Så let's continue with my life's current topic: min framtid, dvs. välja universitet

Jag vet ju att jag vill läsa juristprogrammet, och jag vet i princip att jag kommer komma in vart jag än vill, men jag vet inte var jag vill läsa, vilket universitet jag ska välja. Till en början var jag väl helt inställd på Uppsala, jag har hört så mycket bra om Uppsala universitet, av alla jag pratat med så säger folk Uppsala. Och jag gillar ändå närheten till Stockholm. SU har väl också varit ett alternativ ett tag, just för att det är mitt älskade stockholm med allt vad det innebär. Lund var egentligen inte ens ett alternativ för mig tills jag var på älvsjömässan och pratade med en tjej som läste juridik, först då fick jag faktiskt upp ögon för Lund som ett tänkbart val. Men hela tiden har jag väl varit mest inställd på Uppsala, att det var där jag skulle hamna.

I onsdags var jag och Linnea på universitetet i Uppsala, och det verkade jätte bra. Det fick mig att bli så exalterad inför att börja på universitetet, få leva mitt eget liv, ta eget ansvar helt och hållet och bara få göra det jag vill, och älskar att göra. Det fick mig även att inse att SU inte är ett alternativ, för jag vill ha studentlivet, studentlivet som stockholm faktiskt inte kan erbjuda. Det är klart det går, men du måste söka upp det själv på ett helt annat vis. Och efter besöket på Uppsala kände jag mig så redo för att välja Uppsala, jag kände mig säker.

Men sen, nu har jag och Linnea spenderat helgen i Lund, för att upptäcka staden och universitetet, och det tar emot att säga det av någon anledning, men jag gillar Lund, kanske rentutav älskar det. Staden är verkligen så mycket mysigare än Uppsala, intrycket av Uppsala jag fick var att det i princip är en lång gata som är centrum, medan Lund är mer som en miniatyr stad med flera gator som korsar varandra. Byggnaderna är så fina här, det påminner lite om Visby med gamla envånings hus i stan.

Även universitetet verkar bra, det är inga terminstentor som Uppsala har, även om jag faktiskt inte vet vad som passar mig bäst. Jag tror ärligt att terminstentor hade kunnat fungera för mig. Men framförallt, så får man skriva tentorna på datorn här, vilket, hur tragiskt det än kanske låter, är ett så otroligt stort plus. Att få skriva på en dator där du kan strukturera om texten, sudda, flytta och ändra, det gör så mycket. + slippa skrivkrampen man säkerligen får efter att ha skrivit för hand i 5 h. Det som kanske lockar mig mindre är hur lektionerna är uppbyggda, i Lund har de föreläsningar varje dag, sedan grupparbete om några frågor man får och sedan avslutas lektionen med att man går igenom svaren tillsammans. Uppsala å andra sidan, som jag förstått det, har inte lektioner varje dag, utan det är mer egna studier, vilket jag tror jag hade gillat. Dessutom är det framförallt seminarium på Uppsala, man löser ett case först själv, sedan träffas man i en grupp och diskuterar tillsammans för att avsluta med att diskutera i en ännu större grupp. Det är ju det jag vill göra, diskutera, argumentera och fundera över juridiska problem.

Det är inte lätt, men vem har någonsin sagt att det ska vara? Jag är ju rädd för att välja fel, jag vill veta allt som går att veta innan jag gör mitt val, men det är ju omöjligt. Och jag försöker intala mig själv att det kommer ju bli bra oavsett vad jag nu väljer, men ovissheten i att det kanske kunde blivit bättre om jag valt det andra. "Människan är dömd till frihet" som Sartre sa, och även om jag inte är en existentialist som tror på människans fria val så är det fortfarande svårt att välja, för oavsett om det är helt och hållet upp till mig att välja, eller om det påverkas av tidigare händelser så måste jag ju göra ett val, även om jag inte vet vad som får mig att göra det valet.

Mitt hjärta säger Uppsala, men min hjärna Lund, så frågan är; vem lyssnar man på?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Det roliga är ju att jag skrev detta inlägg för tre veckor sen men publicerar det först nu, ohwell. Så today's topic: oklart, som vanligt, men nått i stil med vad det innebär att älska sig själv som kvinna

Låt oss inleda med the quote: "The most revolutionary thing a woman can do is love herself"

Varför är det så revolutionerande för en kvinna att älska sig själv? Well, glad you asked. För att dagens samhälle som vi lever i, det patriarkala samhället, blir kvinnor ständigt inpräntade med att vi inte är värda nånting. Vår huvudsakliga uppgift är att tilltala män med vårt utseende, uppfylla männens behov. Lägg till kapitalismen på detta och du har "the best of both worlds", ett samhälle som dels säger att kvinnan måste behaga männen, och för att göra det måste vi spendera pengar för att bli den "perfekta kvinnan", se ut som ouppnåeliga karikatyrer av människor som photosoppats till oigenkännliga.

