Flyg inte på mig, håll avstånd. Pressa mig inte för då kommer jag att försvinna. Utsätt mig inte för en situation där jag tappar orden och inte vet vad jag skall säga tillbaka. Erbjud ingenting, jag blir obekväm i ditt sällskap. Gör dig inte till, du blir oäkta i mina ögon. Säg inte saker jag inte är beredd på att höra. Du vet inte vem jag är förrän det gått en längre tid. Ge mig utrymme till viss gräns, jag måste få fundera och känna efter. Det är mitt liv, inte ditt..

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Ett kaos, en upp och ner vändning på hela livet. Men jag börjar lära mig. När dagen går mot sitt slut rinner tårarna ner. En vän i närheten får mej stark och får mej att glömma för stunden, hög musik tar död på tankarna, att gråta är okej och att känna att de gör sjukt som fan..
Att ligga hemma i sängen o stirra rakt upp i taket och känna ingenting, bara ett jävla tomrum, det svider. Men det går..
Att öppna ögonen och se vad jag har värmer. Hundarna är ett så stort stöd, dom ser då jag mår dåligt. Att allting känns hopplöst är ingen hemlighet. Men en envis tanke säger att det här inte är omöjligt..
Att höra skvaller gör mej galen, ni som inte vet hur saker och ting ligger till. Håll bara käften eller ta det med mej face to face.. Och det är sorgligt om mitt liv är intressantare än ditt!

Likes

Comments

Välkommen tillbaka alla härliga sömnlösa nätter av tankar och ångest.. Hur länge ska man orka kämpa?
Försöker med det ena och de andra och de slutar alltid såhär..
Men jag är glad att befinna mej på jobb igen, där e jag inte ensam. Och jag tänker inte ge upp nu. Jag tänker vinna dehär som jag aldrig någonsin önskar åt någon annan. Jag vet inte hur de ska gå till men det måste..
En dag kommer min dag vara här.. en dag..

Say something, I'm giving up on you
I'll be the one, if you want me to
Anywhere, I would've followed you
Say something, I'm giving up on you

And I am feeling so small
It was over my head
I know nothing at all

And I will stumble and fall
I'm still learning to love
Just starting to crawl

Say something, I'm giving up on you
I'm sorry that I couldn't get to you
Anywhere, I would've followed you
Say something, I'm giving up on you

And I will swallow my pride
You're the one that I love
And I'm saying goodbye

Say something, I'm giving up on you
And I'm sorry that I couldn't get to you
And anywhere, I would have followed you
Oh, oh, oh, oh say something, I'm giving up on you

Say something, I'm giving up on you
Say something

Likes

Comments

Dessa vakna nätter.. skulle verkligen ge allt för att kunna somna lättare. Men istället ligger jag vaken och funderar på morgondagen eller något annat. Har inte sovit i min egen säng på åtm två veckor. Däremot somnat lättare ensam på soffan, suck!
Att stiga upp på "morgonen" är dagens största utmaning samt att komma igång. Jag känner mej som en potatissäck ända till kvällen. Då sätter huvudet igång och arbetar och min energi hittar äntligen fram, men i totalt fel tid på dygnet.
Dagarna går en efter en medan jag är gömd nere på soffbottnet, jag är så arg och ledsen. Varför vet jag inte riktigt men allting känns så meningslöst och tungt. Minsta lilla fel ord från J får mej att explodera, minsta lilla "du måste..." får mitt hjärta att bulta och huvudet att koka, jag försöker hålla mej för att ropa något fult tillbaka. Klart jag vet att jag måste det ena och det andra. Men vet ni hur j*vla svårt det är!? Bara det minsta lilla kräver en så enorm ansträngning för mej nu.

Ja, jag har besökt psykolog och läkare på psykiatriska och det känns både bra och jätte jobbigt. Fick verkligen prata med en jätte trevlig dam som var så förstående och hjälpsam, klickade direkt liksom. Läkaren med otroligt dålig svenska var dock en annan femma. Hon påstod att ett papper från mitt formulär var borta. Så hon sökte igenom alla sina pappershögar och de föll ut över skrivbordet, längs datorns tangentbord, pennan åkte i golvet osv. Det var riktigt j*vla stressande och jag tänkte nästan stiga upp och gå ut, men satt snällt kvar och petade sönder nagelbanden istället.. Trots detta kom hon iallafall fram till att jag troligtvis har ADD och dessutom möjligen är bipolär. Om ni undrar hur det känns för mej? Delvis en lättnad, det finns en orsak varför jag är som jag är och delvis känns det riktigt taskigt. Och en stor fråga är varför detta inte upptäckts tidigare. Och för att vara helt ärlig med er så känner jag mej faktist rätt misslyckad nu, tom i själen, oduglig och verkligen jätte ful.. Så fundera inte om jag är tyst eller befinner mig i en egen värld, jag tänker på något helt annat än livet här nere på jorden.

