Ibland tror jag nog att jag lever lite i en FN-bubbla, jag har nog en, stundvis, lite för optimistisk syn på kunskapsnivån om FN. För mig är det självklart att alla känner till Agenda 2030, men gör alla verkligen det...? Som jag skrev i mitt förra inlägg om FN är det upp till var och en av oss att verka för att styrka FN och bidra till en bättre värld, och med detta inlägg tänker jag dra ett av mina strån i stacken och informera om Agenda 2030, tillsammans med lite personliga åsikter.

De Globala Målen, Hållbarhetsmålen, Sustainable Development Goals, Post-2015 millenniemålen, Agenda 2030, kärt barn har många namn. Men, låt oss inte kalla dem för FN:s mål, för nej, det är allas mål. För alla kommer vi påverkas om vi inte arbetar för att förverkliga agendan. Agenda 2030 utgörs av 17 mål och 169 delmål, som måste uppfyllas till år 2030 för att säkerställa mänsklighetens och planetens framtid. Det är ett verktyg, en handlingsplan, för hur stater, organisationer, företag och individer ska handla för att främja en hållbar utveckling.

Men det handlar sjävklart inte om att man ska kunna alla 17 mål utan till, utan det viktiga är att känna till att arbetet pågår. För att på så vis kunna påverka inte bara beslutsfattare att integrera hållbarhet i den internationella, nationella samt lokala politiken, utan även möjliggöra att man som individ kan ställa krav på näringslivet och företagen. Genom att göra smarta val i vårt vardagliga liv kan vi uppnå som mest. Genom att kräva en rättvis produktion av varor, både för människor och planeten. För det är vi, konsumenterna, som har makten.

Det som är så fint med Agenda 2030 i min mening är att alla målen är sammanlänkade, det går inte att uppnå det ena, utan att också uppnå det andra. Alla målen hänger ihop. I en debattantologi om Agenda 2030 som svenska FN-förbundet tagit fram skriver Kenneth G Forslund om Mål 6, Rent vatten och sanitet för alla. Rent vatten förbättrar livsmedelsproduktionen och möjliggör mer bra och tillräcklig mat för människor. System för vatten låter kvinnor spendera tid på annat än att hämta vatten och minskar därmed risken för att de utsätts för överfall och våldtäkter när de hämtar vatten. Rent vatten och avlopp minkar spridningen av sjukdomar. Och det ökar även flickors möjlighet att gå i skolan om det finns tillgång till en toalett. Han sammanfattar med: "Bra vatten och fungerande avlopp kan alltså ge bättre hälsa, bättre mat, bättre kunskapsnivå och ett mer jämställt samhälle."

Här är en film som det svenska FN-förbundet tillsammans med Carolina Klüft tagit fram om Agenda 2030:

Millenniemålen antogs år 2000 och utgjordes av åtta mål som det internationella samfundet strävade efter att uppnå till år 2015. Förbättring har helt klart gjorts sen dess, antalet människor som lever i extrem fattigdom har halverats, barnadödligheten likaså och antalet barn som börjar skolan är nu 90 procent, både flickor och pojkar. Men, det finns alltid ett men, Millenniemålen var även problematiska, och inte lika effektiva som dem faktiskt hade kunnat vara. Inga konfliktdrabbade stater nådde ett enda av de uppsatta målen. Av de 10 procent barn som idag inte börjar skolan är 90 procent av dessa funktionshindrade. Av dem som lever i extrem fattigdom är 20 procent funktionshindrade eller anhörig. Millenniemålen resulterade bara i att de som låg närmast gränsen lyftes upp, medan de allra mest marginaliserade grupperna låg kvar på botten. Grupperna som behövde och behöver hjälpen kanske allra mest blev utan.

Dessutom så var millenniemålen enbart inriktade på "utvecklings" länderna, de "utvecklade" länderna hade inte några åtaganden att genomföra. Så är inte fallet med Agenda 2030, arbetet för en hållbar framtid måste ske i alla länder. Det är allas agenda. Och för att undvika ett upprepande av misstagen har framtagandet av Agenda 2030 varit en otroligt inkluderande process. Civilsamhället har fått säga sitt, den privata sektorn, medborgarundersökningar, expertpaneler och såklart, alla förhandlingar som hållits mellan medlemsstaterna. Allt för att inte göra samma fel som förra gången, insatser ska inte bara göras där framgång är lättast att nå, utan det är dem allra mest utsatta grupperna som behöver hjälpen. Arbetet för fred måste fortskrida Och det bästa tillvägagångssättet för att motverka konflikter är att etablera demokratiska institutioner, och inte det ofta ineffektiva bistånd som ges idag, ett bistånd som är utspritt på många små projekt, som inte fokuserar på institutionsbyggnad och som saknar en långsiktig plan.

Men Agenda 2030 är inte perfekt heller, i många fall är de 17 olika målen ett resultat av kanske lite för många kompromisser. Henrik Hammargren skriver i samma debattantologi som jag nämnde tidigare: "Att 193 länder antagit en bred och ambitiös utvecklingsagenda visar att världen kan enas om gemensamma normer genom förhandling samt att FN fortfarande kan vara en stark samordnande plattform." Det är stort att länderna ändå enats om så mycket, och målen handlar tyvärr om att sätta golv, och inte tak. En minsta möjliga nivå för vad som är acceptabelt, istället för drömmen (som ska bli verklighet).

