Header

Hej!
jag tänker börja med att säga att detta inte är en verklig berättelse som jag själv gått igenom men den är inte helt orealistisk heller då jag gått igenom liknande händelser. men jag tänker prata om hur en dag kan se ut i vissa fall när man jobbar inom vården, saker jag både upplevt och fått höra av bekanta. därför är det inte heller taget från en speciell arbetsplats eller förknippat men särskilda vårdtagare eller anhöriga. 
men här är det iaf.

klockan är 04.00 på morgonen och jag vaknar tidigt för att gå till jobbet, jag hoppar in i duschen, klipper naglarna, sätter upp håret och fixar matlådan, jag tar en Alvedon mot min värkande rygg och mot min huvudvärk.

jag går och äter en snabb frukost och klär på mig innan jag senare borstar tänderna och drar på mig leendet igen för nu är det dags att gå till jobbet.

klockan är nu 05.15 och jag börjar jobba om 1,5 timme men det är dags för mig att bege mig ut mot bussen så jag är framme i tid.

Nu börjar dagen.
jag anländer till jobbet ca 06.20 och då är det dags att byta om, få all information från nattpersonalen som jag igår kväll möttes av klockan 21.00 innan jag gick av mitt pass.

Natten hade varit bra och det glädjer mig.

Dagen rullar på och börjar med frukost, påklädning, hygien, duschar, städning, tvätt, det är någons födelsedag så snart kommer släkten, så extra fina kläder åker på och frisyren ska fixas, Det blir dukning av bord, koka kaffe, förbereda inför allting så att allting står och är förberett innan det drar igång, samtidigt som detta fixas så är det någon som gråter, som saknar sin familj. Det är någon som tappat bort sina smycken & jag är super glad över att få hjälpa till så jag försöker därför finnas till för alla, min kollega springer iväg och tröstar hen som är ledsen, jag klickar igång kaffet och springer iväg för att hjälpa vår hyresgäst med att hitta rätt på sina smycken.

när det är fixat så är det dags att gå iväg och slänga in tvätten i maskinen, på med duken på borden, duka upp inför lunchen med bestick, blommor och glas, det är dags för att fixa saften, vika servettee, koka potatisen, ställa fram tårtfat och sedan att ge medicin, när allt detta är klart så va det dags för lunch.

vi serverar dryck, mat, ser till så det finns smörgåsar, kaffe, te, så alla får det dem önskar och ser till så det är en trygg miljö, samtidigt som vi sätter oss också ner för att mata en av dem boenden medans den andra fyller på med saft och smörgåsar.

Nu är lunchen klar, 10 minuter kvar innan dem anhöriga kommer.

tre av dem boenden vill lägga sig och vila, bordet behövs dukas av och golvet skulle behöva torkas, diskmaskinen behöver sättas igång och tvätten ska in i torktumlaren, En av våra vårdtagare behöver hjälp på toaletten så jag och min kollega sätter igång igen, min kollega tar hand om att hjälpa vårdtagarna in på rummen så dem får vila, jag visar en av de boende vägen in till toaletten och assisterar där, sen var det dags för att duka av, hänga tvätten och att ta raster, men självklart så är att duka av och göra det fint vår första prioritet. så vi kämpar på med humöret i topp, vi älskar vårt yrke så vi försöker göra allt vi kan så gott vi kan.

nu kommer de anhöriga och det är dags att välkomna dem, ställa fram fikat, visa dem dit dem ska, svara på deras frågor och erbjuda dem hjälp om det är något.

Nu börjar klockan vara mycket. jag kikar in till rummet där födelsedags firandet håller till sedan går jag och tömmer diskmaskinen, fixar inför middagen osv.nu är klockan redan 14.00 och vi ska gå av våra pass klockan 15.00, vi dukar upp för fikat, ger 14 medicinerna och byter av våra kollegor som kommer för kvällen och ger dem en rapport.

Nu var passet slut och det var dags att åka hem, Alvedonen hade slutat verka så min värk var tillbaka, jag missade bussen så jag sitter och väntar på nästa och satt för mig själv och reflekterade över dagen och det hade varit en bra dag, alla dem boenden var mätta och belåtna, glada och förväntansfulla på kvällen. och dem kände sig fina och bekväma, visst jag missade min rast men det var det värt för att se att alla mådde bra.

nästa dag när jag kommer till jobbet så möts jag av en anhörig till vårdtagaren som fyllde år igår, hen var inte nöjd, bordet hade inte stått som det skulle, kaffet va för starkt och det va för lite tepåsar.

jag bad om ursäkt, jag försökte fråga om det va något jag kunde göra men fick istället en uppläxning om hur vi minsann bara satt på våra rumpor och inte lyfte ett finger. jag bad ytterligare en gång om ursäkt då jag inte ville sätta mig på tvären, vi pratade ett tag till innan vi skiljdes åt, jag var förtvivlad, vi hade gjort allt vi kunde men vi räckte inte till, jag visste att vårdtagarna hade varit nöjda men jag lyckades inte med det sista vilket fick oss att se dåliga ut för det anhöriga.
De få missarna vi gjorde fick vi allt höra om.

