Header

Det är så svårt att återhämta sig efter en tung period. När man mått så dåligt en period så kan man ofta förknippa ljud, platser, lukt och massa olika saker med den dåliga perioden. Typ som den här lägenheten. Vi flyttade hit när jag hade det som värst. Jag hade flera panikattacker och dåliga känslor här vilket gör att det nu är svårt att tycka om att bo här. Jag jobbar fortfarande med att försöka vara inne i sminkrummet efter att jag fått en panikattack där inne. I början satt jag inte där inne alls efter det. Typiskt undvikande beteende som man absolut inte ska göra. Men nu har jag börjat göra det och det blir lättare och lättare.

För några veckor sen var jag hos läkaren som skrev ut två sorters mediciner åt mig. En man tar dagligen, ett så kallat ''lyckopiller'' och sen ett man tar vid behov, om man får panikångest eller så. Jag hade bestämt mig för att testa den här gången. Nu när jag nekat dom i så många år, men inget annat hjälper. Jag hämtade till och med ut dom och bestämde mig för att jag skulle börja dagen efter.
Men det kändes bara så jävla fel. Jag mådde så kasst jag kunde och jag ville inte leva så. Men att börja ta en medicin och sen inte kunna avgöra om det är den, eller jag själv som får mig att må bättre skulle jag inte nog inte orka med. Jag dissar inte medicinering allmänt för det hjälper säkert många. För vissa är det enda vägen ut. Och jag säger inte att jag är starkare än någon annan som valde att ta den. Men jag levde hellre vidare i ett kaos utan, än ett kaos med.
Jag bestämde att jag vill försöka en gång till på egen hand. Tänkte, och tänker varje dag att ''det blir bättre''.
Istället för att varje dag tänka ''det blir sämre''. Jag försöker att vänja in det i mitt huvud. och det går ju.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Mitt liv går så bra nu. Jag har träffat mitt livs kärlek, på riktigt. Imorgon flyttar vi in i våran första lägenhet. Vi har precis varit på solsemester i Grekland. Jag har fått fast jobb på mitt drömjobb med världens bästa kollegor. Jag ska bli moster.

Det finns så mycket jag älskar. Jag försöker alltid mitt bästa i att se fint i situationer och människor. Jag gör allt jag kan för att få folk att vara glada, och känna sig stora. Jag tycker om när andra har det bra.

Jag gör allt rätt, men ändå blir allt fel.

Ångest och andra psykiska sjukdomar får gärna drabba korkade rasister, nazister, djurplågare, våldtäcksmän och bara icke humana människor. Men inte oss. Inte oss som faktiskt försöker.

Det är svårt att skriva om ångest. Jag har så mycket att säga att det blir svårt att formulera sig.
Jag är inne i en jävla pissperiod.

Jag la ut fina och mysa bilder från min och Simons semester. Fick 10tals frågor och komplimanger när jag kom hem om hur vi haft det och hur bra det såg ut.
Det såg säkert jättebra ut. På ytan. Vi hade det bra.
Men jag hade det inte bra. I mitt huvud.
En av dagarna var vi på en heldags utflykt med busstur, lite vandring och sen stannade vi på en helt otroligt fin lagun. Det borde vara en unik upplevelse. Men det gjorde mig så jävla ledsen. För jag kunde inte njuta av det. För jag hade konstant ångest. Jag kunde inte se annat än ångest.

Vissa människor kan inte ens åka utomland pga psykisk ohälsa. Vissa kan knappt gå utanför dörren..

En av dagarna fick jag ett tryck i bröstet, som gjorde att jag tappade andan. Det har nästan skrämt ihjäl mig.

Igår när jag skulle sova tyckte jag så himla synd om min kropp. Mitt hjärta som slog och bankade så hårt så det kändes som det skulle hoppa ut ur bröstet. Förlåt. Förlåt att jag inte kan slappna av och för att du måste jobba så hårt. Jag lyssnade på en podd som jag inte vågade stänga av. För då skulle det bli tyst och då skulle jag höra mitt hjärta slå. Och sen skulle det sluta slå. Och jag skulle dö.

Kvällen innan det hade jag precis lagt mig i sängen med lite frukt och en serie. Då tryckte bröstet igen, krampade tills jag tappade andan. Dagen efter det när jag åt frukost satt jag med 112 redo på mobilen bredvid mig, ifall det skulle hända igen, men inte sluta.

Kvällen innan det var jag på akuten, för att jag trodde att jag skulle dö.

Kvällen innan det kom det igen. Då blev jag så rädd så att jag slutade andas. Svimmade, vaknade, rädd, svart, vaken, rädd, svart. Efter 5 timmar somnade jag på magen, med handen tryckt mot hjärtat så jag skulle känna att det slog.

Dom hittade såklart inget fel på hjärtat eller lungorna när jag var där. Jag vet att bröstet krampar och gör konstiga saker pågrund av stress. Det kan vara så ibland och det händer många. Då kanske det vore dags att slappna av. Fan om man ändå kunde det.

Att leva med ångest är som att leva i en cirkel, som går runt och runt och runt. Slutar aldrig snurra. Men ibland snurrar den sakta. Det är när den snurrar sakta som man ska njuta, och försöka göra saker man vill och tycker om. Och vara glad. Samla krafter tills den snurrar fort igen.

