Header

Men herregu, tänker ni. Nu är hon på't igen, hur länge kommer det hålla den här gången?

Och jag tänker, men snälla nån hur många nycker kan en tjej ha, bloggnycker alltså, räcker det inte med att redan ha två bloggar? Jo då, men den ena, den äldsta, gick inte att exportera hit och den andra, med Moa, är numera privat med lösenord. Så nu är vi här igen helt enkelt. Vill ge en s/o till Live, som jag inte känner, som sa att hon läste min blogg (min och Moas), rätt regelbundet och det var ju det finaste av smicker! Tack Live, det var en perfekt knuff för mig att bara säga MEN SLÄPP DET till mig själv, LÅT DET GRYMMA DU SITTER INNE PÅ FÅ TA SIG UT. Låt det ta sig en ny form, med en nytt namn och domän och få komma bort från bloggen av feminist-rants i ettan på gymnasiet.

Här kommer en ny era, en liten bloggi för mig och kanske en eller två enstaka intresserade. Intresserade av mig, beauty, HUDVÅRD och all annan livsstil en feminist som en själv kan tänkas hålla på med. Men främst för mig själv, intresserad som jag är, av mig själv.

Jag har sparat några guldklimpar från tidigare, de ligger precis under det här inlägget, så där kan en gå och gotta ner sig från 2015 - 2016. Tips är inlägget (MAJ 2016) och Killar på min (då vår) blogg, de inläggen är faktiskt riktigt bra om jag får säga det själv. Och ja, det får jag :*

MvH
Julia

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag drömmer om slutet jag drömmer om språnget. Jag drömmer om ruset jag drömmer om skönheten jag drömmer om att inte rädas jag drömmer så rosensött jag drömmer så skimrande. Jag drömmer om oändligheter jag drömmer ju för att jag vill ha allt jag drömmer om att få allt jag drömmer storartat jag drömmer om enorma stordåd jag drömmer tills drömmen går om igen jag drömmer om och om igen jag drömmer om samma om och om jag drömmer lite bättre varje gång jag drömmer skräddarsytt för mitt önsketänkande jag drömmer åt önskningarna som för att de är önskningar kan vara helt perfekta alltid lite mer perfekta för att alternera. Jag drömmer en millimeter i taget jag drömmer milvis. Jag drömmer om förändring jag drömmer om avgrundsdjup jag drömmer om ljusare nätter jag drömmer om mörka dagar utan slut jag drömmer om världens största lycka men kan inte stoppa gråten jag drömmer om att allt kommer fortgå jag drömmer om att allt kommer fortsätta jag drömmer om att allt löses upp jag drömmer om att ingenting finns kvar. Jag drömmer om mig själv jag drömmer om dig med stort d jag drömmer om oss jag drömmer om vi jag drömmer om rädslan som i storlek börjar närma sig livet självt jag drömmer om småsaker som inte spelar någon roll jag drömmer om allt annat för att svepa in råpaniken i den mjukaste pläden av framtidstro förnekelse attackkyssar spontanresor minutiös veckoplanering.

​​Jag drömmer om att bara dra jag drömmer om att bli lämnad jag drömmer om att se nya saker jag drömmer om att känna nya saker jag drömmer om att vilja ha allting kvar jag drömmer om att klamra mig fast vid allt gammalt. Jag drömmer om att bli stärkt jag drömmer om att ge dig allt jag drömmer om att vara din skyddsling från ovan sända räddare jag drömmer om att bli räddad jag drömmer om att bli sedd i de minsta timmarna jag drömmer om att bli omhändertagen jag drömmer om när jag är enslig och skälvande och när det är synd om mig jag drömmer om att vara gjord av glas jag drömmer om att vara helt oberörd den starkaste ni vet. Jag drömmer om varma armar jag drömmer om tillgång till kalla hjärtan jag drömmer om beundran jag drömmer om att vara åtrådd jag drömmer om att bli avvisad och fruktan att du inte vill ha mig jag drömmer om intimitet jag drömmer om att bli swept off my feets jag drömmer om att inte bry mig och hur skönt det är jag drömmer om att du ska röra vid mig jag drömmer om att du ska ta på mig jag drömmer om en hand runt min midja jag drömmer om två händer om min höft jag drömmer om din kropp pressad mot min kropp jag drömmer om ett bottenlöst begär efter min närhet min doft mitt leende min uppmärksamhet. Jag drömmer om att vara den mest själviske jag drömmer om att vara den bästa vännen jag drömmer om alla jag kan få jag drömmer om mina käraste systrar jag drömmer om att släppa allt när den snygga säger att jag är vacker när jag kan få honom jag drömmer om att alltid finnas där för henne.

