Allting har en början respektive ett slut oavsett hur mycket eller hur lite man vill inse det. 2016 har lidit mot sitt slut och tankar om vad man upplevt, gjort och uppnått över året ingår i en ständig tankeprocess. Alla underbara men samtidigt mindre underbara saker som tagit plats i ens liv. Stunder som man vill återuppleva tusen gånger om, stunder som man aldrig vill återuppleva tusen gånger. Personer man lärt känna och personer man förlorat. En del på vägen när man lärt känna andra. En del som bara försvunnit. Relationer som man låtit rinna ut i sanden. Det är konstigt hur mycket som hinner förändras på ett år och hur mycket man som person förändras på ett år. Jag vill inte säga att jag har förändrats men någonstans inom mig vet jag att jag har gjort det. Personen jag var för ett år sedan finns inte längre. Och det har jag vissa personer att tacka för. Vissa inte. 2016 har varit ett utav de bästa åren, samtidigt som det har varit ett utav de sämsta för en del av oss. Alla människor i Syrien, alla oskyldigas liv som offrats i ett inbördeskrig som tycks sakna en lösning. Donald Trumps vinst i presidentvalet. Alla terroristbombningar. Alla bombattentat. Alla självmordsbombare. Alla kända personer samt mindre kända personer som gått bort under året. Å andra sidan, så har jag fortfarande min familj och släkt vid min sida. Jag har fått uppleva äkta kärlek. Underbara vänskaper som funnits genom åren. Vänskaper som skapats under året. Upplevt andra delar av världen. Jag har äntligen börjat jobba. Jag mår relativt bra igen trots att självskadebeteendet inte försvann helt under 2016. Jag har fått se Håkan. Upplevt Summerburst och Bråvalla. Fyllt 18. Tagit körkort, en utav alla friheter i livet. Börjat sista året på gymnasiet. Jag gymmar. Blivit vegetarian. Äntligen insett vad jag vill jobba med i framtiden. Vad jag vill göra när jag blir äldre. En fråga som under lång tid förföljt mig men som jag nu kan ge ett svar på. Jag har skrattat, gymmat, festat, dansat, varit full, gråtit, skrikit. Det som tillhör livet att vara människa. Att faktiskt vara mänsklig. Trots att 2017 är här får vi inte glömma de människor som aldrig kommer få uppleva det nya året. Personer som vi förlorat på vägen mot 2017. I sjukdomar, bombningar, skjutningar, olyckor och så vidare. Livet är inte rättvist och alla kommer inte få uppleva det nya året. Dem vi inledde 2016 med.


Likes

Comments

Det finns alltid ett skäl till att människor väljer att utsätta sig själva för självskadebeteende. Att skada sig själv. Att göra sig illa. Hur man kommer till tanken att man börja göra illa sig själv har alltid sitt eller sina skäl. En följd orsakad av självskadebeteende är att man börjar bygga en mur mellan sig själv och “allt annat”. Och när man börjar bygga den där muren måste man göra klart för sig vad man stänger sig ute från och vad man stänger sig inne med. Och det är inte alltid så självklart. Enligt vissa är självskadebeteende ett sätt att dra åt sig uppmärksamhet för att få folk att titta på en. För något år sedan fanns det en hashtag, en “trend”, #cutforbieber, som spreds globalt. Helt ärligt vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Självskadebeteende är inte en trend och inte en anledning för att dra åt sig uppmärksamhet som många tyvärr verkar tro och tycka i dagens samhälle. Sjävskadebeteende är ett rop på hjälp, i hopp om att någon förhoppningsvis kommer märka att man behöver hjälp. För när man står där i badrummet, med rakbladet i handen, med tårarna som rinner nerför ens kinder är det inte uppmärksamhet eller status man tänker på. Det är ångesten, smärtan, paniken, oron som finns i ens tankar, som tagit över en. Ännu en gång. Om ändå alla med stereotypiska attityder mot självskadebeteende visste hur det känns att skada sig själv. Att faktiskt ta beslutet av skada sin kropp fysiskt och sitt inre psykiskt. Att få se blodet rinna och veta att det är man själv som orsakat det. Och det värsta är att det händer varje dag. Utan att vi lägger märke till det. Självskadebeteende går att dölja. Till en viss gräns iallafall. Ärren efter är inget som man kan sudda bort sådär, de finns där. Och de kommer alltid finnas. Oavsett hur mycket man hade skrubbat och skrubbat. 