Det jag vill få fram i denna texten är att ofta så missas det faktumet att vi vårdbiträden/undersköterskor oftast gör så mycket mer än vad de anhöriga tror, dem ser ofta de missarna vi gör men tänker inte i det stora hela, vi sliter så gott vi kan utan att lägga prioritet på oss själva i första hand, vi jobbar sena timmar för att stiga upp tidigt på morgonen.
visst det finns dem som kommer till jobbet för att få en inkomst, dem som är omotiverade till det dem gör men dem får väldigt sällan stanna i yrket speciellt länge vad jag vet.

men varje gång jag ser en fb status om hur kassa vi i vården är så skär det i hela mig, för jag vet att det finns dem som sliter sig själva ända in i väggen för att se till så era föräldrar/farföräldrar osv ska ha det så bra som möjligt men när inlägg som kritiserar vården kommer upp så kritiserar ni inte bara ledningen utan alla oss som kämpar, alla oss som vaknar på morgonen med ett leende på läpparna för att vi älskar vårt jobb och faktiskt gör så glädjen försvinner mer och mer, vi är människor och vi gör fel och brister, men att lägga ut nedvärderande texter om oss ger oss inte orken till att kämpa på mer, för negativ kritik gör väldigt sällan någon mer positiv. och absolut vi får extremt mycket tacksamhet och uppskattning med men just ikväll fick jag se ett inlägg som skar i min själ lite extra.

har ni frågor så fråga gärna, har ni synpunkter så låt mig ta del av dem och håller ni med så läs upp den för era nära och kära eller dela den vidare. vad ni än gör så låt mig veta

kram

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

hej jag tänkte börja med att be om ursäkt för många anledningar

jag är inte mig själv just nu och det är jag medveten om, jag vet att jag gjort folk besvikna på mig pga att jag inte orkat ses, att jag kanske prioriterar att sova istället och jag vet att det inte är helt rätt att göra så men för tillfället så orkar inte jag mer än det absolut nödvändigaste som te.x, jobba och gå till psykologen.

som jag sa så är jag inte mig själv just nu, och varför er en väldigt svår fråga, men vad jag anar så är det pga flera olika anledningar, det är nämligen så att nästa månad så går jag in i en väldigt tung månad för mig, det var alltså då för 3 år sedan som jag blev våldtagen av 5 män, och det blir en konstant påminnelse för mig just nu, jag drömmer extra mycket mardrömmar, sover oroligare eller sover på tok för djupt, jag har ingen ork och känslorna väller över en för det minsta lilla, utöver det så har jag även slutat med allt onödigt sötningsmedel, energidrickor samt socker och även där blir det ju att bli av med ett beroende jag haft och även det är utmattande, jag har även börjat att jobba med mitt shopping beroende och försöker jobba med min ocd och att få bort all tid som jag lägger på onödig planering. så just nu så går jag igenom många förändringar i mitt liv och det innebär att jag inte orkar att göra mer än det absolut nödvändigaste,


jag har alltid haft en svacka kring denna årstiden, iallafall så länge jag kan minnas och det resulterar i att jag är orkeslös, mer känslosam och helt enkelt rätt omotiverad för tillfället, men jag kämpar för att ta mig ur detta nu så fort som möjligt.

men men, jag tänkte bara skriva ut detta så ni får veta hur det verkligen står till för jag vill inte såra någon men för tillfället så har jag insett att jag tyvärr både gjort och kommer göra det framöver, jag vill iaf att ni ska vara medvetna om varför jag beter mig konstigt och kanske verkar obrydd just nu men jag kommer åter snart och då lovar jag att jag kommer göra allt jag kan för att bli den jag är igen <3


Likes

Comments

nu står jag här igen, jag står här på båten i mitten av havet medans stormen slår ner runt mig, jag står här paralyserad utan någon flytväst, Jag står här med insikten om det att de minsta lilla kan tippa båten jag står i, tryggheten jag har kommer försvinna och jag kommer ligga ensam där i havet och vara hjälplös. Vad ska man göra? vart ska man ta vägen när alla vägar och alternativ tar slut ?