Jag önskar verkligen att jag kunde ha 2 eller kanske 3 bollar i luften utan att gå in i väggen. Att jag kunde få sköta mitt jobb ifred. Att jag kunde få flytta ihop med min pojkvän ifred. Att jag kan få njuta av livet, ifred. Utan ångest hängandes på ryggen.

Jag är inne på mitt 6e år i det här. Och jag kommer fortsätta. Och jag hoppas att alla andra med gör det. För det blir bättre. Även om det blir sämre igen, så blir det bättre efter det. Det är synd att man inte tror på det när man är längst ner på botten. Jag lovar att det går över. 

Det väntar så mycket fint i livet. Jag brukar tänka på mitt framtida barn när det är som värst. Jag vill inte missa det. Även fast det inte är här än så hjälper det mig att orka.

Det är viktigt att höja och hjälpa personer som är drabbade av psykisk ohälsa. Jag får hjälp så jag klarar mig. Men många får inte det.

Det är många som inte förstår allvaret eller inte är tillräckligt insatta i det så att man kan hjälpa till. Väldigt många har även fått fel uppfattning om det. Som att en drabbad person kanske skulle vara trög/farlig/tråkig/jobbig. Det är inte så. Det är väldigt sällan min ångest har visat sig framför folk, och jag tycker iallafall att jag är rolig att hänga med. Förutom när det är som värst. Men då hänger jag ändå inte med någon. Därför är det viktigt att prata om det. För mig är det absurt att man på de flesta arbetsplatser inte kan sjukanmäla sig pga av ångest och andra psykiska sjukdomar.

Jag tycker det går framåt dock. Många öppnar upp sig och pratar om det. Det är bra och modigt.

Jag beundrar alla människor som tagit sig igenom sjukdomarna. Eller som är i någon av dom just nu. Eller som bara kan kliva upp ur sängen. Eller ni som bara lever.. Och jag förstår dom som inte längre lever.

Ni alla är fan bäst.


Likes

Comments

Fan vad jag älskar när det går mot sommar. Jag blir så glad när solen är framme. Det är verkligen som en lycka-boost i min annars rätt så sega vardag. Hellre ångest med sol än med moln.

Imorse så vaknade jag bredvid min pojkvän. Det slår allt. Han tatuerade sig på bröstet igår och det blev jättefint, så modig!!
Nu är jag hemma och har gjort lite basic saker, städat lagat mat skickat lite mejl. Nu sitter jag bara och dricker kaffe och försöker peppa mig själv till att försöka leva ett så lyckligt liv som möjligt.På något sätt är det som att jag skjuter på hela livet. ''Nästa vecka'', ''sen'', ''imorgon''. Sämst! Jag vet att många gör så och blabla men jag vill inte. Det låter så klyschigt men jag vill faktiskt vakna på morgonen och känna att det här ska bli en kul dag, även om jag ska till jobbet. Jag gillar ju mitt jobb, jag tror mest bara att det är tanken av att det just är ett ''jobb''. Och ingen vill ju jobba. Jag vill också lära mig att inte bli så påverkad av samhället. Tycker det är så tråkigt att det finns rätt och fel i vissa sammanhang. Tycker det är tråkigt att vara tråkig. Jag vill träffa mer människor. Höra nya åsikter och syner på livet. Det är kul och jag tror man mår bra av det, annars än man så instängd i sitt egna. Det är bra att bli öppensinnad.

Nu ska jag kolla kläder och försöka att inte handla något. Sen gå ner och köpa sushi, puuusssss.

Likes

Comments

Det var typ en miljon år sen jag bloggade sist. Hur gör man? Får man skriva vad man vill? Jag vet inte. Tycker bara om att skriva och jag har fått någon hatkänsla till att skriva för hand. Som jag älskade förut och fyllde en hel bok. Men ja sånt e livet. Jag vill skriva om viktiga saker, psykisk ohälsa och sånt, och oviktiga saker typ som vad jag åt till frukost eller hur många timmar jag städade idag.

Anyhow, idag sov jag till 12 typ. Det var sjukt skönt, kom hem från jobbet vid halv 1 så det var ju förtjänat kan jag tycka. Jag har haft en hel dag utan planer, det händer så sällan och det har gjort att jag vaknade med ångest eftersom jag liksom inte vet vad fan jag ska göra. Mamma ville gå en promenad runt skogen, jag sa ja först, lät mysigt och kul att träffa henne. Men sen slog det mig att då kanske jag inte hinner äta vid rätt tidpunkt eller inte städa rummet eller kanske inte hinna göra nått ikväll. Klart jag skulle ha hunnit med allt det, men mitt huvud rör ihop sig och skapar ångest. Så det blev bara jobbigt och jag ställde in det. Sen planerade jag att springa med min syster, och att quiza ikväll på munken. Men det ställde jag med in för att det blev för mycket med två saker planerade på en gång. Jag önskar att mina dagar inte såg ut så, jag hatar det. Och jag har massa kaostankar om ikväll med, som jag såklart inte behöver ha. Vi ska ju bara chilla. Människor som inte vet vad ångest är, har har ni det svart på vitt. Jag kan inte säga att det blir bättre. Men ge upp är ju inte ett alternativ. Jag vet att den alltid kommer vara med mig på ett eller annat sätt, men vill lära mig att kontrollera den istället för att den kontrollerar mig. Jag ska ta med mig den till munken ikväll, istället för att den ska tvinga mig att stanna hemma.

Jag har bokat tatueringstid idag kom jag ju på med! I slutet på maj. Det kommer bli fint.

Likes

Comments