Header

Igår kväll kom Mija, Robin och Jakob förbi här. Vi drack kaffe och åt bullar. Jag å Olov fick jättefina blommor ❤😍. Sen sågs det Idolpremiären (bästa med hösten är lätt idol hehe).

Nu ska jag gå promenad med akilles så han får springa av sig lite energi. efter det ska jag städa och göra i ordning lite för ikväll, då det kommer hit ett helt gäng sköningar. 😌

Puss och kram

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Igår var (hör och häpna) både jag och Olov ledig. Vi gjorde bort ärenden som att sätta upp tvn i sovrummet, var och handlade och socialtränade Akkis i stan, han var kung! Kvällen gjorde vi (läs olov) en supergod och mysig middag. Efter det tände vi ljus, kröp ner i soffan, åt godis och såg "pojken i randig pyamas". Rekommenderar alla att se den, gripande å viktig å bra film!

Fasiken vad jag älskar dessa två killar. ❤

Nu ska jag börja fixa mig inför ikväll. En tjejfest väntar och jag är himla taggad 😍

Likes

Comments


Jag besökte Ghana som volontär på ett barnhem när jag var 18 år gammal. Bilden ni ser här uppe knäpptes sista dagen under min volontärvistelse, faktiskt bara en timma innan "the black car" skulle hämta upp mig och Jessika - för att skjutsa ut oss till flygplatsen. Den sista timman i Ghana går knappt att beskriva. Att känna så mycket, på så kort tid trodde jag var omöjligt.

När ni kollar på denna bild urskiljer ni garanterat mig, en till tjej och massor av barn. För mig är det inte "massor av barn" som på ett eller annat sätt blivit av med sina föräldrar. Jag känner dem allihopa. Jag kan berätta om alla deras personligheter. För alla var så olika. Som killen vänsterplacerad på bilen, i den gröna tröjan. Han var en väldigt blyg liten kille. Pratade sällan och skrattade sällan. Men han fullkomligt älskade att bli fotad. Varje gång kameran åkte fram stod han närmast linsen. Han log inte då heller. Men han älskade det, de syntes i ögonen... Första veckan i Ghana tog han avstånd. Jag såg det, för jag ser sådant. Jag såg hans blyghet och oro i ögonen men hur att han egentligen ville vara med. Så jag drog med honom, tjuvkramade honom och fotade lite extra. Andra veckan på barnhemmet vågade han känna en smula tillit. Han hängde ofta på mina axlar när jag satt ner, eller höll mig i handen när jag gick runt och jobbade. Han var i närheten dagarna i ände. Tillslut började han le. Mitt hjärta smälte. Ett leende från den mest blyga pojken i världen. Värdefullt! Jag och denne lilla pojke fick ett speciellt band. För jag såg honom och hans blyghet. Därefter var han alltid i närheten av mig. Han litade på mig och kände trygghet. Älskade, underbara, fina barn. Om du bara visste hur värdefull du är?


I alla fall. Efter att bilden knäppts, hade vi bara en timma kvar på barnhemmet. En timma. Barnen sjöng avskedssånger, dansade och trummade. De skrattade och kramades. Men ändå låg det någonting i luften. Skratten var inte lika varma som tidigare och kramarna blev allt längre. När det började dra ihop sig tog jag Joseph åt sidan (gubben längst upp till vänster på bilden). Joseph är 82 år och tar hand om alla barnen. En gubbe jag kommer att bära med mig i minnet, den positiviteten och glädjen han utstrålade var fantastisk. Den mest positiva och glada människa jag känner. Vet ni? Andra dagen jag och Jessika vistades på barnhemmet sa han "I dont see you like white people. You are African woman". Jag drog i alla fall Joseph åt sidan och gav honom en kasse med kläder/leksaker/målarblock. Jag sa "give this to the kids when we have traveled". Joseph kollade ner i kassen, jag tycktes urskilja en tår rinnandes från det trötta ögat. Han vände blicken mot mig, log och gav mig en varm kram. "God bless you, madame Julia, my ant". Joseph kallade alltid mig så, för att hans egen faster heter Julia. Mitt i allt hörde jag barnen skrika "the black car is here". Jag och Joseph gick ut till de andra. En stor svart bil rullade in på den leriga vägen mot vårat volontärrum. Det mina ögon mötte då kommer jag aldrig att glömma. Det var hemskt