ja jag må låta melodramatisk men små saker kan ta på mig väldigt hårt , för en sak triggar igång den andra, allt från min OCD till min folkfobi och till min Panikångest, samt till mitt dåliga självförtroende.

och idag har det bara blivit för mycket, jag går från att fundera på jobbet, till mardrömmar , från mardrömmar vidare till våldtäkten och från våldtäkten till livet rent generellt, jag sitter och funderar på vad som är min mening i livet, varför jag sätter mig i så dumma situationer, menar här står jag ikväll, på samma bara knän som jag en gång reste mig ifrån och varför ? jo för att jag helt enkelt inte vet vad jag håller på med längre, som ett tomt skal faller jag ihop så fort vinden ens viner det minsta lilla. mitt självförtroende är borta igen, jag känner att jag inte vet något, inte kan något och det känns som att allt jag är för tillfället bara är en tyngd vid allas fötter. jag gillar inte att vara där jag är idag i mitt mentala tillstånd men just nu vet jag inte heller hur jag ska ta mig ur det.

Min psykolog är jag evigt tacksamt till, hon har hjälpt mig mycket på den lilla stund jag faktiskt gått till henne men just i denna stund så kan jag inte komma på ett ord som hon sagt, inte en enda sak hon lärt mig, men detta är även den första riktiga ångestattacken jag haft på flera månader. aja imorgon är det en ny dag, frisör är bokad och sen får jag helt enkelt se vad jag orkar med. men jag är så otroligt nöjd över att veta att imorgon när jag går upp, går ut genom dörrarna och tittar framåt så kan jag inte längre se de sakerna som tynger mina minnen med det förflutna, det må vara kvar i mitt minne men inte längre i min omgivning.

nej nu blir det att betala räkningar och att ta ett varmt bad, för som jag tänker just nu så vill jag inte sova, jag vill inte behöva uppleva mina drömmar inatt för det är det sista jag behöver just nu, så godnatt på er andra <3


Likes

Comments

hej

nu var det ett tag sedan jag bloggade senast igen, men tänkte prata lite om hur jag pendlat upp och ner i vikt, när allting hände och varför jag inte orkat ta tag i min vikt ordentligt tidigare, kommer även berätta lite om min kost och om mitt liv just nu.

men för att börja i början av min riktiga nedgång så kommer vi till när jag började 7:an, jag skulle alltså börja en helt ny klass med musik som inriktning, jag flyttade hem till min pappa och jag valde att börja träna cheerleading och gym, samt att jag blev väldigt dålig på att äta. jag tränade, va med min dåvarande kille och pluggade, samt var med vänner och ställde till med hyss, jag försökte vara lite överallt och ingenstans. jag valde då att sluta äta riktig mat, både för att jag ville bli smalare, för att jag ville bli mindre och likna de andra tjejerna i laget mer, men även för att jag inte hade tiden till att äta, visst nog hade jag tid men just då så kändes det inte som det. jag åt ungefär en macka och ett glas te om dagen men visst , vissa dagar blev det mer än så. men oftast så blev det ju någon chokladbit eller så istället för lunchen på skolan.

när jag flyttade hem till mamma igen där vid 8an så slutade jag träna, jag grävde ner mig själv i en djup depression och istället för att äta väldigt lite så gick det över till att äta hela tiden, och att äta så mycket som jag gjorde då och dessutom inte göra något förutom att ligga i sängen så gick jag väldigt fort upp i vikt igen tyvärr, detta har även fått mig till att avsky min kropp och mig själv, jag har alltid tyckt att jag var tjock, även när jag var som allra smalast så jag har alltid haft ett rätt dåligt självförtroende och en väldigt dålig självbild. så när jag gick upp i vikt så fort så kände jag mig äcklig, jag ville aldrig stå i helkropps speglar, jag klädde mig mer och mer i mjukiskläder för att dölja min kropp (alltid gillat myskläder men det blev det enda jag bar.) jag gick hela tiden och funderade på vad folk tänkte, tyckte och vad dom sa bakom min rygg. som jag berättat tidigare i min blogg så har jag varit retad i näst intill hela mitt liv,jag har fått så många smeknamn så jag minns knappt hälften, låtar dem sjöng om mig som va rent utav hånande, och det mesta handlade om min vikt. så just det ämnet är väldigt väldigt känsligt för mig, jag valde att aldrig vara med på idrotten, jag valde att hålla mig undan från ställen där jag visste att folk kunde se mig göra bort mig så dem inte skulle kunna reta mig mer och det där sitter fortfarande kvar för mig.

