Vet inte varför jag väljer att skriva det offentligt istället för i ett dokument som jag brukar, men av någon anledning så känns det som det är rätt. Att öppna upp sitt hjärta lite och låta mig själv känna vad det är jag känner. Kanske jag väljer att skriva det på det här sättet just för att jag känner mig ensam. Det är konstigt hur man kan känna sig så ensam när man egentligen har så många fina mäniskor runt omkring sig. Men just dem som jag verkligen skulle kunna tänka mig prata med, dem som det är så enkelt just för att jag inte behöver börja från början, behöver inte känna någon press att kunna sätta orden rätt utan bara kan prata rakt ut och det blir vad det blir, dem är på andra sidan gjorden med en tio timmars tidsskillnad som gör det så svårt att prata med dem. Jag önskar så att dem var här, eller att jag var där i värmen. Jag minns att livet var tråkigt i Sverige på vintern, men inte på det här visset. Kanske det känns så här och det känns extra jobbigt just för att jag vet att det inte måste kännas så här och jag inte är säker på att jag gjort rätt val. Kanske att jag känner mig extra ensam just för att jag saknar någon att kunna prata med på riktigt och krama när jag vill. Man vänjer sig fort vid att bo med någon man tycker om. Att sedan bli ensam igen är mycket svårare. Jag vågar inte släppa någon riktgit nära för jag orkar inte med smärtan när man inte har dem. Att fastän man egentligen fortfarande har dem, inte kunna prata med dem som man brukar för att man har olika drömmar som man måste följa. Jag tror jag är rädd för att släppa någon nära för att sedan förlora dem fastän man egentligen inte behöver göra det. Ibland känns det lättare om det var över på riktigt, för då kan man bara sakna och inte längta. Längtan efter nått man verkligen vill ha men inte kan få, den är jobbigare än saknaden av en vän som aldrig kommer tillbaka, för där kan man titta tillbaka på minnena och önska att det var annorlunda men i slutändan bara acceptera att livet är som det är. Det är så mycket svårare att göra när man fortfarande bryr sig om den andra så att det gör ont när man inte får vara en del av den andras liv. Det jag saknar mest är inte de stora sakerna eller dagarna med stora planer. Utan det jag saknar mest är dagarna när man ligger på soffan med var sin dator på magen och är tysta men ändå vet att man har varandra. Ögonblicken när man tramsar och skrattar tills man gåter och till slut inte vet varför man skrattar. Jag saknar att någon ser att något är fel och vågar fråga vad det är, och inte nöjer sig med svaret ¨allt är bra, det är inget¨ när det egentligen bara är en stor fet lögn. Jag saknar de spontana kramarna.

Likes

Comments