Montjuїc. En sak jag saknat i Barcelona som finns i Madrid är parker. Madrid har ju Retiro såklart, och sen min favorit, Capricho, medan Barcelona in princip bara har Ciutadella, som är väldigt liten och inte så mysig enligt mig. Så är så glad att vi hittade till Montjuїc​ och gick runt i några av alla parker där. Det är så vackert, lugnt och skönt om man vill komma bort från allt liv i staden. Definitivt en av mina favorit delar av Barcelona.

Chaka Khan. Ännu en restaurang, som jag egentligen inte vet varför jag skriver om då den inte var så bra. Själva stället var jätte mysigt, så skulle kunna gå tillbaka dit enbart pga. det, hahah, men maten var mja sådär.. Men fick äntligen smaka på elotes så var nöjd ändå.

Tibidabo. Den här helgen åkte vi till Tibidabo, vilket vi trodde var ett slott/borg men det är en kyrka. Ligger uppe bland bergen och går att se in princip vart man än är i Barcelona om man kollar uppåt. Tog metron ut och betalade sedan €5 för ovärdaste resan med en spårvagn som vi lika väl kunde ha gått. Därefter behövde man byta och betala för nästa transportmedel, och vi var påväg att försöka gå resten av vägen, men frågade en local som sa att det skulle ta typ ~2h så vi vände tillbaka och tog bergbanan upp ändå.

Väl vid Tibidabo gick vi runt på nöjesfältet som är precis vid kyrkan, lite otippat kan man ju tycka. Åt några churros och chillade runt. Gick in i kyrkan och tog bilder, haha. Vädret var inte det bästa, gick från att vara soligt, till att regna, till sol igen, och när vi väl var påväg hem började det åska också. Men annars så, fint ställe att åka till.

Chök. Har inte så mycket mer att säga än att dessa är livets bästa donuts. 10/10 rekommenderar, och de är veganska <3

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Ännu en helg har gått. Tiden går verkligen FÖR snabbt här. Veckorna bara flyger förbi och såg att det nu ska vara 99 dagar kvar tills julafton. VA, NEJ! Jag vill inte flytta hem.. Bokade flygbiljetten hem för december nu förra vecken, ville inte göra det så pass tidigt egentligen, men de hade extra pris så det var lika bra att passa på, tyvärr.. Så den 20:e december ska jag alltså hem..

Men nej, inte det jag ska tänka på nu. I fredags hade vi tacokväll, så mysigt, i lördags var jag på kontoret och jobbade lite för att catcha upp på lite timmar och på lördag kväll gick vi ut och åt tapas. Och det var SJUKT god tapas, vi åt på Ciudad Condal, ett väldigt poppis tapasställe här både hos turister och locals, vi kom dit och fick vänta 40 min på ett bord så satt oss på restaurangen bredvid och drack ett glas vin och åt oliver, yum. Därefter gick vi loco på Ciudad Condal och beställde såå mycket mat! Grillade champinjoner, pimientos de padrón, tortilla de patata, pan con tomate, patatas bravas, manchego ost, jamón iberico och typ fyra rätter till. Det var verkligen SÅ gott! Otroligt bra tapas, verkligen spansktapas också! Mhhmhmmhhm <3 En sak dock, vet inte om det är vi som haft otur med alla restauranger vi ätit på med riktigt bra mat, så har alltid efterrätterna varit, pues, inte lika bra.. Efterrätter verkar inte vara spanjorers grej asså. menmen.

Sen i söndags var vi på Brunch- in the Park, igen, hahah. Sista söndagen för denna säsong och det var riktigt bra väder så var ju tvungen att gå. Fick glitter i ansiktet igen, drack en himla massa öl och jag vet typ inte ens vad vi gjorde, hahah. Sjukt nice var det i alla fall. Kom hem vid halv ett typ och vaknade upp bakis imorse, men köpte min standard kaffe och croissant för €1,7 så klarade dagen rätt så bra ändå.

Kommer så sakna allt detta, lever verkligen livet just nu ♥️

Likes

Comments

Let's continue med mina fina throwbacks med vad jag har haft för mig. Känns ju lite konstigt att #tbt till Barcelona eftersom jag fortfarande är här, menmen.

8-9 juli. Denna helg hängde jag och Linsen med min roommate, Gago, och hans vän, Rima, som var på besök från Frankrike. Vi gick runt lite i El Born i små mysiga butiker, åt sjukt goda veganska hamburgare på CatBar, drack lite drickar på en fin takterass och såg Pride-paraden. Därefter var vi uppe vid bunkrarna igen, vi fortsatte sedan kvällen på en sjukt konstig klubb, La Fira, och gick sedan hem. Dagen efter brunchade vi, var uppe i Park Güell och gick sen på en bar och såg på film. En bra helg helt enkelt.

Fiesta. Just me and my girls. Och Boulevard, tredje våningens dansgolv, BÄSTA stället <3 eftersom de spelar spansk musik, me encanta.