Och om vi gud förbjude inte försöker uppnå dessa ideal, om vi inte bryr oss om vad män tycker om hur vi ser ut, om vi accepterar våra "imperfektioner" enligt samhället, då är vi feminazis. Och det är just därför, som det mest revolutionerande en kvinna kan göra är att älska sig själv. Älska sig själv och inte försöka ändra på sig för att behaga män. And don't forget, a woman's place is in the revolution.

Men det finns mer, det finns mer än att bara våga acceptera ens utseende. Något som kanske kan vara ännu mer revolutionerande för en kvinna.

Alltför ofta reduceras kvinnor till sitt utseende, allt vi värderas utifrån är hur vi ser ut. Och att våga älska sin kropp när man i samhällets ögon inte har rätt till det, det är stort, och det är svårt. Men att våga älska ännu mer, att även våga vara stolt över sin intelligens, sin kompetens och sina förmågor. Vi kvinnor är mer än vårt utseende och det är dags att vi blir uppmärksammade för det med. För om det finns ett skönhetsideal för kvinnor när det kommer till utseende, är det motsatsen när det kommer till kunskap. För kvinnor ska inte vara smarta, vi ska inte veta saker. För då känner männen sig hotade. Så vad vill man då inte hellre göra än just det?

Därför, när jag såg hoodien på första bilden, I needed it. För den förmedlar båda dessa budskap. Om det finns något en kvinna tillåts göra är det att i lagom utsträckning gilla sitt utseende, OM hon är normen, då är det någorlunda accepterat. I like my mind more than my face. Det förargar, för hur vågar jag påstå att jag faktiskt kanske är smart? Hur kan jag påstå att jag värderar min intelligens över mitt full face of makeup? Det enda en kvinna kan få älska, eftersom det är vårt syfte, vårt utseende är anledningen till vår existens, för att behaga männen.

Men don't forget, jag har aldrig påstått att jag inte gillar mitt ansikte, jag kan älska mitt ansikte samtidigt, framförallt kan jag göra det oavsett om det uppfyller era krav eller inte för vad som är ett "vackert" ansikte, sminkad eller inte.

Jag är så mycket mer än mitt utseende. Min hjärna betyder mer, det är vem jag är. Därför är det inte bara revolutionerande att älska sitt utseende som kvinna, det är minst lika revolutionerande att våga embrace sin intelligens.

Och avslutningsvis, om någon nånsin försöker säga till dig hur du ska se ut, tell them to fuck off, cuz:

Likes

Comments

Hahah, åt det faktum att mitt första inlägg i denna kategori var Daniel Adams-Ray på grönan, och nu kmr nästa inlägg om, you guessed it, Daniel Adams-Ray igen, fast i Norrköping denna gång.

Jag och min partner in party (also, partner in life) tog en spontanare till nkpg i fredags för att se Ray-Ray. Det var ca. vårt livs bästa beslut. Tog tåget från sthlm vid 19.40, kom fram 21.30, klubben öppnade 22.00, ray-ray började spela vid 1, klubben stängde 3.00, bussen gick gem 4.10 och runt 8 var vi hemma sen igen.

Alltså Daniel, han är så fin <3 Vi stod längst fram alldeles framför honom, vi nuddade honom och vi skrek med till varje låt och bara allmänt dog. 10/10 skulle göra detta igen.

Måste också bara ta med dessa bilder från grönan i somras när man kan se oss i publiken, om man zoomar in en del.. hahh

Likes

Comments

Livet. Vad är livet ens? Är det en enda lång sträcka? Eller är det flera korta intervaller? För om man tänker på det, saker har en början men saker har även ett slut, och sedan kommer något nytt.

Ibland tror jag lite att jag lever i förnekelse, förnekelse inför vad jag är rädd för, att inte veta, inte veta var jag ska. Så istället för att fundera, bestämmer jag mig för något, gör en plan, som jag kan följa, bara för att veta. Veta vad jag ska göra.

Men sen plötsligt ändrar sig något, och det går inte längre att leva efter den planen, något ändras och beslut måste fattas. Beslut måste tas på en gång, beslut som tidigare låg flera månader framåt, beslut som man inte är redo att ta.

