Jag vet att jag alltid tar upp psykologi i mina inlägg men det är för att det är ett ämne som genomsyrar allt vi människor gör, och jag tycker fler borde få lära sig om det. Så därför älskar jag att skriva om det. + att många av mina reflektioner utgår just från psykologin.

Så ja, inom psykologin finns ju den ständigt återkommande debatten mellan arvet och miljö, vad som påverkar mest. Men som vanligt när det kommer till diskussioner är det ju att sanningen brukar ligga någonstans mittemellan. När man talar om människans personlighet är det alltså både genetiskt och miljön som gör oss till den vi just är. Inom personlighetspsykologin intresserar man sig framförallt för fem olika områden när det kommer till personligheten:

  • Introversion och Extroversion
  • Syskonroller
  • Optimism och pessimism
  • Högkänslighet
  • Grundtemprament (som delas upp i ytterligare underrubriker)

Jag hade tänkt i detta inlägg fokusera på just optimism och pessimism. Varför kommer jag till lite senare, men jag kände att en introduktion av optimism och pessimism först vore på sin plats. Jag menar, alla vet väl såklart vad den självklara skillnaden är, positiv och negativ basically. Men man kan ju gå in på en lite mer detaljerad nivå när det kommer till skillnaden.

Här finns ytterligare sex begrepp att ta upp:

  • Intern och extern
  • Instabil och stabil
  • Lokal och global variabel

De första orden efter varje punkt är vad som karakteriserar en optimist. När en optimist möter svårigheter ses dessa som interna, vilket betyder att optimisten menar att hen själv kan påverka utkomsten. Svårigheterna är instabila, de är tillfälliga och kommer försvinna. Och sist så är svårigheterna lokala på så vis att de endast påverkar en liten del av optimistens liv.

Pessimisten å andra sidan känner sig hjälplösa och svårigheterna är externa, utanför pessimistens kontroll att påverka. Svårigheterna är stabila och upplevs som de kommer fortsätta för all framtid och de är globala då de påverkar en på alla plan.

Ytterligare skillnader är att optimister ser möjligheterna som nya situationer erbjuder och de tar de här chanserna, medan pessimister är så upptagna av sina egna problem att de missar dessa chanser. Pessimister är fast inställda på en sak så de ser inte sin omgivning, om en pessimist letar efter kärleken går de miste om en vän när de stöter ihop med en människa för de är så fast inställda på att hitta kärleken. Ett experiment har gjorts där man gav en tidning till x antal personer och bad dem räkna antal bilder som fanns i hela tidningen. På en halvsida fanns det sedan en annons där det med fem cm stora bokstäver stod att det var 43 stycken bilder totalt i tidningen. Optimisterna såg informationen medan pessimisterna fortsatte räkna. Pessimisterna förväntade sig inte detta och missade därför chansen.

Sen går det ju att diskutera optimister och hur de hanterar misslyckanden, en optimist kommer med sin inställning skylla anledningen till sina misslyckanden på andra. Är det verkligen optimalt att konstant skylla ifrån sig? Även om det kanske är det bästa för ens egna psykiska välmående..

Ja, anledningen till denna långa text var egentligen mest för att jag ville konstatera att jag själv framförallt karakteriserar mig som en optimist. Sen är det såklart en skala, och jag är inte 100% optimist men huvudsakligen känner jag mig ändå optimistisk över min egen påverkan över mitt liv. Men frukta icke, oavsett vad ni själva känner in er som, så är det möjligt att ändra sin inställning. Oavsett om det är nedärvt i generna så, hur klyschigt det än låter, så handlar det om att ändra sitt tankesätt. Och det är ju just en klyscha för att det är sant.

Men nu till del två av detta inlägg, jag tänkte skriva om kärlek. För om det är en sak jag är pessimistisk över så är det kärleken. Sorry not sorry men jag tror inte på den äkta kärleken.