Till exempel så nämns HBTQ-personers rättigheter inte i agendan, förutom att det går att tolkas ut ur två delmål. Det är inte tillräckligt och ska definitivt kritiseras, för FN har trots allt en otroligt stor roll i det globala normativa arbetet. Att utveckla globala normerna, uppmanna medlemsländer att anpassa lagar och beslut efter dessa normer och därefter uppmuntra till att dessa normer efterföljs. Det var en chans att synliggöra HBTQ-personer och den diskriminering och förföljelse de utsätts för världen över, tyvärr gjordes inte detta. Men vad som står eller inte står i målen hindrar inte stater från att göra mer. Målen utgör den gemensamma nämnaren medlemsstaterna mellan men det är upp till varje land, var och en, att göra så mycket mer. Och vi, som medborgare i medlemsstater till FN, vi kan kräva detta!

Eva Axelsson skriver i samma debattantologi: "Det globala näringslivet [...] kan bidra och agera för att skapa verklig förändring, oavsett vad politiken, myndigheter och internationella organisationer lyckas åstadkomma." Möjligheterna finns, om vi ser dem. Agendan är inte juridiskt bindande, men, det finns ett mycket värre straff än de sanktioner som FN hade kunnat utdela, nämligen den kraft och betydelse en folkrörelse har. Vi ungdomar är inte bara framtiden, vi är även nutiden, och vi kan kräva förändring, förändring ingen stat eller regim kan förneka oss för alltid.

Låt mig avsluta detta inlägg med de slagorden så hörs vi senare.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Denna helg har jag spenderat med att delta på Svenska FN-förbundets FN-Forum, och lyssnat på en hel del föreläsningar, panelsamtal och berättelser från olika personer. Har lärt mig mycket nytt, fått lite återupprepat och erhållit en hel del nya perspektiv. Så, jag kände för att skriva av mig lite om tankar jag personligen har om FN och andra saker som berör Sverige och FN.

FN, Förenta Nationerna, världens största mellanstatliga organisation, 193 medlemsländer som tillsammans ska komma överens om diverse beslut. 193 länder som kan skilja sig från varandra otroligt mycket, men som även har mycket gemensamt, kanske framförallt dess invånare. Ibland kan FN uppfattas som stillastående, som om ingenting görs, och till viss del stämmer det väl, det finns stora motstridigheter mellan medlemssaterna som förhindrar beslut från att fattas och aktioner från att tas. Men jag tror, att den skepticism som finns mot FN kanske går att dela in i två grupper, dem som inte alls tror på vad FN står för, och dem som ser på FN som ett stort byråkratiskt maskineri där inget händer.

Jag sitter ju i styrelsen för Stockholm FN-förenings ungdomssektion, och FN för mig, är en otroligt viktig organisation. Men ibland så stöter man på den där skepticismen som finns mot FN:s arbete, i form av frågan om FN verkligen gör någon skillnad? Definitivt gör FN skillnad, känner jag. Bara tanken på ifall det inte funnits ett internationellt samarbete är skrämmande, den formellaste existensen av FN, anser jag, bidra till en stabilitet i världen, en stabilitet av fred. Att det finns en självklar samlingsplats där länder, alltifrån Sverige till Colombia till Myanmar till Sudan, kan föra en fredlig diskussion, det utgör basen för det internationella samarbetet.

Men sen kan man självklart inte blunda för de komplikationer som ligger framför FN, inte minst de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet och deras vetorätt. Vetorätten är en skam för FN, precis som det var en skam att den första utlagan till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna först enbart åkallade mäns rättigheter. Detta förändrades såklart, och idag är FN i behov av en reform. Avskaffandet av vetorätten vore det optimala, men tills dess att det sker tog Efraim Gomez, UD:s enhetschef för FN-politik upp tre punkter på vad som kan göras för att motarbeta vetoröster:

1. Bra beslut och en bra process
- Få de berörda länderna att själva vilja implicera resolutionen, även utan säkerhetsrådets direkta stöd.

2. Höja den politiska kostnaden
- Det ska vara skamfyllt att nyttja vetorätten.

3. Stödja intiativ som begränsar
- Säger sig själv, intiativ som arbetar mot vetorätten ska stödjas.

Jag tror det har varit svårt att missa att Sverige numera är en del av FN:s säkerhetsråd, men vad vet jag eftersom min kunskap om just FN kanske är lite högre än snittbefolkningen. En stor del av vad som diskuterades i helgen är vad Sverige faktiskt kan bidra med i säkerhetsrådet. Men, jag skulle först vilja prata om processen att bli invald. I och med kanditaturen till posten i säkerhetsrådet lanserade UD en film, en film för att illustrera dem värderingar som finns i Sverige. Det är en otroligt kraftfull film, tycker jag personligen, både välgjord och den framkallar en känsla av stolthet, Stolthet över Sverige och vad vi, enligt filmen, står för. Efraim Gomez sa: "Vi blev invalda för vilka vi är." Men, jag skulle vilja bemöta detta, och tillägga: Vi blev invalda för vilka vi tror vi är. För Sverige är inte det filmen framställer oss att vara, vår svenska självbild överensstämmer inte med verkligheten. Men vi har blivit otroligt duktiga på att exportera just denna självbild, Sverige som en humanitär stormakt, och den bilden är accepterad världen över, FN inkluderat.

