Den här bloggen är och kommer förbli att vara ett ställe där jag skriver när jag är ute och ser världen på ett eller annat vis. Att skriva om min oerhört vanliga vardag hemma i Sverige är ingenting som intresserar mig och heller ingenting jag kan föreställa mig att någon annan är intresserad av. Därför är det nu dags att säga hej då. För jag är hemma, sedan nästan en månad, herregud vad tiden går. Den känslan beror nog på att när jag var borta tänkte jag hela tiden på hur många veckor som gått, hur många månader var kvar tills jag skulle åka hem osv. Nu passerar tiden bara, utan att jag lägger märke till den. Vilket å ena sidan är skönt, vilket å andra sidan ger mig panikkänslor; snart fyller jag 21, snart måste jag på allvar ta beslutet om vad jag ska göra i livet. Men jag skjuter upp det lite till. Nu är jag hemma, nu träffar jag mina vänner, umgås med min familj och jobbar medan jag lever i förnekelse om att vuxenlivet knackar på dörren. Samtidigt som jag inte kan vänta att flytta, plugga och leva ytterligare.

Nu är det hur som helst dags att säga hej då till bloggen och alla som följt med på detta äventyr, tack för att ni har tagit er tiden att läsa och vara med på det jag gjort. Jag har planerat att vila från äventyr ett tag nu, leva vanligt och försöka ta vardagen som den kommer. Snart släpper jag in vuxenlivet och det blir förhoppningsvis ett äventyr i sig.

Många kramar till er!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag får någon slags mys-känsla när jag går in här på bloggen. Tycker om att scrolla och ströläsa inlägg, titta på bilder från Kenya och läsa fredagstexter. Så jag har inte velat besudla den härliga känslan med utfyllnadsinlägg som är dåligt skrivna och inte handlar om någonting alls. Därav frånvaron.

Men så kommer jag på att det blir ett glapp i dokumentationen av de månader jag varit utomlands nu när jag inte skrivit på två veckor. Om ett par år kommer jag kunna klicka in här och minnas precis hur jag kände när jag skrev inläggen... förutom de sista veckorna. För då var jag lat och oinspirerad. Det är så himla dumt. Då kanske det är bättre med några halvkrystade inlägg ändå.

Så nu försöker jag minnas vad jag gjort under de här två veckorna. Har jag gjort någonting spännande? Tänkt några extraordniära tankar? Känt sprudlande och överväldigande känslor? Njae. Jag var till South Hampton och Winchester med Louise, det var fint. Jag har träffat Maja och Johanna ett antal gånger. Jag har tagit en kaffe med Louise på det nyrenoverade Café Nero... och jo, så har jag ju börjat handla julklappar också. Det är väl det jag hunnit med(...och så har jag varit i stadens alla lekplatser, byggt oändligt med legotorn och läst alla böcker i Ellas bokhylla två gånger om OCH sett två säsonger av The Good Wife på netflix). I morgon kommer la familia till London. Så det blir en sista helg i London innan hemfärd. Ja, herregud. Snart åker jag hem. Ojojoj vad tiden går.


Likes

Comments

Jag är rädd för vad som händer i världen. I kväll var jag och såg när julbelysningen tändes på High Street. Jag vill inte gå in på tidningsapparna och läsa längre. På lördag ska jag på svensk julmarknad i London. Det finns så många IS-krigare i Sverige att jag blir mörkrädd. I går åt jag, Maja och Johanna på TGI Friday's. På facebook delar mina amerikanska vänner propagandabilder som jag känner igen från historielektionerna. Louise och jag planerar att åka på äventyr till IKEA i helgen. Hotnivån mot Sverige ökar från 3 till 4. Om 28 dagar åker jag hem till Sverige.

Just nu ligger jag nedbäddad i sängen och väntar på att Jenny Strömstedts program på tv4 ska börja. Har NOLL inspiration till att skriva här, så det känns bättre att vara lite frånvarande istället för att skriva extremkrystade inlägg. Här kommer lite fler mobilbilder från helgen, som jag inte ens kan ta cred för. Hörs häj, puss. 

Likes

Comments

I onsdags åt jag middag med Elin i London.

I torsdags kom hon till Guildford och jag visade henne runt.

På fredag eftermiddag knackar det på dörren och utanför står Viktoria och Elina(!!!!!!)

Jag har varit så extremt glad den här helgen. Hoppade in i mitt vanliga liv för ett par dagar och fick träffa tre(!) av mina bästa vänner hemifrån Sverige. Jag tycker jag har det bra här, att jag överlever och skaffar nya vänner. Men ibland tror jag att jag inbillar mig. För jag har inte ord som beskriver känslan när jag såg dem stå där, fortfarande lite andfådda efter att ha klättrar upp för Guildsfords backar, utanför mitt hus... i ENGLAND. De filmade det hela, och jag måste erkänna att filmen fångar mina känslor ganska bra(jag går upp i falsett - och så gråter jag).

