inte ta henne!''

Plötsligt blev det så att jag bara tog henne för att amma och sen lämnade henne till Peter DIREKT! Jag var livrädd att vara själv med henne! Jag trodde inte att hon älskade mig och jag trodde inte att jag kunde ta hand om henne! Det tog mig 5 veckor. Peter var ledig i 6 veckor så det var verkligen dags för mig att get myself together! Sista helgen innan han började jobba åkte vi till Skåne för att hälsa på hans familj och tack vore hans underbara mamma vågade jag äntligen att vara ''ensam'' med Linnea. Peter skulle iväg i några timmar och hans mamma var i rummet bredvid med dörren öppen, så vi såg varandra hela tiden men jag tog ändå själv hand om Linnea.



Sen blev det tydligt att födseln var mer som en blind date. Iallafall för mig! Även då man redan har känslorna nånstans, känner man inte den där människan. För mig var det iaf så och mina känslor visade sig genom att jag blev extremt beskyddande, så mycket att inte ens Peter kunde förstå varför jag blev så aggresiv när folk gick förbi barnvagnen.

Jag tror i slutändan är det så att man behöver bygga upp bra självförtroende för det man gör, som med det mesta. Och som med varje nytt förhållande måste man bygga upp kärleken och lära känna varandra varje dag mer och mer. Med barn betyder det att ställa frågor som: Vad vill hon? Vad gillar hon? Hur ska jag hålla henne? Hur ska jag hantera henne? Vad känns rätt?

Men man måste ta reda på alla svar själv och man måste följa sitt eget hjärtat och lita på sig själv!



Idag har jag nästan dåligt samvete, jag menade aldrig att pusha bort henne! Hon är MIN dotter, som MIN kropp skapade! Hennes vackra ögon... hennes små fussingar... hennes lilla mage... hon är perfekt!

Hon är så mammig just nu och i mina ögon är hon min allra bästa vän som jag älskar mer än mitt liv!


För 1 vecka sen sa hon ''Mamma''... 

Hennes första ord



Likes

Comments

Dagens outfit : Bomberjacka från ZARA, 299 kr / T-Shirt från Åhlens, 199 kr / Jeans från Zara, 349 kr / Stan Smith Sneakers från Adidas


Idag har jag varit ute och shoppat lite inför sommaren. Jag har äntligen blivit av med mina mammakilo och är redo att snygga till min garderob litegrann!

Så just nu försöker jag hitta mig själv och min stil... och det är lättare sagt än gjort! Jag har klätt mig så bekvämt som möjligt sedan Linnea kom och nästan glömt att jag inte bara är mamma, utan också en 24 årig tjej och jag tycker att det ska vara roligt med mode! Jag har så kul när jag köper kläder till Linnea, med olika mönster och färgkombinationer att jag blir inspirerad och nyfiken på att förändras själv! Om det är nånting jag har lärt mig är det att jag måste vara snällare mot mig själv och min kropp och tillåta mig att klä mig som JAG tycker känns bäst och sluta oroa mig över vad andra kanske kommer tycka eller tänka. Både för min och min dotters skull! Hur ska hon lära sig att respekterar sig själv när mamma är så osäker hela tiden?

Så tillbaka till min shoppingtour idag! Den blev lite kortare eftersom Linnea vaknade men jag hittade iaf en klänning som jag köpte på Zara! Vilken fin, edgy sommarklänning!

Klänning från ZARA, 349 kr


Sen hittade jag ett par Poplinbyxorsom jag egentligen aldrig tänkte prova innan. Trodde alltid att man måste vara extremt smal för att kunna se bra ut i dem men tycker faktiskt att dem var ganska fina! Och kanske lite mer praktiska att ha än jeans, när det är varmt ☀ 


Poplinbyxor från ZARA, 349 kr


Jag kollade också lite på olika streetstyle och tror nästan att jag egentligen inte behöver nån ensidig stil. Man måste bara vara bra på att hitta nyckelplagg som gör skillnaden. Så jag ska kika lite till och kanske även göra ett litet kollage som inspiration. Viktigast för mig är bara sneakers! Jag kan inte utom de! 😍


Style Inspo: Kendall Jenner / Chiara Ferragni / Gigi Hadid

Likes

Comments