Allt för sällan talas det om alla de övergrepp och förtryck som den svenska staten har utövat, varför nämns så sällan att även Sverige hade kolonier? Att Carl von Linné är rasbiologins fader? Var är den nationella debatten om svenska statens förtryck och diskriminering av samer, som pågår än idag? Varför benämns de Vita bussarna under Förintelsen bara som en humanitär succé, när vilka som räddades var selektivt. Det fanns ingen idé om allas lika värde, nordbor stod överst på listan, och eventuellt andra, i mån av plats. Att dessa bussar förflyttade 2 000 franska, ryska och polska fångar till ett annat läger, vilket resulterade i en humanitär katastrof, eftersom det bidrog och snabbade på dessa fångars död. Detta är bara några exempel på alla de övergrepp Sverige har begått, men som inte är en del av vår kollektiva självbild. Vårt historiemedvetande. Och hur ska man kunna förändra framtiden om man inte ens känner till sin egen historia?

Vad är förklaringen till varför just Sverige har och projicerar denna självbild, medan våra grannländer såsom Norge och Danmark inte gör det, även fast dem i många avseenden är minst lika bra som oss i humanitära frågor? Jag tror det kan förklaras utifrån andra världskriget. Norge och Danmark var belägrade av Tyskland, och med befrielsen kunde dem inom sina länder enas kring att dem tillsammans överlevt. (Även om det är debatterbart​ VAD majoritetsbefolkningen överlevt, eftersom det definitivt inte var dem som var de utsatta) En patriotism som bygger på gemensamma upplevelser. Medan Sverige, som inte blev utsatta för kriget på samma sätt, kanske saknade en enande tanke. Men sen fick Folkhemmet sitt genomslag här, och denna idé byggde just på att Sverige var och skulle bli så bra som möjligt, ett framåtblickande perspektiv. Patriotismen som uppstod här då, uppstod till stor del just ur idéen att Sverige var bra. Vilket sedan har förankrat sig hos oss idag, och gjort det svårt att diskutera händelser som inte överensstämmer med denna bild.

Jag skrev att jag först ville prata om det faktum att Sverige blivit invalt till säkerhetsrådet, nu när jag gjort det tänkte jag lite kort beröra det Sverige kan bidra med, eller egentligen, det paradoxala budskap vi sysslar med. Sverige har uttalat att medlemskapet i säkerhetsrådet ska präglas av folkrätt, respekt för mänskliga rättigheter, jämställdhet, integritet och transparens. Men samtidigt så har Sverige 1) valt att rösta för Saudiarabiens plats i FN:s kvinnokommission, och 2) inte velat offentliggöra hur man hade röstat. Det är högst ifrågasättbart hur Saudiarabien kan vara ett val för jämställdhet, och var är transparensen? Även om det inte var möjligt att rösta nej, utan alternativet till "ja" var att lägga ned sin röst, och att antalet nominerade matchade antalet platser och Saudiarabien oavsett blivit invalt, handlar det om ett ställningstagande. Ett ställningstagande som Sverige borde ha gjort. (Vill också bara poängtera att det är Sverige i FN:s ekonomiska och socialaråd som röstade, men att samtliga beslut Sverige gör borde präglas av samma tänk även utanför säkerhetsrådet)

Jag har egentligen tusen saker till jag vill ta upp, men det för bli i ett annat inlägg. Så för att avsluta, som Dag Hammarskjöld en gång ska ha sagt: FN är bara så starkt som medlemsstaterna gör det.

Så den skepticism mot FN som finns, att FN:s arbete inte leder någonstans, bidrar, enligt mig, till att ytterligare sakta ned FN:s arbete. För att skapa förändring, med hjälp av FN, är det upp till alla oss, var och en, att arbeta för FN och FN:s syfte. Oavsett om det bara är kunskapsspridning eller faktiskt praktiskt arbete för FN. Båda är lika viktiga för arbetet för fred.

​Alla åsikter är självklart mina egna och representerar inte Stockholm FN-förenings ungdomssektion, thought I should add that.

Likes

Comments

Kände att det var dags för en liten update här igen då, för det var ju ett tag sen..

Vad har hänt då? Jo, LET ME TELL YOU VAD SOM HAR HÄNT: Jag har fått jobb i Barcelona!!! 😭😍 (hence rubriken till detta inlägg)

Vad, var, hur, varför, när? kanske ni undrar, eller inte. Men hur som tänker jag skriva om det ändå.
Vad: Telefonförsäljare
Var: Barcelona, duh
Hur: Jag skickade in mitt CV
Varför: För att jag älskar Spanien, duh
När: 5 juni är det ¡Adiós Estocolmo!

Ska ju vara ärlig också och säga att telefonförsäljare är väl inte drömDRÖMjobbet, meeeeen, eftersom det är i Barcelona, så är det per min definition ändå DRÖMJOBBET.

Alltså ni förstår inte min lycka (!!!) jag kommer få spendera hela sommaren i Spanien, i Barcelona. Så mycket jag har tänkt på, funderat över och övervägt att jobba i Spanien efter studenten, och nu kommer det hända. Det händer verkligen??? Vädret, stranden, arkitekturen, sangria, vin, *host* spanjorer *host*, tapas, churros, SPANIEN. ♥️ Finns inget mer jag önskar mig här i världen, typ.. nästan i alla fall.