La Luna. Även denna resturang förtjänar en egen mention. Alltså verkligen, maten är grym! Och tkr jag har rätten att säga det eftersom jag varit där typ 4 ggr, och kmr definitivt gå tillbaka. Så otroligt mysigt ställe, verkligen inte tursitigt, vilket jag personligen älskar. Bra priser och asså vill ni ha riktigt bra tapas i Barcelona, GÅ DIT!!! Jag rekommenderar VERKLIGEN salladen med getost och sen raviolin. Asså ärligt, ni kommer inte ångra det. (Adress: C/ABAIXADORES 10, i El Born)

Atardecer, Marea Baja. Tro det eller ej men tog mig tre månader innan jag riktigt fick se solnedgången här, aka. från ett bra ställe. Eftersom solen går upp över havet och ner över bergen behöver man vara en bit upp för att get the real experience. Vi var på Marea Baja, en bar med otrolig utsikt, drack en bellini var och njöt.

Likes

Comments

Satt och bläddrade igenom mina bilder härifrån och funderade på vad jag ville skriva om, har inget topic egentligen, utan tänkte mest dela med mig av lite bilder och minnen härifrån in no particular order. Så let's do this.

Utsikten från min balkong. Kanske inget specifikt minne i sig, men jag minns känslan min första vecka när jag flyttade in i lägenheten. Sitta på balkongen efter jobbet, se solnedgången och la Sagrada Famìlia, och riktigt ta in det faktum att jag bodde (och bor) i Barcelona. Att jag faktiskt gjorde det jag drömt om så länge. Och Gud vad jag älskar denna utsikt.

Flax & Kale. Behöver jag ens säga något mer än att det här är LIVETS RESTURANG. Vegetariskt (más o menos), healthy, men framförallt så GOTT. Liksom vad mer kan man önska??? Just get the sallad with roasted carrots, you will thank me (!!!).

3H på en katamaran i medelhavet. Vi hade en tävling på jobbet i juni om att få följa med på den här båten som jag var sååå nära på att vinna, men det räckte tyvärr inte hela vägen då. Men sen i augusti hade folk slutat och hoppat av så det fanns platser igen så en ny tävling var igång. Som jag då precis lyckades vinna. Och är så TACKSAM för det. Ärligt talat, definitivt en av dem bästa dagarna här. Det var så otrolig härligt att komma bort från staden, stranden och allt folk. Få ta det lugnt, bada och verkligen bara njuta.

Första helgen med min media naranja. Den helgen var så galet kul. Från fredag till söndag gjorde vi så mycket. Var uppe vid bunkrarna där dem tydligen hade något event så det spelades musik och gick att köpa öl. Tittade utöver Barcelona och spelade gitarr, inte vi då, utan some friends. Dagen efter var vi på någon festival till i en park där det kan ha råkat varit så att jag drack lite för mycket vin 👀 Och slutade upp med sniglar krypandes över mig, glad att jag inte minns det... Söndagen var vi på Brunch -In the Park, fick gratis glitter i ansiktet och dansade till techno (som annars är jävligt dåligt). Skulle fortsätta på efterfesten och åkte fram och tillbaka över hela Barcelona för att leta rätt på mina roommates som vi sen ändå aldrig hittade. Menmen, sånt är livet 🤷🏼♀️

Likes

Comments

Jag vill börja blogga igen. Dels för att jag ärligt talat behöver skriva, men även för att jag vill ju kunna minnas denna tid. Så ska försöka skriva ett inlägg i veckan eller så, men först måste jag också catcha up alla veckor jag missat, eller framför allt helgerna, så det kommer väl (eventuellt) bli en hel del inlägg här nu. We'll see what happens...

Men låt mig börja med dem senaste dagarna, nånstans måste jag ju börja så. I torsdags var det ju sista augusti. Augusti på jobbet har gått sjukt bra för mig. Sålde 44st (45?) bredband och med tanke på att jag första månaden sålde 20, sen 30 och nu 40 så ser det ju ut att gå framåt. Tror det blir svårt att toppa detta dock, pga. lite oförutsedda händelser som gav oss x antal gratis-sälj, hahah. Har dock tänkt på det där, de säljen, "gratis-säljen", de gör så att jag känner att den här månaden inte har varit så bra. Eftersom jag inte har "gjort" något för att få dem. Även om det inte ens är sant, för det krävdes ändå arbete och övertygandes, men trots det kan jag inte känna mig bra över dem. Det bara får mig att tänka på att det som kvinna är så svårt att ta åt sig äran för något, som en man i samma situation inte hade tvekat en sekund på att vara stolt över.

Men nog om det nu, i fredags hade vi sen AW. En väldigt kaosartad kväll, hahah. Hade druckit en aning mycket vin redan vid kl. 19, ätit några nachos så kvällen slutade rätt så tidigt med en sjukt god falafel och jag kunde TILL OCH MED ta metron hem! För er som inte vet, metron slutar gå här vid typ kl. 2 på natten så inte ofta man kmr hem med den inte. Har iof fått höra nu att den går dygnet runt på lördagar, men det återstår att se...

