Ångesten som sätter sig in när jag satte mig på Espresso house med Ellie och gjorde som vi alltid gjort, pratade om USA. Sorgen över att vara här i landet lagom och minnas alla fester, alla människor vi har träffat och alla killar som man föll för med dunder och brak. Hur kunde jag inte älska livet när jag väl var där ?

När vi hade suttit i flera timmar och reflekterat över hur vi levde och hur bra vi faktiskt mådde så kunde jag inget annat än att längta tillbaka. Tillbaka till 4th of july där jag blev full den första halvtimman och en fullproppad strand och tillsammans med människor jag älskade och som blev min familj! Människor man kramade i korridorerna eller alla samtal vid poolen på Oakwood. Födelsedagsfirande på Americana som är den vackraste platsen någonsin. Alla dessa underliga människor på Hollywood Boulevard och värmen. Åh som jag saknar värmen. Jag saknar språket, våra lärare och tillochmed vakterna som man kunde skämta med och high fiva med när man gick förbi. Lärare som puschade oss så pass mycket att man var tvungen att känna sig själv och gå utanför sin comfortzone. Det är svårt och känns som en nära döden upplevelse men den är så viktig!

Alla dessa stunder har jag en gång varit så äckligt trött på och bara velat åka hem till mitt lilla land där allt är lagom. Det kommer alltid vara hemma på sitt egna lilla vis och jag är också rädd att London aldrig kan mäta sig upp med L.A eftersom jag inte går i skolan och inte träffar människor på samma sätt.. Det är skrämmande, det är det, men jag vet också att det är en chans som är värd att ta !

Jag saknar bara det jag en gång hade. Mitt livs bästa äventyr som fick mig att VÅGA vara mig själv och uppleva saker jag troligen aldrig skulle våga, att träffa människor från över hela världen och att bli bästa vänner med dom. Att uppleva kulturer har väckt så mycket inom mig att jag nästan blir galen! Jag vill resa och bo överallt, jag vill sitta på en strand i Hawaii och dricka kokosnötsvatten med solen gassande över mig. Jag vill tatuera mig spontant, jag vill åka till ett vattenfall och hoppa ner från det. Jag vill känna att jag gör någonting annat än att existera. Jag vill leva också.

Den hårfina gränsen mellan att leva och existera är sjuk. För någon som är psykiskt sjuk existerar bara, jag var som ett tomt skal mestadels av tiden men efter det så lever jag och tar risker och vågar ta plats.

Hur känner ni för att ta nya steg? Skrämmer det er?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Hejsan mina pinglor!

Har varit extremt dålig på att skriva någonting dom senaste dagarna om någonting alls med Au Pair grejen att göra eftersom vi egentligen bara väntar på att få träffas nu ! Har självklart gått och blivit sjuk när jag ÄNTLIGEN fått jobb den här månaden men kämpar mig igenom. Mitt immunförsvar ligger verkligen på det lägsta nu och undrar om jag kanske borde kolla upp det innan jag åker iväg..

Fick också hem mitt EU-kort idag för läkarbesök osv som är bra att ha även om jag har gratis vård där eftersom jag går via familjens läkare vilket är sjukt skönt!

Har under hela dom här veckorna utan jobb stressat och blivit sjuk om och om igen och blev precis frisk innan jag umgicks med min systerdotter och blev sjuk, självklart men det är inte det enda felet, mitt ansikte är en enda stor finne just nu.
Hade aldrig riktiga acne problem förrän några veckor innan jag skulle åka till USA och under tiden där så tog jag uttorkande medel från neutrogena som FUNGERADE men som gjorde mig hud så skör.. Acnen var under kontroll under hela den tiden men har blivit så äckligt värre nu att jag inte ens vill gå ut genom dörren.. Hatar det och jag hatar att gå till jobbet där nyfikna barn frågar varför man har röda prickar i ansiktet och blir påmind om det hela igen även om det absolut inte är deras fel..

En annan sak som gör att stressen vandrar tillbaka var det att för typ 20 minuter sedan får jag ett mail från mamman och pappan i familjen som skriver ett UNDERBART mail till mig och ger mig deras nuvarande Au pairs mail adress och uppmuntrade mig att kontakta henne plus sa att hon skall stanna några extra dagar så att jag får komma in i allt vilket jag uppskattar sååå mycket!

