View tracker

Oj oj oj vad längesedan det var jag skrev något här. Har inte ens någon bra ursäkt till det. Ja, vad ska man säga? Jag har grävt ner mig själv i ett djupt svart hål. I början när man sörjer, kanske det första halvåret/året har man ändå en glimt av hopp. Hopp om att livet nog kommer bli bättre. Nu ser jag allt bara svart, kolsvart, nattsvart. Man har skapat sig en ny vardag, och en ny roll i hemmet bland annat. Men resten av ens själ ligger kvar två år tillbaka. Det är snart två hela år sedan sen jag såg min mamma för sista gången. Det är så sjukt. Så äckligt jävla sjukt.

Smärtan försvinner aldrig. Det går aldrig över, och det blir aldrig ''bättre''. Man lär sig bara att leva med smärtan och saknaden. För den mesta dels av tiden tar jag mig igenom det, med tanke på att jag har kommit så långt som jag har just nu. Men det finns stunder då man känner att det kommer driva en bokstavligt talat till vansinne. Och vad gör man då? När livet känns hopplöst, och man ligger längst ner i botten, vad fan gör man då haha? Nä, på något konstigt sätt tar man sig upp. I början när jag tog mig upp så hade jag alltid känslan ''Nä fan detta kommer jag fixa! Detta grejar jag som jag alltid har gjort!'' Men långsamt men säkert har den optimismen dött ut. Detta gör så att jag får dåligt samvete, min fina Kieran, som dagligen försöker hålla kvar min optimism gör det utan resultat. Människor som tidigare gjorde mig lycklig, gör det inte lika mycket längre. Saker som tidigare gjorde mig lycklig, gör det inte heller lika mycket längre. Allt dör ut. Det känns som om jag dör ut. Ruttnar bort. Insidan ut. Hur deprimerande detta än låter så tänker jag inte hålla inne det. Jag vägrar. Jag har hållit inne så mycket så länge att det har börjat äta upp mig inombords.

''It’s like someone is pushing you into the water and holding your head down under it. Although you can’t breathe, you’re still alive. You feel like you’re going to die any moment, but it doesn’t happen. It never does, because your body is somehow forcing you to stay alive.''





Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker
View tracker

Mitt halsband som jag fixa fram i somras. Köpte stenen själv men fick bandet av en kompis. Har haft på mig den nästa varje dag sedan dess, tycker den passar mig perfekt! Älskar den blåa färgen ❤

Min stora beundran till påfåglar, kommer förmodligen skaffa en tatuering med den vackra varelsen ☺

Har så länge jag kunnat minnas älskat vatten att kolla på och lyssna på, det gör mig lugn. Dock så har jag aldrig varit en stor vattendrickare vilken är ironin haha. 

Likes

Comments

Har varit ensam hemma under denna helgen och eftersom jag tycker det är oerhört jobbigt att sova ensam i huset så sov jag över med bland mina närmsta vänner. Har inte skrattat eller kunnat le så mycket på väldigt länge. ❤

Likes

Comments

Det var ett bra tag sedan jag skrev någonting här, några månaderkanske? Har ärligt talat inte haft någon riktig anledning till att ha tagit enpaus från det, men kan väl säga att det har varit hektiskt i mitt liv, försöktta hand om mig, vila ut mig nu speciellt under sommaren.

Men hur man min somnar då varit? Jo, den har faktisktvarit bättre än förväntat. Eller bättre vet jag inte, men en väldigt speciellsommar iallafall. Den har varit väldigt upp och ner, många dagar låg jag baraoch grät och tyckte livet var orättvist, men det fanns någon ynka dag där jagfaktiskt kunde le på riktigt, en liten stund iallafall haha.

I 5 veckor var jag med min pojkvän under sommaren vilketvar väldigt behövligt må jag säga. Han åkte till mig först och var här i 2veckor sedan åkte vi tillsammans till England och jag stannade där i 3 veckor.Och som jag grät dagen jag skulle hem! Många som har frågat mig hur vi klararav distansen egentligen, och jag har faktiskt inget rakt svar på det, i börjannär jag lärde känna honom trodde jag aldrig vi skulle fungera, för liksom, hanbor i England! Det går ju inte! Eller? Självklart går det, ifall man verkligenvill.

Jag har lärt känna mig själv mer under denna sommarentycker jag, vilket har varit väldigt jobbigt men också väldigt skönt. Det varett tag där jag inte lät ut några känslor alls, vilket led till någon sortsdepression där jag inte kunde sätta fingret på vad problemet var. Att gå runtarg och bitter blev något som formades till min vardag, jag kunde vakna arg,och sedan blir ännu mer arg för jag inte visste hur jag skulle bli av medargheten haha. Mina nära sa åt mig att skrika ut på vad som helst egentligen,men tycker sådant är väldigt jobbigt för att jag aldrig har varit en sådanmänniska som höjer rösten, tänkte helt enkelt att ’’jag inte var sån’’. Men endag så började jag tjafsa med en vän, och då kom det till en punkt där jagfaktiskt inte kunde hålla inne allting längre och jag bara skrek ut hur jagkände och FYFAN vad skönt det var. Det var som om all ilska bara sköljdes bortfrån kroppen som vatten. Och efter det tänkte jag ’’men det var ju inte såfarligt’’, och nej, egentligen är det inte det, all den där rädslan ochångesten man har för något kommer endast ifrån huvudet. Rädslan kan alltidkomma tillbaka och det är jag rätt säker på att den kommer göra för mig med,alltså rädslan att inte kunna uttrycka sig ordentligt, men det tycker jag är okej, det accepterar jag, för jag vet att det tar tid.

Första steget för att fixa ett problem är att vara medveten om vad problemet är.