Det hela har gått sjukt snabbt också, skrev mitt CV och personliga brev i tisdags, skickade in det i onsdags till fyra olika företag, hade en telefonintervju i torsdags and look at me now, idag, fredag, har jag ett jobb. Ja juste, kanske ska nämna det också; jag kommer inte sälja saker på spanska. Gud nej, så flytande är jag (tyvärr) inte på spanska, utan det är ett svenskt företag, det är ganska vanligt med svenska call centers utomlands. Men kommer säkert få chansen att practice my spanish ändå ;) Hursom, av dem fyra företag jag sökte hos så är det detta som definitivt verkar bäst, har en fast, relativt hög, månadslön (+ provision), dem hjälper till med dokument etc. för att arbeta i Spanien, betalar flygbiljetten dit, hjälper till med var och hur man hittar boende, och fokuserar väldigt mycket på att dem anställda ska trivas. Och hon som intervjuade mig verkade så härlig. It all sounds good to me 😇 Liksom vad har jag att förlora på detta? Nada, niente, ningún!

Jag var i Barcelona för fyra år sedan med skolan, då var det bara några få dagar, but I fell in love with that city (som jag iof gör med alla spanska platser jag besöker) och har ända sen dess velat åka tillbaka, för en chans att få se mer. Och nu får jag den chansen! Att bo där, jobba där, leva där! Kommer självklart blogga, för this will be the summer of my life.

I couldn't be more happy! 😭

España, ¡hasta pronto!

Likes

Comments

Det roliga är ju att jag skrev detta inlägg för tre veckor sen men publicerar det först nu, ohwell. Så today's topic: oklart, som vanligt, men nått i stil med vad det innebär att älska sig själv som kvinna

Låt oss inleda med the quote: "The most revolutionary thing a woman can do is love herself"

Varför är det så revolutionerande för en kvinna att älska sig själv? Well, glad you asked. För att dagens samhälle som vi lever i, det patriarkala samhället, blir kvinnor ständigt inpräntade med att vi inte är värda nånting. Vår huvudsakliga uppgift är att tilltala män med vårt utseende, uppfylla männens behov. Lägg till kapitalismen på detta och du har "the best of both worlds", ett samhälle som dels säger att kvinnan måste behaga männen, och för att göra det måste vi spendera pengar för att bli den "perfekta kvinnan", se ut som ouppnåeliga karikatyrer av människor som photosoppats till oigenkännliga.

Och om vi gud förbjude inte försöker uppnå dessa ideal, om vi inte bryr oss om vad män tycker om hur vi ser ut, om vi accepterar våra "imperfektioner" enligt samhället, då är vi feminazis. Och det är just därför, som det mest revolutionerande en kvinna kan göra är att älska sig själv. Älska sig själv och inte försöka ändra på sig för att behaga män. And don't forget, a woman's place is in the revolution.

Men det finns mer, det finns mer än att bara våga acceptera ens utseende. Något som kanske kan vara ännu mer revolutionerande för en kvinna.

Alltför ofta reduceras kvinnor till sitt utseende, allt vi värderas utifrån är hur vi ser ut. Och att våga älska sin kropp när man i samhällets ögon inte har rätt till det, det är stort, och det är svårt. Men att våga älska ännu mer, att även våga vara stolt över sin intelligens, sin kompetens och sina förmågor. Vi kvinnor är mer än vårt utseende och det är dags att vi blir uppmärksammade för det med. För om det finns ett skönhetsideal för kvinnor när det kommer till utseende, är det motsatsen när det kommer till kunskap. För kvinnor ska inte vara smarta, vi ska inte veta saker. För då känner männen sig hotade. Så vad vill man då inte hellre göra än just det?

Därför, när jag såg hoodien på första bilden, I needed it. För den förmedlar båda dessa budskap. Om det finns något en kvinna tillåts göra är det att i lagom utsträckning gilla sitt utseende, OM hon är normen, då är det någorlunda accepterat. I like my mind more than my face. Det förargar, för hur vågar jag påstå att jag faktiskt kanske är smart? Hur kan jag påstå att jag värderar min intelligens över mitt full face of makeup? Det enda en kvinna kan få älska, eftersom det är vårt syfte, vårt utseende är anledningen till vår existens, för att behaga männen.

Men don't forget, jag har aldrig påstått att jag inte gillar mitt ansikte, jag kan älska mitt ansikte samtidigt, framförallt kan jag göra det oavsett om det uppfyller era krav eller inte för vad som är ett "vackert" ansikte, sminkad eller inte.

Jag är så mycket mer än mitt utseende. Min hjärna betyder mer, det är vem jag är. Därför är det inte bara revolutionerande att älska sitt utseende som kvinna, det är minst lika revolutionerande att våga embrace sin intelligens.

Och avslutningsvis, om någon nånsin försöker säga till dig hur du ska se ut, tell them to fuck off, cuz:

Likes

Comments

Hahah, åt det faktum att mitt första inlägg i denna kategori var Daniel Adams-Ray på grönan, och nu kmr nästa inlägg om, you guessed it, Daniel Adams-Ray igen, fast i Norrköping denna gång.

