View tracker

Döden, ett ämne som många helst inte vill prata om. Ett ämne som, av ren tabu, inte får tas upp. Som på ett sätt är förståeligt. På ett sätt inte. För förr eller senare, vare sig det är idag, imorgon, om en vecka, om tio eller femtio år så kommer vi dö. Grejen med döden är att den ser olika ut för olika människor. För vissa är döden den största rädslan medan den för andra är den högsta önskan. Vid vissa stunder i livet kommer döden en nära inpå och blir vissa människors vän. Vissa människors fiende. Viljan att dö, att vilja dö är inte tabu. Att ta sitt liv handlar om så mycket mer än att släppa taget, att lämna allt och alla som står en närmast. Det handlar om att bli av med ångesten, paniken, oron, sorgen som jagat en. Alla i ens liv och allt man har framför sig finns inte. Studenten, jobb, familj, barn, eget hus. Framtiden. Det finns inte där. Det enda som går runt i ens huvud är döden. Och det enda som faktiskt spelar roll är döden. Inget annat är värt att leva för. Att bara försvinna. Från allt. För då blir allt bra igen. Vissa tycker att de som tar beslutet att avsluta sina liv är fegisar som inte vågade ta tag i sig själva och sina liv för att på så sätt kunna må “bättre”. Men dagar fyllda av ångest, de sömnlösa nätterna, är dagar och nätter som man bara vill ska ta slut. Man kan tycka att sömnen ska ha funktionen att åtgärda detta då man kan sova bort tanken och glömma allt för en stund. För någon timme iallafall. Men så fort tanken om att vilja ta sitt liv går över till en handling blir den där natten en natt där man inte vaknar upp igen. Det kallas döden. En mardröm med ett evigt slut. För vissa. För vissa inte. Alla vill såklart må bra, men ibland mår man inte så bra. Så bra som man vill att andra ska tro att man gör. Och det suger.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

För er som inte känner mig eller som inte fått en riktig uppfattning av mig så kommer jag, i detta inlägget, försöka få ihop några meningar om mig själv. Om mina svagheter och styrkor, egenskaper, min personlighet. Helt enkelt hur jag är som person. Jag antar att majoriteten eller de flesta utav er som läser mina inlägg känner mig mer eller mindre och vet någorlunda hur jag är. Ända sedan jag var liten har jag fått höra att jag är omtänksam, hjälpsam och glad. Idag vet jag inte om de tre egenskaperna stämmer in på mig längre. Under åren som gått har jag förändrats, både utseende- och personlighetsmässigt, mot det bättre och det sämre. Har fortfarande kvar en del av min hjälpsamma, omtänksamma och glada sida men har lärt mig att inte lägga all min tid och energi på andra utan att det är okej att sätta mig själv före andra. Får ofta höra att jag är djup av mig. Vet inte riktigt om det är positivt eller negativt men jag tar det positivt. Älskar deep talk och diskutera ämnen som livets mening och varför vi människor finns till. Är världens tidsoptimist. Har ett lika dåligt självförtroende som tålamod. Mitt självförtroende brukade vara sämre innan men som tur är har jag lyckats komma över det en aning och är mycket mer bekväm med mig själv idag än vad jag var för tre år sedan. Försöker förbättra mig själv för varje dag som går. Ibland med framgång, ibland med misslyckande. Har aldrig varit riktigt nöjd med mig själv. Det har alltid funnits och finns alltid småsaker som jag önskat och önskar att jag kunde ändra. Trots mycket negativitet som tillkommit i min personlighet, försöker jag se det positiva i så mycket som möjligt. Försöker vara en glädjespridare och den som får andra på bättre humör. Är en väldigt känslosam person som, i mina ögon, är en bra egenskap. Vill känna känslor istället för att inte känna något alls. Har världens bästa familj, släkt, vänner och pojkvän. Behöver inte skriva mer än så. ​​Har insett hur jävla lyckligt lottad jag faktiskt är.