MEN nu kommer vi till det jävligaste... hon skrev i mailet " I really hope you can arrive the 19th of april!!!!" medans jag fått den 18 april, inte 19... Så jag skrev det till familjen men fick reda på att dom kommer hem på kvällen den 18 och alltså menade den 19... Fan kände jag då eftersom jag INTE tog ombokningsbara biljetter.. Som tur är så kan man bara boka om i utbyte mot betalning så det är inte hela världen men det suger ju arsle iallafall... Aja.. Karma is a bitch...


Hoppas att ni mår bra och har en underbar Tisdagkväll ! :*

Likes

Comments

Jag har alltid varit väldigt känd för min ambition och min vilja att göra allt och lära mig allt. Har många gånger fått utskällningar och förvirrade blickar efter mig när jag ena dagen vill bli läkare och nästa dag sångare utan att riktigt veta orsaken. Många gånger har jag fått lite ADHD varning eftersom mina tankar flyger iväg på en nanosekund vilket för mig aldrig varit ett problem förrän nu när jag blivit 'äldre'

När jag var liten ville jag alltid bli läkare eller veterinär eftersom jag är en djurmänniska mer än en människo-människa men också velat göra en ändring för omvärlden också på ett annat sätt. När jag var runt 12 var jag kreativ som tusan och skrev i timmar varje dag eller satt mig utomhus och bara kom på olika historier eller drömscenario om kändisar eller den killen jag varit kär i men tyvärr dog ju mycket av just den kreativiteten ut när jag blev äldre medans min ambition för att lära mig saker blev högre.

Skådespeleri är någonting som alltid har och kommer ligga nära mitt hjärta eftersom det klyschigt nog ändrade min syn på livet och hela mitt liv till det bättre och fick mig att öppna upp till omvärlden och mina känslor vilket i sin tur fick min författardröm att väckas upp igen och jag har försökt skriva igen men jag sitter liksom fast i hur man formulerar sig på ett 'proffsigt' sätt eftersom det sätts någon slags press på en när man vill få ut en viktig berättelse med en mening.

Jag har många gånger velat bli undersköterska eftersom jag velat hjälpa människor och känna att jag kan göra en betydelse. Samma sak med barn då man hjälper dom att bygga upp sig själva inför livet och lär dom gränser vilket alltid kommer få mitt hjärta att slå lite hårdare. Har länge velat bli skribent eftersom jag älskar att skriva vilket inte är så konstigt men har aldrig vågat ta chansen eller riktigt velat eftersom det är en annan värld för mig.

Lärare, Sångare, Dansare, Reseguide, advokat, kontorsmänniska, starta min egen butik, designer, modell . Listan fortsätter och jag blir alltid lika besviken eftersom jag vet att jag aldrig kan bli ALLTIHOPA.

Men skulle man kunna säga att ambition är bra till en viss gräns eller är det alltid bra?
Är det normalt att ha såhär mycket viljor för saker man egentligen inte vet någonting om.
Hur hittar man det rätta, det där rätta yrket som man brinner för utan att 'nöja' sig men arbetet? Hur ?

Huntington Beach , 4th of july 2016

Likes

Comments

Så idag gjorde jag det, jag tog tjuren vid hornen och beställde flygbiljetten till London. Det är som om den äventyrliga människan inom mig väcks till liv och börjat planera resor och träningsmetoder kanske kläder som man vill köpa där samtidigt som min allmänt blyga sida får en klump i magen av att allt faktiskt blir mer verkligt !

Så jag lämnar älskade gotland 06:40 på tisdagsmorgonen den 18 april och landar på Arlanda 07:30 för att sedan 11:35 åka hela vägen till Heathrow och möta upp min älskade familj. Jag är så ängslig men så spänd på det nya äventyret!

Men känner också att det är 1 månad kvar, jag har så många att träffa, så mycket att köpa och så mycket att förbereda mig för och det som gör ont är att människor blir irriterade på mig för att jag väljer att leva livet. Kompisar tar kontakt igen när dom inser att jag åker och vill träffas medans den människan jag faktiskt bryr mig om inte kontaktat mig alls när hon fått reda på det. Hon har 2 barn så jag förstår att hon inte haft tid, jag jobbar mestadels eller har legat sjuk i influensan..

Hur reparerar man det? Hur får man upp den där vänskapen på bara några gånger ? Jag har inte råd att pendla mer än vad jag måste till och från jobbet och med tanke på att hon bor 6 mil ifrån mig och inte vill/kan ta sig gör allt så mycket svårare..

Tänker ändå inte låta mitt glada humör bli sämre för det utan tänker leva livet ändå !