Livet går verkligen som hundratrettio på en femtioväg, och medan man trodde att allt gick i 30 km/h så går det 5x snabbare och plötsligt är man vid en avfart och måste bestämma sig för hur man ska göra. Det är klart, oavsett om man svänger av eller inte, det går att köra tillbaka, ta en omväg, och nå samma destination, men beslutet måste ändå fattas.

Livet ändå, det går nog i intervaller, först kommer en period, ens barndom, sedan kommer nästa period, gymnasiet, och sedan börjar nästa period, och så fortsätter det. Avslutningar, och nya början. Och allt som en gång var, det förändras, försvinner och finns inte mer. Minnena finns kvar, men det kommer aldrig bli samma sak igen. Och det kan både vara en bra sak, men även sorgligt, och kanske hjärtekrossande.

Studenten. Vad är det nu, 97 dagar kvar? Jag brukade tänka på studenten som friheten, äntligen början på något nytt. Jag såg fram emot det, längtade och drömde om när den dagen äntligen skulle komma. Och det gör jag väl delvis fortfarande, det finns inget mer jag hellre vill än att komma iväg härifrån. I'm done with this place. Men, det är även ett slut, slutet på alla underbara tider vi haft, alla fantastiska minnen tillsammans och allt som vi aldrig kommer glömma. Som jag skrivit förut här, jag tror nog inte på kärlek, inte romantisk kärlek. men jag tror på vänskap. Chicks before dicks, hoes before bros, ovaries before brovaries, uterus before duderus osv.

Och studenten, det känns just nu som ett slut på allt detta. För vad händer sen? Var kommer vi hamna? Livet är intervaller, början och slut. Och nu tar det slut... Men sen ska man ju inte va så deppig, det är mycket kvar, jag är bara 18 år, livet har inte ens börjat, men ändå känns det som att det är över nu. Men denna period är över, det enda liv jag någonsin känt till. Så det är kanske inte så konstigt att det känns som att allt är över? För allt jag känt till tar slut nu, nu börjar något nytt.

Allt man ville som liten var att bli vuxen, och en dag är man "där" (om man nu nånsin ens blir vuxen..) och det man trodde man hade, har man inte längre. Igår hade jag en plan; ta studenten, åka till Spanien, jobba, åka hem och läsa juridik. Men sen idag, nu vet jag knappt var hem är. Mamma flyttar till Uppsala så hur åker jag hem till något som inte finns längre? Mitt rum känns inte längre som mitt. Jag är långt ifrån hemlös men ändå känner jag mig "hemlös" på något vis. Var är jag nu om detta inte är mitt hem? Var kommer jag bo om fyra månader? Var är mitt hem?

Jag måste bestämma mig för vad jag ska göra. Ska jag till Spanien? Ska jag bo i Uppsala? Ska jag plugga i Uppsala? Ska jag göra si, ska jag göra så? Beslut som jag trodde skulle komma först i maj/juni, beslut jag måste börja fundera på seriöst nu. Saker som bara varit planer och drömmer, blir nu plötsligt verklighet och jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska göra? Kan jag ens göra det här? Och hur ska jag kunna göra det utan dig???

Detta inlägg går ut till my one and only love; Linnea. Älskar dig såsåså mycket, du betyder allt för mig. Lämna mig aldrig, I need you in my life :(((

Men för att avsluta, som vår kära ray-ray bae och Oskis skulle ha sagt:
Man behöver inte veta var man ska, man behöver bara veta att man ska komma dit.

Likes

Comments

Saknar verkligen att läsa filosofi i skolan, jag skulle nog helt ärligt säga att det var och är mitt favorit ämne. Överväger ärligt att läsa filosofi på universitetsnivå bara för att det är så intressant, men nu tänkte jag inte ta och skriva om mina planer för min framtid, utan istället hade jag tänkt fokusera på filosofi.

Jag har långt ifrån läst om alla filosofier, men av dem jag tidigare läst och fått höra om har jag aldrig riktigt känt "aha, det här är jag". Sen går det väl att argumentera för huruvida man hittar en filosofi som stämmer överens med ens syn på världen eller om man genom att resonera om olika filosofier kommer fram till vad som är rätt. Men sen, den uppfattning jag har på världen anser jag ju just nu vara riktig, i mina termer, så på så vis så söker jag ju efter min filosofi. För många är detta kanske en aning abstrakt, och kanske löjligt, men filosofi är så mycket mer än att fundera över diffusa frågor, för mig handlar det om ett sätt att förstå omvärlden, men även mig själv. Och vi som människor gillar ju att kategorisera, ordna och gruppera, och av denna anledning är det väl ganska naturligt att försöka hitta sin filosofi, för att hitta en grupp att tillhöra, i alla fall om man nu bryr sig om filosofi.