vid detta tillfället så hade jag inte gått upp 1-2 kilon utan betydligt mycket mer, jag hade tappat bort mig själv helt, jag menar redan när jag var yngre så älskade jag att röra på mig, dansa, rida, spela innebandy och fotboll och massor mer, jag älskade cheerleading och jag älskade att gymma, men i all vikthets så tappade jag intresset, jag ville inte synas, så när jag fick erbjudanden om att stå på scen och dansa med mitt danslag så tackade jag nej eller valde att stå längst bak, när jag spelade innebandy så spelade jag med mamma och hennes vänner och trivdes med det, när jag red så kändes det som att allt jag gjorde var att skada hästen, och just då vägde jag kanske 45-55 kilo någonting. jag blev rädd för att min kropp skulle skada någon eller få mig att känna mig utpekad så när jag väl hade slutat med allting där i 8an så blev det extremt svårt för mig att börja med någonting utav det igen. och jag menar visst jag hade varit smalare och lättare men jag låg inte på övervikt. så jag tog avstånd från allt som hette sporter och allt som hette träning över lag, jag dansade i min källare när jag var själv och red hemma hos mamma på hennes häst.

men jag tappade bort den jag var. jag älskade även musiken men ju mer jag gick upp i vikt och ju mer jag började bry mig om vad folk tyckte om mig desto räddare blev jag för att spela och sjunga för folk och för den delen ens visa upp mig på något sätt.

jag gick upp ytterligare och fick oftare och oftare höra att jag borde gå ner, att jag var tjock, att jag var ful, att jag var äcklig osv, jag fick höra det så ofta så jag blev dem orden,jag orkade inte ta tag i problemet för att jag var problemet, varje gång jag försökte träna, varje gång jag försökte ta i tu med problemet så insåg jag hur svårt det var, för problemet låg inte i vikten i sig utan det låg i allt underliggande, varje gång jag gick ut på en promenad så intalade jag mig att det var meningslöst, jag upprepade alla orden jag fått höra under min uppväxt och istället för att bara gå ner i vikt så blev det att jag var tvungen att ställa mig själv mot väggen, och jag klarade inte av det, och ju mer folk pressade mig på det desto mer gav jag upp, jag visste och jag vet att jag är tjock, jag visste och jag vet att jag måste gå ner i vikt och jag visste och jag vet att jag inte duger till för alla..

skillnaden på mig nu och då är det att det jag inte visste då men som jag vet nu är det att jag behöver inte duga till för alla utan jag behöver duga till för mig själv, att jag inte är allt det jag någonsin fått höra. att jag inte ska lägga så mycket vikt i det andra säger utan att istället för att bli ledsen att faktiskt försöka säga ifrån.

så nu har jag i år verkligen börjat försöka jobba med mig själv, jag har tagit beslut som passar mig och jag har gjort det så jag ska kunna bli en bättre människa för mig själv och dem jag älskar. menar jag är fortfarande trött och mentalt instabil efter det jag vart med om men samtidigt så är jag en del av problemet, jag valde att inte söka hjälp direkt även fast jag kunde det.

men i sommras så började min resa med lchf - Low Carb High Fat. jag äter alltså väldigt lite kolhydrater och väldigt mycket fett, det bygger på att hålla din kropps insulin nivå så jämn som möjligt , att inte få massa energikurvor och kunna hålla en jämn energinivå hela dagen, samt att kolhydraterna och fettet inte binder sig på samma sätt vilket gör att kroppen förlorar fett och inte muskler.

jag har blivit piggare och gladare, det säger kanske inte jättemycket men det är en liten skillnad som betyder väldigt mycket i min vardag. jag har nu sedan den 15e juni tappat 13.3 kilo (senast jag vägde mig var för ca 1 vecka sedan) och jobbar på mig själv med hjälp av både psykolog, träning, arbete och kost, jag gör framsteg, kanske inte dem största men det märks och då behöver det inte gå fort.


men iaf min psykolog gav mig en uppgift, hon sa åt mig att göra något som får mig lycklig, problemet för mig är dock bara det att jag är extremt osäker på vad lycka är, hur man ska definiera lycka och hur det känns. jag har inte varit genuint lycklig på länge skulle jag nog våga påstå, men vet ni vad lycka är ? hm svårt att säga men om ni vet så skriv gärna här, på fb eller i kommentarerna för jag har ca 2 veckor på mig och jag har ingen aning.


