View tracker

​Jag har fullkomlig panik. Mitt liv är inget annat än: S T R E S S. 
Ännu värre blir det när det känns som att alla runt omkring mig är så lugna. Är det bara jag som inte hänger med och inte förstår?

Självförtroendet sviker. Jag vill inte lämna huset för att jag tänker att folk tycker att jag är efterbliven, korkad, trögfattad och sist men inte minst ful som fan. För klen, men ändå för stor. Är jag tyst så tänker jag att folk tycker att jag inte har något att tillföra i konversationen, ett störningsmoment som ingen egentligen vill ha där. Pratar jag så tänker jag att folk tycker att mina frågor, åsikter och kommentarer är dumma. Jag vet ​att jag kan bättre än såhär. Julia, var inte så hård mot dig själv. Men just nu så går det bara inte. Jag kan inte fokusera. Inte någonstans. Jag kan inte slappna av.

Här om dagen, mitt i ett breakdown fick jag höra att jag aldrig ​kommer kunna jobba inom denna branschen om jag inte "tuffar till mig". Nä. Det kanske är sant. Vad fan håller jag på med och kommer jag ens att klara det här? Jag fullkomligt stressar sönder mig själv, inte bara genom att drunkna i inlämningar, läxor och examinationer - utan för att jag tvekar. Kommer jag klara av det här? Jag vet inte. 

Jag vill ha fullt fokus på precis allt, men istället hamnar det på absolut ingenting. Så, vad händer nu?



Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Mitt intressanta liv. Jag fikar en del. Vinner i spel, men inte i kärlek. Därav bilden med Calle & allt toapapper. Så spenderade vi nämligen alla hjärtans dag. Vi köpte två stora balar toapapper på Ica. En sån vinst. Sedan köpte vi glass också.

I övrigt har jag vart sjuk i två veckor. Men ikväll ska jag träna crossfit. Låt det bära eller brista! Hej!

Likes

Comments

View tracker

Det har vart en kall dag i Revingeby idag. Alla klasser har ledigt förutom vi och likaså alla lärare, förutom de stackarna som fått ta hand om oss nu i två dagar.
Hur som helst. Idag stod skärsläckare på schemat. Vilket är det där extremt intressanta verktyget jag håller i på någon av bilderna ovan. Rätt schysst grej. Skär igenom betong, metall, trä.. Yeah. You name it. Inget man vill stå i vägen för helt enkelt.
Förövrigt är jag jävligt velig. Ledsen om kvällarna. Helt okej på dagarna. Det är som om någon spelar ett spel med mitt humör, och det gillar jag inte.
Igår deppade jag nog ihop totalt. Ringde hyresvärden och ville säga upp mitt boende. Flytta hem sa jag. Roligt bara att jag började gråta och helt plötsligt fick en ny coach där på andra sidan luren. Min hyresvärd alltså. "Du är en bra tjej Julia. Du ska inte hoppa av utbildningen". Okej sa jag och nu sitter jag här igen, med beslutsångest. Som vanligt. Har jag alltid varit såhär?

MEN för att lyfta några bra saker med livet så kommer här en liten lista.
1. Jag har köpt en sodastream. Ni kanske inte förstår vilken lycka det kommer att bringa mig, men, jag tror på den.
2. Jag är ledig imorgon.
3. Benpasset på gymmet igår kändes som skit, men, idag kan jag knappt gå så fan va det måste tagit bra iallafall.
4. Hejdå!

Likes

Comments

Mer komplicerat behöver det inte vara, och mer komplicerat var det inte. Lite fest, lite plugg & mycket kärlek.

Likes

Comments

Nytt år, nya möjligheter? Ska 2016 bli året för mig? Skämt åsido. Jag tror varken på nyårslöften eller sån där skit som är bundet till att förändra något, bara för att klockan slår ett slag eller för att vi bläddrar blad i kalendern. Det handlar inte om det. Det handlar om att bestämma sig.