Hursomhelst så snubblade jag nyligen över ett nytt begrepp inom filosofin, stoicism, eller ja, egentligen är det inget begrepp, utan en inriktning. Efter att ha läst igenom wikipedia-sidan kände jag "Det här börjar ju låta rätt..." Jag är definitivt inte helt insatt ännu, men det som gör att det känns rätt, är dels att det är en deterministisk filosofi. Jag är inte en extensionalist, jag tror inte att människan har en fri vilja utan förenklat kan man säga att jag tror på ödet, jag är en determinist. Men inte ödet som i att Gud har bestämt att jag ska träffa min själsfrände när jag är 26 år gammal, utan jag väljer att fokusera på att jag inte tror på att människan själv har möjlighet att bestämma sin framtid. Jag anser inte att det som Sartre sa: "att människan är dömd till friheten" stämmer, även om jag förstår varifrån han kommer med detta, att förneka att människan har ett fritt val och därmed saknar möjlighet att påverka sin situation innebär att man kan strunta i att göra något, för man har ändå ingen makt. Denna kritik mot determinism förstår jag, men...

Men personligen har jag svårt att acceptera människans frihet, framförallt på grund utav det faktum att allt som händer kommer påverka nästa händelse, och allt som hänt har påverkats av tidigare händelser. Och människan har helt enkelt inte möjligheten att bortgå från denna orsak och verkan. Anledningen till att du är där du är idag, fysiskt, psykiskt och på alla sätt och viss är beroende av din omgivning, och denna omgivning har du hamnat i beroende av dina föräldrar, och att dina föräldrar har uppfostrat dig på ett visst sätt för att deras föräldrar uppfostrade dem på ett visst sätt, och så fortsätter det tillbaka, ända till jorden skapades och de första organismerna utvecklades. Allt som händer, har hänt och kommer att hända har ett samband, och även om detta samband är så otroligt invecklat att det omöjligt skulle kunna förklaras så tror jag, anser jag, att det finns där.

Det går väl på ett vis att säga att jag inte tror på slumpen, däremot vet ju vem som helst att det inte heller är möjligt att förneka slumpen. Det är bara att ta radioaktiva ämnen och hur de sönderfaller, slumpmässigt. Så eftersom jag inte är kvantfysiker har jag tyvärr inget bra svar på detta. Stoicismen bygger väldigt mycket på tilltron till vetenskap och logiska argument, men när stoicismen uppstod fanns ju inte riktigt vetskapen om atomers halveringstid osv.

Vidare så menar stoicismen att för att leva ett så fridfullt liv som möjligt bör man inte ha några förväntningar, det kan låta sorgligt för många, men om man aldrig förväntar sig något så kan man inte bli besviken. Mycket möjligt att besvikelse genom åren lett till denna slutsats, men så är livet, tidigare händelser påverkar vad jag tror och tycker, determinism. Sen är det klart, jag förväntar mig fortfarande saker, men jag tror ärligt att livet skulle vara enklare och mer njutbart om man inte gjorde det. Stoicismen menar också att även vid glada stunder ska man reagera neutralt, men så långt har jag inte kommit ännu så det får vi ta upp en annan gång.

Det som kanske vid första anblick inte förenar sig med stoicismen är att jag ser mig som optimist, eftersom både determinism och att inte ha några förväntningar låter ganska pessimistiskt. Men att vara stoicist är inte samma sak som att vara pessimist. Det handlar inte om att känna sig handlingsförlamad och strunta i ens framtid för man ändå saknar kontrollen att påverka, utan det handlar om förståelse. Förstå att det förflutna lett mig hit där jag är idag, och för att ta sig vidare måste man förstå hur det som hänt hänger ihop och påverkar mina kommande val. Självinsikt helt enkelt.

There you go, filosofilektion med moi. Hope you enjoyed it, nu ska jag leta rätt på böcker om stoicism för att se om det verkligen kan vara så att det är min filosofi.


Likes

Comments

Nu är jag åter tillbaka för att keep up med mitt kontinuerliga schema av att uppdatera en gång i månaden här.. hahah. Skolan började för nån vecka sen och det enda bra med det är att alla föreläsningar utanför skolan också har börjat. För nån vecka sen var jag på ABF och lyssnade på "Kuba med och efter Fidel Castro". När jag var i Madrid lärde jag känna en kvinna som verkligen älskade Kuba och den kubanska kulturen (det var därför hon ville förbättra sin spanska) och i samband med att jag sen läste Hemingways The Old Man and the Sea växte även mitt intresse för Kuba och här är vi idag. Kuba är som vilket annat land väldigt komplext, och med en rik kultur och fantastiskt landskap. Men det som kanske framförallt utmärker Kuba är relationen till USA, eller snarare: USA:s relation till Kuba.