Let me tell you why: 1) Vi lever för att bli bekräftade. När någon visar intresse för oss, kommer vi börja gilla personen tillbaks för vi vill och behöver känna oss omtyckta. 2) Människan är en egoistisk varelse, evolutionen ledde till det. Vårt syfte är att överleva och det gör man ju bäst genom att bara tänka på sig själv. Alltså är kärlek till någon annan en reaktion på att vi är egoistiska och själva vill bli omtyckta. Så är det verkligen kärlek?

Jag menar rent biologiskt så går det ju att förklara kärlek, kärlek i termer av signaler och substanser i hjärnan är ju verkligt. Så att total förneka kärlekens existens är väl smått omöjligt, men jag har bara svårt att föreställa mig att dessa signaler i hjärnan skulle uppstå hos två skilda personer utan att bero på varandra. Alltså så lär ju en person förälska sig först, varav den andra blir kär som en reaktion. Men egentligen, är det så fel? Spelar det verkligen någon roll att endast en är "äkta" kärlek, medan den andra är ett gensvar? I don't know, kanske har jag en aning för höga förväntningar på vad kärlek ska vara. Jag har kanske aldrig upplevt kärlek. Eller snarare, jag har aldrig varit kär. But I don't really care for a romantic relationship. Känner mest att jag inte behöver någon som completes me, jag är complete som jag är.

*host host* ^

Likes

Comments

Nejmen hej igen alla mina trogna bloggläsare, eller inte.. (:

Så här i december finns det mycket att säga; mycket som hänt under året, mycket som kommer hända nästa år. Men det får bli en annan gång för nu vill jag prata om lite andra saker. Detta kommer säkerligen bli ett inlägg med ett ytterst oklart tema, förhoppningsvis kan jag hålla mig till någon röd tråd i alla fall.. (spoiler: det kunde jag inte)

Så först och främst vill jag verkligen ta upp, eller snarare hylla, alla fantastiska lärare. Det finns många bra lärare; lärare där det inte finns något att klaga på, utan allt flyter på. Det finns även en hel del dåliga lärare, som man undrar varför de ens är lärare. Men sen finns det några få, några helt fantastiska, exceptionella lärare som verkligen förändrar ens liv. Jag hoppas verkligen alla får chansen att ha en sådan lärare, jag har haft turen att ha två.

Det är egentligen lite tidigt att skriva ett hyllningsinlägg till mina lärare eftersom jag tar studenten nästa år, så jag lär återkomma igen då. Men jag kan ju likväl börja nu, för det finns så mycket jag vill ha sagt. För mig är det som utmärker en fantastisk lärare deras egna passion för sitt ämne, en passion som smittar av sig och inspirerar mig att vilja lära mig mer. I tvåan hade jag en sådan lärare i engelska. Han verkligen gjorde så mycket för mig, inte nödvändigtvis individuellt, och inte heller för att jag någonsin ogillat engelska, men bara hans egna passion för att lära ut gjorde att jag alltid längtade till hans lektioner. Han hade alltid något intressant att säga, något som för varje lektion vidgade mina vyer och gav mig nya perspektiv.

Jag har alltid älskat att lära mig saker, jag skulle kunna studera tills jag är 45 år och troligen inte tröttna på det. Inte på själva lärandet i alla fall, sen är såklart bedömning och betyg en faktor som minskar the appeal. Men det finns få saker som ger mig så mycket lycka som att lära mig saker. Förståelse och kunskap är verkligen the key to everything in life. Ärligt talat så är meningen med livet för mig lärandet. Jag var på en föreläsning om retorik med EF för ett tag sen, och då berättade de om en äldre man som hade som tradition att varje år åka på språkkurs med dem i en månad. Hör ni hur fantastiskt det låter? Att som 70 år (jag vet inte exakt hur gammal han var) fortsätta leva livet utan någon som helst care över vad som är "passande". Så vill jag också leva, när jag är pensionerad och om jag har möjlighet ska jag fan också ha som tradition att en månad varje år åka på språkkurs.

