View tracker

Diabetesen... Ja, hur många gånger har jag klagat på den nu? Men jag känner att antalet klagoinlägg kvittar. Jag hade kunnat skriva ett helt inlägg om alla underbara människor jag träffat genom sjukdomen. Min pojkvän, till exempel. Men det är inte det jag känner för att göra just idag.

Just nu är diabetesen himla "envis", om man kan säga så. Men det har väl framgått ganska tydligen på den här bloggen det senaste, haha. I vilket fall så är det självklart att man tappar tålamodet och tröttnar när saker inte går som man vill. Det är väl inte annat än normalt? Jag gör i alla fall det.

Jag har de senaste dagarna börjat referera till sjukdomen som en "jobbig skoluppgift som måste göras". Ni vet när man verkligen inte vill göra den där samhällsuppgiften men vet att den måste bli gjord och det går inte att fixa på något annat sätt. Typ så känns diabetesen för mig just nu. Jag orkar verkligen inte med den, men jag måste sköta den, för det är bara så det är! Man kan inte strunta i en skoluppgift om man vill gå ur skolan med ett bra betyg, och man kan inte skita i sin sjukdom om man vill leva. Så enkelt är det.

Man kan så klart skjuta upp en skoluppgift, men oj vad man får att göra i slutändan då. Lite som med diabetesen där med, du kan missköta den länge men konsekvenser kommer att komma, steg för steg. Man kan försöka "skrämma" en diabetiker med alla möjliga komplikationer men jag är en person som sådant inte biter på. Jättetråkigt, att jag inte kan inse riskerna, men jag tänker ju att "det där kan ju inte hända mig". Som om jag vore odödlig.

Diabetes innebär planering (hur ska jag gå till väga för att lösa den där skoluppgiften?) samt att ta ansvar (se till att uppgiften faktiskt blir klar i tid) för sitt eget liv.

Jag tänker att jag får försöka motivera mig själv till att sköta min sjukdom på något annat sätt än alla dessa komplikationer som kan komma om man missköter sig. Jag vet ju hur kul det är att få reda på ett bra värde på sjukhuset. När jag var mindre fick jag en guldstjärna i mitt papper av min läkare om jag hade ett bra HbA1c. Det får jag ju inte nu, men det är ju ändå roligt. Som när min sjuksköterska sa till mig sist att jag hade gjort det bra och att jag skulle fortsätta kämpa. Och hur gick det med det? Nej usch, blir så arg på mig själv. Och på sjukdomen. Men vad ska man göra? Man får göra det bästa av situationen och bara kämpa vidare. Det finns bra stunder i sjukdomslivet också!

Stay strong alla diabetiker!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

​...2012 levde mer än 371 miljoner människor med diabetes, vilket motsvarar 8,3% av världens befolkning.
...183 miljoner människor har diabetes utan att veta om den.
...2011 orsakade diabetes 4,6 miljoner dödsfall.
...diabetes var den sjunde största dödsorsaken i USA 2010.
...2004, ledde högt blodsocker, på grund av diabetes, till ca 3,4 miljoner dödsfall i världen. (Typ 2)
...diabetes ökar risken för hjärtsjukdomar och stroke.

(diabetes.orghealthline.comdiabetes.seWHO)

Likes

Comments

View tracker

De senaste veckorna har varit otroligt jobbiga. Är stressad för det mesta, skolan och allt plugg, saker som ska göras utanför skolan och så vidare. Det kvittar om jag tar ett dygn ledigt, utan plugg, eftersom jag tänker på det hela tiden, så stressen finns där. Detta har ju också resulterat i höga blodsockervärden. Till och från väldigt höga blodsockervärden, och det kvittar vad jag gör för det går inte ner.

"Viktnedgång förekommer ofta vid högt blodsocker beroende på insulinbrist, dvs typ 1 diabetes." (Kostdoktorn)

Och det är precis det som har hänt. På några dagar har jag tappat två kilo. TVÅ kilo, ofrivilligt, till följd av det höga blodsockret. Det kanske kan låta lite, men för mig är två kilo ganska mycket. Får höra att man ska vara glad att man inte har någon värre sjukdom än just diabetes. Och visst, det finns absolut värre sjukdomar, men alltså, skojar ni eller? Diabetes är ingen dans på rosor. Det är inget problem så länge det är kontrollerbart, men sådana här stunder i sjukdomslivet så vet jag faktiskt inte vad jag tycker. Vissa kanske blir glada över att tappa kilo bara sådär, och det hade inte varit ett problem för mig om det inte var på grund av sjukdomen! Det är ju inte hälsosamt någonstans! Det påverkar organ och syn bland annat.