Likes

Comments

Döden, ett ämne som många helst inte vill prata om. Ett ämne som, av ren tabu, inte får tas upp. Som på ett sätt är förståeligt. På ett sätt inte. För förr eller senare, vare sig det är idag, imorgon, om en vecka, om tio eller femtio år så kommer vi dö. Grejen med döden är att den ser olika ut för olika människor. För vissa är döden den största rädslan medan den för andra är den högsta önskan. Vid vissa stunder i livet kommer döden en nära inpå och blir vissa människors vän. Vissa människors fiende. Viljan att dö, att vilja dö är inte tabu. Att ta sitt liv handlar om så mycket mer än att släppa taget, att lämna allt och alla som står en närmast. Det handlar om att bli av med ångesten, paniken, oron, sorgen som jagat en. Alla i ens liv och allt man har framför sig finns inte. Studenten, jobb, familj, barn, eget hus. Framtiden. Det finns inte där. Det enda som går runt i ens huvud är döden. Och det enda som faktiskt spelar roll är döden. Inget annat är värt att leva för. Att bara försvinna. Från allt. För då blir allt bra igen. Vissa tycker att de som tar beslutet att avsluta sina liv är fegisar som inte vågade ta tag i sig själva och sina liv för att på så sätt kunna må “bättre”. Men dagar fyllda av ångest, de sömnlösa nätterna, är dagar och nätter som man bara vill ska ta slut. Man kan tycka att sömnen ska ha funktionen att åtgärda detta då man kan sova bort tanken och glömma allt för en stund. För någon timme iallafall. Men så fort tanken om att vilja ta sitt liv går över till en handling blir den där natten en natt där man inte vaknar upp igen. Det kallas döden. En mardröm med ett evigt slut. För vissa. För vissa inte. Alla vill såklart må bra, men ibland mår man inte så bra. Så bra som man vill att andra ska tro att man gör. Och det suger.

Likes

Comments

För er som inte känner mig eller som inte fått en riktig uppfattning av mig så kommer jag, i detta inlägget, försöka få ihop några meningar om mig själv. Om mina svagheter och styrkor, egenskaper, min personlighet. Helt enkelt hur jag är som person. Jag antar att majoriteten eller de flesta utav er som läser mina inlägg känner mig mer eller mindre och vet någorlunda hur jag är. Ända sedan jag var liten har jag fått höra att jag är omtänksam, hjälpsam och glad. Idag vet jag inte om de tre egenskaperna stämmer in på mig längre. Under åren som gått har jag förändrats, både utseende- och personlighetsmässigt, mot det bättre och det sämre. Har fortfarande kvar en del av min hjälpsamma, omtänksamma och glada sida men har lärt mig att inte lägga all min tid och energi på andra utan att det är okej att sätta mig själv före andra. Får ofta höra att jag är djup av mig. Vet inte riktigt om det är positivt eller negativt men jag tar det positivt. Älskar deep talk och diskutera ämnen som livets mening och varför vi människor finns till. Är världens tidsoptimist. Har ett lika dåligt självförtroende som tålamod. Mitt självförtroende brukade vara sämre innan men som tur är har jag lyckats komma över det en aning och är mycket mer bekväm med mig själv idag än vad jag var för tre år sedan. Försöker förbättra mig själv för varje dag som går. Ibland med framgång, ibland med misslyckande. Har aldrig varit riktigt nöjd med mig själv. Det har alltid funnits och finns alltid småsaker som jag önskat och önskar att jag kunde ändra. Trots mycket negativitet som tillkommit i min personlighet, försöker jag se det positiva i så mycket som möjligt. Försöker vara en glädjespridare och den som får andra på bättre humör. Är en väldigt känslosam person som, i mina ögon, är en bra egenskap. Vill känna känslor istället för att inte känna något alls. Har världens bästa familj, släkt, vänner och pojkvän. Behöver inte skriva mer än så. ​​Har insett hur jävla lyckligt lottad jag faktiskt är.