Likes

Comments

View tracker

Att varje människa vill vara lycklig och uppleva lycka är en självklarhet och definitionen av lycka är olika för varje människa beroende på vad vi har upplevt och vilka vi har upplevt den med. Det kan vara lyckan i armarna på den man tycker om, att få hålla på med en sport för att nämna några få utav världens alla saker som gör en lycklig. Men livet är inte en dans på rosor och allting kan inte vara bra hela tiden. Vi har alla våra ups and downs, stunder där vi ifrågasätter varför vi finns till och vad det egentligen är som gör att vi väljer att stå kvar här på jorden när alternativen är många till att inte längre göra det. Stunder där vi känner endast en utväg i hopp om att saker och ting ska bli bra igen. Men även stunder där allt har känts sådär obeskrivligt bra och man är tacksam för allt man fått se, uppleva och känna. För alla chanser och möjligheter man fått. För alla personer man fått träffa och lärt känna. Men som andra människor har jag upplevt stunder som inte omfattat lycka och där jag mer än allting velat lämna allt och alla, dels för att jag inte orkade mer, dels för att smärtan och ångesten sedan långt tillbaka redan hade tagit över mig. Jag gick igenom stunder jag önskar att ingen människa ska behöva gå igenom. I mitt fall var det till slut bara en tidsfråga innan jag vände mig till isolering och självskadebeteende. Varför människan utsätter sig för detta är fortfarande ett frågetecken i mitt huvud. Vi står alltid inför ett val. Att antingen fortsätta leva och hoppas att allt snart ska vara över eller att faktiskt få ett slut på allt. Jag valde det första och efter allt jag gått igenom, efter hur jag mått, så kan jag för första gången på väldigt länge säga att jag är innerligt lycklig. Med tiden blir man så trött på att ständigt gå runt med ett ledsamt, tomt ansikte, ögon som är beredda att fyllas med tårar utan att egentligen veta riktigt varför. Varför jag kan säga att jag är lycklig igen har jag inget konkret eller direkt svar på. Kanske beror det på att det är sommarlov och man slipper alla måsten i samband med rutiner, prov, inlämningar, tidiga morgonar osv. Kanske beror det på personer som alltid funnits där när jag mått som sämst. Eller nya personer som tillkommit i mitt liv. Personer som jag aldrig trodde skulle komma att betyda så mycket. Kanske att jag släppt de höga kraven på mig själv som gjort att man ständigt gått runt med rädslan att misslyckas. Oavsett vad så kan jag säga att jag är lycklig igen och att kunna vakna på morgonen utan den tunga bördan på ens axlar, ångesten som följer en, viljan att skada sig själv men framförallt att kunna vakna på morgonen med tanken om att det är en ny dag som kunde varit ens sista, känns så bra.

Likes

Comments

Du har fortfarande inte kommit över honom/henne, va? Och du tänker fortfarande på den tiden när det brukade vara ni? Det är okej att ha och visa känslor för någon oavsett om personen känner samma sak eller inte. Man är ju som sagt inte mer än människa. I livet upplever vi tusen känslor och känslan att förlora någon speciell kan i de flesta fallen inte beskrivas eller förklaras med ord. Att se den personen som brukade vara en del av ens vardag, som betydde eller betyder ofantligt mycket klara sig utan en dödar en inifrån på ett sätt som inte går att sätta ord på och jag tror att det är bland det jobbigaste när man förlorar någon speciell. Att se att personen klarar sig utan en när man själv inte går en enda dag utan att undra hur den andra personen mår, känner och har det. Men oavsett hur starka ens känslor för någon är får man aldrig komma till den punkten där man blir beroende av någon. Ge aldrig någon tillfredsställelsen att se dig lida. Man vill inte känna beroendet av en annan människa. Det kan ta upp till dagar, veckor, månader, år innan man känner en liten känsla av att en person inte betyder lika mycket för en längre. Och så är det bara. Vi kan inte kontrollera våra känslor. Man frågar sig vad man gjorde som var så fel att det inte höll, som gjorde att det inte längre är ni två. Om det var en själv eller den andra som inte gjorde tillräckligt för att få det att fungera. Om det var du eller han/hon som gav upp till slut. Allting har ett slut, vare sig vi vill det eller inte. Man får inte se felet hos sig själv för man var ju bara sig själv, eller hur? Och om han/hon är lika lycklig utan som den var med dig så låt honom/henne. Det finns andra killar/tjejer här i världen värdiga att ge en chans istället för att lägga all sin energi, kärlek och ork i en person som tyvärr inte kände samma som man trodde och hoppades att den gjorde.

Likes

Comments

Hur många gånger krävs det innan man faktiskt tar tag i något och vad är det som gör att det tar så lång tid innan man tar tag i det? Jag har försökt att börja blogga femtioelva gånger utan några vidare framsteg så jag tänkte att det här får bli mitt femtiotolfte försök och förhoppningsvis håller det denna gången. Inläggen kommer inte levereras som på löpande band eftersom att jag, precis som många andra, försöker få ihop bloggandet med skolan, träningen samt tiden med min familj och mina vänner. Varje människa har sin story att berätta och sina åsikter, upplevelser och erfarenheter att dela och denna bloggen kommer vara min plats där jag delar med mig om allt detta kring olika ämnen. Varje dag bearbetar vi tusentals intryck och känslor och med det sagt hoppas jag att detta kommer vara ett bra sätt för mig att få ut mina känslor istället för att hålla inne dem.

Många kramar, J

Likes

Comments