Det finns ett citat jag nu letat efter i 30 min men som jag inte kan hitta ordagrant, så ska försöka återskapa det, jag tror det gick något såhär: "For her life wasn't a book to discover, it was a story for her to create.". Jag tror inte det finns en mening med livet att upptäcka, utan vi skapar vår egna mening. Det är väl inte direkt en ny tanke, men jag tror verkligen inte man kan gå hela sitt liv och vänta på att man ska upptäcka livet, eller att livet ska upptäcka en. Det finns inget att vänta på. Jag såg ett TED-talk för ett tag sen som handlar om procrastination (SE DET!!!). Jag tror vi alla kan känna att vi prokrastinerar ibland, eller kanske ofta. För mig personligen är det nog mer sällan så först kände jag mig inte så personligt träffad av hans tal. Men det denna man avslutade med att säga hit me, att what if vi alla egentligen prokrastinerar oss igenom hela livet. Vi skjuter allt framför oss och säger vi gör det imorgon, vi tar tag i det en annan dag, det är så långt kvar tills "the deadline" så varför bara inte göra det senare. Men sen slutar det med att man är 80 år och ångrar allt man aldrig gjorde som man ville göra. Livet är här och nu. Våga!

På tal om lärande och lycka, så finns det två olika sorters lycka. Det kanske enklaste sättet att benämna dessa lyckor är den långvariga lyckan vs. lyckorus. Jag tror de flesta värderar en långvarig lycka högre, men ändå strävar vi så ofta efter lyckorusen. Den materialistiska lyckan, när vi köpt något vi så länge velat haft, det är en härlig känsla. Men lyckoruset försvinner snart ur vårt minne och det vi nu har normaliseras. Det är dels det mest praktiska för oss, för vår kropp skulle inte klara av att ständigt befinna oss i ett lyckorus, så hjärnan stabiliserar lyckonivån. Lyckorusen leder till snabba emotionella upp och ned gångar, ett väldigt instabilt läge som kanske inte är särskilt hälsosamt. Det bästa är såklart de mer långsamma kurvorna, en mer långvarig och inte lika euforisk lycka, och en längre period nedstämdhet, men som är mindre extrem. Och denna långvariga lycka uppnås kanske huvudsakligen genom ens attityd till livet. Men sen självklart behöver vi även lyckorusen, för de känns så bra för stunden. Även om de är bortglömda två dagar senare. Människan är kortsynt, dels när det gäller lycka, men även rädsla. Vi går i dagar, månader eller år och oroar oss inför något. Och när det väl är över, glömmer vi helt bort hur mycket vi fruktade inför den situationen.

Jag tror det kan vara bra att minnas tillbaka till detta. Försök minnas något du verkligen var rädd för, något du oroade dig över, minns du all ångest du hade? Och kommer du ihåg den befriande känslan när det var över? Men fundera nu på hur du tidigare aldrig tänkt på detta, att du i efterhand inte tänkt tillbaka och återupplevt all den stressen, och acknowledge det faktum att det är över nu? Kom ihåg det här, när något jobbigt ligger framför dig. Det kommer ta slut, inom sinom tid, och när det är över kommer du inte tänka på det mer.

Det här har och göra med att hjärnan är utformad för att spara energi. Det är många som kanske mer utgår från ett synsätt att hjärnan syftar till att utnyttja energin som finns, men i själva verket är hjärnans syfte att inte slösa energin. Alla shortcuts som finns utnyttjas. När något, vad som helst, är påbörjat så måste vi tänka på det, men så fort det är avslutat läggs det bakom oss och glöms bort. Kanske påminns det igen när vi hamnar i en liknande situation men annars är det så gott som över och borta ur vårt liv. Därför, när vi nu redan talat om att prokrastinera, absolut bästa sättet att få något gjort är att bara göra det i fem minuter. Ja, fem minuter! Bara börja, skapa ett dokument, skriv en rubrik och läs en artikel om ämnet, för när processen är påbörjad kommer hjärnan inte kunna släppa det innan det är klart.