En liten berättelse, en inblick i mej:

Jag sitter ute i det vackra soliga höstvädret tillsammans med en kompis. Båda har vi en kopp rykande varmt kaffe framför oss och min hund ligger brevid oss. Min kompis berättar glatt om sin dag och en massa roligt. Jag ser henne i ögonen, men allting hon säger åker in och ut i mitt huvud. Som om jag saknar ett filter. Ibland frågar hon mig snällt "lyssnar du?" och jag får svara nej eftersom jag inte har en aning om vad hon berättade för mig. Min pojkvän dyker också upp och slår sig ner med oss och berättar att han snart ska åka vidare. Jag känner mig som ett frågetecken, vartdå? Han påstår ha pratat med mig om detta igår. Men jag har inte klarat av att lagra den informationen heller.
Jag åker hem och landar i soffan trots att byket jag lyckades sätta på varit färdigt i timmar och jag borde ha hängt upp det för länge sedan. Funderar en minut om jag verkligen ska hänga upp det eller sätta på det igen imorgon. Tar istället upp en bok som ligger brevid mig och börjar läsa, men igen en gång, det jag läser går in och sedan ut. Efter en stund tar jag mig ann och knäpper på datorn för att laga en skoluppgift, känner mej taggad och klickar fram Word och söker upp min uppgift. Där tar allting stop. Jag sitter två timmar och bläddrar fönster mellan Word programmet och internet utan att få ett ända ord ihop, inte ens en rubrik. För jag vet inte var jag ska börja trots att jag vet vilket ämne jag ska skriva om. Det bara går inte. Jag smäller fast datorn och lutar pannan i mina handflator och känner mej så misslyckad. Men tänker att jag försöker igen senare. Följande dag åker jag till skolan och sätter mig ner på skolans grymt obekväma stolar och läraren börjar undervisa, samma sak händer igen. Jag hör vad hon säger men ingenting lagras. Jag tappar koncentrationen, de snett framför pratar något som jag verkligen måste få höra. De två till höger ritar någon slags gubbe med långa armar och stora tår... ögonen faller tillbaka till läraren och jag har tappat tråden, vad pratade vi om nu igen. Det känns jobbigt att sitta stilla, intresset har åkt iväg för länge sedan. Jag vrider mig, tycker synd om han som sitter brevid. Så istället river jag på nagelbanden tills dom blöder, detta är bara första lektionen och redan efter första pausen vet jag inte hur jag ska kunna behärska mig resten av skoldagen...


Ja, detta beskriver mig som i ett nötskal. Finns verkligen en massa annat dumt som stör min vardag, men detta är verkligen bland det svåraste. Så om ni nångång hört mig upprepa något eller fråga något ni just sagt så är det därför, jag måste helt enkelt kontrollera att jag hörde rätt och fångade all viktig information.

Detta blev ett längre inlägg och jag är fortfarande inte trött. En tanke som slog mig medan jag skrev var att jag verkligen ska försöka uppdatera bloggen oftare. Kanske skriva ut vad jag tänker, för min egen skull. Kanske jag lyckas få med något intressant :)

En gammal selfie :)

Likes

Comments

Inte ikväll heller hittar sömnen till mej. Lagom irriterande.. Passar på att skriva ett inlägg.

Jag klättrade hela vägen upp och stod stolt uppe på toppen, hittade en mening och en rätt väg. Tog tag i skiten jag ställt till med och i andra sekunden rasar marken i bitar rakt framför mej. Jag står på ruta ett igen, hur länge ska detta hålla på? Vad gör jag fel, varför lyckas jag inte?
Varje morgon är en plåga, till vilken nytta ska jag stiga upp ur sängen? Varje dag är en ända dimma och alla j*vla kvällar är det jobbigaste som finns. På natten, då vaknar mitt huvud. Tankarna har disco och jag kan inte stoppa det. Trött och besviken på mej själv, vem är jag och hur blir det såhär?