Jag och min partner in party (also, partner in life) tog en spontanare till nkpg i fredags för att se Ray-Ray. Det var ca. vårt livs bästa beslut. Tog tåget från sthlm vid 19.40, kom fram 21.30, klubben öppnade 22.00, ray-ray började spela vid 1, klubben stängde 3.00, bussen gick gem 4.10 och runt 8 var vi hemma sen igen.

Alltså Daniel, han är så fin <3 Vi stod längst fram alldeles framför honom, vi nuddade honom och vi skrek med till varje låt och bara allmänt dog. 10/10 skulle göra detta igen.

Måste också bara ta med dessa bilder från grönan i somras när man kan se oss i publiken, om man zoomar in en del.. hahh

Likes

Comments

Livet. Vad är livet ens? Är det en enda lång sträcka? Eller är det flera korta intervaller? För om man tänker på det, saker har en början men saker har även ett slut, och sedan kommer något nytt.

Ibland tror jag lite att jag lever i förnekelse, förnekelse inför vad jag är rädd för, att inte veta, inte veta var jag ska. Så istället för att fundera, bestämmer jag mig för något, gör en plan, som jag kan följa, bara för att veta. Veta vad jag ska göra.

Men sen plötsligt ändrar sig något, och det går inte längre att leva efter den planen, något ändras och beslut måste fattas. Beslut måste tas på en gång, beslut som tidigare låg flera månader framåt, beslut som man inte är redo att ta.

Livet går verkligen som hundratrettio på en femtioväg, och medan man trodde att allt gick i 30 km/h så går det 5x snabbare och plötsligt är man vid en avfart och måste bestämma sig för hur man ska göra. Det är klart, oavsett om man svänger av eller inte, det går att köra tillbaka, ta en omväg, och nå samma destination, men beslutet måste ändå fattas.

Livet ändå, det går nog i intervaller, först kommer en period, ens barndom, sedan kommer nästa period, gymnasiet, och sedan börjar nästa period, och så fortsätter det. Avslutningar, och nya början. Och allt som en gång var, det förändras, försvinner och finns inte mer. Minnena finns kvar, men det kommer aldrig bli samma sak igen. Och det kan både vara en bra sak, men även sorgligt, och kanske hjärtekrossande.

Studenten. Vad är det nu, 97 dagar kvar? Jag brukade tänka på studenten som friheten, äntligen början på något nytt. Jag såg fram emot det, längtade och drömde om när den dagen äntligen skulle komma. Och det gör jag väl delvis fortfarande, det finns inget mer jag hellre vill än att komma iväg härifrån. I'm done with this place. Men, det är även ett slut, slutet på alla underbara tider vi haft, alla fantastiska minnen tillsammans och allt som vi aldrig kommer glömma. Som jag skrivit förut här, jag tror nog inte på kärlek, inte romantisk kärlek. men jag tror på vänskap. Chicks before dicks, hoes before bros, ovaries before brovaries, uterus before duderus osv.

Och studenten, det känns just nu som ett slut på allt detta. För vad händer sen? Var kommer vi hamna? Livet är intervaller, början och slut. Och nu tar det slut... Men sen ska man ju inte va så deppig, det är mycket kvar, jag är bara 18 år, livet har inte ens börjat, men ändå känns det som att det är över nu. Men denna period är över, det enda liv jag någonsin känt till. Så det är kanske inte så konstigt att det känns som att allt är över? För allt jag känt till tar slut nu, nu börjar något nytt.

Allt man ville som liten var att bli vuxen, och en dag är man "där" (om man nu nånsin ens blir vuxen..) och det man trodde man hade, har man inte längre. Igår hade jag en plan; ta studenten, åka till Spanien, jobba, åka hem och läsa juridik. Men sen idag, nu vet jag knappt var hem är. Mamma flyttar till Uppsala så hur åker jag hem till något som inte finns längre? Mitt rum känns inte längre som mitt. Jag är långt ifrån hemlös men ändå känner jag mig "hemlös" på något vis. Var är jag nu om detta inte är mitt hem? Var kommer jag bo om fyra månader? Var är mitt hem?

Jag måste bestämma mig för vad jag ska göra. Ska jag till Spanien? Ska jag bo i Uppsala? Ska jag plugga i Uppsala? Ska jag göra si, ska jag göra så? Beslut som jag trodde skulle komma först i maj/juni, beslut jag måste börja fundera på seriöst nu. Saker som bara varit planer och drömmer, blir nu plötsligt verklighet och jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska göra? Kan jag ens göra det här? Och hur ska jag kunna göra det utan dig???

Detta inlägg går ut till my one and only love; Linnea. Älskar dig såsåså mycket, du betyder allt för mig. Lämna mig aldrig, I need you in my life :(((

Men för att avsluta, som vår kära ray-ray bae och Oskis skulle ha sagt:
Man behöver inte veta var man ska, man behöver bara veta att man ska komma dit.

Likes

Comments

Saknar verkligen att läsa filosofi i skolan, jag skulle nog helt ärligt säga att det var och är mitt favorit ämne. Överväger ärligt att läsa filosofi på universitetsnivå bara för att det är så intressant, men nu tänkte jag inte ta och skriva om mina planer för min framtid, utan istället hade jag tänkt fokusera på filosofi.