Igår började jag dagen med att gå på Palo Alto Market, en urgullig marknad som är första helgen varje månad. Det är en sjukt hipster marknad och fanns så mycket fint. Kläder, smycken, accessoarer, inredning, mat, you name it. Köpte lite smått och gott, bland annat ett armband jag velat ha i 2+ år. Så jag var nöjd. Framförallt pga. nachosen där, verkligen såsåså goda! Nåväl för att jag inte varit i Mexico, men those tasted like the real deal.

Därefter gick jag runt lite på Passeig de Gracia, köpte en nyckelring, som jag letat efter ända sedan jag kom hit. Har inte hittat någon innan som jag gillat, men finns en superbra souvenirbutik precis vid Casa Milà, där allt är garanterat tillverkat lokalt, här i Barcelona, så jag tyckte det var värt det. Kommer nog skriva ett inlägg om det senare, men jag förstår verkligen varför man hatar turister här, så liksom, I'm trying to not be too terrible myself. Men mer om det någon annan gång.

After that bestämde jag mig för att fortsätta min produktiva dag genom att äntligen köpa ett par springskor. Vann ett presentkort på €30 på El corte inglés för x antal veckor sedan och har tänkt köpa ett par skor sen dess, men inte kommit till att göra det. Gick det, stod som ett frågetecken, för let me tell you, försöka välja löparskor på spanska, not the easiest thing I've ever done. Men tog ett par som satt bra och såg bra ut.. let's hope they are. Ska ut och prova dem nu ikväll så fort det blivit lite svalare.

Seeen, träffade jag Alice, vi käkade middag på Hard Rock Café. Var och ÄR så shook över deras vegetariska utbud, det fans buffalo cauliflower "wings", så starka men SÅ goda. Har varit så skeptisk mot dem innan även om det varit THE topic i vegangrupperna förut och alla älskade det. Men yes, dem är verkligen så goda som alla säger. Åt någon hamburgare med blomkål också, mkt god den med.

Ville verkligen ta en lugn helg så passade på att sova ut idag. Sen drog jag mig in mot Raval, tänkte besöka CCCB, ett konstmuseum här. Köpte en "Art ticket" när jag kom hit till Barcelona i juni, så har redan betalat för inträde på fem st museum här, men inte besökt ett enda ett ännu, så tänkte passa på nu. Då hade dem obviously någon speciell exhibition som man behövde betala för ändå så jag tackade och kommer tillbaka i oktober när nästa utställning är, hahah. Dock, lyckades jag timea in att dem första söndagen varje månaden har öppet "el mirador", högst upp i byggnaden med utsikt över Barcelonas hustakt, så det var ju alltid nånting. Egentligen är Barcelona ingen särskilt fin stad att se ovanifrån (beroende på höjd..), husen är olika höga och det saknas en riktig sammanhållande röd tråd mellan alla hus. Men det är på något vis det jag tycker är så speciellt med Barcelona, husen har inte byggts för att vara vackra, utan för att vara hem åt människor. Spanien, Katalonien och Barcelonas historia, den syns i arkitekturen. Det gör det mer verkligt, något att beundra, ta in och reflektera över.

Åt lunch på my beloved Flax & Kale. Salladen med morot är TO DIE FOR! 10/10 rekommenderar. Sen promenerade jag genom Gótico och El Born till ett café som skulle ha veganska kanelbullar, köpte en sån och eftersom jag ändå var i närheten, och inte besökt något museum ännu, så gick jag till Picasso museet. Innan har jag varit ganska skeptisk till Picasso, framförallt för jag inte är jätte förtjust i surrealism. Men hans verk från innan ~1950 gillade jag verkligen. Det som framförallt är fascinerande är hur hans konst förändrades med tiden. Om man jämför hans sista tavla med hans första, att det är samma konstnär är svårt att tro. Men det är ju också det fina, att vi utvecklas, förändras och förnyas.

Och med dem orden tänker jag avsluta detta inlägg. ¡Ciao!

Likes

Comments

Skrev det här inlägget för två veckor sen?? VAR tar tiden vägen?? NO COMPRENDO. Men hursom, hann aldrig skriva klart det, aka. pallade aldrig, men publicerar det nu ändå för vem vet, kul att läsa om fem år typ:

"Vad kan man säga, nu är jag inne på min sjunde dag här i Barcelona, eller blir det åttonde kanske? För jag kom ju hit förra söndagen. Hursomhelst har jag varit här i en vecka, så jag tänkte väl ta och skriva ned lite vad jag haft för mig.

Jag landade runt 14 på söndagen, tog metron in till centrala Barcelona för att kolla på ett rum jag ev. skulle bo i, after some struggle med att hitta dit stod jag till sist utanför dörren och väntade. Lägenheten var otroligt liten. Köket kan inte ha varit större än 2kvm, så jag tackade för mig och bestämde mig för att leta lite till och inte ta första bästa bara. Jag hade ju inte direkt någon plan B över var jag skulle sova så medan jag åt middag på en resturang bokade jag tre nätter på ett hostel. Första kvällen gick jag runt i Parc de la Ciutadella, som låg precis vid hostelet, väldigt fin park! (Men Retiro och Capricho i Madrid är finare 👀)

Måndag, första dagen på jobbet, började 11.30 så eftersom jag inte ville hänga på hostelet i 3h efter jag vaknat åkte jag till la Sagrada Familia, köpte en cold brew på Starbucks (♥️) och gick sen förbi Casa Batlló. Tog metron till jobbet och där hade vi en utbildning. På eftermiddagen/kvällen tog jag en promenad från hostelet och gick igenom lite olika barrios här, el born, el gótico och raval, köpte en glass av 100% frukt som var SJUKT god, för att sen kolla på ett rum vid paral.lel. Mycket bättre än det förra rummet, men jag kunde inte flytta in dit på direkten så mitt letande fortsatte.

