Header

Sommar ger mig nästan lika mycket ångest som lycka. Är det okej att känna så? Egentligen är det nog inte det men det är min sanning. Inte bara för de självklara anledningarna som bikininojja och avundsjuka på alla andras drömresor. Utan för att jag tycker sommaren alltid påpekar om man inte tar till vara på livet. Man måste sola när solen tittar fram. Man måste ha ett sommarjobb men får inte glömma att kombinera det med somriga fester. Man måste leva hela tiden.

Jag vet att jag under mina lediga dagar (vilket inte är många) egentligen mår allra bäst om jag får vara i min pyjamas hela dagen, inte ägna en sekund utanför lägenhet och bara plöja avsnitt efter avsnitt av en serie jag redan sett. Men ständigt döms jag av Snapchatstories, grillukten från grannens balkong och värmen från solen utanför.

För att påminna mig själv om att mitt liv ju egentligen inte är så patetiskt tänker jag dela bilden från en kväll när solen aldrig gick ner, vi år grillat till hemmagjord tzatziki och min Snapchatstory innehöll massa bevis på hur jag tog vara på sommaren.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag har insett att en av de värsta känslorna jag vet är när man känner hur fort tiden har gått. Jag började känna den känslan redan som liten, framförallt när det var dags för antingen julafton eller födelsedag. Det magiska pirrandet i magen av förväntan och nervositet. Känslan av att man nästa spricker för att tålamodet rinner ur en. Helt plötsligt är skinkan serverad. Piff och Puff retar upp Pluto igen. Illamåendet av allt chokladätande börjar komma och framförallt, julklapparna är öppnade. Spänningen är borta och ännu en julafton har passerat. Den oändliga besvikelsen av att behöva vänta ett helt år på det där magiska pirret man lever för.

Visserligen har jag givits turen att fylla år två och en halv vecka efter julafton, men egentligen har det också mera blivit en sådan där påminnelse om hur fort tiden går. Nu när jag är 21 känns det som att det är julafton hela tiden. Jag har redan börjat fundera ut vad jag önskar mig...

Förlåt om jag nu lyckats göra någons tankar om julen tragisk och deprimerande, det var ju inte meningen men jag började tänka på det här för att jag bävar inför dagen jag ska åka hem till Kalmar igen. Jag gillar egentligen Kalmar betydligt mer än Köping men jag gör mig så fort bekväm i mammas sällskap, med hennes bil och långa sovmorgnar. Jag gillar heller inte att åka tåg i fem timmar... Och det jobbiga i detta är att det enda jag tänker på varje morgon är att jag är en dag närmre sommarjobb, ansvar och 20 kvm.

Poängen ligger i att jag nog (som säkert många andra) har lite för svårt att påminna mig om nuet. Jag är ett kontrollfreak och att planera tillvaron kommer alltid vara min grej. Samtidigt måste man försöka sluta fundera över vilket väder det blir på midsommar, om höstens kurser kommer bli tuffa eller hur man ska få boende i Stockholm efter examen. För till slut sitter man där och undrar varför i helskotta man inte njöt över det som fanns där och då.

Därför ska jag nu njuta av att höra mammas snarkande och samtidigt kolla på en halvdålig romantisk komedi. Jag sänder även den som läser detta en påminnelse om att ta vara på det lilla i livet! (Så cheesy, så underbart).

Likes

Comments

Jag måste säga att jag saknar livet i Mexiko jättemycket! Gemenskapen, jobbet och alla äventyren. Vi hann med så mycket på de korta fem veckorna! Denna praktiken satte verkligen ribban högt inför framtida jobb. Men som min moster sa "vänj dig inte vid att det är sådär att jobba överallt". Jag kan nog inte, inför varje nytt jobb, förvänta mig sol och bad, temafester på stranden, jobb där man skrattar sig till magknip och massa nya grymma vänskaper.

Men för mig var allting också så otroligt fantastiskt eftersom att jag hade varit så ofantligt nervös innan resan. Mycket för att jag strax innan avfärd fick höra mindre skräckhistorier om hur kompisar som praktiserat för produktionsbolag hade behandlats som praktikanter och att det inte alltid var jättebra. Men också för att det var så otroligt mycket förberedelser. Försäkringar och avtal skola och praktik emellan, vaccination och shopping av allt ifrån reseadapter till magtabletter. Innan Mexiko hade jag heller aldrig varit utanför Europa.

Det som känns så bra också är att jag inte skulle kunna säga vad som var det bästa med hela upplevelsen - för allt var så jävla nice! Givetvis var det jättekul att träffa alla nya människor som man åt mat tillsammans med, sola och badade med, festade med men också jobbade med. Det var också alla småsaker som man annars så lätt glömmer. Typ varje dag när vi i teamet åkte till och från jobbet tillsammans. När vi åkte den sista biten upp mot location, lyssnade på Africa med Toto och kollade på vågorna som slog mot klipporna då jävlar påmindes man om vilken fantastisk resa man fått följa med på. Eller de dagar vi bara gick några stycken längre bort på stranden och solade i timmar och bara njöt utan att knappt prata mer varandra. Då påmindes man om hur bekväm man hunnit blivit kring människor man bara en kort tid innan inte ens kände.