Sen jag började jobba åt ett företag med att paketera ordrar några dagar ibland har jag haft otroligt mycket tid till att lyssna på podcasts, tid som jag aldrig haft förut. Så omkring fem avsnitt av P3 dokumentär har jag väl plöjt igenom per dag. Har lärt mig så mycket saker, om jag nu ens kommer ihåg hälften av allt som sagts. Men jag lyssnade på en pod om just Kuba (som jag av nån anledning inte kan hitta nu?) som var så bra, och sen så såg jag på ABF:s Facebook denna föreläsning och kände att jag bara behövde gå!

Men ja, låt oss återgå till föreläsningen. Det var tre deltagare, Mona Rosendahl som är professor i Latinamerikakunskap vid SU, Annika Söder som är kabinettsekreterare på UD och även René Vázquez Diaz som är född på Kuba och bland annat är författare. Ett litet sidospor, men ack så viktigt, om ni ska lyssna på en föreläsning om ett ämne, se till att dem som ska prata faktiskt har kunskapen och erfarenheten att prata om det ämnet. Om inte, strunta i att gå. Om syftet är att diskutera Kuba och Fidel Castro så är väl ändå det mest logiska att en (egentligen fler👀) kubaner bjuds in till att tala.

En sak som frustrerar mig något otroligt mycket är dock vuxna (unga också) vita människor. En stor del av åhörarna på föreläsningen skulle jag säga var just vita, och det är ju jätte bra att vi vill lära oss mer och försök att se ur ett annat perspektiv än den eurocentriska. Men i slutet av föreläsningen fanns det som vanligt möjlighet för publiken att ställa frågor, och när en man, från Kuba, började berätta om sin åsikt på vad som sagt och att han inte höll med, himlar och suckar alla vita (i alla fall i min närhet) åt vad han säger. Han var väldigt emotionell och upprörd när han talade, men att vita inte kan förstå denna frustration när en panel av två vita och (åtminstone) en kuban diskuterar hans land? HANS LAND! Alla inom Kuba delar inte åsikt, självklart, representationen av åsikter saknades i föreläsningen, och just därför förtjänar hans ord precis lika mycket utrymme som de andras. Vitas ointresse för "vanliga" människors åsikter, som faktiskt har upplevt det som pratas om, det är tröttsamt, men tyvärr inte chockerande.

Så Kuba, ett polariserat land. Efter revolutionen mot diktatorn Batista med Fidel Castro i spetsen under slutet av 50-talet som ledde till att Castro från 1959-1976 var premiärminister och sedan president 1979-2008 har mycket hänt. Castros styre har varit, låt oss säga, kontroversiellt. Han började som en rebell i bergen, blev president för att sedan sluta som en kommunistisk diktator. Han var inte kommunist, men han blev det. (Som jag skrivit tidigare är jag osäker på min ståndpunkt när det kommer till kommunismen och den åsikten förblir densamma). I det Kuba som Castro befann sig i handlade det inte om politiska ideologier, utan det handlade om att bli fri från USA. Kort background story: Kuba var en spanskkoloni, de försökte slåss för sin självständighet, lyckades inte riktigt och då kom USA och ingrep. När Kuba blev självständigt 1902 med hjälp av USA införde USA en lagstiftning (Platt Amendment) som basically sa att USA hade rätten att när som helst ingripa i Kuba om det ansedde det passande + att mark på Kuba skulle tillhöra USA, bland annat en militärbas. 1934 avskaffades USA:s rätt att ingripa på Kuba men försöken till kontroll fortsatte och den amerikanska militärbasen finns kvar än idag.

När Castro fick makten 1959 inledde han med att förstatliga amerikanska företag på ön för att motverka inflytandet som USA hade på ön som ett gensvar på USA:s bojkott och försök till att sänka den kubanska ekonomin. Nationaliseringen av företagen uppskattades inte särskilt mycket av USA som 1962 lanserade: United States embargo against Kuba, en handelsblockad som förbjöd all handel mellan USA och Kuba. Detta tärde hårt på Kubas ekonomi eftersom stor delen av landets export och import var med USA. Kuba hade inte så mycket till val än att börja handla med andra länder och det självklara valet blev Sovjet. Castro ville undan USA och vad passar då inte bättre än att alliera sig med USA:s största fiende; kommunismen. Även om det är omdebatterat huruvida Castro var kommunist från första början, så är min uppfattning utifrån vad jag läst och personer som känt Castro sagt att han inte var det. Anledningen till att relationen mellan Kuba och Sovjet började var för att kunna bryta sig loss från USA och detta kom sedan att utvecklas till en kommunistisk politik från Castros sida.