Jag drömmer om den där dan när vi alla träffades jag drömmer om ditt örhänge jag drömmer om era långa hår jag drömmer om när vi upptäckte varandra jag drömmer om tiden innan er tiden före oss jag drömmer om mardrömsvärlden att ni inte skulle varit mina jag drömmer om tiden före er kärlek som om den tiden aldrig funnits jag drömmer om där vi började jag drömmer om känslan att allting kommer ta slut jag drömmer om att jag vaknar om en månad och har slösat vår sista tid jag drömmer om att ta till vara på varje minut suga i mig alla små delar sekunderna i solen timmarna i väntan på den fnissen i småtimmarna gråten i de för stora timmarna slöheten på måndagarna jag drömmer om att göra precis allt med er jag drömmer om att göra precis inget med er. Jag drömmer om hur allt kommer hända oss jag drömmer om allt vi kommer göra jag drömmer om vad vi har blivit jag drömmer om vad vi kommer bli jag drömmer om att jag kommer vara med när allt händer er jag drömmer om att få dela allt det nya med er. Jag sa att jag drömmer om slutet. Men egentligen så drömmer jag om början.

Likes

Comments

Älskade killar. Hur kan ni inte fatta att den enda som uppfattar det ni säger, det ni reflekterat över, som vettigt är ni själva. Nej men alltså på riktigt. Nej men alltså allvarligt talat. Hur kan det komma sig att det ni klistrar känslor på en, lägger ord i ens mun, skjuter ifrån er alla möjliga närmanden som ni inte har kontroll över, fast ni ändå ”gillar tjejer som tar plats, som är självständiga, utåt, starka.”

Det verkar finnas en outtömlig mängd killar som är rädda för att alla tjejer de ens pratar med kommer bli kära i dem. Hur stört är inte det?? För att man gått fram och undrat varför han nyss va rätt oskön, för att man frågar om man kanske ska gå hem igen ihop, för att man skickar ett sms som säger typ ”det här var trevligt”. Det är som att det utbryter någon slags inre konflikt i de här små självcentrerade huvudena. Tänk om hon är kär i mig??? Ack och ve usch och fy, inte skulle jag vilja att någon skulle älska mig, bry sig om mig, va kär i mig det är ju det värsta som kan hända mitt jävla lilla patetiska jag. Alla kan väl gå med på att de flesta inte tänker på det sättet, alla kan väl ändå gå med på att det snarare känns som ett åh nej måste jag släppa makten i det här som för mig verkar som en riktigt jämlik relation/hook-up nu när hon tar initiativ och är fett modig för hon vet att jag skulle kunna rata henne som overly-attached och för känslomässigt styrd, sms som är fett svåra att skicka, samtal som är asjobbiga att starta. Får en att verka helt nerkärad fast man gjort som vilken person som helst skulle gjort, tänkt och resonerat kring att man haffade, ställt sig själv frågan om det var najs eller inte, om man skulle vilja göra det eller kunna göra det igen. För mig är det fullständigt rimligt, att gå igenom händelsen i huvudet och reflektera över den litegrann eller mycket, men det har ju ingenting att göra med ens känslomässiga relation till personen som det hände med. Och det är just det som gör ert flyktbeteende eller vad det nu är så vidrigt. För det är så jävla förnedrande och elakt att berätta för någon hur den är, hur den känner och sen dessutom lägga till, om än inte explicit, hur dåligt det är, kanske till och med hur hysteriskt känslomässigt pinsamt sättet man är på eller känslorna man har är. Blir så irriterad på att för det första när det händer mig eller mina tjejer så är lyssnar man och känner sig lite skamsen och vill bara uttrycka att nej så är det inte!! men samtidigt kunna förmedla att jag vill haffa men utan förväntningar. Man känner sig ju dum i huvudet, när man står där eller får det där smset, när man går därifrån och när man skickat ett skamset svar. Men sen när man berättar om det för en tjejkompis och faktiskt tänker på det igen så inser man ju att det är ju han som är dum i huvudet! Eller ser i alla fall inte utanför sig själv och ja visst förstår ju jag om man inte vill ses igen, att man inte vill såra någon och att det kan va jobbigt eller att man känner sig dryg eller elak när man ”säger ifrån” eller va man nu kan kalla det, men ärligt talat – couldn’t care less om era känslor, älskade killar❤