Tisdagen var av någon anledning en röd dag så jag började dagen med att åka till stranden, var där hela förmiddagen för att sen åka och kolla på ännu ett rum. Samma sak där, kunde inte flytta in försten om två veckor och jag ville gärna ha något så snart som möjligt. Jag vandrade runt lite i Barcelona för att sedan på kvällen för att titta på ett rum vid La Sagrada Familia, och guess what, det är där jag bor nu. Kunde flytta in samma kväll så jag hämtade min väska på hostelet och here I am. Var otroligt skönt att äntligen få ett eget rum OCH kunna packa upp väskan, haha. Det är en lägenhet delad med tre andra killar, själva ägaren bor i en lägenhet under oss, en kille från Italien, Azerbadjan och Argentina. Det är inte värsta DRÖMlägenheten, men den duger gott och väl, och det bästa? Den ligger precis vid La Sagrada Familia, inget hus eller något ivägen, utan verkligen precis intill.

Sen på onsdag hade jag min första riktiga dag på jobbet, finns kanske inte så jätte mycket att berätta. Men det är faktiskt mycket roligare än vad man kan tro, framförallt är mina kollegor otroligt härliga, så jag trivs så bra!

På torsdag var jag ute på nya äventyr och ställde klockan på 3.30 för att fixa NIE-nummer (spanskt personnummer för utlänningar man behöver om man bor och arbetar här). Let me tell you about the process. Så 3.50 på morgonen, jag, bokar en taxi via en app och skriver in adressen för kontoret för NIE. Men det finns tydligen TVÅ adresser med samma namn, och såklart ligger dem på varsin sida av staden, Jag kollar kartan på mobilen och inser att vi är helt fel, säger till taxichauffören så vi vänder och åker till rätt adress. Varför är jag uppe så tidigt kanske ni undrar? Jo, man måste köa för att få en tid för att fixa NIE, och det är bara dem femton första i kön som får en tid. Så folk börjar köa sisådär 2 på natten, och runt 4.30 är det femton personer i kön. Klockan blev 4.30 och vi var inte framme och jag var sjukt stressad, för 1) är man sen är det försent. Finns inget och göra förutom att försöka dagen efter och 2) var tvungen att betala €40 för taxin och att ha gjort det i onödan kändes inte så kul... Men taxichauffören släpper av mig, mind you 4.30 på morgonen i Barcelonas utkant, jag ser ingenting som ser ut som en kö. Är helt ensam och min mobil har ingen teckning, så kan inte ens boka en taxi för att ta mig därifrån. Till sist hittar jag kön ändå, då är klockan 5 och jag tror redan det är försent, MEN, jag blev nummer 15. HALELUJAH. Så sätter mig i kön och väntar. Klockan 7 kommer en polis och ger oss femton första i kön nummerlappar. Klockan 9 sen öppnar kontoret igen så jag åker hem för att sova i typ 30 min och ladda mobilen, är tillbaka sen 8.30 för vill ju inte vara sen och sen börjar ännu mera väntande.

Grejen är den att det går att boka tid, men det måste göras 2-3 månader i förväg, och det har vi inte tid att vänta på. Så det sitter andra där också, som då har bokat tid och turordnignen är en aning oklar. 3 h senare, 11.30 bestämmer dem sig för att ta paus i 30 min, så jag går och köper något att äta, kommer sedan tillbaka igen och fortsätter vänta. Klockan 14.00 blir det min tur! Får fylla i några papper, men sen, det är inte över ännu. Sen måste man gå till en bank, betala in €10.40, och sen gå tillbaka med kvittot, och sen, SEN, har man sitt NIE-nummer!"

Ah, det där var ju två veckor sen och kommer inte riktigt ihåg vad jag gjorde sen. Eller jo, på fredagen hade vi AW med jobbet, satt på en så härlig bar med takterass och njöt. På lördagen gick jag runt i Barcelona, shoppade lite och köpte saker som jag inte tagit med hemifrån osv, sen på söndagen, när allt ändå är stängt här var jag på stranden. <3

Likes

Comments

Ibland tror jag nog att jag lever lite i en FN-bubbla, jag har nog en, stundvis, lite för optimistisk syn på kunskapsnivån om FN. För mig är det självklart att alla känner till Agenda 2030, men gör alla verkligen det...? Som jag skrev i mitt förra inlägg om FN är det upp till var och en av oss att verka för att styrka FN och bidra till en bättre värld, och med detta inlägg tänker jag dra ett av mina strån i stacken och informera om Agenda 2030, tillsammans med lite personliga åsikter.

