Better Blogging Nouw
Presentation picture
JuliaKulikdanielsson
Julia, 18 år
En blogg om tankar och känslor. Ett liv med panikångestsyndrom och ADHD. Ett destruktivt levnadssätt. Självskadebeteende osv. Jag har gått igenom och varit med om väldigt jobbiga/traumatiska händelser/perioder i mitt 15 åriga liv. För övrigt älskar jag Kent,fester, roliga människor och jämställdhet.

 

I lost again

Jag försökte bli bättre. Jag försökte må bra. Men någonstans på vägen gick det fel igen. Jag förlorade ännu en gång. Jag gick sönder inombords för 100000000000 gången.

 

Designa din blogg - välj mellan massor av färdiga mallar på Nouw eller gör en egen; "peka o klicka" - klicka här!

Låta allt gro

Vi var så säkra då. Så säkra att vi glömde vad vi var säkra på. Så säkra. Det är så mycket man inte vet att man inte vet, förrns det är försent.

 

Återfall

Natten igår grät jag mig igenom. På morgonen ville jag inte vakna. Klarar varken av ljus eller mycket ljud. Varför blir det aldrig bra? Hur kan allt vara så jävla perfekt i en vecka och sedan är jag tillbaka längst ner på botten igen och i mitt gamla vanliga självdestruktiva levnadssätt. Varför får jag aldrig må bra? Snälla låt mig försvinna. Det gör för ont. Jag är så jävla trasig och jag vill inte mer. Inte en jävla dag till. Jag orkar inte. Jag orkar inte slåss längre. Jag orkar knappt andas. Det gör så jävla ont.

 

Brutna löften

Det e så kallt här utan dig, men ja har lovat mig själv, tills dagen jag dör. Att aldrig falla tillbaks igen. Men jag lovar alltid mig själv saker jag ändå aldrig håller.


 

10000 jävla tårar

Pappa sa alltid till mig att jag skulle bli bättre än honom. Gå bättre vägar och göra bättre val än han har gjort. Han skulle bli stolt över sin prinsessa. Pappas prinsessa som skötte allt så bra. Men jag har tappat allt det där nu. Jag är inte den Julia jag brukade va. Jag är en Julia som jag föraktar och hatar. Kanske är det så att jag vill straffa alla dom som övergivit mig hela mitt liv genom att förstöra mig själv. Kanske är det allt jag är, kanske var det allt jag skulle växa upp till att bli, ett dåligt jävla exempel.


 

Till mamma<3

Älskade mamma. Om du bara visste eller kunde förstår hur mycket jag älskar dig. Hur mycket du betyder för mig. Jag är inte den bästa dottern. Och jag vet att min pappa inte skulle varit speciellt stolt över det destruktiva liv jag lever. Du är den vackraste kvinnan jag vet. Det finaste jag sett. Den absoluta snällaste människa som finns. Du blir aldrig arg på mig vad jag än gör. Du förlåter mig trots att jag gjort grejer som är helt sjuka. Du kommer alltid vara den som står närmast mitt hjärta. Föråt för alla gånger då jag skrikit åt dig. Eller för alla gånger då jag lagt all skuld på dig.  Snälla bli frisk så att vi i framtiden kan leva tillsammans. Mitt hjärta är trasigt utan dig. Det kommer alltid vara du och jag. Jag älskar dig.

 

Alldeles för mycket smärta

Det är svårt att få alla bitar att gå ihop när jag aldrig kommer hel ifrån min uppväxt. Bitarna som fattas skulle blivit ditsatt nu. För det finns ingen passform för dom att växa i just nu. Och sanningen är den att jag fyllde dom tomma hålrummen med andra saker för att försöka bli hel, redan från början något gick snett. Det kanske är så att det är lättare att trivas i en skev tillvaro när man själv är skevt byggd?


 

För smärtan som du bär på kommer bli ditt nederlag

Jag ser vad du ser. Jag vet att du faller ner. Jag ser att du lider med tanken på att orka mer! För varje steg du tar, vet du inte vart det leder till. Du söker vägen ut, men vägen den låser dig in. Som en vattendroppe vill du inte sjunka ner. Det är nu du börjar inse, du gav luft alltför ofta. Du gav det dom ville ha. Du fanns alltid där men ingen frågade om du mådde bra.


 

Dag efter dag och man bryts sakta ner

Du vandrar på en väg helt själv. Du vet inte vart den slutar men du bara fortsätter vandra. Du vandrar med en krossad dröm. Du lämnade allt bakom dig bara för att börja om. I ett försök att förstå vad du vill. Men du går hellre i spöregn eller dör än att någonsin få känna likadant igen. Dag efter dag och man bryts sakta ner.


 

Jag vill inte dö men ändå inte leva

Där och då skulle jag äntligen få slippa all jävla smärta. Ett impulsivt drag. Och det går inte att förklara i ord, hur mycket skuldkänslor jag hade när jag låg där i ambulansen, med en kanyl i armen. För det är det som är grejen när jag mår som allra sämst. Jag vet knappt vad jag gör. Jag vill bara fly. Det är helt sjukt hur destruktivt jag lever. Att de mesta jag gör, gör jag för att skada mig själv. Jag ville inte dö men ändå inte leva. Jag ville bara få vara lycklig, slippa all jävla smärta och alla jävla panikångest attacker!!! Så till er som jag älskar mest av allt, snälla förlåt mig<>