Jag märkte att efter jag blev mer accepterande ochmedveten så blev jag automatiskt mindre rädd i allmänhet för små grejer som vanligtvisskulle skapa ångest och oro.

Jag är fortfarande i en depression, men inte på samma sättsom innan då när jag inte fattade ett skit om vart mitt liv var på väg, vartjag stod, och bara var allmänt förvirrad och arg. Nu är det mer en lugndepression, inte lika hektiskt.

Och det jag vill komma fram till med detta är att enligtmig är acceptans är det allra viktigaste verktyget i livet. ’’Acceptance is the key’’

Sen också för någon vecka sedan började även min kropptrotsa mig, började få ont i ben, höft och rygg vilket också la på lite extratyngd på mina axlar, men häromdan gick jag på massage och healing vilket varotroligt behövligt och skönt. Ska verkligen försöka ta tag i att ta hand om minkropp mer och ändra min kost till någorlunda bättre haha. Innan sommaren hadejag ju satt in mig på att vara nyttig men självklart så vänder det sig undersommaren när man är mer tid över att äta. Men nu har jag mer motivation ochstyrka (för ett tag i alla fall). Och det kan även vara därför jag intebloggade under sommaren, för jag var för inne i min egna bubbla, hade liksominget att skriva om, vilket även reflekterar min situation gällande att intekunna uttrycka sig. Ibland kan jag skriva och säga jättemycket, ibland viceversa, vi alla är annorlunda, vi alla är en egen individ, och det är det somgör oss så speciella :) Har insett att jag är väldigt förtjust i abstrakt konst och påfåglar!

Likes

Comments

9 dagar kvar tills sommarlovet börjar, det är otroligt skönt eftersom då kan jag efter 6 månader äntligen kunna vila upp mig ordentligt och gråta ut allt jag har. Att sörja sa jag till mig själv i början var väldigt viktigt, vilket dock var jobbigare än vad jag trodde. Livet går vidare för andra, det gör det för mig med men i en väldigt långsam process och ibland känns det som den fjärde december igen.

En fasad har det blivit för min del 90% av tiden, där jag beter mig starkare än vad jag egentligen är. Dagligen får man höra ''Vad stark du är som ens lyckas le'' ja, visst är jag stark. Men det betyder inte alltid att jag vill vara stark. Jag vill kunna gråta en skvätt ibland oberoende på var jag är, jag vill kunna visa mig svag och även känna att det är acceptabelt. Jag vill känna att det är okej att sörja över kvinnan som gav liv till mig och som jag älskade mest av allt. För många i min situation händer det så att betygen rasar, vilket dom inte gjort för min del, visst det känns bra, men det är bara för att jag har knuffat undan så mycket känslor och siktat på så mycket att fortfarande klara skolan att jag helt och hållet har tappat bort mig själv. Det har blivit ett bakslag, och ett jävligt stort ett. Vissa dagar kan jag vara så otroligt arg och ha så mycket hat för världen, vissa dagar kan jag bara ligga ner på golvet och gråta floder, men endast när jag är ensam.

Fasaden har ledat till att jag endast känner mig trygg att gråta och sörja fritt när jag är helt ensam, och det ska ingen behöva gå igenom, absolut ingen. eller ja, Kieran har jag gapat, skrikit och gråtit inför oändligt många gånger men han är inte här med mig i verkliga livet ofta. Jag behöver en kram, jag behöver kärlek och omsorg, som alla andra gör. Jag sitter och gråter när jag skriver detta för det är så tungt, det är så obeskrivligt den smärtan man går igenom varje dag, och det svider ännu mer när det liksom blir en vardag att gråta för sig självt. Min kompis uppmuntra mig för några veckor sedan att öppna upp mig om just detta, jag viftade iväg det då jag inte trodde det skulle vara till någon nytta. Men det är det, man måste kunna tillåta sig själv att vara ledsen, och ibland glömmer jag av det totalt, men att skriva av mig så här på bloggen kan hjälpa mig att bli påmind. Jag minns för ungefär ett år sen då jag skaffade blogg så sa jag åt mig att jag ska jag vara så ärlig och så sann mot mig själv jag bara kan, vilket jag ska fortsätta med.

Vad jag har hållit fast vi sedan första början är att fokusera på mig själv, och inte hänga fast mig vid annat som inte gör mig något gott. Vilket jag även håller fast vid starkt än idag då jag tycker det är otroligt viktigt att påminna sig själv att man inte kan göra allt för andra speciellt när man är så svag. Det led även till förlust av vänskaper, en hel del faktiskt, där jag ansåg att det inte skulle hjälpa mig i denna situation, och jag ångrar mig inte än idag, för jag må stå här med få vänner kvar, men dom jag har är jag väldigt glad över att jag har. För man inser verkligen vilka som egentligen bryr sig om en. Och jaa, min pojkvän som toppar alla kategorier, haha jag nämner honom i stortsett vartenda inlägg på bloggen, men det finns verkligen inte ord som beskriver hur glad jag är för att ha honom i mitt liv, och hur mycket han har hjälpt mig för att stå på benen igen.

Likes

Comments

Snart har jag redan gått ur ettan i gymnasiet?!? Vart tar tiden vägen haha. Är såååå trött på skolan däremot så sommarlov är något otroligt behövligt, dock så kommer jag inte ha många dagar helt för mig själv i sommar.. 5 dagar efter avslutningen så kommer Kieran i två veckor, sen åker vi tillsammans till England i 3 veckor :) Kommer bli så kul och mysigt, och har saknat England en hel del så kommer nog bli extra roligare att åka dit. Sen när jag kommer hem kommer jag vara ledig i 1 vecka ungefär sen ska man börja sommarjobba i 3 veckor, och hoppsan direkt efter det blir det skola igen. Kommer vara så trött haha..

Likes

Comments