Jag pratade ju lite ovan om att ens attityd till livet är nyckeln till långvarig lycka. Jag menar inte att tänka positivt = löser alla ens problem (Även om det typ är sant). Men mitt motto i livet är snarare att inte oroa mig eller känna ångest över saker som jag inte kan förändra. Det är så lätt att man ångrar saker man gjort, att känna ångest över sitt tidigare beteende, men säg då till dig själv att det är över, det har hänt redan och det är bara att släppa det. Det är ingen idé att gå och oroa sig över något som inte går att ändra. Att känna ånger ändrar inget.

Ja, det här inlägget var ju väldigt all over the place... Men mycket av det jag skrivit har just min lärare som jag började med att berätta om pratat om, och inspirerat mig till att utforska vidare.

Until next time, ciao!

Likes

Comments

Ni vet såna dagar när man bara I'M FEELIN 'MYSELF, jag har haft såna dagar ända sen jag klippte mig i tisdags. GOSH, i love having short(er) hair.

Likes

Comments

Bitch I'm back, by popular demand. (popular demand = Mona och Linnea, love you <3)

Nejmen hej igen, tänkte väl ta och skriva nått igen här. Måste bara säga att fan vad tidskrävande det var att blogga, tog minst 2h varje dag att skriva ihop ett inlägg när jag var i Madrid. Men ja, hade väl inte tänkt ha någon lång redogörelse för vad som hänt senaste tiden, cause that ain't what this blog is about, istället så tänkte jag prata om politik och att inte be om ursäkt, så let's jump to it:

Hade en politisk diskussion med två moderat-killar på Tinder såsom man brukar. Alltid lika spännande att få höra deras argument för att försvara kapitalismen, och deras reaktion när man inte tar avstånd från kommunism (Vad är grejen med att folk som knappt vet något om kommunism förutom sovjet avskyr det så mycket? Kan folk inte se att det är USA som fått oss att frukta kommunism, utan att egentligen ha konkreta argument. Sen jag är inte så påläst om kommunism, men jag vet så pass mycket för att veta att jag inte vet tillräckligt för att kunna uttala mig för eller emot, men mer om det någon annan gång kanske..)

Hur som helst, åter till diskussionen med moderaterna, vad som sades är egentligen inte jätte relevant men delvis så diskuterade vi just klyftan mellan vad en chef tjänar jämfört med en anställd. Jag tycker, obviously, att i många fall är denna skillnad för stor. En chef borde inte få anställa underbetalda för att själv få ta ut så stor vinst som möjligt, och sen ur ett rent kapitalistiskt synsätt så går det ju att diskutera huruvida någon borde få tjäna pengar på ett arbete någon annan gör.. Sen självklart, jag är inte anarkist, jag tror ändå det behövs chefer som kan styra och organisera företag, men den lönen borde vara baserad på det arbetet, och inte på arbetet som arbetarna utför och pengarna de drar in för företaget.

Okej, har svävat bort från ämnet otroligt mycket nu, så för att återkoppla till det jag egentligen tänkt skriva om; han frågade om jag kunde skriva upp en budget på hur företag ska fördela lönerna och vad skillnaden på en VD och chef är, och de exakta uppgifterna. 1) Asså vem tror han att jag är? Nåväl för jag läst företagsekonomi, men är igen himla företagsekonom?? 2) Like fine, jag vet de basala grejerna men är inte expert på chefsrollen och VD så jag kan hålla en 30 min presentation om deras olika uppgifter.

Men grejen är den att som kvinna så måste jag det, jag måste veta allt om allting för att bli tagen på allvar. För att få en chans att bli hörd och lyssnad på måste jag vara expert. Först då, väger min åsikt någorlunda lika tungt som en "vanlig" man. Och om jag inte är expert, om jag inte vet allting, ja, då borde jag hålla mig utanför debatten, eller åtminstone be om ursäkt för att jag inte känner till en viss sak. Om jag får en fråga jag inte kan svara på, då borde jag säga förlåt för att jag inte läst på om det ämnet. Medan en man hade aldrig förväntats be om ursäkt för att han inte vet allt. För det är självklart, ingen kan veta allt. Men som kvinna i en hög position vill du motbevisa stereotypen av kvinnan som "sämre", eller vill, du måste för att bli sedd som en jämlike. Det innebär att, i alla fall jag, känner skuld och skam när jag inte vet nånting, när jag inte vet allt.

