Morran har blivit så bra på svenska att vi numera kan prata om andra i rummet utan att de förstår. Något vi absolut inte gör på något hemskt eller skitpratande sätt. Men sitter vi t.ex. på en restaurang och han tycker att fransmännen bredvid säger något intressant som han inte vill kommunicera till mig på engelska så säger han istället det på svenska. Så himla smidigt, då en hel del människor har en hel del kloka tankar som vi kanske vill förmedla oss emellan utan att pekas ut som smyglyssnare. Än så länge har vi suttit bredvid lärare med diverse tankar kring skola och arbetsbörda, Läkare som diskuterat diverse symptomer och sjukdomar samt några projektledare som funderare på att starta eget.

Gårdagens svenskpratande ägde rum på en vegansk restaurang dit vi hittade efter att jag inhandlat en anteckningsbok gjord på räddat papper i en butik som enligt instagram verkar vara varenda franska bloggares dröm.





Merci merci

Merci heter butiken. Det betyder tack på franska för den som liksom jag vill lära sig ett och annat franskt ord.

Cafe pinson

Maten liksom sällskapet på Café Pinson var formidable. Det betyder underbar.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Efter en stunds promenerande i kärlekens stad så fylls snabbt mitt kameraalbum upp. Alla dessa fasader förtjänar liksom att bli ihågkomna av just mig. Går hen igenom min kära telefon så kan vi nog nästan säga att var femte bild består av någon typ sv byggnadsdel. Lycklig är helt enkelt ordet som förmedlar den känsla jag får när jag ser en riktigt vacker och perfekt utsmyckad fasad. Det enda som eventuellt kan ta ner mitt humor en aning efter en dag fylld av fasadtittande är när jag åker tunnelbanan åt fel håll i cirka 15 minuter på grund av djupt nedsjunken i en bok.

Bjuder nedan på några av godbitarna för att ni skall förstå min fascination.

Från gårdagens lunchpromenad i konstkvarteren i Saint German.

Mer av saint german.

Förra veckans promenader vid Montparnasse.

Här efter spatserande vid favoritparken Buttes chamount.

Det finns nåt för alla.

  • 23 Readers

Likes

Comments

Spatserade på Louvren i jakt på Mona Lisa och började fundera på ordet konst. Kan det möjligtvis vara så att ordet konstig härstammar ifrån just det. Och om så är fallet betyder det att om någon anses vara konstig är den personen snarare artistisk än märklig. Eller är det så att det kanske är konstig som var grunden till ordet konst. Och är konst i såna fall märklig?

Det kan ni ju fundera över när ni scrollar igenom nedan konstiga(?) bilder från min söndagseftermiddag.

Fångade en fågel i rättan ögonblick.

Louvren har mer saker att erbjuda ön Mona-Lisa.

Fullt ös vid den leende damen.

Så vackert så jag nästan blev tårögd.

Hamnade tillslut på japansk restaurang.

Det landade fint i kistan.

Likes

Comments

.. när en ska till att öppna en ny tandkrämstub och det inte kommer någon tandkräm när en pressar dess yttersidor mot varandra. Lika irriterad blir jag varje gång jag måste skruva av korken för att ta bort det lilla silvriga plaststycket som någon smart person förmodligen hade en tanke bakom. Samma smarta person har nog däremot inte satt sin fot på ett produktutvecklingsmöte nånstans i Frankrike. För här levereras tuben helt utan silvrig stopp-plast.

När jag upptäckte denna underbara avsaknad av plast så infann sig en enorm lycka då krämen med en gång placerades på min borste. Snabbt slog det mig dock att min lycka förmodligen var utbytt mot miljöns olycka. För tuben var även förpackad i kartong vid inhandling, och det är väl förmodligen därav som ingen stopplast krävs. Boxen omöjliggör ju helt enkelt att klåfingriga konsumenter kan göra någon skada på den lättklämda produkten utan skyddsplast.

Lycka i olycka kan man kalla det hela. Kanske kan använda tandkrämslådan som smyckeskrin, bokmärke eller liknande för att inte känna att min korta lycka är viktigare än miljöns. Tips på användingsområden mottages gärna. #kulturchock

Likes

Comments

Livet handlar ju mycket om olika val. Vilka kläder som skall bäras, vilken tandkräm som skall inhandlas eller vilken tid som alarmet skall ställas på. Ibland handlar det ju även om att välja vilken restaurang där t.ex. en lördagskväll skall spenderas.