Äntligen fick jag en remiss till psykiatriska. De är verkligen jätte trevliga där och jag känner för första gången att jag får skaplig hjälp. Jag har träffat en hemskt trevlig dam som är lätt att prata med och så himla förstående. Två besök gjorda nu och det känns både som en lättnad och som ett rent h*lvete. Jag har fått fylla i en massa papper och fick med mig hem också ett med nästan 120 ja/nej frågor. Det ska jag ta med mej till läkaren i tisdag, så ska vi se vart det bär. Känns iallafall skit bra att ha kommit såhär långt påväg redan.
Min allmänna vardag är ingen höjdare, går och mår riktigt illa konstant. Huvudvärk och ångest om vartannat och en miljard tankar som flyter omkring. Varje dag känns som att stå i en tunnel men inte se andra ändan. Hjärnan är på viloläge tills kvällen kommer emot. Sitter och stirrar rakt fram och känner ingenting, allt är så tomt. Men jag antar att det är såhär det kommer kännas en tid. Ända tills allt sakta börjar falla på plats igen..

Likes

Comments

På fredag eftermiddag startade jag och en kompis mot Rauma. Mimmi satt i bakluckan så snällt. Vägen dit gick bra, vi hade mycket att prata om och tiden gick fort. Allt för fort.. Väl framme tog vi en kort promenad med Mimmi som skulle bli min sista med henne. Hon hoppade, skuttade och dök ner i gräset för att sen hoppa upp på mig och bara ville bli klappad <3
Mimmis nya ägare anlände fram till vår mötesplats. Hans hund och Mimmi hälsade på varann och hon var som en ängel, men lite stressad. Vi tog en kaffe och disskuterade lite smått innan det var dags att överlämna Mimmi i andra händer. Tårarna rann när jag gav henne en sista kram och lastade in henne i bilen. Dit åkte hon iväg, ända till Vasa. Jag är säker på att hon fick ett super bra hem med mera tid för henne än vad jag hade att erbjuda åt den energiknippen <3 Men ändå så gör det så j*vla ont. Hennes tomma plats här hemma hos mej, saknar henne så otroligt <3 Den minsta lilla tanken på henne får mej så ledsen och full av saknad. Önskar jag kunde ta henne tillbaka, men hon har det bättre såhär <3
Lugnet här hemma känns overkligt och ensamt. Men jag antar att jag blir van. Hon var en som alltid var i farten här hemma <3
Jag vet att hon har de bra och att hon fick bästa möjliga hem. Men ändå, så gör det så fruktansvärt ont. Jag vill inte vara hemma för det påminner mej om henne och att somna på natten.. omöjligt !!
Till dej min fina prinsessa: Jag önskar dej allt väl i fortsättningen <3 Hoppas vi ses någongång <3

Likes

Comments

Bloggen är tyst igen och min orsak är att jag inte ens hinner tänka tanken att kladda ihop ett inlägg. Inspirationen att blogga kryper fram då och då, sådana tider då jag funderar på något.
Det är snart ett år sedan jag blev sjukskriver för deppression och burn out. Ett år sedan började min resa åt rätt håll. Däremot tog jag flera steg bakåt ett tag, vilket jag orsakade själv. Just som det började kännas bättre glömde jag bort medicinen och ställde till med en hel del trubbel som kändes rätt då. Det tog ett bra tag innan jag insåg att jag igen en gång fallit i gropen. Jag besökte läkaren pånytt och påbörjade min resa där jag tappade greppet senast. Efter någon vecka med medicinering började jag känna hopp igen och bestämde mig för att ej slarva denna gång. Jag grät floder då jag insåg vad jag ställt till med och grät ännu lite till då jag insåg hur jag måste agera för att ställa allt till rätta igen. Jag är påväg åt rätt håll!
Idag var en sådan dag som jag insåg, från ingenstans, att jag har ändrats från det jag var för ett år sedan. En sådan tanke gör mej så otroligt glad. Visst kommer det dagar då jag bara vill dra täcket över huvudet, sova bort en hel dag och allting känns meningslös och otroligt jobbigt. Men den känslan kommer mera sällan nu. Ångest attackera har minskat betydligt, vilket jag är så himla glad över eftersom jag redan hade gett upp hoppet om att ångesten aldrig kommer försvinna. Jag är piggare nu. Att ha roligt känns bra, att trivas i omgivningen, att våga istället för att gömma sig, umgås utan att känna rädsla. Ja, det går inte att beskriva!
Idag vaknade jag tidigt, slängde i mig lite frukost och tog hundarna på en kort morgonlänk innan jobbet. Då arbetsdagen var över kallade hästarna. Ja, jag rider igen! Det känns härligt. Att sitta på hästryggen igen är härligt och så jätte roligt. Då jag landar i sadeln flyger jag till en annan värld, en värld utan bekymmer. Det är bara jag och hästen. Finns inget härligare än att sitta där uppe och inte tänka på någonting alls, bara se på naturen och känna hästens varenda steg. Idag tog vi en lugn och skön ridtur <3 Landade i Seo med en kompis sedan och tog en kaffe innan det vad dags för mina fyrbenta att slippa ut och ha lite roligt. Det blev hundparken, bus, bollkastning och godis sök i gräset och en kort kort länk efter det.
Utöver det dammsugare jag bort alla miljoner irriterande sandkorn och hundhår samt städade åt katten.
Nu ligger jag under täcket med en bra känsla! Imorgon blir det sovmorgon, kvällstur som gäller!
Ha det jätte bra alla och ta vara på varje dag <3