här får ni en bild på min kropp och min resa från juni tills nu i oktober kram <3

Likes

Comments

hej !

idag har jag haft min första arbetsdag här nere, det var otroligt roligt och jag trivdes väldigt väldigt bra, jag känner att det var sjukt skönt att få komma igång nu men nu blir det (som det ser ut nu ) ledigt tills på söndag då jag gör mitt nästa arbetspass och sedan börjar jag nog gå efter schema redan den 17e, tills dess så ska jag försöka jobba så mycket som möjligt, jag ska även gå till psykologen på tisdag och förhoppningsvis kunna ta mig ut på några lite längre promenader innan dess :) hoppas allt går som planerat nu då :D <3

Likes

Comments

igår fick ni följa med på min resa i valet om skolan, jobb och mitt liv i princip.

idag tänker jag börja med att hoppa tillbaka 1 år i tiden, Jag tänker börja med att berätta om varför jag till stor del har problem med sömnen.

för ungefär 1 år sedan så skulle jag gå och lägga mig då jag skulle jobba dagen efter, jag har haft problem med sömnen tidigare men den natten och många nätter efter det fick mig att bli rädd, jag blev rädd för att somna då jag var ovetande om vad som skulle dyka upp i mina drömmar, var och varannan natt så hade jag mardrömmar, mardrömmar om vad som hände natten på hotellet, drömmar som var så detaljerade så jag själv fick ett levande helvete i sömnen med, jag ville inte längre sova och när jag väl somnade så sov jag inte speciellt djupt, jag drömde om hur dem tog tag i mig, kastade mig på sängen osv, drömmar som sitter kvar i mitt minne, jag vet inte vilka dem var eller hur dem ser ut, jag har inga som helst bevis på att dem existerar men i mina drömmar så får jag återuppleva allt på nytt, bara det att dessa gångerna så ser jag bilderna framför mig, jag kan nästan röra vid dem.

jag sov mer sällan och hur trött jag än var så kunde jag inte somna, jag gjorde så mycket jag kunde under mina vakna timmar, gick ut på promenader, dansade eller vad som helst bara för att slippa, detta påverkade mig mer och mer, jobbet blev lidande, folk omkring mig blev lidande och jag blev lidande, jag är inte den som vill ta en massa olika läkemedel men jag insåg rätt snart att jag behövde sömntabletter så jag skulle få sova, jag pratade med en läkare och fick sömntabletter så äntligen fick jag sova , jag fick komma till ro på kvällarna. men bilderna ville inte släppa, varje gång jag åkte förbi hotellet (vilket var typ varje dag) så såg jag allt utspelas som en scen för mig, jag mindes mer och mer men ansiktena, namnen och slutet på historian saknas ännu. det blev psykiskt påfrestande för mig att bara åka förbi där med bussen. jag försökte ta andra vägar förbi där för att slippa, jag försökte slippa se allt det där varje dag men jag visste inte hur jag skulle göra, jag hade en kompis som var in och ut på psyk på sjukhuset och jag var dit och träffade henne men varje gång så kom bilderna tillbaka, jag kunde inte heller gå på stan längre, ångesten, skamsen och bara känslan om hur jag felat var så otroligt tung , jag började stänga in mig mer och mer, mitt huvud började spela spel med mig och jag gick hela tiden och undrade vad folk visste om mig, vad dem tyckte om mig osv, det va en konstant rulle i huvudet på mig som spelades upp om och om igen.

det gick till en sådan gräns så jag inte kunde gå på samma affär flera gånger i rad utan istället satte jag mig på en buss och åkte runt till andra affärer där dem inte kände igen mig, där dem inte kunde veta vem jag var och hade jag varit på samma butik flera gånger så fick jag i princip panik. så jag försökte handla så sällan som möjligt, min hjärna spelade mig ett stort spratt, något som påverkade mig så otroligt mycket, jag satt inte inspärrad på någon anstalt men helt ärligt så tror jag att jag hade föredragit det istället för att va fast i sin egna kropp.

jag försökte utmana mig själv med allt möjligt men min hjärna ville inte sluta så jag började fundera på sätt som skulle göra så folk inte kände igen mig, jag planerade att operera hela ansiktet, jag funderade på allt möjligt bara för att slippa bli igenkänd men lättare sagt än gjort ellerhur ?

inte nog med att jag hade problem att åka, problem med depression, med panikånges och sömn så hade jag även torgskräck, folkfobi och ocd, jag var otroligt stressad, stressad över att bli igenkänd. jag ville bara bort.