Samtidigt så tror jag detta hör ihop med att det som man är lättare att nå högre positioner. En man har inte mött samma motstånd som en kvinna som tagit sig till samma nivå, en man har antagligen inte samma expertis som en kvinna krävs ha för att nå lika högt. Detta kan säkert generellt innebära att kvinnor på höga poster är "bättre" än sina manliga motsvarigheter, men det förväntas av dem. Och det leder till ännu mer stress och ångest över att man inte är "tillräckligt" duktig, bra, påläst, kunnig etc.

Till alla er som känner igen er vill jag bara säga: FUCK THAT. Be aldrig om ursäkt för att du inte vet allting, be aldrig om ursäkt för det! Om en man inte skulle bett om ursäkt för det, borde inte du heller.

Sen viktigt tillägg, självklart är det även skillnad för vita och icke-vita. En icke-vit måste ytterligare bevisa sig själv och ursäkta sin okunskap i jämförelse med vita.

That's all for this time! Ses nästa ~ vecka, samma tid, samma plats, samma kanal osv. ;)

Likes

Comments

LA MUSA

Så igår var min sista kväll här i Madrid, me don't want to 😫 Bilen som tar mig till flygplatsen kommer om 3 h, och sen är jag i Sverige kl. 21.40 ikväll (eftersom jag mellanlandar i Warsawa). Vill så inte hem, vill bara stanna här för evigt. Kan det bli 31 maj nu så jag kan ta studenten och få åka tillbaka hit? Pls. Nu till något roligare, eller ja nått i den stilen i alla fall; Igår kväll åt jag, Charlotte (min roomie) och Aeri (som vi brunchade med förut) tapas tillsammans som en liten avslutningsmiddag för mig. :( Vi gick till en tapasresturang i Malasaña som hette La Musa som en tjej i vår klass rekommenderat, och det var verkligen såsåså bra! Maten var sjukt god, vi fick åtta tapas + tre efterrätter för €10 var! Lokalen och stämningen var jätte mysig, ett ganska litet ställe med några bord och en bardisk, men vi som turister som inte äter samma tid som spanjorerna och kom dit vid 18.30 hade inga problem att få bord. Sen under kvällen kom mer och mer folk och det var så mysigt! Servicen var fantastisk också! De hade en tapasmeny för två personer för €30, men de fixade så att vi alla tre kunde dela på det istället. Sen roligaste var att en servitris kunde tyska, lite koreanska och lite svenska, vad är oddsen?? hahah. Jag vet faktiskt inte ens hur länge vi satt där, men vi åt, pratade om allt möjligt, drack billigt vin (ahh<3) och hade det så bra. Sen när vi väl bestämde oss för att det var dags att gå så gick vi sen in till en annan bar och bara tog en öl och pratade ännu mera. Kunde verkligen inte fått ett bättre avslut på denna resa, eller ja, om det inte hade varit ett avslut så hade det ju varit ännu bättre. Kommer sakna dessa tjejer så mycket, men Aeri har lovat att komma till Stockholm inom ett år, och jag ska till Seoul för att besöka henne!

| Salmon Curado | Ensalada de codorniz | Hummus de berenjena | Tataki de solomillo |
Ändå det faktum att vi fick knäckebröd med gravlax och gravlaxsås, hahaha??

| Croqueta 2.0 | Bomba de patata | Carrilleras con setas | Pisto de Maribel |

| Cheesecake con coulis de frambuesa | Natillas de mango con fresas al Pedro Ximénez | Brownie de Doble Caramelo |