Likes

Comments

Vår klass var för ett tag sen inbjudna till lava på kulturhuset för att lyssna på och prata med Athena Farrokhzad. Som många andra lyssnade jag på och älskade hennes sommarprat förra året och var nu typ rädd för henne eller min bild av henne som fett militant i sitt sätt att vara. Hård och tuff, kanske lite dömande av vad en bra feminist eller aktivist är? (hade ju bara lyssnat på hennes prat och inte hört något om henne annars hehe) Den bilden har jag inte ALLS längre, hon var världens mest sympatiska, leende, coola, smarta, tuffa, inspirerande, inbjudande person!!! Idealiserar henne ännu mer nu! Hon sa iaf massa bra saker om skrivande och några tog jag med mig hem till min dagbok och har tänkt på:

1. Det är fett svårt att skriva och det är ok

2. Läs mycket!

3. Skit i erfarenhet

4. Skriv tillsammans med andra

5. Det som hindrar dig, är i vägen för ditt skrivande – det ska du skriva om!

Det jag tänkt på mest är det hon sa om hinder och det som begränsar en i sitt skrivande – det som faktiskt är jobbigast och som får en att typ gråta när en läser det och märker att det är sååå synd om mig!! – När en blir rörd av sitt eget elände typ. Så jag tänkte göra det, skriva om och kring vad som för mig begränsar mig i bloggen typ! So be ready för massa jobbigheter😉

En grej jag tänkt på kring bloggandet är att jag tänker så himla mycket på hur det läses. Har skrivit det tidigare och avsagt mig det ansvaret typ att va kul, spännande, inte töntig osv osv, men har typ en rädsla för vad folk ska tycka om det jag gör, men har kommit att det här ”folk” inte är alla. Jag tänker så himla mycket på vad KILLAR – av alla jävla påhitt i världen – som läser, i min omgivning, som jag inte känner, som jag känner, som jag tycker är snygga, som jag vill ska tycka att jag är snygg och najs typ, vad DE ska tycka. Det finns en massa tjejer jag också vill imponera på och så, men det skrämmer mig inte, tanken på dem läsandes min blogg. Och det suger så jävla mycket!! Att jag bryr mig om det och inte blir typ stödd av motivationen och uppskattningen som tjejer ger på ett trygghetsingivande sätt typ. Känner mig liksom aldrig förlöjligad, tråkig, töntig eller så pga att tjejer runt mig skulle tänka så om mig, det är alltid tjejerna som läser, kommenterar och ger bekräftelse och jag som är så beroende av det hehe känner mig ju som världens bästa! En STOR S/O till er! Självklart handlar det mycket om mig, typ min självbild och idén om andras bild av mig och så, men vad är det med att killar in general är så sparsamma med komplimanger?? Var lite kärleksfulla va fan, ni måste ju inte höja min (asbra) blogg till skyarna men ni blir ju mer intressanta, fina personer i era relationer till andra och bygger relationer bättre på uppskattning och typ ömsesidig uppskattning och sånt. Rekommenderar inte att börja grunda självuppfyllande eller nåt på andras tanke om er eller bekräftelse, men hur svårt kan det va att bara visa att ni bryr er om folk!

Vet att de flesta är så himla medvetna och så, så här har ni en till grej att tänka på, ni e liksom inte uteslutna ur patriarkatet. Och till alla girls – vill länka ALLAS bloggar i min, och kanske finns nån som känner igen sig? Love u, men ni andra måste jobba lite på er sociala förmåga eller machokomplexen eller nåt :))

// Julia

Likes

Comments

Tänker ju att ett ömsesidigt breakup ska vara skönt enkelt lätt att vifta bort. Speciellt till skillnad från hur det var att bli dumpad (dock bara i tre dar) förra året. När det känns som om att aldrig vakna upp ur en mardröm eller glömma bort att ens kärlek slutat älska en nej slutat vara kär i en. Kan inte ens känna den känslan den totala sorgen idag, för att det var så vidrigt, lite som om ngn vrider ur en som en disktrasa och kramar ut luften ur ens lungor och drar och sliter i ens inre så att inget sitter ihop längre fast ändå är en fast med sin sorg i sin kropp och vill bara komma loss därifrån.