Jag tror att min dagliga energi går åt till att slitas mellan tankarna kring om jag ska flytta hem, hoppa av utbildningen, köra på i ett och ett halvt år till? Jag vet inte. Vad vill jag? Om fröken Julia Karlsson bara kunde sluta vars så velig och göra just det jag själv predikar om, ta ett beslut.
Samtidigt borde jag väl någonstans uppskatta min egen förmåga att kriga på, trots att livet ibland känns ruttet. Det är liksom bara så. Man vet ju att allt löser sig, tillslut.

Frågan är ju bara, ska Julia Karlsson verkligen bli brandman? Klarar hon det?

Likes

Comments

Det finns inget godare än att dricka oboy och käka ostmackor. Jag skulle fan kunna leva på det. Och choklad. Gräddsås. Fläskfilé. Risifrutti.. Mmh fan vad jag älskar mat. Ibland önskar jag att jag var dum nog att inte vet bättre, vad skiten innehåller. Men vissa dagar är det bara så värt det.
Samtidigt är jag bitter på mig själv för att inte nå de resultaten jag vill på gymmet. Kan gråta nätterna långa för att rullbandstestet i skolan inte gått som jag vill, eller för att bänken rent av sög balle en i förrgår. Att slitas mellan idealen och verkligheten är.. ett dilemma.

Hur som helst. Livet rullar på. Även om det inte helt rullar i den riktning jag kanske hade önskat. Skåne är inte min största våta dröm i livet och helst hade jag nog flyttat hem igen. Skaffat mig en liten lägenhet inne i stan (som om det vore enkelt). Vi får se hur allt blir. 

Nu ska jag käka upp mina ostmackor, dricka min oboy (det blir inget instagram med detta, folk skulle ju tro att jag tappat det helt, var "mänsklig" osv) och sedan dra mig ner mot gymmet för att nöta mitt spinningpass som har PREMIÄR den 14:e januari.

Hej!



Likes

Comments

​Det gör ont i mig att se vad som händer i världen just nu. För mig personligen är det nästan för mycket att ta in. Man kan inte greppa om det längre.

Paris - IS? Är det verkligen på riktigt det här? Jag blir på riktigt rädd och orolig. Vad kommer här näst? Jag tror inte att något land kan känna sig tryggt längre. Speciellt inte Sverige som ska vara så fruktansvärt "lagom" och neutrala jämt. Förstå mig rätt, men, det händer saker nu. Ska jag vara helt ärlig så känner jag mig sviken av vår ledning i Sverige och runt om i Europa nu. Kan ni snälla vakna upp och inse att det som händer nu är på riktigt? 

Jag känner så mycket sorg för hela Paris. Men likväl som vi flaggar med den franska flaggan på facebook bland våra profilbilder, så flaggar vi för den libanesiska, och för smällen i Beirut, Kenya och så vidare.. (tyvärr). Hela världen håller på att skakas om. 

All min kärlek går till er drabbade människor där ute. 

Likes

Comments

Ni vet känslan när något gått precis som man vill, när man är nykär & allt går åt rätt håll? När man är sådär spralligt jävla glad och bara vill skrika ut? Den energin? Jag känner precis exakt så, fast tvärt om. Jag har så otroligt mycket energi inom mig, fast den är negativ. Jag vet inte vart den kommer ifrån och jag vet inte hur jag ska bli av med den.

Dagens mission var att gymma. Att träna är verkligen en av mina favoritgrejer att göra och jag såg så mycket fram emot det. Väl påväg till gymmet var allt frid och fröjd. Emil har sin tjej på besök också. Fullsatt bil och det var skitroligt. Men när vi väl kommer fram och ska börja köra så triggas mitt humör igång av en liten jävla grej som att jag inte kan göra den övning jag vill på gymmet. Därifrån byggs allt på. Jag kan inte slappna av. Humöret går bara neråt och neråt och jag kan inte vända det. Tillslut skiter jag i träningen fullkomligt och bara flyr lokalen i ren jävla ångest. Tryck över bröstet. Svårt att andas. Jag gick hem. Sju kilometer i motvind.

Hur instabil får man lov att vara? Varför är det så lätt att påverka mig, och varför kan jag inte bara slappna av? Jag känner mig inte hemma någonstans. Inte trygg. Inte älskad.

Idag är en sån dag där jag tvekar på mig själv mer än någonsin. Är jag verkligen på rätt väg i livet?

Likes

Comments


Likes

Comments