Jag har långt ifrån läst om alla filosofier, men av dem jag tidigare läst och fått höra om har jag aldrig riktigt känt "aha, det här är jag". Sen går det väl att argumentera för huruvida man hittar en filosofi som stämmer överens med ens syn på världen eller om man genom att resonera om olika filosofier kommer fram till vad som är rätt. Men sen, den uppfattning jag har på världen anser jag ju just nu vara riktig, i mina termer, så på så vis så söker jag ju efter min filosofi. För många är detta kanske en aning abstrakt, och kanske löjligt, men filosofi är så mycket mer än att fundera över diffusa frågor, för mig handlar det om ett sätt att förstå omvärlden, men även mig själv. Och vi som människor gillar ju att kategorisera, ordna och gruppera, och av denna anledning är det väl ganska naturligt att försöka hitta sin filosofi, för att hitta en grupp att tillhöra, i alla fall om man nu bryr sig om filosofi.

Hursomhelst så snubblade jag nyligen över ett nytt begrepp inom filosofin, stoicism, eller ja, egentligen är det inget begrepp, utan en inriktning. Efter att ha läst igenom wikipedia-sidan kände jag "Det här börjar ju låta rätt..." Jag är definitivt inte helt insatt ännu, men det som gör att det känns rätt, är dels att det är en deterministisk filosofi. Jag är inte en extensionalist, jag tror inte att människan har en fri vilja utan förenklat kan man säga att jag tror på ödet, jag är en determinist. Men inte ödet som i att Gud har bestämt att jag ska träffa min själsfrände när jag är 26 år gammal, utan jag väljer att fokusera på att jag inte tror på att människan själv har möjlighet att bestämma sin framtid. Jag anser inte att det som Sartre sa: "att människan är dömd till friheten" stämmer, även om jag förstår varifrån han kommer med detta, att förneka att människan har ett fritt val och därmed saknar möjlighet att påverka sin situation innebär att man kan strunta i att göra något, för man har ändå ingen makt. Denna kritik mot determinism förstår jag, men...

Men personligen har jag svårt att acceptera människans frihet, framförallt på grund utav det faktum att allt som händer kommer påverka nästa händelse, och allt som hänt har påverkats av tidigare händelser. Och människan har helt enkelt inte möjligheten att bortgå från denna orsak och verkan. Anledningen till att du är där du är idag, fysiskt, psykiskt och på alla sätt och viss är beroende av din omgivning, och denna omgivning har du hamnat i beroende av dina föräldrar, och att dina föräldrar har uppfostrat dig på ett visst sätt för att deras föräldrar uppfostrade dem på ett visst sätt, och så fortsätter det tillbaka, ända till jorden skapades och de första organismerna utvecklades. Allt som händer, har hänt och kommer att hända har ett samband, och även om detta samband är så otroligt invecklat att det omöjligt skulle kunna förklaras så tror jag, anser jag, att det finns där.

Det går väl på ett vis att säga att jag inte tror på slumpen, däremot vet ju vem som helst att det inte heller är möjligt att förneka slumpen. Det är bara att ta radioaktiva ämnen och hur de sönderfaller, slumpmässigt. Så eftersom jag inte är kvantfysiker har jag tyvärr inget bra svar på detta. Stoicismen bygger väldigt mycket på tilltron till vetenskap och logiska argument, men när stoicismen uppstod fanns ju inte riktigt vetskapen om atomers halveringstid osv.

Vidare så menar stoicismen att för att leva ett så fridfullt liv som möjligt bör man inte ha några förväntningar, det kan låta sorgligt för många, men om man aldrig förväntar sig något så kan man inte bli besviken. Mycket möjligt att besvikelse genom åren lett till denna slutsats, men så är livet, tidigare händelser påverkar vad jag tror och tycker, determinism. Sen är det klart, jag förväntar mig fortfarande saker, men jag tror ärligt att livet skulle vara enklare och mer njutbart om man inte gjorde det. Stoicismen menar också att även vid glada stunder ska man reagera neutralt, men så långt har jag inte kommit ännu så det får vi ta upp en annan gång.

Det som kanske vid första anblick inte förenar sig med stoicismen är att jag ser mig som optimist, eftersom både determinism och att inte ha några förväntningar låter ganska pessimistiskt. Men att vara stoicist är inte samma sak som att vara pessimist. Det handlar inte om att känna sig handlingsförlamad och strunta i ens framtid för man ändå saknar kontrollen att påverka, utan det handlar om förståelse. Förstå att det förflutna lett mig hit där jag är idag, och för att ta sig vidare måste man förstå hur det som hänt hänger ihop och påverkar mina kommande val. Självinsikt helt enkelt.

There you go, filosofilektion med moi. Hope you enjoyed it, nu ska jag leta rätt på böcker om stoicism för att se om det verkligen kan vara så att det är min filosofi.


Likes

Comments

Nu är jag åter tillbaka för att keep up med mitt kontinuerliga schema av att uppdatera en gång i månaden här.. hahah. Skolan började för nån vecka sen och det enda bra med det är att alla föreläsningar utanför skolan också har börjat. För nån vecka sen var jag på ABF och lyssnade på "Kuba med och efter Fidel Castro". När jag var i Madrid lärde jag känna en kvinna som verkligen älskade Kuba och den kubanska kulturen (det var därför hon ville förbättra sin spanska) och i samband med att jag sen läste Hemingways The Old Man and the Sea växte även mitt intresse för Kuba och här är vi idag. Kuba är som vilket annat land väldigt komplext, och med en rik kultur och fantastiskt landskap. Men det som kanske framförallt utmärker Kuba är relationen till USA, eller snarare: USA:s relation till Kuba.