jag valde efter ett tag att inte gå ut annat än när jag skulle jobba, se bio eller möjligtvis gå ut på promenad men då blev det på kvällen. det var en psykisk jobbig period för mig, jag bearbetade mig själv, jag försökte utsätta mig själv för jobbiga situationer och det blev lite bättre det blev det, men jag är fortfarande inte helt bra, jag går fortfarande och försöker läsa varje människa, jag försöker fortfarande att vara så osynlig som jag bara kan vara.

efter mycket jobb med mig själv så kom då denna sommaren med jobb och valet om jag skulle gå kvar, om jag skulle slutföra skolan eller hur jag skulle göra..

jag visste att både mamma och pappa ville att jag skulle gå kvar i skolan men jag kunde inte om jag skulle få må bra, få en chans till att jobba på mig själv, jag visste även att det inte var något val att stanna kvar i umeå för mig, jag behövde komma bort, jag satt och pratade med mamma och hon var inte glad men hon förstod, hon ville inte att jag skulle hoppa av skolan men hon visste att jag inte mådde bra och självklart ville inte hon att jag skulle göra något som jag inte mådde bra åt heller. jag behövde komma bort.

det tog ett tag innan jag verkligen bestämde mig och jag hade inte pratat med pappa ännu, men jag gick igenom allt varje ledig stund jag hade, jag började skicka mitt cv och mitt personliga brev till göteborg kommun för att söka jobb och sagt och gjort så hade jag snabbt en vecka full av arbetsintervjuer, jag satte mig och räknade på min ekonomi för att se hur länge jag skulle kunna bo här utan att ha ett jobb och jag satt och planerade så mycket jag bara kunde. detta var min chans till en nystart, få flytta till ett ställe där jag inte har något riktigt förflutet, flytta dit jag slapp se ställena som gav mig all den där ångesten, men jag visste samtidigt att pappa inte skulle förstå vad jag såg i detta, jag visste att han inte skulle tycka om det, men jag valde att skippa alla andras åsikter och bara ta hand om mig själv en stund

jag löste alla trådarna som jag behövde för att kunna åka ner hit, jag satte en tidsgräns på 3 månader som jag skulle klara mig utan ett jobb, jag pratade med mamma som stöttade mig, och jag bokade resan ner, jag skulle nu flytta dit ingen kände igen mig eller mitt förflutna, jag skulle kunna gå på stan och va helt anonym och det är världens skönaste känsla att veta att jag inte kommer stöta på någon jag inte vill möta bara sådär :)

jag valde att berätta det för pappa på sms och jag fick tillbaka ett relativt bra svar och jag blev väldigt glad att han tog det så bra, men det vände fort när jag berättade att jag hoppade av skolan, jag fick inte riktigt berätta och han ville inte heller lyssna men vi bestämde att vi skulle ses och äta dagen innan jag skulle åka, jag bad honom att vi inte skulle flytta och det blev en ganska stor grej av det och det slutade med att jag inte skulle prata om flytten och han skulle inte prata om skolan, mötet blev inte alls som jag hoppats, det var rätt kallt mellan mig och honom för att vara ärlig och mycket var nog även mitt fel, men det var tråkigt.

jag åkte iaf ner hit och jag gick på arbetsintervjuer hela veckan och det slutade med att jag nu har ett jobb som timanställd, jag ska väll förhoppningsvis dra igång med jobbet mer nu denna månaden och papperna är påskrivna, jag ser fram emot att få bygga ett nytt liv här nere och jag har gjort det jag kan även för att jobba på mig själv. så psykolog är inbokad tills nästa tisdag , en chans till att få ta i tu med alla mina problem och bli en människa igen, jag har även tappat 12,5 kilo sedan i juni och planerar att tappa mycket mer. jag kan helt ärligt säga att jag just nu ser fram emot min framtid vad den än har att ge och även om relationer som jag hade önskat skulle vara bra faktiskt inte är bra för 5öre just nu så känns det bra för mig att ha gjort detta valet för mig själv. för jag ger mig själv en chans att bygga upp mig själv från grunden.,och det är så mycket lättare att stiga upp nu när man är medveten om att sakerna som jag varit så rädd för inte längre står utanför dörren utan är 100 mil här ifrån och vem vet jag kanske kommer tillbaka till umeå, kanske snart och kanske aldrig men när jag gör det så gör jag det i vetskapen om att jag iaf gett mig själv en chans, en möjlighet till ett liv igen


det var allt för nu, mer saker kommer nog senare och jag ska försöka uppdatera er så ofta som mäjligt om allt som går. men tills vidare så ska ni veta att ni är underbara kram <3

Likes

Comments

hej !