Likes

Comments

Katterna spinner i fotändan av sängen, hundarna har lagt sig bekvämt inför natten och min andra hälft sover redan. Då bryter allting ut. Ensamheten, ingen kommer vakna förrän morgonen. Illamående av oro och ängslan försöker jag få tag i sömnen för att igen en gång slippa den obehagliga känslan. Slår upp ögonen och drar efter luft och inser att jag ännu lever, försöker intala mig själv att det går över. Tankarna flyger omkring, hur man skall göra och hur man inte skall göra, vad man borde och inte. Varenda muskel i kroppen är på vakt, hela jag ligger och darrar, beredd att fly. Jag orkar inte mera, tårarna rinner av rädsla. Krafterna är slut men jag måste fortsätta. Klumpen i halsen hålls kvar och smärtan i bröstet. Försöker intala mig själv att hållas lugn men misslyckas. Varför kan det här inte gå över?
Hur skall man veta vilken väg man ska gå? Hur ska man visa känslor då man inte vet vad man känner? Hur ska man någonsin räcka till? Åt vilket håll går man då allting faller ihop?

Jag är tacksam för alla ni underbara människor som finns i mitt liv. Jag hoppas ni förstår om jag måste gå åt sidan ibland, för att samla ihop tankarna. Det är fint att få dela livet med alla er!
Jag är överlycklig för mina fyrbenta vänner som hjälper mig i vardagen, finns inget bättre som att slå armarna runt en vän med päls. De vet hur jag känner, och då jag tappar mej själv sitter dom där runt mej med en sorgsen blick, en tass i min famn och ett slick på kinden. Ni vet, jag försöker göra allt för er, precis som ni gör för mig <3
Jag är glad för att ha hittat min andra hälft, som jag älskar över allt annat och som finns där för mig i vått och torrt. Och älskling, fast jag ibland kommer vilse och tar saker och ting ut över dig så ska du veta att du är det bästa som hänt mig <3 Det är bara jag som mår dåligt, därför blir jag ett monster ibland och då kan jag inte tänka klart, förlåt.
Tack till mina föräldrar och bror för all er hjälp och ert stöd ni ger mig. Och jag hoppas jag kan ge er lika mycket tillbaka <3
Ett speciellt tack till en vän som fått mig öppna ögonen för mera än bara mina vita väggar här hemma. Det är du som fått mig ut genom dörren och det betyder mycket. Ensam hade jag varken tänkt tanken eller tagit steget. Det är du som får mig på andra tankar och jag vet inte vad jag hade gjort/skulle göra utan dej <3 Du har hjälpt mig längre än vad du tror! Du vet vem du är ;)

Det är viktigt att kunna se det goda i det onda, det får allting att se lite mer ljust ut fast man inte tänker på det just då som mörkret faller. Ni vet, jag hade aldrig kämpat såhär om det inte varit för alla er som finns i mitt liv! Ännu finns det hopp om att ångesten släpper tag om mig och alla bitar faller på rätt plats.