I den rutin som på något sätt spridit sig i vårt fransksvenska förhållande så har det här med restaurangväljande blivit himla intressant. Ofta kommer vi båda med förslag som vi på diverse sociala medier spanat in. Befinner vi oss i Frankrike så är det ofta mina förslag faller på såna där härliga franska bistros där den franska musiken som spelas gör halva upplevelsen. Där drömmer jag mig bort till en kväll bland franska baguetter, spännande samtal och någon god tillagad pommes frites. När min kära partners förslag dyker upp så ser vi däremot något helt annat. Då kommer förslag på senegalesiskt, indiskt eller möjligtvis vietnamesiskt upp. Häromveckan fick jag till och med se bilder på en etiopisk restaurang där golvet helt enkelt var gjort som ett akvarium. Tydligt är det att våra sociala medier-forum ger oss helt olika förslag. Befinner vi oss däremot i Sverige så blir det andra bullar. Då är det plötsligt jag som kommer med förslag på koreanskt, kinesiskt eller mexikanskt. Helt plötsligt vill jag förlora mig i en annan världsdels intressanta mat. Vad bra tänker ni kanske då, då matchar ju era förslag helt plötsligt. Men det kan jag berätta inte är fallet. För helt plötsligt har min kära partners val även de förändrats. Nu letas det febrilt efter en restaurang som serverar de bästa köttbullarma, ger den mest genuina svenska upplevelsen eller som har älghuvuden uppspikade på väggen. Intressant så det förslår. Och trots att det såklart kan göra att vi med ens inte vet vad vi alla gånger skall äta, så är det vackert att skåda denna gemensamma nyfikenhet som vi båda har inför den andras kultur.

För att ni skall förstå vad mina önskningar ofta faller på i det land jag nu befinner mig i, så skickar jag med bilder från min favorita bistro Bouillon Chartier. Här är sniglarna så goda att hälften vore nog. Och de kokta potatisarna inlindade i smält smör gifter sig något fantastiskt bra med den möra ankan eller krispiga firren.


Likes

Comments

Tog mig ett lunchlöp för att få lite d-vitamin. Har hört det är viktigt för både kropp och själ. Och väl ute bland de ljusgula solstrålarna så kunde jag inte konstatera annat än att solen värmde ända in i benmärgen. Halvvägs runt vår närliggande sjö kunde jag dessutom konstatera att det låg som vår i luften. Något jag förmodligen skulle få backning på om jag sa det till en fransman. Men när jag som nordbo springer runt i en tunn tröja när blommorna, som i och för sig överlevt vintern, står som spön i backen så känns det sannerligen snarare som en aprildag än den 8:e januari.

Om jag upplever sensommar-känsla i början på maj återstår att se. Hej på er.

Likes

Comments

Igår förtärde jag den godaste vegetariska burgaren jag nånsin ätit. Den var till och med godare än donkens vego-alternativ som jag för övrigt i förtvivlan tror att de slutat tillaga?! Ofta kan jag tycka att vegetariska burgare blir lite väl böniga eller ärtiga. Men just denna, på nedan bild visad, maträtt hade allt. Den var saftig, smakrik och med perfekt konsistens. Hen kunde nästan tro att det faktiskt var kött. Och då kanske ni tänker att men varför äter du inte en med kött om det är konsistensen du vill åt? Jo, det kan jag berätta är för att jag gillar att tänka på moder jord. Och det gör jag gärna genom att tänka på att köttkonsumtion bidrar till mer miljöförstöring än vad de vegetarianska alternativen gör (oftast). Så varje gång jag väljer ett vegetariskt alternativ ökar ju den efterfrågan och minskar gör densamma för köttets lustar.

Under gårdagen fick jag med till restaurangen Morrans nöjda polare Emile. Han hade inte käkat vegetariskt på flera år (miljötänket är inte lika utbrett här). Så nu ligger jag nyvaken i sängen och tänker att jag igår rädda miljön ännu lite till då jag fick med mig ytterligare två personer till vego-stället.
Ingen kan rädda världen, men alla kan göra något är numera mitt mantra.

Stället heter Hanks Burger för den som är vegetariskt nyfiken och planerar en vårtrip till Paris ;)

  • 87 Readers

Likes

Comments

Tänker ofta när jag går runt här i staden att "Undrar om folk ser att jag inte är från Paris?". Ser jag ändå inte lite fransk ut? Jag försöker liksom se efter hur personer tittar på mig för att klura ut om de där i ögonvrån tänker att "ja, hon med den där väskan är ju knappast härifrån" eller "Nämen titta, det var en ovanligt blond parisare".

Det är inte så att jag gör våld på mig själv för att passa in, absolut inte. Men i målet att känna mig mer som en invånare än en turist har jag trots allt några knep. Jag kollar t.ex. tunnelbanan på telefonen innan jag går ner under mark och hamnar oförstående vid kartan där ovetandes samlas. Jag väntar inte alltid på grön gubbe om gatan är helt folktom. Jag säger alltid Bonjour, Bon soiré eller Au revoir när jag går in och ut i olika lokaler. Och jag utbrister även "pardon" i högan skyn om jag råkar stöta till någon på gatan. Spelas det fransk musik på diverse ställen försöker jag gunga med igenkännande. Och som den smarta person jag är har jag dessutom klätt in min svenska bok med ett fransk omslag. Nä, skojja bara.