De Globala Målen, Hållbarhetsmålen, Sustainable Development Goals, Post-2015 millenniemålen, Agenda 2030, kärt barn har många namn. Men, låt oss inte kalla dem för FN:s mål, för nej, det är allas mål. För alla kommer vi påverkas om vi inte arbetar för att förverkliga agendan. Agenda 2030 utgörs av 17 mål och 169 delmål, som måste uppfyllas till år 2030 för att säkerställa mänsklighetens och planetens framtid. Det är ett verktyg, en handlingsplan, för hur stater, organisationer, företag och individer ska handla för att främja en hållbar utveckling.

Men det handlar sjävklart inte om att man ska kunna alla 17 mål utan till, utan det viktiga är att känna till att arbetet pågår. För att på så vis kunna påverka inte bara beslutsfattare att integrera hållbarhet i den internationella, nationella samt lokala politiken, utan även möjliggöra att man som individ kan ställa krav på näringslivet och företagen. Genom att göra smarta val i vårt vardagliga liv kan vi uppnå som mest. Genom att kräva en rättvis produktion av varor, både för människor och planeten. För det är vi, konsumenterna, som har makten.

Det som är så fint med Agenda 2030 i min mening är att alla målen är sammanlänkade, det går inte att uppnå det ena, utan att också uppnå det andra. Alla målen hänger ihop. I en debattantologi om Agenda 2030 som svenska FN-förbundet tagit fram skriver Kenneth G Forslund om Mål 6, Rent vatten och sanitet för alla. Rent vatten förbättrar livsmedelsproduktionen och möjliggör mer bra och tillräcklig mat för människor. System för vatten låter kvinnor spendera tid på annat än att hämta vatten och minskar därmed risken för att de utsätts för överfall och våldtäkter när de hämtar vatten. Rent vatten och avlopp minkar spridningen av sjukdomar. Och det ökar även flickors möjlighet att gå i skolan om det finns tillgång till en toalett. Han sammanfattar med: "Bra vatten och fungerande avlopp kan alltså ge bättre hälsa, bättre mat, bättre kunskapsnivå och ett mer jämställt samhälle."

Här är en film som det svenska FN-förbundet tillsammans med Carolina Klüft tagit fram om Agenda 2030:

Millenniemålen antogs år 2000 och utgjordes av åtta mål som det internationella samfundet strävade efter att uppnå till år 2015. Förbättring har helt klart gjorts sen dess, antalet människor som lever i extrem fattigdom har halverats, barnadödligheten likaså och antalet barn som börjar skolan är nu 90 procent, både flickor och pojkar. Men, det finns alltid ett men, Millenniemålen var även problematiska, och inte lika effektiva som dem faktiskt hade kunnat vara. Inga konfliktdrabbade stater nådde ett enda av de uppsatta målen. Av de 10 procent barn som idag inte börjar skolan är 90 procent av dessa funktionshindrade. Av dem som lever i extrem fattigdom är 20 procent funktionshindrade eller anhörig. Millenniemålen resulterade bara i att de som låg närmast gränsen lyftes upp, medan de allra mest marginaliserade grupperna låg kvar på botten. Grupperna som behövde och behöver hjälpen kanske allra mest blev utan.

Dessutom så var millenniemålen enbart inriktade på "utvecklings" länderna, de "utvecklade" länderna hade inte några åtaganden att genomföra. Så är inte fallet med Agenda 2030, arbetet för en hållbar framtid måste ske i alla länder. Det är allas agenda. Och för att undvika ett upprepande av misstagen har framtagandet av Agenda 2030 varit en otroligt inkluderande process. Civilsamhället har fått säga sitt, den privata sektorn, medborgarundersökningar, expertpaneler och såklart, alla förhandlingar som hållits mellan medlemsstaterna. Allt för att inte göra samma fel som förra gången, insatser ska inte bara göras där framgång är lättast att nå, utan det är dem allra mest utsatta grupperna som behöver hjälpen. Arbetet för fred måste fortskrida Och det bästa tillvägagångssättet för att motverka konflikter är att etablera demokratiska institutioner, och inte det ofta ineffektiva bistånd som ges idag, ett bistånd som är utspritt på många små projekt, som inte fokuserar på institutionsbyggnad och som saknar en långsiktig plan.

Men Agenda 2030 är inte perfekt heller, i många fall är de 17 olika målen ett resultat av kanske lite för många kompromisser. Henrik Hammargren skriver i samma debattantologi som jag nämnde tidigare: "Att 193 länder antagit en bred och ambitiös utvecklingsagenda visar att världen kan enas om gemensamma normer genom förhandling samt att FN fortfarande kan vara en stark samordnande plattform." Det är stort att länderna ändå enats om så mycket, och målen handlar tyvärr om att sätta golv, och inte tak. En minsta möjliga nivå för vad som är acceptabelt, istället för drömmen (som ska bli verklighet).