Sen jag började jobba åt ett företag med att paketera ordrar några dagar ibland har jag haft otroligt mycket tid till att lyssna på podcasts, tid som jag aldrig haft förut. Så omkring fem avsnitt av P3 dokumentär har jag väl plöjt igenom per dag. Har lärt mig så mycket saker, om jag nu ens kommer ihåg hälften av allt som sagts. Men jag lyssnade på en pod om just Kuba (som jag av nån anledning inte kan hitta nu?) som var så bra, och sen så såg jag på ABF:s Facebook denna föreläsning och kände att jag bara behövde gå!

Men ja, låt oss återgå till föreläsningen. Det var tre deltagare, Mona Rosendahl som är professor i Latinamerikakunskap vid SU, Annika Söder som är kabinettsekreterare på UD och även René Vázquez Diaz som är född på Kuba och bland annat är författare. Ett litet sidospor, men ack så viktigt, om ni ska lyssna på en föreläsning om ett ämne, se till att dem som ska prata faktiskt har kunskapen och erfarenheten att prata om det ämnet. Om inte, strunta i att gå. Om syftet är att diskutera Kuba och Fidel Castro så är väl ändå det mest logiska att en (egentligen fler👀) kubaner bjuds in till att tala.

En sak som frustrerar mig något otroligt mycket är dock vuxna (unga också) vita människor. En stor del av åhörarna på föreläsningen skulle jag säga var just vita, och det är ju jätte bra att vi vill lära oss mer och försök att se ur ett annat perspektiv än den eurocentriska. Men i slutet av föreläsningen fanns det som vanligt möjlighet för publiken att ställa frågor, och när en man, från Kuba, började berätta om sin åsikt på vad som sagt och att han inte höll med, himlar och suckar alla vita (i alla fall i min närhet) åt vad han säger. Han var väldigt emotionell och upprörd när han talade, men att vita inte kan förstå denna frustration när en panel av två vita och (åtminstone) en kuban diskuterar hans land? HANS LAND! Alla inom Kuba delar inte åsikt, självklart, representationen av åsikter saknades i föreläsningen, och just därför förtjänar hans ord precis lika mycket utrymme som de andras. Vitas ointresse för "vanliga" människors åsikter, som faktiskt har upplevt det som pratas om, det är tröttsamt, men tyvärr inte chockerande.

Så Kuba, ett polariserat land. Efter revolutionen mot diktatorn Batista med Fidel Castro i spetsen under slutet av 50-talet som ledde till att Castro från 1959-1976 var premiärminister och sedan president 1979-2008 har mycket hänt. Castros styre har varit, låt oss säga, kontroversiellt. Han började som en rebell i bergen, blev president för att sedan sluta som en kommunistisk diktator. Han var inte kommunist, men han blev det. (Som jag skrivit tidigare är jag osäker på min ståndpunkt när det kommer till kommunismen och den åsikten förblir densamma). I det Kuba som Castro befann sig i handlade det inte om politiska ideologier, utan det handlade om att bli fri från USA. Kort background story: Kuba var en spanskkoloni, de försökte slåss för sin självständighet, lyckades inte riktigt och då kom USA och ingrep. När Kuba blev självständigt 1902 med hjälp av USA införde USA en lagstiftning (Platt Amendment) som basically sa att USA hade rätten att när som helst ingripa i Kuba om det ansedde det passande + att mark på Kuba skulle tillhöra USA, bland annat en militärbas. 1934 avskaffades USA:s rätt att ingripa på Kuba men försöken till kontroll fortsatte och den amerikanska militärbasen finns kvar än idag.

När Castro fick makten 1959 inledde han med att förstatliga amerikanska företag på ön för att motverka inflytandet som USA hade på ön som ett gensvar på USA:s bojkott och försök till att sänka den kubanska ekonomin. Nationaliseringen av företagen uppskattades inte särskilt mycket av USA som 1962 lanserade: United States embargo against Kuba, en handelsblockad som förbjöd all handel mellan USA och Kuba. Detta tärde hårt på Kubas ekonomi eftersom stor delen av landets export och import var med USA. Kuba hade inte så mycket till val än att börja handla med andra länder och det självklara valet blev Sovjet. Castro ville undan USA och vad passar då inte bättre än att alliera sig med USA:s största fiende; kommunismen. Även om det är omdebatterat huruvida Castro var kommunist från första början, så är min uppfattning utifrån vad jag läst och personer som känt Castro sagt att han inte var det. Anledningen till att relationen mellan Kuba och Sovjet började var för att kunna bryta sig loss från USA och detta kom sedan att utvecklas till en kommunistisk politik från Castros sida.

Ja, det här var bara en liten del av Kubas historia, men jag känner att det inte är min plats att berätta allt. Så istället tipsar jag om Cuba Libre, en miniserie om åtta avsnitt på Netflix. Serien utreder Kubas historia från Columbus och den spanska invasionen ända fram till Castros tid, och ger alltså ett väldigt bra helhetsperspektiv. Rekommenderar den starkt, come on, bli lite allmänbildad, you won't regret it.