Var jag än vred blicken såg jag gråtande, skrikande, förkrossade och ångestladdade barn. Jag befann mig i chock. Aldrig hade jag trott att barnen skulle gråta. Sådär. Med tveksamma steg gick jag mot barnen. Började krama dem hejdå. En efter en. Jag torkade deras tårar och sa att de inte behövde vara ledsna. Mitt i allt kramande så såg jag min pojke (han i grön tröja) sittandes ensam på en bänk lite längre bort, med ögonen riktade på skorna. Jag gick fram till honom. Han kollade fortfarande på sina skor. "I love you, my friend" sa jag och tjuvade en kram. Han kramades inte tillbaka. Han grät inte. Jag kände mig som den största svikaren i världen. Som visat den vilsna, föräldralösa pojken, att han kan lite på mig & sedan lämnar jag Ghana, bara sådär. Jag gick tillbaka till de andra barnen och fortsatte krama dem. De grät fortfarande. En mer än den andra. Tillslut viskade jag fram "i must go now". Jag var helt tom. Kände ingenting. Längre fram så såg jag Jessika lasta bagaget i bilen. Mitt i allt kände jag hur någon tog min hand. Alla barn hade gått bakom mig, två tagit mig i handen. Jag log. De följde mig hela vägen till bilen. Jag och Jessika satte oss in the black car. Vinkade. Backade ut och åkte iväg. Jag kände ingenting. Men Jessika viskade fram "åh, så jobbigt det där var" jag såg att hon grät.

Jessika har rätt. Det var jobbigt. Helt klart topp tre värsta upplevelserna i mitt liv, att bara lämna dem där och själv åka tillbaka till trygga Sverige. Jag hoppas och tror att det kommer volontärer till Shalom Orphanage kontinuerligt så att barnen får den uppmärksamhet och närhet de behöver. Som alla barn behöver. Tänk att en kram kan göra världen så mycket bättre för en annan människa. ❤

Likes

Comments

Haft tre dagars semester nu och full rulle på det. I lördags hade vi grillmiddag borta i ursviken. Söndagen åkte jag och Akilles till Matildas stuga för ett dygn i paradiset (ett måste varje år!). I går var jag i stallet följt av en liten släktträff på kvällen. Idag har jag haft en riktigt chill förmiddag. Träffade Hanna på stan för en lunch och shopping i eftermiddag. Ikväll ska jag baka och gå långprommis med Akke medan Olov är.. någonstans... och dömer fotboll hehe! På tal om fotboll, i november åker vi ett stort gäng till Krakow för domaravslutning. Fasiken så kul det ska bli. Alltid velat besöka den staden!



Likes

Comments

Jag har jobbat min sista vecka och har nu gått in på en grymt efterlängtad semester. Umgåtts mycket med mina vänner senaste tiden, ridit ut med natta, druckit kaffe på svärmors balkong och bara mått gott.



Likes

Comments

Det tog mig 30 sekunder med en gratisapp att redigera denna bild. Tänk på de när ni kollar erat instagram/blogg/facebook💕

Vill poängtera att jag är himla nöjd med hur jag ser ut. skulle inte vilja se ut som till höger. vill bara visa att ni inte ska tro på alla bilder ni ser!

Likes

Comments

Veckans enda lediga dag idag. Vaknade klockan nio och åkte iväg för att veckohandla och tanka min bil. Efter det slängde jag in Akilles i bilen, skruvade ner rutorna (eftersom min aircondition är sönder heheh) och plockade upp Elin. Vi rejsade till Östanbäck med min räserbil och sjöng allsång hela vägen - rätt pinsamt med tanke på dem nerdragna rutorna hehe ojs!

Väl framme i stugan mötte vi upp Jenny och några mer av deras släktningar. Bland annat en söt liten bäbistjej som min vovve blev helt förälskad i haha. Jao, åskan drog in så jag och bruttorna tog en kaffe och fikade i några timmar innan vi drog in till stan igen.

Väl hemma lagade (läs ordentligt nu): JAG middag, har väl aldrig hänt sedan jag och Olov flyttade hit, men blev faktiskt ätbart;) Så när Olov kom hem från jobbet tog vi en senare middag ute på balkongen! ❤

Likes

Comments