Till exempel så nämns HBTQ-personers rättigheter inte i agendan, förutom att det går att tolkas ut ur två delmål. Det är inte tillräckligt och ska definitivt kritiseras, för FN har trots allt en otroligt stor roll i det globala normativa arbetet. Att utveckla globala normerna, uppmanna medlemsländer att anpassa lagar och beslut efter dessa normer och därefter uppmuntra till att dessa normer efterföljs. Det var en chans att synliggöra HBTQ-personer och den diskriminering och förföljelse de utsätts för världen över, tyvärr gjordes inte detta. Men vad som står eller inte står i målen hindrar inte stater från att göra mer. Målen utgör den gemensamma nämnaren medlemsstaterna mellan men det är upp till varje land, var och en, att göra så mycket mer. Och vi, som medborgare i medlemsstater till FN, vi kan kräva detta!

Eva Axelsson skriver i samma debattantologi: "Det globala näringslivet [...] kan bidra och agera för att skapa verklig förändring, oavsett vad politiken, myndigheter och internationella organisationer lyckas åstadkomma." Möjligheterna finns, om vi ser dem. Agendan är inte juridiskt bindande, men, det finns ett mycket värre straff än de sanktioner som FN hade kunnat utdela, nämligen den kraft och betydelse en folkrörelse har. Vi ungdomar är inte bara framtiden, vi är även nutiden, och vi kan kräva förändring, förändring ingen stat eller regim kan förneka oss för alltid.

Låt mig avsluta detta inlägg med de slagorden så hörs vi senare.

Likes

Comments

Denna helg har jag spenderat med att delta på Svenska FN-förbundets FN-Forum, och lyssnat på en hel del föreläsningar, panelsamtal och berättelser från olika personer. Har lärt mig mycket nytt, fått lite återupprepat och erhållit en hel del nya perspektiv. Så, jag kände för att skriva av mig lite om tankar jag personligen har om FN och andra saker som berör Sverige och FN.

FN, Förenta Nationerna, världens största mellanstatliga organisation, 193 medlemsländer som tillsammans ska komma överens om diverse beslut. 193 länder som kan skilja sig från varandra otroligt mycket, men som även har mycket gemensamt, kanske framförallt dess invånare. Ibland kan FN uppfattas som stillastående, som om ingenting görs, och till viss del stämmer det väl, det finns stora motstridigheter mellan medlemssaterna som förhindrar beslut från att fattas och aktioner från att tas. Men jag tror, att den skepticism som finns mot FN kanske går att dela in i två grupper, dem som inte alls tror på vad FN står för, och dem som ser på FN som ett stort byråkratiskt maskineri där inget händer.

Jag sitter ju i styrelsen för Stockholm FN-förenings ungdomssektion, och FN för mig, är en otroligt viktig organisation. Men ibland så stöter man på den där skepticismen som finns mot FN:s arbete, i form av frågan om FN verkligen gör någon skillnad? Definitivt gör FN skillnad, känner jag. Bara tanken på ifall det inte funnits ett internationellt samarbete är skrämmande, den formellaste existensen av FN, anser jag, bidra till en stabilitet i världen, en stabilitet av fred. Att det finns en självklar samlingsplats där länder, alltifrån Sverige till Colombia till Myanmar till Sudan, kan föra en fredlig diskussion, det utgör basen för det internationella samarbetet.

Men sen kan man självklart inte blunda för de komplikationer som ligger framför FN, inte minst de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet och deras vetorätt. Vetorätten är en skam för FN, precis som det var en skam att den första utlagan till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna först enbart åkallade mäns rättigheter. Detta förändrades såklart, och idag är FN i behov av en reform. Avskaffandet av vetorätten vore det optimala, men tills dess att det sker tog Efraim Gomez, UD:s enhetschef för FN-politik upp tre punkter på vad som kan göras för att motarbeta vetoröster:

1. Bra beslut och en bra process
- Få de berörda länderna att själva vilja implicera resolutionen, även utan säkerhetsrådets direkta stöd.

2. Höja den politiska kostnaden
- Det ska vara skamfyllt att nyttja vetorätten.

3. Stödja intiativ som begränsar
- Säger sig själv, intiativ som arbetar mot vetorätten ska stödjas.

Jag tror det har varit svårt att missa att Sverige numera är en del av FN:s säkerhetsråd, men vad vet jag eftersom min kunskap om just FN kanske är lite högre än snittbefolkningen. En stor del av vad som diskuterades i helgen är vad Sverige faktiskt kan bidra med i säkerhetsrådet. Men, jag skulle först vilja prata om processen att bli invald. I och med kanditaturen till posten i säkerhetsrådet lanserade UD en film, en film för att illustrera dem värderingar som finns i Sverige. Det är en otroligt kraftfull film, tycker jag personligen, både välgjord och den framkallar en känsla av stolthet, Stolthet över Sverige och vad vi, enligt filmen, står för. Efraim Gomez sa: "Vi blev invalda för vilka vi är." Men, jag skulle vilja bemöta detta, och tillägga: Vi blev invalda för vilka vi tror vi är. För Sverige är inte det filmen framställer oss att vara, vår svenska självbild överensstämmer inte med verkligheten. Men vi har blivit otroligt duktiga på att exportera just denna självbild, Sverige som en humanitär stormakt, och den bilden är accepterad världen över, FN inkluderat.