Skriver inte för att folk ska tycka synd om mig utan för att folk ska veta att diabetes inte alltid är en lätt sjukdom. Inte alls.

Nu ska jag gå och byta nål för ungefär tionde gången, och hoppas att insulinet tar nu.

Googlebild

Likes

Comments

"Upp till var fjärde person som tar insulin får fettkuddar på stickställena. De känns som lätt förhårdnade svullnader i underhuden. Ett annat namn för fettkuddar är lipohypertrofier. Man vet inte exakt vad som orsakar fettkuddar, sannolikt beror de på en lokal effekt av insulinet. Eftersom det är mindre genomblödning i kuddarna får man sämre insulinupptag om man sticker i dem." (SSDF)

Japp, där har vi det. Fettkuddarna. Något av det som stör mig mest med min kropp och mitt utseende. En sån liten sak, egentligen, men stor för mig, och säkert flera andra.
Jag brukar kalla dem för insulinkuddar. Sådana tycker jag inte om. Jag har insulinkuddar på nedre delen av magen och det har jag haft så länge jag kan minnas. Jag upplever dock att de har blivit aningen bättre sedan jag bytte från pump till spruta. Inte mycket alls, men lite grann.

Jag använder aldrig jeans med lågt skuren midja, eftersom dessa kuddar då "hänger över" jeanskanten. (Haha.) JAG trivs heller inte med att ha bikini på mig, när kuddarna är som värst. Jag vill ju, som antagligen väldigt många andra, ha en platt mage. Jag låter förmodligen jätteytlig nu, men alla pratar ju om att man ska vara nöjd med sig själv och sitt utseende, och med insulinkuddarna där så är jag helt enkelt inte det. Simple as that. I alla fall så är jag övertygad om att min mage skulle vara himla platt, om jag inte hade dem där. Vad ska jag göra åt dem? Träna gör jag ju hela tiden.

Det finns ju andra nackdelar än utseendet när det gäller det här. Just på dessa ställen tas insulinet upp sämre, vilket märks tydligt om jag råkar sätta min nål i en av dem. Under förra veckan hade jag HI (över 30 i blodsocker) fyra gånger på två dagar innan det slog mig att jag kanske borde byta nål. Smart.

Idag fick jag dock nog. Nu har jag satt pumpnålen på "höften" istället i ett försök att minska kuddarna på mage. Det kommer ta jättelång tid. Men vet ni vad som känns värst? Att jag "bara" har haft diabetes i 10 år av mitt liv. Jag har kanske 60 år kvar. Hur ska jag undvika insulinkuddar i 60 år till?! Hela jag kommer vara en insulinkudde när jag är 80.

Likes

Comments

Ett tråkigt klipp att se om man själv lever med diabetes, men det kanske kan få andra att tänka till och förstå lite mer. Det är ett klipp från Diabetesförbundets egna kanal. Klippet kan ju också vara en tankeställare för diabetiker som missköter sin sjukdom. Jag själv blir ännu mer motiverad att hålla koll på blodsockret, men det är ju bara så jag tänker, haha.

"Varje dag dör fem svenskar som en direkt följd av sin diabetes. Det är fem gånger fler än som dör i trafiken."

Likes

Comments

Börjar med att, återigen, nämna att diabetes är en individuell sjukdom. Hur jag mår och hur jag känner är förmodligen ganska olikt mot hur någon annan diabetiker mår och känner!

I alla fall. Jag gjorde som sagt högskoleprovet igår. Ett prov som kräver ganska hög koncentration. Fem pass på 50-55 minuter kvar. Från 08:30 till 16:15, med tre raster på cirka 15 minuter var, och en lunchrast på en timme. Att hålla blodsockret på en bra nivå under den här tiden är, för mig, himla klurigt. Jag har med mig saker att äta (choklad) på rasterna, för att få upp blodsockret strax över 10 eftersom nervositet drar ner mitt blodsocker. Det är samma på alla prov och andra viktiga grejer; teoriprovet för körkortet, uppkörningen för körkortet, om jag ska träffa någon som jag inte träffat på länge och så vidare. I skolan exempelvis, när jag ska ha prov i något ämne och inte pluggat speciellt bra, blir jag direkt nervös = blodsockret sjunker = omöjligt att koncentrera mig.