Likes

Comments

Jag vet inte när jag senast låg på soffan, men nu ligger jag här rak lång och hör tvn i bakgrunden medan jag kladdar ihop ett inlägg åt er :)
Igår var jag ledig, spenderade dagen med en kompis. På eftermiddagen startade vi in mot stan. Besökte Skanssi för att köpa en tröja åt Pörrö. Men Musti&Mirri hade inte storlekar och dom i Faunatar skulle jag inte ens ha klätt på en clown. Så instället hämtade jag hem en pyramid, en sorts aktiverings leksak som jag trodde skulle vara perfekt åt rastlösa Freya. Det visade sig dock att hon inte över huvudtaget var intresserad x) Dandy hoppa på den så de small i väggarna däremot.. Därefter åkte vi efter det vi egentligen skulle efter. Dagen innan hade vi hittat varsin cykel på tori.fi som vi skulle hämta hem. Det gick bra trots att det var första gången vi använde en cykelställning. Skulle polisen ha sett våra fastsättningar skulle vi förmodligen ha blivit stannade x) Men allt gick super. Väl hemma tog vi en provtur tillsammans med Dandy och Freya. Freya var jätte duktig, över mina förväntningar. Hon förstod genast vad det var frågan om :) Hon såg så lycklig ut att få springa brevid!
Idag hade vi tidig väckning eftersom jag skulle iväg på morgonskift. Rastade hundar i regn innan jag åkte mot jobbet. Slutade klockan 15 och kom direkt hem för att släppa ut hundarna innan jag tog en kopp kaffe med en kompis. Trodde jag seriöst skulle somna och kallt var det ute också. Ja, lite sådär ni vet, att man bara vill slänga sig på soffan och inte stiga upp fören imorgon :p Vi förse cykelställningen tillbaka till pappa innan vi åkte hem till mig. Busade med Pörrö och hans strumpa en god stund innan vi, eller närmast jag, fick orket att ta de stora hundarna ner till hundparken. Vi busade där över en halvtimme. Dexter tog en välförtjänt vatten paus med Dandu på insidan. Medan Freya kom ut för lite hjärn gymnastik på gräsmattan. Då jag blev "lämnad ensam" 20 tiden drog jag iväg på länk med hundarna. Freya fick dessutom två varv extra runt motionsbanan med cykel. Maten serverades som vanligt men Freya fick äta sin utspridd över gräsmattan utanför!
Tack vare min kompis fick jag någon sorts form av energi, hon peppade mig så jag fick inspiration. Freya har varit ett halvt monster och tuggat sönder möbler och rekvisita och är konstant rastlös. Ha hållit på att ge upp hoppet om henne och hon har gjort mig galen. Men nu ska jag verkligen ge allt för att ge det hon behöver för att finna ro :)
Imorgon är det kvällstur som gäller, ha det bäst alla<3

Likes

Comments

Konstigt hur jag alltid kommer på att blogga mitt i natten :p
Just nu ligger jag på soffan och försöker varva ner efter kvällens oplanerade händelse. På eftermiddagen kom katten Diesel haltandes hem. Tog inte länge förrän jag såg att hans vänstra baktass var ordentligt svullen och brännande het. Ringde i all panik till närmaste klinik men de skulle stänga snart så jag ringde jouren. Åkte iväg så fort jag haft ut hundarna och hann dessutom få med mig en über snäll kompis som sällskap!
Väl framme i Tuhatjalka menade veterinären också att det är ormbett, vilket vi hade diagnostisera på vägen dit. Efter lite morrande och ilskna svans vift var kanylen på plats och en stund senare var droppen igång. Vi blev informerade om att han ligger i dropp ca. fem timmar. Vi var välkomna och hämta honom 23:00..
Vi var båda rätt upprörda över den sena tiden men vi fick klockan att gå rätt fort ändå. Tog Hese dejt och kollade runt i några butiker innan de stängde. Själv hittade jag en perfekt kalender, ett häfte (lite förberedelser inför skolan), ny USB till telefonen och ett par svarta jeans. Klockan 21:00 var det ju bara att snällt traska ut ur köpcentret. Fördrev de sista två timmarna i Koulukatu ABC, tog varsin kaffe för att hållas vakna.
Lite före elva var vi tillbaka i kliniken för att hämta hem stackars Diesel. Veterinären sa att han inte har varit ut ur buren alls men då vi kom så tittade han genast ut. Vi fick lite papper på vad som hänt och vad vi skall sköta hemma innan vi åkte iväg mot 00:00 färjan. Så det blev en rätt sen kväll.. Men huvudsaken att katten fick hjälp <3
Jag har väckning om 3h och hoppas innerligt att jag vaknar, är inte ett dugg trött ännu. Ska iväg på morgonskift! Sover på soffan, till hälften påklädd och önskar för allt i världen att jag vaknar till alarmet imorgon ifall jag får sömn innan dess ;)

Likes

Comments