Men jag tycker åtminstone att jag vissa dagar lyckas ganska bra med att verka pyttelite fransk i mina vardagliga rutiner bland folk. Inte för att jag på något sätt vill förringa mitt svenska arv, men det är ändå lite viktigt att på något sätt känna att jag passar in. Men så kommer det ögonblick där allt jag gjort under dagen på något sätt tillintetgörs. Det är när tunnelbanan helt plötsligt från den mörka tunneln kör ut på en bro över Seine. Då dyker det nämligen helt plötsligt på den högra sidan upp ett magiskt vackert Eiffeltorn. Det bultar så hårt i mitt byggingenjörshjärta när jag ser det att telefonen liksom bara flyger upp där på tunnelbanan omringad av lokala Parisare. Fumlande försöker jag få igång kameran men utrister snart ett NEEEJ när telefonen bestämmer sig för att krångla och ögonblicket nästan rinner mig ur handen. Tillslut fungerar luren dock och jag hinner ta två sneda och hafsiga kort. Sen lägger jag ner telefonen och tittar mig nervöst runtomkring bland folk som ser coola, avslappade och aningens frågande ut. I det ögonblicket känns det som om allt jag gjort, för att verka "local" under dagen, liksom varit förgäves.


Likes

Comments

Just nu är min morgonrutin så bloggvänlig att det hade varit märkligt om jag inte skrivit några rader om dess innehåll. Den annars rätt morgontrötta jag har nämligen fått jobba upp min morgonform. Annat blir svårt i en etta där sambon har en timma till arbetet och måste gå upp innan solen. Men vilken morgonrutin det har blivit sedan. Morran har nämligen fått dille på yoga och den kvällsmänniska som han dessutom är gillar att förbereda frukostar kvällen innan. Så här sitter jag nu, redo att kicka igång dagen med precis uppäten Over Night Oats och en kropp genomkörd av ett lättare yogapass. Oklart om jag själv ännu fastnat i "yogaträsket" men det är ändå något fint att på morgonen andas i takt med kroppens rörelser, töja lite på de annars så stela baklåren samt pussa rakt ut i luften till de japanska orden Namaste. Känslan jag får är att jag väckt min kropp i full harmoni och gett den förträffliga förutsättningar för en lyckad dag.

Ta hand om er därute :)



Likes

Comments

Klyschigt men sant är det väl ändå. Det här med nytt år och nya möjligheter. För även om jag mer eller mindre är exakt samma människa den 1:a januari 2018 som jag var den 31:a december 2017 så kan ju ibland skillnaden kännas påtaglig. Så har det varit för mig detta årsskifte. Det var på något sätt som ett litet startskott för våren när klockan slog midnatt häromdagen. Fokus skiftade en smula och jag blev med fler minuter in på det nya året mer och mer taggad för denna vårens resa. Den rädsla och nervositet över miljöbyte och kulturkrockar som tidigare cirkulerat mellan mina båda öron byttes plötsligt ut till en mer taggad och redo kvinna som gjord för att ta sig an en ny kultur och nya människor. Kanske något överdrivet beskrivet, men det är väl så jag på något vis ändå kan förmedla känslan till er läsare. Jag känner mig helt enkelt redo för mitt nya år och vad det kommer frambringa.

Men innan jag delar med mig av mina snåriga erfarenheter på denna sida nyåret så kan jag ju berätta vad jag gjorde på självaste nyårsafton. Spännande va? Jag kan för att öka ert intresse skriva att uttrycket "hen blir aldrig så svensk som när hen är utomlands" för dagen stämde in på just mig. För till lunchen fick jag på eget bevåg ansvar för förrätten. Och vem kunde ana att det skulle krävas en flytt till Frankrike för att jag skulle göra min första egna skagenröra (se bild nedan). Så det var mer stolthet jag till det franska besöket kunde säga att är det någon förrätt som alla i Sverige förtärt så är det just denna. Jag nännde inget om att det var första gången jag själv tillagat den. När gästerna sedan började käka på den vackra skapelsen(om jag får säga det själv) så kunde min nervositet över för mycket peppar, rödlök eller citronsyra snabbt skuggas över av de leenden som mötte mig på andra sidan bordet. Förrätten hade gått hem och jag hade klarat av att visa mina cooking skills(om det nu är viktigt?).

Resten av dagen kunde jag sedan andas ut och nästan bara njuta av Eiffeltorn, baguetter, ostron och Fois Gras. Det sistnämnda råkade jag däremot kalla för paté vid den fest vi under kvällen sedemera medverkade på. Något som inte helt gick hem i det franska sällskapet. Här är det tydligen oerhört viktigt att se skillnad(utan att ens ha smakat) på Gåslever och Grislever. Jaja, ännu en lärdom.


Jag hoppas i vilket fall ni alla haft en bra start på året. Gott nytt från mig.

  • Min vardag
  • 178 Readers

Likes

Comments

Instagram@julialysen