Likes

Comments

Här har ni min typical spanska lunch som jag och min roomie går och köper varje dag på ett litet bakery i närmsta tunnelbanestationen, hahah. För €3,5 är den din ;) Nejmen allvarligt, den där kakan är den bästa chocolate chip cookien jag ätit (!), så chewy och med stora chokladbitar, I will miss it. På tal om att sakna saker, har insett hur mycket jag faktiskt har kommit att tycka om Madrid. Madrid has grown on me, verkligen. Tror Madrid är en sån stad som man inte älskar första gången man besöker, utan det är en process, så att vara här en vecka på semester räcker inte. Det finns så mycket att se, så många olika stadsdelar att upptäcka, så mycket att göra, så för att ens veta om Madrid är staden för en, så måste man vara här ett tag och få upptäcka alla delar. Och jag kan verkligen säga, Me encanta Madrid. Har separationsångest över att jag åker på Lördag (tänker fortfarande inte räkna ut antal dagar det är kvar), vill verkligen inte lämna. But it isn't a goodbye, only a see you soon...

Så idag efter skolan, och efter jag gjort klart våra läxor, tog jag bussen till centrala Madrid och gick till Plaza Mayor, ett stort torg omringat av den röda byggnaden. Gick väl mest dit för det låg på vägen till en butik som säljer Turrón, en typ av nougat som äts kring jul här i Spanien. Tänkte att det skulle bli en bra present att ta med hem, så köpte ett kit med tre olika smaker. Efter det passade jag på att även gå in i Mercado de San Miguel, en känd saluhall här i Madrid, för att kolla runt lite. Men sen efter det, begav jag mig återigen till Palacio de Cibeles för att den här gången få gå upp till taket, som jag aldrig hann göra igår. Och let me tell you, it was definitely worth €2! Utsikten var to die for, och vill lätt gå dit igen under dagen när det är ljust. Men jag stod där och bara njöt, samtidigt som jag kom fram till min fina slutsats ovan. Jag kommer verkligen sakna Madrid.

Likes

Comments

Perdón, pero no he sacado mucho fotos hoy.. Och därför blir det bara dessa två fina bilder på att visa hur underbart jag har det, Madrid vs. Sverige, ahh <33 (cred till Linnea för bilden från Sverige)

Så idag efter skolan skulle jag och min roomie besöka Palacio de Cibeles, byggnaden nedan, eftersom första onsdagen varje månad är det fritt inträde (annars är det €2 haha). Grejen var ju dock den att vi kom dit vid 16.00, och första touren för att komma upp på taket var 17.00, så eftersom vi inte kände för att vänta där en timme gick vi till Zara istället för att spendera tiden, och jag köpte en sjukt fin väska. Men sen när vi kom tillbaka vid 17 så sa hon i receptionen till oss att gruppen redan var full och att vi borde kommit tidigare, like seriously, du kunde inte sagt det när vi frågade 1h innan?? Oh well, nästa tour var vid 18.30 men jag hade bestämt träff med en kompis, som jag faktiskt lärde känna i New York med EF för två år sen, som är från Kanarieöarna men som nu pluggar i Madrid, så var tvungen att gå. Men min roomie stannade och bilderna hon visade mig, daaamn, ska definitivt gå dit imorgon och betala, haha. Men hur som så fikade jag istället med Carmen, som hon heter, och vi hade så trevligt, hade verkligen saknat henne. Och när jag återvänder till Madrid i sommar ska vi definitivt träffas igen. 😏

Likes

Comments

Så idag besökte vi Parque del Retiro, en vääldigt stor park, ~120 hektar om det säger er något, hahah. Vi gick väl egentligen mest dit för att det är en sån sak man borde se när man är i Madrid, så vi var inte där så länge utan gick mest runt och kollade på allt. Vi gick till Palacio de Cristal, byggnaden av glasfönster, såg en massa fontäner, statyer och sjön mitt i parken där det går att hyra en båt att ro runt i. Var en fin park, men föredrar definitivt Parque del Capricho. Är väldigt mycket folk i Retiro, så är inte direkt den ideala parken för att koppla av. Stånd som säljer saker, folk som spelar musik, ja, det händer mycket. Men om det är vad man önskar så är Retiro parken för dig. ;) Vädret idag har varit lite mera kyligt också, inte kallt nödvändigtvis eftersom solen ändå är framme, men det märks att det är november om man säger så.. Efter promenaden i Retiro så började vi vår shoppingrunda, köpte väl inte jätte mycket, några stickade tröjor bland annat, så nu är jag beredd på kylan i Sverige (me don't want to), även en juice med apelsin och mango som var A+