Likes

Comments

För några dagar sedan så såg jag ett inlägg som en tjej la upp om sin resa med psykisk ohälsa och eftersom det är så många i Sverige och i hela världen som drabbas av det minst 1 gång i livet så fick hon en sån sjukt bra respons. Hela den grejen fick mig att fundera på saker jag aldrig funderat på förut.

Om människor är så stolta över oss drabbade för att berätta vår historia och vår resa, varför shade the problem? Det är ett enormt hyckleri med hela det ämnet och det är någonting jag troligen aldrig kommer förstå till 100% men jag vill försöka för min egen skull och många måste förstå att psykisk ohälsa i alla dess former är ingenting att skämta om, absolut inte.

Många tror att depression är lathet i ett annat ord och en ursäkt, fel. Många säger att man har ett val med att ta sitt egna liv eller skada sig och att det bara är att besluta sig om att undvika hela tanken, fel. Många tycker det är fel och rent ut sagt ens egna fel att man fick hela sjukdomen, fel.

Samhället är så mycket bättre på att hantera alla dessa situationer men det gör ont i mitt hjärta att folk fortfarande blir mobbade eller rent ut sagt utskällda för att dom drabbats av en så kallad osynlig sjukdom. Tänker man efter så är sjukdomen inte alls lika osynlig som man tror, man måste bara vilja se den.

Jag har själv varit i det där träsken och trampat många perioder av mitt liv men har hittat verktygen för att traska upp igen och bära med mig en viktig läxa. Ingen period är den andra lik. Bara för att du hade depression för 2 år sedan betyder inte att nästa period kommer ha samma effekt.

Jag blev sjuk runt gymnasiet så det var mycket bråk hemma och mycket inre ilska mot mig själv och vänner som tryckte ner mig för att själv må bättre så jag slutade prata mesta dels under hela mina gymnasieår och gick ännu mer in i skiten när jag tog studenten. Jag studerade på Komvux på 2 olika kurser men klarade inte av att göra den muntliga presentationen så det var kört för mig och jag visste absolut inte vad jag ville göra med mitt liv eller om jag ens skulle leva dagen efter. Ingen kan riktigt förstå den ilska som ligger och väntar på att något skall gå fel eller hatet för sig själv för att man inte är perfekt nog om man inte varit där. Dom gångerna man legat i sängen med handen över munnen och gråtit över att man hatar sig själv. Att man håller på att bli galen. Alla hjärnspöken intalar dig att du är en fet kossa .

Det är just den ilskan och förtvivlan, hopplösheten av att inte ha kontroll över dina egna tankar som får människor att ta livet av sig för rädslan av att inte bli tagen på allvar är större än någonting men det är också viktigt att man tar hjälp ! Jag flyttade runt på 2 olika vårdcentraler innan jag fick tid till psykiatriska avdelningen och där fick jag känna att jag blev hörd och att det var en plats ingen kunde skada dig.

Jag hade ett självskadebeteende som både var mentalt och fysiskt och jag fick många gånger berätta och visa för läkare om vad som stod till men känslorna för smärtan var borta för mig. Många gånger försvinner känslorna och du blir bara ett tomt skal utan någonting. Jag skickades in och ut på tester och fick testa om jag hade borderline men det hade jag inte. Jag hjälpte mig själv med att resa över atlanten och studera ett ämne som tvingade mig att öppna upp mig men skammen finns kvar, varför ? För att bli hatat och dömd för någonting du inte kunde göra något åt.

Gör inga permanenta ändringar på tillfälliga problem.

Men varför hycklerin? Varför är samhället så positiva till att upplysa folk om psykisk ohälsa när dom nästa stund vänder ryggen till det ? Vi som är drabbade måste stå upp för våra historier och upplysa människor om hur det verkligen är eftersom människor fortfarande tror att vi är lata och behöver ett annat ord, nej. Är jag lat så säger jag att jag lat och inte deprimerad. Deprimerad är när din själ är trött, ditt huvud fungerar inte och dina känslor är överallt men ändå inte där. Depression är mer än bara trötthet, det är en sjukdom.

Likes

Comments

Under mina 22 år i livet så har jag aldrig vågat. Det spelar ingen roll vad jag inte vågade för det kunde handla om att gå till affären eller att köra bil i en trafikerad väg. Jag hade social fobi i många år som stoppade mig från att våga göra saker jag egentligen ville. Rädsla är en sådan extremt stark och mäktig känsla och det är så otroligt lätt att åka under mattan med det hela. Det är så lätt att åka med i strömmen istället för att kämpa emot eftersom det tar sån extrem energi att försöka och frustrationen när man inte KAN är så jäkla påfrestande.