Likes

Comments

Jag vet att jag alltid tar upp psykologi i mina inlägg men det är för att det är ett ämne som genomsyrar allt vi människor gör, och jag tycker fler borde få lära sig om det. Så därför älskar jag att skriva om det. + att många av mina reflektioner utgår just från psykologin.

Så ja, inom psykologin finns ju den ständigt återkommande debatten mellan arvet och miljö, vad som påverkar mest. Men som vanligt när det kommer till diskussioner är det ju att sanningen brukar ligga någonstans mittemellan. När man talar om människans personlighet är det alltså både genetiskt och miljön som gör oss till den vi just är. Inom personlighetspsykologin intresserar man sig framförallt för fem olika områden när det kommer till personligheten:

  • Introversion och Extroversion
  • Syskonroller
  • Optimism och pessimism
  • Högkänslighet
  • Grundtemprament (som delas upp i ytterligare underrubriker)

Jag hade tänkt i detta inlägg fokusera på just optimism och pessimism. Varför kommer jag till lite senare, men jag kände att en introduktion av optimism och pessimism först vore på sin plats. Jag menar, alla vet väl såklart vad den självklara skillnaden är, positiv och negativ basically. Men man kan ju gå in på en lite mer detaljerad nivå när det kommer till skillnaden.

Här finns ytterligare sex begrepp att ta upp:

  • Intern och extern
  • Instabil och stabil
  • Lokal och global variabel

De första orden efter varje punkt är vad som karakteriserar en optimist. När en optimist möter svårigheter ses dessa som interna, vilket betyder att optimisten menar att hen själv kan påverka utkomsten. Svårigheterna är instabila, de är tillfälliga och kommer försvinna. Och sist så är svårigheterna lokala på så vis att de endast påverkar en liten del av optimistens liv.

Pessimisten å andra sidan känner sig hjälplösa och svårigheterna är externa, utanför pessimistens kontroll att påverka. Svårigheterna är stabila och upplevs som de kommer fortsätta för all framtid och de är globala då de påverkar en på alla plan.

Ytterligare skillnader är att optimister ser möjligheterna som nya situationer erbjuder och de tar de här chanserna, medan pessimister är så upptagna av sina egna problem att de missar dessa chanser. Pessimister är fast inställda på en sak så de ser inte sin omgivning, om en pessimist letar efter kärleken går de miste om en vän när de stöter ihop med en människa för de är så fast inställda på att hitta kärleken. Ett experiment har gjorts där man gav en tidning till x antal personer och bad dem räkna antal bilder som fanns i hela tidningen. På en halvsida fanns det sedan en annons där det med fem cm stora bokstäver stod att det var 43 stycken bilder totalt i tidningen. Optimisterna såg informationen medan pessimisterna fortsatte räkna. Pessimisterna förväntade sig inte detta och missade därför chansen.

Sen går det ju att diskutera optimister och hur de hanterar misslyckanden, en optimist kommer med sin inställning skylla anledningen till sina misslyckanden på andra. Är det verkligen optimalt att konstant skylla ifrån sig? Även om det kanske är det bästa för ens egna psykiska välmående..

Ja, anledningen till denna långa text var egentligen mest för att jag ville konstatera att jag själv framförallt karakteriserar mig som en optimist. Sen är det såklart en skala, och jag är inte 100% optimist men huvudsakligen känner jag mig ändå optimistisk över min egen påverkan över mitt liv. Men frukta icke, oavsett vad ni själva känner in er som, så är det möjligt att ändra sin inställning. Oavsett om det är nedärvt i generna så, hur klyschigt det än låter, så handlar det om att ändra sitt tankesätt. Och det är ju just en klyscha för att det är sant.

Men nu till del två av detta inlägg, jag tänkte skriva om kärlek. För om det är en sak jag är pessimistisk över så är det kärleken. Sorry not sorry men jag tror inte på den äkta kärleken.

Let me tell you why: 1) Vi lever för att bli bekräftade. När någon visar intresse för oss, kommer vi börja gilla personen tillbaks för vi vill och behöver känna oss omtyckta. 2) Människan är en egoistisk varelse, evolutionen ledde till det. Vårt syfte är att överleva och det gör man ju bäst genom att bara tänka på sig själv. Alltså är kärlek till någon annan en reaktion på att vi är egoistiska och själva vill bli omtyckta. Så är det verkligen kärlek?

Jag menar rent biologiskt så går det ju att förklara kärlek, kärlek i termer av signaler och substanser i hjärnan är ju verkligt. Så att total förneka kärlekens existens är väl smått omöjligt, men jag har bara svårt att föreställa mig att dessa signaler i hjärnan skulle uppstå hos två skilda personer utan att bero på varandra. Alltså så lär ju en person förälska sig först, varav den andra blir kär som en reaktion. Men egentligen, är det så fel? Spelar det verkligen någon roll att endast en är "äkta" kärlek, medan den andra är ett gensvar? I don't know, kanske har jag en aning för höga förväntningar på vad kärlek ska vara. Jag har kanske aldrig upplevt kärlek. Eller snarare, jag har aldrig varit kär. But I don't really care for a romantic relationship. Känner mest att jag inte behöver någon som completes me, jag är complete som jag är.

*host host* ^

Likes

Comments