Ja, det här var bara en liten del av Kubas historia, men jag känner att det inte är min plats att berätta allt. Så istället tipsar jag om Cuba Libre, en miniserie om åtta avsnitt på Netflix. Serien utreder Kubas historia från Columbus och den spanska invasionen ända fram till Castros tid, och ger alltså ett väldigt bra helhetsperspektiv. Rekommenderar den starkt, come on, bli lite allmänbildad, you won't regret it.

Likes

Comments

Jag vet att jag alltid tar upp psykologi i mina inlägg men det är för att det är ett ämne som genomsyrar allt vi människor gör, och jag tycker fler borde få lära sig om det. Så därför älskar jag att skriva om det. + att många av mina reflektioner utgår just från psykologin.

Så ja, inom psykologin finns ju den ständigt återkommande debatten mellan arvet och miljö, vad som påverkar mest. Men som vanligt när det kommer till diskussioner är det ju att sanningen brukar ligga någonstans mittemellan. När man talar om människans personlighet är det alltså både genetiskt och miljön som gör oss till den vi just är. Inom personlighetspsykologin intresserar man sig framförallt för fem olika områden när det kommer till personligheten:

  • Introversion och Extroversion
  • Syskonroller
  • Optimism och pessimism
  • Högkänslighet
  • Grundtemprament (som delas upp i ytterligare underrubriker)

Jag hade tänkt i detta inlägg fokusera på just optimism och pessimism. Varför kommer jag till lite senare, men jag kände att en introduktion av optimism och pessimism först vore på sin plats. Jag menar, alla vet väl såklart vad den självklara skillnaden är, positiv och negativ basically. Men man kan ju gå in på en lite mer detaljerad nivå när det kommer till skillnaden.

Här finns ytterligare sex begrepp att ta upp:

  • Intern och extern
  • Instabil och stabil
  • Lokal och global variabel

De första orden efter varje punkt är vad som karakteriserar en optimist. När en optimist möter svårigheter ses dessa som interna, vilket betyder att optimisten menar att hen själv kan påverka utkomsten. Svårigheterna är instabila, de är tillfälliga och kommer försvinna. Och sist så är svårigheterna lokala på så vis att de endast påverkar en liten del av optimistens liv.

Pessimisten å andra sidan känner sig hjälplösa och svårigheterna är externa, utanför pessimistens kontroll att påverka. Svårigheterna är stabila och upplevs som de kommer fortsätta för all framtid och de är globala då de påverkar en på alla plan.

Ytterligare skillnader är att optimister ser möjligheterna som nya situationer erbjuder och de tar de här chanserna, medan pessimister är så upptagna av sina egna problem att de missar dessa chanser. Pessimister är fast inställda på en sak så de ser inte sin omgivning, om en pessimist letar efter kärleken går de miste om en vän när de stöter ihop med en människa för de är så fast inställda på att hitta kärleken. Ett experiment har gjorts där man gav en tidning till x antal personer och bad dem räkna antal bilder som fanns i hela tidningen. På en halvsida fanns det sedan en annons där det med fem cm stora bokstäver stod att det var 43 stycken bilder totalt i tidningen. Optimisterna såg informationen medan pessimisterna fortsatte räkna. Pessimisterna förväntade sig inte detta och missade därför chansen.

Sen går det ju att diskutera optimister och hur de hanterar misslyckanden, en optimist kommer med sin inställning skylla anledningen till sina misslyckanden på andra. Är det verkligen optimalt att konstant skylla ifrån sig? Även om det kanske är det bästa för ens egna psykiska välmående..

Ja, anledningen till denna långa text var egentligen mest för att jag ville konstatera att jag själv framförallt karakteriserar mig som en optimist. Sen är det såklart en skala, och jag är inte 100% optimist men huvudsakligen känner jag mig ändå optimistisk över min egen påverkan över mitt liv. Men frukta icke, oavsett vad ni själva känner in er som, så är det möjligt att ändra sin inställning. Oavsett om det är nedärvt i generna så, hur klyschigt det än låter, så handlar det om att ändra sitt tankesätt. Och det är ju just en klyscha för att det är sant.