Många har frågat mig vad social fobi är för någonting och det har alltid olika betydelser för människor men i min personliga erfarenhet så var det att jag fick ångest så fort jag gick utanför dörren eller ens åt middag med min familj i köket för att det kändes som att dom stirrade ut mig. Det låter helt knäppt men det är sanningen. Gick vid läkaren då jag var deprimerad och massa andra knäppa saker och fick då hjälp med det hela. Det är så många som inte VÅGAR ta hjälp eftersom det är skamligt, men vad är det för skamligt? Det starkaste en människa kan göra är att be om hjälp!

Min mamma var också ett otroligt starkt stöd för mig och hon fick mig att våga. Våga tro på mig själv som jag många år trott är betraktat som själviskt då det alltid var själviskt att ha självförtroende etc. Våga ta risker och inse att går det fel så går det fel, inget mer än det. Gör om gör rätt var alltid hennes ord och dom lever jag efter idag. Våga åka korts och tvärs över världen utan problem, utan en enda ångestattack och njuta. Våga göra saker innan jag är 100% redo för varför vänta?

Min resa till USA och att studera till skådespelare var någonting jag idag inser att jag absolut inte var redo för just då, jag visste inte vad jag förväntade mig, jag visste inte vad jag gjorde eller om jag mådde bra ens ! Men med stöd hemifrån och på platsen så inser jag att man kan inte vänta på att bli redo för det kommer alltid finnas en del i din kropp som säger nej, vare sig det är att resa i Asien i 4 veckor eller flytta.

Jag kanske inte är 100% redo för att åka som au pair till London men det vet jag ju inte om jag inte vågar.

Vi måste våga mer! Våga ta plats, våga vara DU! Våga uttrycka dina åsikter och våga delta i diskussioner som står dig varmt om hjärtat. Våga flytta och ta kontakt med personer du aldrig skulle umgås med förut! VÅGA !

Vad har du att förlora på det ?

Likes

Comments

Hej mina pinglor!


Hur mår ni en dag som denna?

Älskar att solen har stått högt på himlen idag men avskyr ju då det faktum att jag fortfarande inte är 100% återställd från magsjukan... Så det var bara för mig att vara inomhus..

Men som ni vet eller kanske inte vet så har jag ju skypat med 2 familjer, en svensk/norsk familj och en Australiensk/brittisk familj och jag sa absolut nej till den svenska pga att det inte är det jag letar efter, vill ju vara med Engelska människor och det kändes bara inte 100% bra !

Så jag och den australienska/brittiska familjen mailade lite och skulle prata idag vid 5, som vi alla inser nu så är klockan över 5.. men jag väntar ! Vet att jag i vilket fall som helst kommer säga ja till dom så det löser sig :) OM dom fortfarande tycker om mig efter idag hahahah !

Men jag är så jäkla nervös även om jag har pratat med dom innan, det är liksom en annan sak nu. Kommer ju vara riktigt nervös när jag väl träffar dom i verkligheten också, skall man kramas eller skaka hand ?Vågar man ta plats eller kommer man smyga omkring?

Kommer det gå bra på morgonen när jag skall försöka få upp barnen och gå till skolan med dom eller kommer det bli kaos?? Ja, alla frågor står som på kö i mitt huvud och jag antar att det bara är för mig att vänta...


Vad är era viktiga punkter med att välja familj? Vad är era måsten ?

Likes

Comments

Jag skypade med den senaste familjen igår kväll. Pratade med pappan som är svensk och fick reda på att dom bor vid Primrose hill och att mamman behöver en extra hand med den äldsta barnet. Direkt när vi la på så kände jag NEJ. Jag lämnar inte sverige för att komma till en svensk familj... Jag vill ju uppleva något annat..

När jag läste deras ansökan så kände jag JAAA ! att det var den perfekta familjen med skenet kan bedra. Mamman är dock hur skön som helst men dom ville väl mer ha en hushållerska än en au pair så mailade Sophia idag och sa att jag absolut inte ville ha den familjen , kanske låter brutalt men det var min känsla.

Börjar känna att den här familjen som jag skypade med först är MIN familj, dom är urgulliga och söta och jag berättade för Sophia om mina tveksamheter och hon berättade för familjen. Så vi skall ha ett till Skype samtal i helgen och dom ville jätte gärna träffa mina föräldrar och på så sätt så värmde mitt hjärta något enormt. Dom vill verkligen inte bara ha en Au pair för att bara ha, dom vill lära känna au pairen och deras familjer och det betyder något enormt för mig !