Så till skillnad från det, tänkte jag, blir ett ömsesidigt slut hur lätt som helst känslomässigt. Det är bara att leva vidare som ingenting men det är asdumt för att man helt plötsligt inte har honom. Han är ju ändå borta. Han slänger sin tandborste och så ska vi inte höras mer på kvällarna och säga godnatt. Även om jag känner samma sak som honom, även om jag också slänger min tandborste som har stått i hans tandbortställ hemma hos honom i två fantastiska år, så måste jag fortfarande tänka på deala med inse förstå att han inte är kär i mig längre. Tycker att det är skillnad i att ha någon som älskar en och som är kär i en, jag menar, jag älskar mina vänner jag älskar mina systrar jag älskar min mamma – men jag var kär i hnm. Och det är också den stora skillnaden – var.

Det som är så vidrigt är att deala med försvunnen kärlek, som innebär sorg, som innebär saknad efter honom hans kärlek hans närhet hans trygghet. Såklart. Men jag vet inte om det är ännu värre att jag känner så mycket ånger, att jag borde tagit vara på vår tid mycket mycket mer. Jag fick aldrig smaka på kaffet i deras nya kaffemaskin, jag satt inte tillräckligt nära när jag skulle visa honom och mamma en bild rörde vid honom för sällan för lite för okärleksfullt, jag skulle ha pussats mer, legat mer, umgåtts mer, pratat mer, jag skulle skulle skulle så mycket MER. För jag älskar ju honom ändå.

Men det är som att jag typ går runt blind och bara bearbetar sorgen undrandes vem jag ska ringa när jag blir panikslagen och får tunnelseende innan provet i sam 3 och just nu har glömt att jag haft en så gnagande känsla som störde så mycket och som jag vet var och är viktig för att jag ska må bra och kunna få vad jag behöver av relationer och livet. Jag har av det här kommit på vad jag vill ha, att jag vill ha bekräftelse, känslor, stöd och framförallt inte känna mig begränsad som att jag haft en dräkt på mig som jag först långsamt men snabbare och snabbare börjat växa ur – som jeans som töjs ut, inte sitter lika bra, rivs upp i skrevet, brister i sömmarna – så att jag helt enkelt blivit för stor som människa och person för att bära den där dräkten. Men det är en vanesak, som jag ändå älskar och som innehåller så himla mycket av min självbild och sätten jag har relationer och vilka och vad jag behöver i mitt liv.

Det är skillnad mellan att veta att allt kommer lösa sig, att jag inte kommer gråta över slängda tandborstar och känna mig trygg, och att känna det. Tror att jag faktiskt känner det nu, även om det gått typ fyra dar. För jag vet inte bara att jag kan ringa någon av mina fantastiska vänner när jag blir panikslagen och får tunnelseende inför provet, jag känner det. Och jag har faktiskt börjat trivas så himla bra utan dräkten i flera storlekar fel.


Jag skrev det här inlägget för mer än en och en halv vecka sen och jag måste faktiskt säga emot mig själv nu, när det har gått lite tid – det var lättare än jag trodde när jag trodde att det var svårare än jag trott.

Men det är faktiskt skönt, kul, spännande, roligt, lite hemskt, läskigt och också jobbigt med dåligt samvete som jag får när jag skriver så här. Det är som att jag i varannan mening vill lägga till något fint hyllande och idealiserande av mitt förhållande för att är elakt eller nåt, att skriva om att jag inte behöver den lika mycket som jag trott. Jag känner mig inte ny, men återupptäckt och nyvaken och glad och spänd på att göra så mycket som bara jag vill som jag har kommit på de senaste två veckorna och känna en massa saker som jag varit bedövad från att känna typ (inte bara pga min relation doe). Jag vet inte, men jag trivs. Jag älskar att bara vara jag.

Likes

Comments