Här är ett par halvdåliga mobilbilder från de gångna dagarna

Likes

Comments

Just nu ligger jag i min säng, inlindad i täcket som en liten korv, lyssnar på Phil Collins, tittar på julsaker på ikeas hemsida och känner mig lika täppt i huvudet som jag är i näsan. Nässprayen jag köpte igår funkar helt fantastiskt, men den står inne i badrummet och jag tänker inte röra mig ur fläcken, orkar inte. Jag ställde in kvällen planer så jag ska ha energi att vara med Elin i morgon som har kommit till London. Är så glad att hon är här, de är något speciellt att få vara med vänner som man känner sig helt bekväm med, jag behöver inte anstränga mig, utan bara vara. Helt fantastiskt. Och nu är det inte långt kvar till familjen kommer heller, bara lite drygt tre veckor(!!).

På tal om ikea så funderar på fullaste allvar att antingen göra en liten utflykt dit, eller göra en beställning på deras hemsida. Dom har ju för tusan både julmust, pepparkaksdeg och glögg. Och så vill jag ju så gärna få lite julfeeling med antingen en stjärna eller adventsljusstake i fönstret. Men å andra sidan, om jag åker dit skulle jag kunna äta köttbullar i deras restaurang... mmmmm.

Skrattar lite åt mitt vackra collage med printscreens som tog lite för lång tid att göra. Kan någon ge mig en snabbkurs i hur man gör sånt här?? Skulle fortfarande använda paint(om jag hade haft det på datorn).

Likes

Comments

​Nu är tiden på året här, när snorproduktionen ökar med 300%, jag inte kan gå utanför dörren utan ett lypsyl och det gör ont i kroppen för jag är så trött på mornarna. Detta underbara mellanting mellan höst och vinter. Löven faller av träden och vi kompenserar med att tända ljus så fort det blir mörkt. Vintern dröjer, julen dröjer, den fluffiga snön dröjer... allting ligger på is och jag går och väntar på första advent och jul. Jag ​älskar​ ​advent, jag älskar att sätta upp adventsljusstakar, baka lussekatter, pepparkakor, handla julklappar... mmmm. Jag skulle nog våga säga att december är bästa månaden på hela året, 24 dagar av jul(lycka). 

Så ska perioden av förkylningar, torra läppar och trötthet gås igenom. Att det är varmt om dagarna här gör det lättare, likaså att jag faktiskt är ledig under dygnets ljusa timmar. Saker som gör dagarna mindre gråa är att gå och ta en kaffe(som jag ska göra nu om bara en liten stund med Louise, som äntligen är tillbaka i England), dricka hinkvis med te, läsa böcker och tända ljus. Mysa. Det är väl det man får göra, bara mysa hela dagarna, enda tills julen börjar och då ska det mysas ännu mer. 

Likes

Comments

Förra veckan var jag ute och tog en förmiddagspromenad, det var härligt att få lite frisk höstluft och lyssna på favoritspellistan på spotify. Jag passerade Guildford High på väg mot en av stans parker. Genom ett fönster på övervåningen kunde jag se en lärare stå framför en powerpoint och hålla låda, I ett annat satt en elev på fönsterbläcket och läste en bok. På bottenvåningen såg det lite stökigt ut i ett av rummen, kanske var det elever som rör sig ut från en avslutad lektion. Jag såg det utifrån, i förbigående.. och jag blev så lycklig. Det är inte jag som sitter där inne. Jag behöver inte lyssna på en genomgång eller stressläsa en bok. Jag har redan gjort det jag måste, om jag vill bo hemma och jobba på Ica resten av livet kan jag göra det om jag vill. Valet är mitt. Det är nog så att tre åren jag gick i gymnasiet var några av de bästa åren i mitt liv, men där på slutet var det inte kul. Valet att inte plugga den här terminen var inte direkt självklart, men det känns som att jag tog rätt beslut. Speciellt när jag går där på min promenad, och riktigt kan se hur det osar stress, press och vånda över hela skolbyggnaden.