Likes

Comments

Att varje människa vill vara lycklig och uppleva lycka är en självklarhet och definitionen av lycka är olika för varje människa beroende på vad vi har upplevt och vilka vi har upplevt den med. Det kan vara lyckan i armarna på den man tycker om, att få hålla på med en sport för att nämna några få utav världens alla saker som gör en lycklig. Men livet är inte en dans på rosor och allting kan inte vara bra hela tiden. Vi har alla våra ups and downs, stunder där vi ifrågasätter varför vi finns till och vad det egentligen är som gör att vi väljer att stå kvar här på jorden när alternativen är många till att inte längre göra det. Stunder där vi känner endast en utväg i hopp om att saker och ting ska bli bra igen. Men även stunder där allt har känts sådär obeskrivligt bra och man är tacksam för allt man fått se, uppleva och känna. För alla chanser och möjligheter man fått. För alla personer man fått träffa och lärt känna. Men som andra människor har jag upplevt stunder som inte omfattat lycka och där jag mer än allting velat lämna allt och alla, dels för att jag inte orkade mer, dels för att smärtan och ångesten sedan långt tillbaka redan hade tagit över mig. Jag gick igenom stunder jag önskar att ingen människa ska behöva gå igenom. I mitt fall var det till slut bara en tidsfråga innan jag vände mig till isolering och självskadebeteende. Varför människan utsätter sig för detta är fortfarande ett frågetecken i mitt huvud. Vi står alltid inför ett val. Att antingen fortsätta leva och hoppas att allt snart ska vara över eller att faktiskt få ett slut på allt. Jag valde det första och efter allt jag gått igenom, efter hur jag mått, så kan jag för första gången på väldigt länge säga att jag är innerligt lycklig. Med tiden blir man så trött på att ständigt gå runt med ett ledsamt, tomt ansikte, ögon som är beredda att fyllas med tårar utan att egentligen veta riktigt varför. Varför jag kan säga att jag är lycklig igen har jag inget konkret eller direkt svar på. Kanske beror det på att det är sommarlov och man slipper alla måsten i samband med rutiner, prov, inlämningar, tidiga morgonar osv. Kanske beror det på personer som alltid funnits där när jag mått som sämst. Eller nya personer som tillkommit i mitt liv. Personer som jag aldrig trodde skulle komma att betyda så mycket. Kanske att jag släppt de höga kraven på mig själv som gjort att man ständigt gått runt med rädslan att misslyckas. Oavsett vad så kan jag säga att jag är lycklig igen och att kunna vakna på morgonen utan den tunga bördan på ens axlar, ångesten som följer en, viljan att skada sig själv men framförallt att kunna vakna på morgonen med tanken om att det är en ny dag som kunde varit ens sista, känns så bra.

Likes

Comments

Du har fortfarande inte kommit över honom/henne, va? Och du tänker fortfarande på den tiden när det brukade vara ni? Det är okej att ha och visa känslor för någon oavsett om personen känner samma sak eller inte. Man är ju som sagt inte mer än människa. I livet upplever vi tusen känslor och känslan att förlora någon speciell kan i de flesta fallen inte beskrivas eller förklaras med ord. Att se den personen som brukade vara en del av ens vardag, som betydde eller betyder ofantligt mycket klara sig utan en dödar en inifrån på ett sätt som inte går att sätta ord på och jag tror att det är bland det jobbigaste när man förlorar någon speciell. Att se att personen klarar sig utan en när man själv inte går en enda dag utan att undra hur den andra personen mår, känner och har det. Men oavsett hur starka ens känslor för någon är får man aldrig komma till den punkten där man blir beroende av någon. Ge aldrig någon tillfredsställelsen att se dig lida. Man vill inte känna beroendet av en annan människa. Det kan ta upp till dagar, veckor, månader, år innan man känner en liten känsla av att en person inte betyder lika mycket för en längre. Och så är det bara. Vi kan inte kontrollera våra känslor. Man frågar sig vad man gjorde som var så fel att det inte höll, som gjorde att det inte längre är ni två. Om det var en själv eller den andra som inte gjorde tillräckligt för att få det att fungera. Om det var du eller han/hon som gav upp till slut. Allting har ett slut, vare sig vi vill det eller inte. Man får inte se felet hos sig själv för man var ju bara sig själv, eller hur? Och om han/hon är lika lycklig utan som den var med dig så låt honom/henne. Det finns andra killar/tjejer här i världen värdiga att ge en chans istället för att lägga all sin energi, kärlek och ork i en person som tyvärr inte kände samma som man trodde och hoppades att den gjorde. Då det var "ni".

Likes

Comments

Hur många gånger krävs det innan man faktiskt tar tag i något och vad är det som gör att det tar så lång tid innan man tar tag i det? Jag har försökt att börja blogga femtioelva gånger utan några vidare framsteg så jag tänkte att det här får bli mitt femtiotolfte försök och förhoppningsvis håller det denna gången. Inläggen kommer inte levereras som på löpande band eftersom att jag, precis som många andra, försöker få ihop bloggandet med skolan, träningen samt tiden med min familj och mina vänner. Varje människa har sin story att berätta och sina åsikter, upplevelser och erfarenheter att dela och denna bloggen kommer vara min plats där jag delar med mig om allt detta kring olika ämnen. Varje dag bearbetar vi tusentals intryck och känslor och med det sagt hoppas jag att detta kommer vara ett bra sätt för mig att få ut mina känslor istället för att hålla inne dem.

​Många kramar, J

Likes

Comments