Allt för sällan talas det om alla de övergrepp och förtryck som den svenska staten har utövat, varför nämns så sällan att även Sverige hade kolonier? Att Carl von Linné är rasbiologins fader? Var är den nationella debatten om svenska statens förtryck och diskriminering av samer, som pågår än idag? Varför benämns de Vita bussarna under Förintelsen bara som en humanitär succé, när vilka som räddades var selektivt. Det fanns ingen idé om allas lika värde, nordbor stod överst på listan, och eventuellt andra, i mån av plats. Att dessa bussar förflyttade 2 000 franska, ryska och polska fångar till ett annat läger, vilket resulterade i en humanitär katastrof, eftersom det bidrog och snabbade på dessa fångars död. Detta är bara några exempel på alla de övergrepp Sverige har begått, men som inte är en del av vår kollektiva självbild. Vårt historiemedvetande. Och hur ska man kunna förändra framtiden om man inte ens känner till sin egen historia?

Vad är förklaringen till varför just Sverige har och projicerar denna självbild, medan våra grannländer såsom Norge och Danmark inte gör det, även fast dem i många avseenden är minst lika bra som oss i humanitära frågor? Jag tror det kan förklaras utifrån andra världskriget. Norge och Danmark var belägrade av Tyskland, och med befrielsen kunde dem inom sina länder enas kring att dem tillsammans överlevt. (Även om det är debatterbart​ VAD majoritetsbefolkningen överlevt, eftersom det definitivt inte var dem som var de utsatta) En patriotism som bygger på gemensamma upplevelser. Medan Sverige, som inte blev utsatta för kriget på samma sätt, kanske saknade en enande tanke. Men sen fick Folkhemmet sitt genomslag här, och denna idé byggde just på att Sverige var och skulle bli så bra som möjligt, ett framåtblickande perspektiv. Patriotismen som uppstod här då, uppstod till stor del just ur idéen att Sverige var bra. Vilket sedan har förankrat sig hos oss idag, och gjort det svårt att diskutera händelser som inte överensstämmer med denna bild.

Jag skrev att jag först ville prata om det faktum att Sverige blivit invalt till säkerhetsrådet, nu när jag gjort det tänkte jag lite kort beröra det Sverige kan bidra med, eller egentligen, det paradoxala budskap vi sysslar med. Sverige har uttalat att medlemskapet i säkerhetsrådet ska präglas av folkrätt, respekt för mänskliga rättigheter, jämställdhet, integritet och transparens. Men samtidigt så har Sverige 1) valt att rösta för Saudiarabiens plats i FN:s kvinnokommission, och 2) inte velat offentliggöra hur man hade röstat. Det är högst ifrågasättbart hur Saudiarabien kan vara ett val för jämställdhet, och var är transparensen? Även om det inte var möjligt att rösta nej, utan alternativet till "ja" var att lägga ned sin röst, och att antalet nominerade matchade antalet platser och Saudiarabien oavsett blivit invalt, handlar det om ett ställningstagande. Ett ställningstagande som Sverige borde ha gjort. (Vill också bara poängtera att det är Sverige i FN:s ekonomiska och socialaråd som röstade, men att samtliga beslut Sverige gör borde präglas av samma tänk även utanför säkerhetsrådet)

Jag har egentligen tusen saker till jag vill ta upp, men det för bli i ett annat inlägg. Så för att avsluta, som Dag Hammarskjöld en gång ska ha sagt: FN är bara så starkt som medlemsstaterna gör det.

Så den skepticism mot FN som finns, att FN:s arbete inte leder någonstans, bidrar, enligt mig, till att ytterligare sakta ned FN:s arbete. För att skapa förändring, med hjälp av FN, är det upp till alla oss, var och en, att arbeta för FN och FN:s syfte. Oavsett om det bara är kunskapsspridning eller faktiskt praktiskt arbete för FN. Båda är lika viktiga för arbetet för fred.

​Alla åsikter är självklart mina egna och representerar inte Stockholm FN-förenings ungdomssektion, thought I should add that.

Likes

Comments

Kände att det var dags för en liten update här igen då, för det var ju ett tag sen..

Vad har hänt då? Jo, LET ME TELL YOU VAD SOM HAR HÄNT: Jag har fått jobb i Barcelona!!! 😭😍 (hence rubriken till detta inlägg)

Vad, var, hur, varför, när? kanske ni undrar, eller inte. Men hur som tänker jag skriva om det ändå.
Vad: Telefonförsäljare
Var: Barcelona, duh
Hur: Jag skickade in mitt CV
Varför: För att jag älskar Spanien, duh
När: 5 juni är det ¡Adiós Estocolmo!

Ska ju vara ärlig också och säga att telefonförsäljare är väl inte drömDRÖMjobbet, meeeeen, eftersom det är i Barcelona, så är det per min definition ändå DRÖMJOBBET.

Alltså ni förstår inte min lycka (!!!) jag kommer få spendera hela sommaren i Spanien, i Barcelona. Så mycket jag har tänkt på, funderat över och övervägt att jobba i Spanien efter studenten, och nu kommer det hända. Det händer verkligen??? Vädret, stranden, arkitekturen, sangria, vin, *host* spanjorer *host*, tapas, churros, SPANIEN. ♥️ Finns inget mer jag önskar mig här i världen, typ.. nästan i alla fall.