Jag kommer garanterat att säga ja till den här familjen reda när vi pratar på skype om dom fortfarande vill ha mig för jag tror inte att dom kan hitta en bättre familj.. så om det blir som jag tror så flyttar jag till London 19 April !!!!

Inte säkert ännu men jag HOPPAS !!!


Love you humans, hoppas ni har en underbar Torsdag ! :*

Likes

Comments

Familjen jag skulle skypa med igår hörde aldrig av sig men jag gick in på Skype vid 10 iallafall men ingenting..

Skickade ett mail till Sophia och sa att jag inte fått något svar osv men det visade sig att dom inte kollat skräpposten så där låg mitt mail tryggt och orört så det var ju ganska surt men fick svar av pappan att vi skulle skypa ikväll vid 21:30 idag istället. Jag som skulle ha min veckoskype med mina vänner från USA får bli kortare idag än väntat men jag känner verkligen att den här familjen kan vara den rätta !

Jag låg igår och funderade ut att det kanske inte skulle vara jätte dåligt att ha äldre barn. Jag menar på ett sätt så får du ett syskonband som jag aldrig haft med yngre människor vilket kan vara nytt och roligt, du kan baka med dom och umgås på ett annat sätt vilket är väldigt roligt! Men samtidigt skulle det bli ett stort gräl så är det svårare att få det under kontroll även om dom är yngre..

Men mindre barn så är det liksom mer gulligt och mer spännande, iallafall känner jag det som. Det blir liksom på ett helt annat sätt och mer att ta hand om vilket jag verkligen älskar. Pojken som jag skall ta hand om fyller 3 i oktober så han är ganska liten och jag skulle troligen få handskas med mycket trots men det stör mig inte så mycket.

Men vad jag faktiskt vet är att på ett eller annat sätt så kommer jag flytta till London, vare sig det är med familj #1 eller # 2 eller kanske en helt annan familj, vem vet ?

Men det skrämmer mig så in i bomben men det får mig att bli sådär exalterad som fankens! Samtidigt så har jag en sån där äcklig känsla i bröstet om att jag lämnar min familj, igen. Och på något sätt så gör det så ont i mig..

Men aja, vi får se vad som händer ! Kanske blir jätte jätte bra !


Likes

Comments

Har ni någonsin varit med om att er bästa vän eller ja bara vän blir sur när du skall ut och resa eller flytta till annan lägenhet etc. Det har hänt mig fast den grejen var lite större men iallafall.

Jag började min ansökan med en vän till en skola i USA och berättade inte för någon förutom min familj om detta, eftersom vi alla vet att OM man skulle berätta för vänner osv så skulle kommentarerna " när skall du åka då?" eller " hur går det?" komma upp minst 2 gånger per dag och det tar något enormt på psyket och energin över lag.

Iallafall så blev jag antagen till skolan den 4:e November 2015 och skulle börja 25 januari, snabbt, ja det gick jävligt fort.
Så jag la upp mitt antagningsbrev på Instagram och Facebook eftersom det är lättare för alla, man kan föra meddelandet där på ett snabbt sätt utan att behöva skriva samma meddelande om och om igen till olika människor. Snabbt så kom elaka kommentarer fram från min då bästa vän om att hon inte fattar hur jag kunde strunta i att berätta för henne och att hon kände sig sårad . Visst, jag kan förstå det, jag skulle flytta till Los Angeles inom 2 månader men det kom ju fort för oss alla. Det slutade med att jag inte pratade med henne på någon vecka och sen började hon bli sådär gullig igen.

Under tiden jag har varit borta så har vi skypat 1 gång.. pratat via FB max 3 gånger under 9 månader och även om jag frågade henne om vi kunde skypa så fanns det alltid en ursäkt. Fick också reda på att hon under års tid ljugit om vissa saker som hon konstant pratat om vilket ger mig varningstecken totalt..

Efter jag kom hem har vi pratat några gånger och träffats 4 gånger allt som allt på grund av jobb och massor med saker och nu när jag skall flytta till London om ca 1 månad OM ENS DET , så känner jag att samma sak händer igen men jag fattar inte.

Det är ju MITT liv, det är inte mitt fel att hon sitter fast i Sverige med pojkvän och arbetslös och jag vet att det låter elakt och bittert men jag blir så trött på människor som inte kan vara glad för en! Varför skall jag sitta fast arbetslös som dom andra bara för att göra dom nöjda?

Det är ett ämne som gör ont i mig och ett ämne som också ligger mig varmt om hjärtat. Är man verkligen en bästa vän om man avskyt varje sak man gör ?

Likes

Comments