Tänkte även dela med mig av mina must-haves appar för Madrid, cus why not? 😇

MyEf, well, om ni inte åker med EF så är den kanske lite onödig, men viktig för mig för att se tider för lektioner och allt. Även student-ID som ger gratis inträde på typ alla museum, mycket viktigt!

WhatsApp, appen alla utanför Sverige verkar använda för att kommunicera?? Har de inte upptäckt iMessege här eller vad är grejen? Aja, behöver den för att kontakta min roomie och min värdfamilj typ.

Tinder, duh. Ett måste! Bästa sättet att öva spanska på.

Guía de Madrid, har inte använt denna så mycket egentligen.. hahah, men bra app för turister. Går att köpa inträde till olika museer, biljetter till sightseeing-bussar, tourer av Madrid etc.

Madrid Travel Guide, Liknar den ovan, fast den här är mer tips på massor av saker att göra i Madrid, See and Do, Eat and Drink, Nearby, bra app helt enkelt.

Musement, super bra! Inte bara Madrid utan finns även andra städer i appen, ger tips på saker att göra om det regnar, på kvällen, ställen att äta på, allt möjligt! Går att söka på t.ex. tapas och få tips på de fem bästa tapas-resturangerna.

NE:s ordböcker, VÄRLDSBÄST! Offline ordlista för flera olika språk, men spanska bland annat såklart.

Maps.me, offline karta, your saviour! Gå aldrig vilse igen, du kan söka på platser, se var du är, helt utan internet. woho.

Metro de Madrid, nödvändig för att kunna ta sig runt här, haha. Finns en jätte bra Tourist Map också med de största sevärdheterna och respektive närmsta tunnelbanestation. (Y)

Likes

Comments

Idag var det dags för mig att bli konstkritiker igen, jag besökte Museo del Prado så nu kan jag checka av att besöka alla tre stora konstmuseum här i Madrid. Prado innehåller äldre konst än Reina Sofía och innan trodde jag att jag skulle föredra Reina Sofía, men Prado var definitivt mer i min smak, även om Thyssen-Bornemisza tar första platsen. Spenderade 2h inne på museet och gick igenom alla rum och våningar, finns två huvudsakliga våningar och en hel del massa konst att se. Var en hel del tråkiga porträtt på kungar och drottningar och målningar av Jesus, men även en hel del intressanta tavlor. Har ändrat min uppfattning att portätt enbart är tråkiga, går att analysera massor av spännande saker har jag upptäckt; posering, ljussättning, symboler etc. Så tar tillbaka mina tidigare ord. Sen ytterligare en sak som är intressant med äldre konst är hur kvinnokroppen avbildas. Äldre målningar ger en verkligen insyn i hur vad som är den "önskvärda"-kroppen förändras över tid. Den tidens kroppsideal var inte bättre, alla kvinnor är fina precis som de är, men det ger en perspektiv på att det samhället tycker idag är bullshit och föränderligt. Love yourself.

Efter mitt besök på Prado passade jag på att gå en liten omväg påväg hem förbi Starbucks (ofc), men även för att ta några fina kvällsbilder. Madrid är så fint, gråter över att jag åker hem på Lördag, tänker inte räkna ut antal dagar det är kvar för vill inte veta själv. Imorgon är det Día de los Santos här i Spanien så vi har inga lektioner, jag och min roomie ska besöka ytterligare en park, Parque del Retiro och sen blir det nog även lite shopping, kanske, om jag hittar något jag behöver. ¡Saludos!

Likes

Comments