Det hela har gått sjukt snabbt också, skrev mitt CV och personliga brev i tisdags, skickade in det i onsdags till fyra olika företag, hade en telefonintervju i torsdags and look at me now, idag, fredag, har jag ett jobb. Ja juste, kanske ska nämna det också; jag kommer inte sälja saker på spanska. Gud nej, så flytande är jag (tyvärr) inte på spanska, utan det är ett svenskt företag, det är ganska vanligt med svenska call centers utomlands. Men kommer säkert få chansen att practice my spanish ändå ;) Hursom, av dem fyra företag jag sökte hos så är det detta som definitivt verkar bäst, har en fast, relativt hög, månadslön (+ provision), dem hjälper till med dokument etc. för att arbeta i Spanien, betalar flygbiljetten dit, hjälper till med var och hur man hittar boende, och fokuserar väldigt mycket på att dem anställda ska trivas. Och hon som intervjuade mig verkade så härlig. It all sounds good to me 😇 Liksom vad har jag att förlora på detta? Nada, niente, ningún!

Jag var i Barcelona för fyra år sedan med skolan, då var det bara några få dagar, but I fell in love with that city (som jag iof gör med alla spanska platser jag besöker) och har ända sen dess velat åka tillbaka, för en chans att få se mer. Och nu får jag den chansen! Att bo där, jobba där, leva där! Kommer självklart blogga, för this will be the summer of my life.

I couldn't be more happy! 😭

España, ¡hasta pronto!

Likes

Comments

Det roliga är ju att jag skrev detta inlägg för tre veckor sen men publicerar det först nu, ohwell. Så today's topic: oklart, som vanligt, men nått i stil med vad det innebär att älska sig själv som kvinna

Låt oss inleda med the quote: "The most revolutionary thing a woman can do is love herself"

Varför är det så revolutionerande för en kvinna att älska sig själv? Well, glad you asked. För att dagens samhälle som vi lever i, det patriarkala samhället, blir kvinnor ständigt inpräntade med att vi inte är värda nånting. Vår huvudsakliga uppgift är att tilltala män med vårt utseende, uppfylla männens behov. Lägg till kapitalismen på detta och du har "the best of both worlds", ett samhälle som dels säger att kvinnan måste behaga männen, och för att göra det måste vi spendera pengar för att bli den "perfekta kvinnan", se ut som ouppnåeliga karikatyrer av människor som photosoppats till oigenkännliga.

Och om vi gud förbjude inte försöker uppnå dessa ideal, om vi inte bryr oss om vad män tycker om hur vi ser ut, om vi accepterar våra "imperfektioner" enligt samhället, då är vi feminazis. Och det är just därför, som det mest revolutionerande en kvinna kan göra är att älska sig själv. Älska sig själv och inte försöka ändra på sig för att behaga män. And don't forget, a woman's place is in the revolution.

Men det finns mer, det finns mer än att bara våga acceptera ens utseende. Något som kanske kan vara ännu mer revolutionerande för en kvinna.

Alltför ofta reduceras kvinnor till sitt utseende, allt vi värderas utifrån är hur vi ser ut. Och att våga älska sin kropp när man i samhällets ögon inte har rätt till det, det är stort, och det är svårt. Men att våga älska ännu mer, att även våga vara stolt över sin intelligens, sin kompetens och sina förmågor. Vi kvinnor är mer än vårt utseende och det är dags att vi blir uppmärksammade för det med. För om det finns ett skönhetsideal för kvinnor när det kommer till utseende, är det motsatsen när det kommer till kunskap. För kvinnor ska inte vara smarta, vi ska inte veta saker. För då känner männen sig hotade. Så vad vill man då inte hellre göra än just det?

Därför, när jag såg hoodien på första bilden, I needed it. För den förmedlar båda dessa budskap. Om det finns något en kvinna tillåts göra är det att i lagom utsträckning gilla sitt utseende, OM hon är normen, då är det någorlunda accepterat. I like my mind more than my face. Det förargar, för hur vågar jag påstå att jag faktiskt kanske är smart? Hur kan jag påstå att jag värderar min intelligens över mitt full face of makeup? Det enda en kvinna kan få älska, eftersom det är vårt syfte, vårt utseende är anledningen till vår existens, för att behaga männen.

Men don't forget, jag har aldrig påstått att jag inte gillar mitt ansikte, jag kan älska mitt ansikte samtidigt, framförallt kan jag göra det oavsett om det uppfyller era krav eller inte för vad som är ett "vackert" ansikte, sminkad eller inte.

Jag är så mycket mer än mitt utseende. Min hjärna betyder mer, det är vem jag är. Därför är det inte bara revolutionerande att älska sitt utseende som kvinna, det är minst lika revolutionerande att våga embrace sin intelligens.

Och avslutningsvis, om någon nånsin försöker säga till dig hur du ska se ut, tell them to fuck off, cuz:

Likes

Comments