Men nu till del två av detta inlägg, jag tänkte skriva om kärlek. För om det är en sak jag är pessimistisk över så är det kärleken. Sorry not sorry men jag tror inte på den äkta kärleken.

Let me tell you why: 1) Vi lever för att bli bekräftade. När någon visar intresse för oss, kommer vi börja gilla personen tillbaks för vi vill och behöver känna oss omtyckta. 2) Människan är en egoistisk varelse, evolutionen ledde till det. Vårt syfte är att överleva och det gör man ju bäst genom att bara tänka på sig själv. Alltså är kärlek till någon annan en reaktion på att vi är egoistiska och själva vill bli omtyckta. Så är det verkligen kärlek?

Jag menar rent biologiskt så går det ju att förklara kärlek, kärlek i termer av signaler och substanser i hjärnan är ju verkligt. Så att total förneka kärlekens existens är väl smått omöjligt, men jag har bara svårt att föreställa mig att dessa signaler i hjärnan skulle uppstå hos två skilda personer utan att bero på varandra. Alltså så lär ju en person förälska sig först, varav den andra blir kär som en reaktion. Men egentligen, är det så fel? Spelar det verkligen någon roll att endast en är "äkta" kärlek, medan den andra är ett gensvar? I don't know, kanske har jag en aning för höga förväntningar på vad kärlek ska vara. Jag har kanske aldrig upplevt kärlek. Eller snarare, jag har aldrig varit kär. But I don't really care for a romantic relationship. Känner mest att jag inte behöver någon som completes me, jag är complete som jag är.

*host host* ^

Likes

Comments

Nejmen hej igen alla mina trogna bloggläsare, eller inte.. (:

Så här i december finns det mycket att säga; mycket som hänt under året, mycket som kommer hända nästa år. Men det får bli en annan gång för nu vill jag prata om lite andra saker. Detta kommer säkerligen bli ett inlägg med ett ytterst oklart tema, förhoppningsvis kan jag hålla mig till någon röd tråd i alla fall.. (spoiler: det kunde jag inte)

Så först och främst vill jag verkligen ta upp, eller snarare hylla, alla fantastiska lärare. Det finns många bra lärare; lärare där det inte finns något att klaga på, utan allt flyter på. Det finns även en hel del dåliga lärare, som man undrar varför de ens är lärare. Men sen finns det några få, några helt fantastiska, exceptionella lärare som verkligen förändrar ens liv. Jag hoppas verkligen alla får chansen att ha en sådan lärare, jag har haft turen att ha två.

Det är egentligen lite tidigt att skriva ett hyllningsinlägg till mina lärare eftersom jag tar studenten nästa år, så jag lär återkomma igen då. Men jag kan ju likväl börja nu, för det finns så mycket jag vill ha sagt. För mig är det som utmärker en fantastisk lärare deras egna passion för sitt ämne, en passion som smittar av sig och inspirerar mig att vilja lära mig mer. I tvåan hade jag en sådan lärare i engelska. Han verkligen gjorde så mycket för mig, inte nödvändigtvis individuellt, och inte heller för att jag någonsin ogillat engelska, men bara hans egna passion för att lära ut gjorde att jag alltid längtade till hans lektioner. Han hade alltid något intressant att säga, något som för varje lektion vidgade mina vyer och gav mig nya perspektiv.

Jag har alltid älskat att lära mig saker, jag skulle kunna studera tills jag är 45 år och troligen inte tröttna på det. Inte på själva lärandet i alla fall, sen är såklart bedömning och betyg en faktor som minskar the appeal. Men det finns få saker som ger mig så mycket lycka som att lära mig saker. Förståelse och kunskap är verkligen the key to everything in life. Ärligt talat så är meningen med livet för mig lärandet. Jag var på en föreläsning om retorik med EF för ett tag sen, och då berättade de om en äldre man som hade som tradition att varje år åka på språkkurs med dem i en månad. Hör ni hur fantastiskt det låter? Att som 70 år (jag vet inte exakt hur gammal han var) fortsätta leva livet utan någon som helst care över vad som är "passande". Så vill jag också leva, när jag är pensionerad och om jag har möjlighet ska jag fan också ha som tradition att en månad varje år åka på språkkurs.