Igår jag er läsa om det som hände mig för 2 år sedan, nu tänker jag fortsätta med de senaste åren, det kommer inkludera jobb, skola, flytt och allt där ikring

tiden gick och jag jobbade just då som servitris år 2014, jag började skippa skolan för att jobba för i skolan var allt jag kunde göra var att sitta och tänka, sitta och fundera på allt som hänt, hur jag hade förstört min egna framtid, men när jag jobbade så kunde jag gå all in, jag kunde ge mitt allt. tiden gick och jag försökte kämpa på, självklart hade jag bättre och sämre dagar.

2015 så kom jag tillbaka till skolan lite mer där i början men då fick vi beskedet att i vår del av skolan så hade vi fått mögel och vi skulle inte kunna vara där längre, det var där vi hade alla våra klassrum, alla köksredskapen så det blev så klart kaos, men dem skulle lösa det på det sättet att dem skulle försöka hitta en lokal där vi kunde ha våra kökslektioner, och resterande lektioner skulle vara i en annan del av skolan, jag försökte gå i skolan men jag började få sjukt ont i huvudet så fort jag bara satte min fot i skolan, men jag försökte.

efter någon månad utan kökslektioner så hade vi fortfarande ingen lokal, vi skulle nu få åka ut och praktisera istället så vi skulle få någon slags kökslektion ändå, sagt och gjort vi fick gå ut på praktik 3 dagar i veckan och det var superroligt men när lärarna hittade en lokal så small det bara till för mig ytterligare, jag fick sådan ångest när jag fick veta vart vi skulle vara. vi skulle vara på klockarbäcken, 100 meter ifrån där min bästa kompis omkom i en olycka, jag skulle alltså 6 gånger i veckan gå av eller hoppa på en buss där, jag skulle spendera 20 timmar i veckan där, jag skulle stå och låtsas vara glad och vara taggad på lektionerna där ? nej det gick inte, jag följde med dit bort dag 1 för att lärarna tvingade mig, jag kom dit och jag blev helt krossad. jag skulle inte vara där utan skulle jag vara någon stans så ville jag ju vara med henne, sitta vid hennes minnesplats där men jag fick inte lämna byggnaden, det var tortyr för mig, jag klarade inte av det, det slutade med att jag låste in mig på toan och grät resten av dagen, jag kände allt jag känt när jag fick första beskedet om att hon gick bort igen, jag kände hur jag svek henne, jag kände att jag kunde göra mer.

när vi kom tillbaka till skolan så var jag förkrossad jag var helt förstörd och jag gick igenom det där i mitt huvud om och om igen och jag fattade inte. så av alla dessa lokaler i Umeå så var det där den bästa? det gick inte ihop för mig, så jag valde att ringa ett samtal för att berätta att jag mådde så jävla dåligt, att jag inte skulle klara av det där men det ända jag fick till svar var att jag var löjlig, att ingen annan någonsin skulle kunna vara ledsen så länge efter, det jag fick höra var i princip att jag var så jävla korkade som kände som jag kände, och det sårade mig ännu mer, jag gick åter igen ner i en depression, fast denna gången djupare, jag ville inte till skolan så jag sket i det, jag försökte ta mig till jobbet men jag kunde inte allt jämt, jag började sjukanmäla mig mer och mer och for ut och drack oftare eller så låg jag hemma med ett skynke för fönstret och grät.. tiden gick och snart var sommaren där.

under sommaren så valde jag att åka ner till en kompis i Örebro, och jag spenderade 2 veckor där, jag kunde på något sätt slappna av. på tågresan ner så hade jag pratat med en annan arbetsplats och jag fick en anställning, så jag sa upp mig som servitris och tog ett sabbatsår från skolan. jag såg väldigt mycket fram emot mitt nya jobb, jag tänker inte säga vad jag var anställd som eller vad stället hette för jag vill inte på något sätt smutskasta dom, jag är fortfarande tacksam och jag fick med mig mycket kunskap där ifrån. men även det kom med nackdelar, det började väldigt bra, jag hade sjukt kul och trivdes väldigt bra, jag va oerfaren men jag fick lära mig, och jag jobbade väldigt mycket så jag slapp fundera, men sedan fick vi en ny kollega en person som var väldigt kall enligt mig, denna personen fick mig och flera andra till att må väldigt dåligt, jag gick flera gånger in på personal toan och satte mig och grät, jag kände att jag blev utsatt för mobbing,men jag ville inte ge upp, jag fick en ny kompis från den arbetsplatsen som faktiskt slutade efter inte allt för länge pga denna personen.