Sist men inte minst inspirerades jag så mycket av hela processen och alla inblandade i inspelningen. Det var så ofantligt engagerade människor och allting var så väl uppstyrt. Jag kände mig aldrig vilsen eller ensam utan det fanns alltid personer att rådfråga eller bara hänga med. Jag känner också att jag verkligen valt den mest fantastiska branschen att jobba i. Om jag får lov att drömma om att gå i mina Mexikokollegors fotspår så kommer min framtida karriär varken bli tråkig, enformig eller något annat än fantastisk!

Likes

Comments

På senaste tiden har jag bekantat mig med känslan av att jag lever. Typ genom den smärtsamma känslan av att se den man tycker om vara med någon annan eller när man är asfull och tror att man äger världen. Då kan man ibland verkligen känna livet ut i fingerspetsen. Denna känsla har jag uppnått genom att hitta njutning i de små sakerna i vardagen. Bland annat idag när Kalmar bjöd på sommarväder samtidigt som Anna bjöd på piggelindrink. Att få bättra på brännan med kärleksfulla vänner och följa upp det med grillning i solnedgång, då känns det verkligen som att det strålar i hjärtat. Man känner livet, liksom. Livets resa blir outhärdlig utan dessa stunder, när man helt enkelt stannar upp och bara lever lite.


Likes

Comments

Just nu skulle jag väl säga att jag är mitt uppe i livets resa. Förmodligen väntar en hel del episka äventyr på mig i framtiden men just nu kan jag verkligen känna hur jag bara utforskar livets (åtminstone Puerto Vallartas) alla smultronställen och mår så där otroligt bra som man bara gör när man verkligen känner efter. Att dessutom påminna mig om att jag faktiskt har praktik, att jag är på "jobbresa", det gör mig nästan lite mallig. Hur bra får man ha det egentligen? Brunbränd i AC efter en heldags solning med nya fantastiska människor i helt otroliga Mexiko. Det är en bra mening. Att jag som mediastudent är på praktik i Mexiko kanske ganska enkelt svarar på frågan vad jag gör här. Men att det kommer en ny säsong av Paradise Hotel är ju faktiskt redan avslöjat så jag bryter inga regler med detta lyriska inlägg och jag ska själv inte medverka i programmet så jag är inte på något sätt hemlig. Jag vill helt enkelt få nedskrivet hur fantastiskt bra jag mår, att livet är på topp och att Mexiko levererar! Men även såklart meddela att det finns en otroligt rimlig anledning att bänka sig framför TV3 i höst. På återseende!

Likes

Comments

Vilka länder har du varit i i år? I och med att det bara är februari har jag ännu bara befunnit mig i Sverige. MEN, på lördag åker jag till Mexiko där jag stannar i fem veckor. Jag tror nästan det blir den enda utlandsresan för mig detta år, om jag inte tar mig en spontanare till Emma i London någon helg!

Vilket land besökte du senast? Portugal med mamma.

Vilket land skulle du kunna tänka dig att bo i permanent? Storbritannien har jag länge funderat på att flytta till någon gång! Jag gifter mig nämligen gärna med en britt (hook me up, vettja!)

Vilket språk skulle du helst vilja kunna tala flytande? Italienska, helt klart. Jag ska ta ett par lektioner någon gång när livet ger tillfälle.

Drömresemål? Svaret på denna frågar har alltid varit USA men jag är inte lika stort fan av amerikanerna på sista tiden... Kanske Island just nu, faktiskt! Det känns otroligt jobbigt att svara på denna fråga, nästan som att det jag svarar blir det enda resmål jag faktiskt kommer att få uppleva. Men sanningen är ju såklart att det finns otroligt många länder jag vill besök eftersom att jag rest väldigt lite i mitt liv hittills.

Drömweekend? Kärlekshelg i Paris, kanske?

Vilket land vill du inte besöka? Man ska ju aldrig säga aldrig - men aldrig Nordkorea. Ryssland känns även det ganska jobbigt, thanks but no thanks Putin.

Vilket land har du besökt flest gånger? Grekland har många gånger varit ett billigt alternativ så där har jag varit tre (eller fyra) gånger.

Har du rest till något land med skolan och isåfall vilket? I tvåan på gymnasiet åkte jag och min klass till Bryssel och det var ganska coolt. Dock var det otroligt pinsamt att träffa viktiga människor i EU-parlamentet när alla i hemlighet var bakis och sov igenom föreläsningarna... Jag fick också följa med en grupp från skolan till Strasbourg för att även där besöka Europaparlamentet.