Det finns ett citat jag nu letat efter i 30 min men som jag inte kan hitta ordagrant, så ska försöka återskapa det, jag tror det gick något såhär: "For her life wasn't a book to discover, it was a story for her to create.". Jag tror inte det finns en mening med livet att upptäcka, utan vi skapar vår egna mening. Det är väl inte direkt en ny tanke, men jag tror verkligen inte man kan gå hela sitt liv och vänta på att man ska upptäcka livet, eller att livet ska upptäcka en. Det finns inget att vänta på. Jag såg ett TED-talk för ett tag sen som handlar om procrastination (SE DET!!!). Jag tror vi alla kan känna att vi prokrastinerar ibland, eller kanske ofta. För mig personligen är det nog mer sällan så först kände jag mig inte så personligt träffad av hans tal. Men det denna man avslutade med att säga hit me, att what if vi alla egentligen prokrastinerar oss igenom hela livet. Vi skjuter allt framför oss och säger vi gör det imorgon, vi tar tag i det en annan dag, det är så långt kvar tills "the deadline" så varför bara inte göra det senare. Men sen slutar det med att man är 80 år och ångrar allt man aldrig gjorde som man ville göra. Livet är här och nu. Våga!

På tal om lärande och lycka, så finns det två olika sorters lycka. Det kanske enklaste sättet att benämna dessa lyckor är den långvariga lyckan vs. lyckorus. Jag tror de flesta värderar en långvarig lycka högre, men ändå strävar vi så ofta efter lyckorusen. Den materialistiska lyckan, när vi köpt något vi så länge velat haft, det är en härlig känsla. Men lyckoruset försvinner snart ur vårt minne och det vi nu har normaliseras. Det är dels det mest praktiska för oss, för vår kropp skulle inte klara av att ständigt befinna oss i ett lyckorus, så hjärnan stabiliserar lyckonivån. Lyckorusen leder till snabba emotionella upp och ned gångar, ett väldigt instabilt läge som kanske inte är särskilt hälsosamt. Det bästa är såklart de mer långsamma kurvorna, en mer långvarig och inte lika euforisk lycka, och en längre period nedstämdhet, men som är mindre extrem. Och denna långvariga lycka uppnås kanske huvudsakligen genom ens attityd till livet. Men sen självklart behöver vi även lyckorusen, för de känns så bra för stunden. Även om de är bortglömda två dagar senare. Människan är kortsynt, dels när det gäller lycka, men även rädsla. Vi går i dagar, månader eller år och oroar oss inför något. Och när det väl är över, glömmer vi helt bort hur mycket vi fruktade inför den situationen.

Jag tror det kan vara bra att minnas tillbaka till detta. Försök minnas något du verkligen var rädd för, något du oroade dig över, minns du all ångest du hade? Och kommer du ihåg den befriande känslan när det var över? Men fundera nu på hur du tidigare aldrig tänkt på detta, att du i efterhand inte tänkt tillbaka och återupplevt all den stressen, och acknowledge det faktum att det är över nu? Kom ihåg det här, när något jobbigt ligger framför dig. Det kommer ta slut, inom sinom tid, och när det är över kommer du inte tänka på det mer.

Det här har och göra med att hjärnan är utformad för att spara energi. Det är många som kanske mer utgår från ett synsätt att hjärnan syftar till att utnyttja energin som finns, men i själva verket är hjärnans syfte att inte slösa energin. Alla shortcuts som finns utnyttjas. När något, vad som helst, är påbörjat så måste vi tänka på det, men så fort det är avslutat läggs det bakom oss och glöms bort. Kanske påminns det igen när vi hamnar i en liknande situation men annars är det så gott som över och borta ur vårt liv. Därför, när vi nu redan talat om att prokrastinera, absolut bästa sättet att få något gjort är att bara göra det i fem minuter. Ja, fem minuter! Bara börja, skapa ett dokument, skriv en rubrik och läs en artikel om ämnet, för när processen är påbörjad kommer hjärnan inte kunna släppa det innan det är klart.

Jag pratade ju lite ovan om att ens attityd till livet är nyckeln till långvarig lycka. Jag menar inte att tänka positivt = löser alla ens problem (Även om det typ är sant). Men mitt motto i livet är snarare att inte oroa mig eller känna ångest över saker som jag inte kan förändra. Det är så lätt att man ångrar saker man gjort, att känna ångest över sitt tidigare beteende, men säg då till dig själv att det är över, det har hänt redan och det är bara att släppa det. Det är ingen idé att gå och oroa sig över något som inte går att ändra. Att känna ånger ändrar inget.

Ja, det här inlägget var ju väldigt all over the place... Men mycket av det jag skrivit har just min lärare som jag började med att berätta om pratat om, och inspirerat mig till att utforska vidare.

Until next time, ciao!

Likes

Comments

Ni vet såna dagar när man bara I'M FEELIN 'MYSELF, jag har haft såna dagar ända sen jag klippte mig i tisdags. GOSH, i love having short(er) hair.

Likes

Comments