efter ett par månader så va jag nere i botten igen, jag trodde inte jag skulle kunna sjunka lägre, men då kom det, jag fick meddelanden av min andra kollega, något som jag tyckte anspråkade sex även om det absolut aldrig ens nämnde det. så jag försökte glömma det, efter ett tag så började min mobil ringa lite för mycket från denna personen, något som jag fann väldigt irriterande eftersom det var efter arbetstid och ofta när jag låg och höll på att somna men jag lät det vara, jag svarade och pratade men försökte avsluta det så fort som möjligt för att hålla en professionell nivå på det hela.. men sedan gick jag till min ena chef och den sa att jag skulle skriva att jag tyckte att det var obehagligt men att jag sedan skulle släppa det, vilket jag sedan gjorde.

men det va då jag började få höra av denna personen att jag var sjukt ful utan smink, att jag inte borde gå ut till människorna om jag var osminkad, samtidigt så bråkade jag och den andra väldigt mycket, jag hade blivit förbannad efter en lång tid av hennes påhopp osv, jag började bli less, och då fick jag även skiten från det, jag fick höra att min åsikt stod lägst, att jag bara skulle vara tyst och glad och ignorera det för jag stod lägst, jag hade i princip ingen rätt att yttra mig eller vara arg/ledsen pga det där. så jag blev faktiskt till slut självmordsbenägen igen, jag ville inte gå till mina chefer för jag ville inte att dem skulle se på mig som någon som ställde till det där så åter igen så mådde jag sämre, varje kväll efter jobbet så funderade jag på att hoppa från bron, men åter igen så var allt jag kunde tänka på var min familj, att jag skulle skada dem med. så jag slutade gå ut om dagarna, jag gömde mig från människor och när jag väl gick till jobbet så var jag alltid helt sminkad, och de gångerna jag var sminkad så fick jag ofta höra att jag var fin, så det blev min verklighet, jag dög inte utan smink.

jag gick och jobbade under dessa omständigheterna i ytterligare ett par månader, jag försökte göra mitt bästa, jag försökte visa att jag var bättre än vad jag tyckte att dom trodde om mig. men jag orkade inte, jag hade inte styrkan för det. så jag valde att be om en månad ledigt, bara för att få känna att jag hade en månad på mig att försöka bli lite glad igen, jag åkte bort i 2 veckor och när jag kom hem så valde jag att åka till mamma och påbörja en körskoleutbildning men efter dag 1 så blev jag sjuk och kunde inte slutföra den tyvärr, jag hade bestämt mig för att ta tag i mitt liv , så jag pratade med min ena chef och sa att jag hade påbörjat en intensivkurs men att jag skulle lägga mig tillgänglig när den var slut. så det gjorde jag men jag hörde inte av från dem igen, fick senare höra på andra vägar att dem tyckte att jag betett mig dåligt osv så jag som hade tänkt att gå dit, prata med dom och tacka för allt osv och säga upp mig fick som en spark i magen, att dem ens går och säger något sådant bakom ens rygg. så jag skickade ett meddelande på fb, jag orkade inte och jag ville helst inte se dem just då.

jag stod nu arbetslös och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, mamma hjälpte mig väldigt mycket då hon hjälpte mig att stå för hyran de månaderna jag inte klarade det, men jag började hoppa in som vikarie på massa olika dagis så jag skulle få in lite pengar igen, jag försökte ta tag i allt igen och jag märkte fort att jag gillade att jobba med människor, både barn och äldre, och snart var sommaren här, jag fick jobb som semestervikarie inom hemtjänsten så jag började jobba i vindeln, jag försökte kombinera det med körning och att gå ner i vikt. jag cyklade väldigt mycket både i jobbet och utanför, jag började äta lchf och i allt detta så insåg jag att jag inte skulle klara av att gå tillbaka till skolan, så jag valde att hoppa av, för lokalerna hade inte löst sig än, vi skulle fortfarande behöva vara där ute och jag skulle helt enkelt inte klara av det. så jag valde att flytta.


nu känner jag dock att inlägget börjar bli för långt, men jag skriver en del 4 imorgon, den handlar om min viktnedgång, min flytt och relationer om förstörts sen jag flyttade ner hit, men även om det som hänt sedan jag kom ner hit, hoppas ni är intresserade av att följa den <3 kram och ha en bra dag <3


Likes

Comments