Igår däremot, så åt jag och tog betydligt mindre insulin för att undvika det låga blodsockret. Inför sista provpasset gissar jag dock på att jag låg ganska mycket för högt, för när tiden för provet började och jag öppnade häftet gick det liksom inte att se vad det stod. Har jag högt blodsocker (ibland även vid lågt blodsocker) ser jag väldigt suddigt och jag kan bli ganska snurrig. Jag kan inte heller hålla mig fokuserad på det jag gör och börjar ofta tänka på andra saker. Nu kan man ju tänka sig att jag kunde tagit insulin, men eftersom dessa "symptom" även förekommer när jag är låg, så tog jag inte någon risk. Det blev alltså så att jag inte kunde läsa de långa texterna, utan bara chansade och kryssade i några svarsrutor, och sedan satt jag och bara stirrade de sista 25 minuterna.

Vid dessa tillfällena hade en kontinuerlig mätare underlättat. Då kan jag se, medan jag sitter där och skriver provet, om jag behöver insulin eller något att äta. Men jag känner ändå inte att det är aktuellt. Det är i alla fall väldigt tråkigt när det blir så här, men jag får försöka mig på högskoleprovet till hösten igen!

Likes

Comments

Diabetes är en väldigt jobbig sjukdom. På riktigt, jobbig. Man tar, antagligen, blodprov i snitt fem gånger per dag. Fem stick om dagen, i fingret, armen eller var det nu kan tänkas vara. Jag har haft diabetes i tio år, innehållande två skottår. Det blir cirka 18 260 stick. 18 260! Jag är 19 år! Jag kommer förhoppningsvis leva i åtminstone 60 till. Det är ytterligare 109 500 stick (inga skottår medräknat). Har man insulinsprutor tar man även ungefär lika många stick till, i form av insulininjektioner.

Det är klart att man tröttnar ibland. Det är klart att man tänker att livet är himla orättvist, och undrar varför just man själv skulle få det. Men nu är det som det är, och typ 1 kan man inte göra något åt. Sticken och insulininjektionerna kommer man inte undan. Jag har försökt tränga bort det, massor av gånger. Struntat i både blodprov och insulin, men det håller inte, och det kommer man märka själv efter ett tag. Vi behöver insulin. Alla behöver insulin. Det är bara att de flesta icke-diabetikerna lever ett riktigt "lyxliv" och slipper göra insulininjektionerna manuellt. Som automatbilar och manuella bilar (haha).

Jag försöker tänka på allt bra som kommit från diabetesen. Jag har upplevt fyra diabetesläger, träffat massor av vänner som lever med samma sjukdom, samt träffat min pojkvän. Jag tycker att det är otroligt bra att de anordnar läger och liknande. Jag minns att när jag precis hade fått sjukdomen så kände jag mig som den mest ensamma någonsin (jag var åtta år och hade aldrig hört ordet diabetes förr). Så det var skönt att få träffa andra med samma sjukdom!

Diabetes är en svår sjukdom. Jo, jag tycker verkligen det. Några få snedsteg och det kan påverka så mycket av ens liv. Njurarna, synen... Den tar ifrån en en del jobbmöjligheter. Typ 1-diabetiker får inte ta C-körkort, till exempel. Pilot, styrman, kabinpersonal och flygledare är yrken som inte är möjliga. "Diabetes är i många fall ett hinder för tjänstgöring till sjöss. Läkare gör en bedömning om sjukdomen kan medföra risk för hälsa och säkerhet ombord". Man får inte heller arbeta som till exempel lokförare eller trafikledare. (diabetes.se)

Men det som känns jobbigast är polisyrket och försvaret. Jag vill verkligen bli polis. Verkligen, verkligen, verkligen. "För den som har insulinbehandlad diabetes finns ingen möjlighet att bli antagen till polisens grundutbildning" står det på diabetes.se. På ssdf.nu skrevs det dock 2012 att det är fritt fram att söka till polisutbildningen, så jag är lite förvirrad där. En diabetiker kan inte heller genomgå en militärutbildning, enligt diabetes.se.

Tråkigt tycker jag. Det är tungt när man inte vill låta diabetesen begränsa en, men det sker ändå, utan att man kan göra något. Och dessa yrken är det säkert många som vill bli, men som inte kan.

Något som hade underlättat är om folk var mer förstående och om folk visste mer. Är det verkligen för mycket begärt?

Likes

Comments

(Det här inlägget skriver jag i syftet att uppmärksamma de som är väldigt smala utan att ha någon diagnos på exempelvis ätstörning.​)

Har redan skrivit det mesta av den här texten på min instagram för några veckor sedan, men tänkte att eftersom min blogg når ut till fler kan jag skriva om det här också!

Först och främst: Jag är ganska smal, inte överdrivet, men smal. Det har jag alltid varit, och det är inget konstigt med det.