Likes

Comments

I skrivandets stund sitter jag vid matbordet och lyssnar på smällarna utanför. Det är inte särskilt många, men lite då och då smäller det till. Som det brukar göra tidigt på nyårsafton, när det fortfarande bara är småbarnsfamiljer som börjat fira. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig, men det har smällt till och från varje kväll hela den senaste veckan. I torsdags var det bonfire night/fireworks night/Guy Fawkes night här i England. Då smälldes det ordentligt kan jag lova. Jag och en annan svensk au pair gick till Stoke Park och tittade på en fyrverkeripjäs som varade i en kvart, åt godisremmar av marshmallows, var förvånade över hur extremt mycket folk det var och att de hade byggt upp ett helt tivoli.

Annars har helgen varit lugn, i fredags tog jag en drink med Eleni, vi delade på en av de där galet stora drinkarna på Wetherspoons. Och sen kan det ha blivit ett par till, på hemvägen stannade vi på Burger King och jag åt så många chili cheese jag orkade. Det är trevligt att komma ut och träffa vänner, blir inte så mycket av det i veckorna. Igår var jag barnvakt och idag har jag bara varit ner på stan en sväng(köpte två par klänningar).

Nu väntar vi på att den indiska maten vi beställt ska komma, i morgon är det ny vecka och nya tag... och jag ska försöka blogga lite bättre än jag gjort de senaste dagarna.

Likes

Comments

Av någon underlig anledning tycker jag det känns som att det absolut borde vara fredag idag. Jag vet inte varför, men tanke på att det känns som att den här veckan gått så himla fort. Jag har börjar bli lite nojig över sånt där efter att ha läst Alex och Sigges bok. En vecka... som bara har gått, utan att jag gjort någonting speciellt. Tid som bara slipper genom fingrarna. Rutin är skönt, det känns säkert, men det är bra läskigt också. Det känns som att allt går fortare när man vet vad som komma skall. Jag känner press, måste göra spännande saker! Upptäcka grejer, vara ung och galen! Men så är nog inte min inneboende ålder 20 heller. Jag är nog lite medelålders inombords, jag gillar rutin, galna saker kan jag göra lite emellanåt, men tycker om när det är lite lagom galet bara. Lagom. Alltid.

Idag fick jag även glädjerus. Hoppade upp och ner i en kvart innan jag lugnade ner mig. Som ett litet barn - eller en galning. Hets-smsade min vän Elin för att lugna ner mig lite. Jag kanske måste sluta tjata om Alex och Sigge nu, men jag twittrade om deras bok och Alex svarade. Är det här någonting jag borde skämmas över? Att jag är 20 och två av mina ... idoler? förebilder?, är två 40-åringar?(nej, såklart inte, om man lyssnat eller läst det de gjort, förstår man hur fantastiska de är). Från och med nu ska jag sluta, lovar. Ska ljuga om vad jag lyssnar på varje gång jag är ute och går osv. Lovar. Typ.

Ha en bra fredaaaa.. torsdag nu allesammans!

Likes

Comments

Det har hänt att jag har känt mig så satans ensam emellanåt här borta. Det är inte lätt att flytta dit man inte känner en endaste kotte. Det kändes ungefär som att gå in i en vägg när jag insåg det - jag har inga vänner här... och jag har i princip inga möjligheter att skaffa det heller. Jag har inga klasskamrater eller arbetskollegor som man mer eller mindre tvingas till att bli vän med. När jag vaknar är jag redan på jobbet. Jag går inte till gympan fem dagar i veckan och träffar alla där, nej jag bara... jag skulle kunna förmultna här om jag ville det. Dö av brist på social kontakt. Men så tänkte jag att så kan det ju inte få bli. Då skulle jag ju bara vilja åka hem, varje dag, i fyra månader. Och det kändes faktiskt inte som ett riktigt hållbart alternativ.

Att bli vän med britter är nästan uteslutet. Om jag ser någon trevlig på gatan känns det inte riktigt socialt acceptabelt att gå fram och fråga om hen vill bli min vän. Har så klart pratat med många, speciellt ute på krogen. Att det hörs att jag inte kommer från England är den ultimata konversationsstartaren(de flesta tror att jag kommer från Kanada??). Men nu har jag lösningen. Kompisdejter. Vet ni hur fantastiskt det är? Det finns flera facebook-grupper med (mest)tjejer som är au pairer här. Jag har gått å tagit en fika, lunch och gått på bio med människor jag inte har den blekaste aning om vilka de är. Det kan vara lite stelt, någon kanske inte pratar så bra engelska och ibland känner man att vi kommer aldrig kunna bli vänner. Men så hittar man dom man tycker om, man träffas flera gånger... och så är man vänner. Tänk om det skulle funka så hemma, man kanske följer någon på sociala medier som man tycker verkar trevlig... så skickar man bara ett meddelande och så går man och tar en fika. sjukt praktiskt när man vill utvidga umgängeskretsen.

Likes

Comments