- Jag ska börja träna!
- Men du behöver ju inte gå ner i vikt?
Nej, men det var väl inte det jag sa heller? Det finns maaassa anledningar till att en person tränar. Det finns säkert många som vill gå ner i vikt men det finns antagligen massor som istället vill gå upp vikt! Man kanske vill bygga muskler, vissa tränar säkert bara för att må bättre allmänt (sova bättre exempelvis), och inte på grund av hur kroppen kommer att se ut. Men detta gör man för att man ska må bra, eller för att man ska bli nöjd med sig själv och sin kropp. Det är ju olika från person till person.

Många verkar tro att det är en sorts garanti att vara nöjd med sin kropp om man är smal. Jag skulle vilja säga att det är väldigt fel. I alla fall för mig. Jag är otroligt avundsjuk på folk med kurvor. Ni vet inte hur lyckligt lottade ni är, enligt mig. Visst, ni kan säga till mig att jag ska äta mer, för det har jag hört hur många gånger som helst, men det funkar inte så. Vissa har svårt att gå ner i vikt och det är likadant åt andra hållet, det är svårt att gå upp i vikt. Jag kan äta massa godis, pizza och ja, you name it. Men det är fortfarande ingenting som får mig att öka något märkvärdigt i vikt. Magen kanske ser lite större ut tillfälligt men efter en promenad så är det liksom inget som påverkar längre.

Nu tror inte jag att det alltid kommer att vara så för mig. Haha, när jag blir äldre kommer det antagligen slå tillbaka och jag får hålla mig till grönsaker. Nej, skämt åsido, men ni fattar?

- Jag ska gå och köpa godis!
- Men du behöver ju inte gå upp i vikt?
Hör ni hur det låter? Så kan man ju inte säga till någon, det skulle ju bli ett himla liv. Så varför är det okej åt andra hållet? Varför är "du är så himla smal" någon sorts komplimang, när "du är så himla tjock" en slags kränkning?

Och ni som sitter och säger att man inte vill se ett benrangel på catwalken, eller att det ska vara "kött på benen" för att män vill ha det. Vad menar ni ens? Nu menar jag inte att det där med catwalken är rätt. En catwalk bör uppmärksamma ALLA kroppsformer, liten som stor. Men man kan ju inte ta bort dessa "benrangel", för det finns de som ser ut som dem också! Låt alla vara med istället!

Om alla bara kunde låta folk se ut som de vill. Men vad kan vi möjligen göra för att det ska ske? Det får vara upp till var och en. Tänk på det bara. Varken "för smal" eller "för tjock" är väl bra (vad nu definitionen av de två är) men varför göra skillnad på människa och människa? Att man mår bra med sig själv borde väl vara det viktigaste, så länge det inte gör en sjuk (ätstörning och liknande). 

Likes

Comments

Precis som jag nämnt flera gånger tidigare så är allting individuellt inom det mesta. Även diabetes. Jag tänkte beskriva hur jag mår och hur jag beter mig vid högt och lågt blodsocker!

Högt blodsocker/hyperglykemi:
Mellan blodsocker 14 och 22 ungefär, känner jag mig skakig på samma sätt som man känner när man är låg. Jag vet inte varför. Det händer ofta att jag endast går på "känning"-känslan och tar druvsocker, vilket inte brukar bli så sedan. 
När jag har högt blodsocker blir jag lätt irriterad. Är jag till exempel och shoppar blir jag fruktansvärt arg om någon så mycket som är när mig. Jag kan dock behärska mig tillräckligt för att inte blir arg "åt" dem.
En annan grej som är viktig då är när jag är arg på grund av högt blodsocker, och någon säger "har du högt blodsocker eller?", haha alltså, då är det inte roligt längre. Då blir jag verkligen arg!

Lågt blodsocker/hypoglykemi:
Jag känner mig inte skakig förrän jag är nere under 3. Jag blir irriterad när jag är låg också, men inte på samma sätt. Är jag låg och någon i affären går in i mig känner jag mer för att gråta än för att skrika på dem.
Det är även vanligt att när jag börjar ta ett druvsocker för att höja blodsockret så blir det lätt fler. Sen går jag runt i skåpen och letar efter allt möjligt sött. Jag hetsäter alltså. Glömmer ofta att ta insulin också så det håller ju inte i längden, haha.

Så ja, jag blir alltså irriterad vid både högt och lågt blodsocker. Inte bra, inte kul för alla i min omgivning men vad ska jag göra åt det. Man kan säga "försök att tänka på att inte bli det", men det funkar inte, haha.

Likes

Comments