Vilken resa har gett dig mest? Min au pair-resa till Sicilien, erfarenhetsmässigt. Min Londonweekend med mamma och moster var också otroligt bra och den blir jag alldeles varm av att tänka på. Kanske ändras svaret på denna fråga efter min Mexikoresa...

Ditt bästa sommarställe i Sverige? Jag har inte varit på tillräckligt många olika ställen i Sverige för att ge ett bra svar, dock är ju min relativt nyfunna kärlek Kalmar en otroligt vacker sommarstad!

Vad är det jobbigaste med att resa? Jag är en nojjig person överhuvudtaget, vilket gör att jag många gånger är feg och lite smårädd för det mest (detta försöker jag ständigt jobba bort hehe). Men det värsta är nog ändå att flyga, jag är otrolig flygrädd!!

Av de ställen du varit på, i Sverige eller utomlands, vart skulle du helst vilja åka tillbaka? Jag kommer alltid se till att åka tillbaka till Italien med jämna mellanrum. Har dock inte hunnit utforska världen tillräckligt för att hitta mitt favvoställe.

Likes

Comments

När jag var 19 bockade jag av en av mina stora punkter på min bucketlist - att vara au pair. Det var läskigt, häftigt och för min del även väldigt spontant. En av mina kompisars kusiner hade tidigare bott hos familjen i Mondello, Sicilien, och letade ny au pair åt dem. Jag tvekade verkligen inte en enda sekund. Det hade jag inte gjort oavsett vilket land familjen fanns, ge sig iväg som au pair direkt efter studenten var drömmen. Men att det var just Italien, just Sicilien, det gjorde det hela så mycket mer speciellt.

Efter bara ett par mejl med värdmamma Alessandra var allt bestämt, jag stack ett par dagar efter midsommar, bara några veckor efter studenten - jag ville inte slösa en sekund av livet.

Eftersom att min pappa var italienare och min farmor dessutom kom från just Sicilien så kände jag mig hemma från första stund. Maten påminde mig om farmor, språket påminde mig om mina kusiner och barnen påminde mig om mig själv.

Trots det är ju dock den svenska kulturen den enda jag är van vid. Tidsoptimismen, fåfängan och middagar vid 23 gjorde mig obekväm. Mer obekväm än jag var beredd på. Familjens tempo var alldeles för lågt för att alltid hålla mig tillfredsställd och barnen var så bortskämda att jag var väldigt irriterad många dagar. Ibland nästan grämde jag mig över att allting inte var som jag trott att det skulle vara. Kanske förväntade jag mig att efter mina två au pair-månader prata flytande italienska, träffa vänner för resten av livet och bli kär i en italiensk romantiker. Istället fick jag mycket utav det som många glömmer att tänka på i förhand - stunder av tristess, trotsiga ungar och pinsamma språkmissförstånd. Vilket jag i efterhand faktiskt egentligen inte är så ledsen över.

Detta fick mig också att inse att tanken av att bo med en ny familj, ta hand om och umgås med främmande barn, ju faktiskt inte är särdeles upphetsande. Tanken av att vara au pair är nog många gånger förvrängd. Vad man drömmer om att göra efter studenten är att resa, träffa nya människor och få ett ljusblått instagramflöde - och att vara au pair är snarare en billig genväg till allt detta. Otrevliga barn, rubbade rutiner och ändrade planer hamnar ofta i skymundan av bilden av att bo i ett annat land för första gången.

Jag kan dock såklart inte tänka tillbaka på min sommar som au pair utan att le. Jag fick ju trots allt en till familj. En familj som imponerades av min humor och mitt engelska språk. En familj som alltid såg till att jag hade det bra. En familj som faktiskt tyckte det var ganska jobbigt när jag åkte tillbaka till Sverige efter två månader. 

Där och då kändes det många gånger tufft. Jag längtade hem till mina vanliga rutiner, till mamma, till att få prata svenska. Men så här i efterhand tänker jag bara på alla nya vänner jag fick, all mat jag fick prova och alla äventyr jag fick följa med på. Vem trodde att jag skulle äta middag med en av de bästa fotbollsspelarna i Palermo? Eller hänga med en brud som idag gjort en collab med Snoop Dog? Vem hade trott att jag skulle bli best buddies med en åsna som bodde uppe i bergen i Catania? Det blev kanske inte som jag tänkt mig alla gånger, men på vissa sätt var det bara positivt.

Au pair ska man vara någon gång i livet. Det säger jag dock med känslan att jag aldrig vill vara det igen. Jag älskade det men ibland även hatade det. Det är svårt och ansträngande och kräver en hel del mod. Men det är också så givande, häftigt och framförallt kul. Minnet av min sommar i Italien är fyllt med kärlek och det kommer jag att behålla resten av livet!

Likes

Comments

Livet är en resa - och här kan ni följa med på min. Usch så pretentiöst, men det är i alla fall tanken med denna blogg. Livet som student är väldigt fartfyllt och jag kan inte tänka mig att det saktar ner efter examen, snarare tvärtom. Visserligen har jag drygt ett år kvar på universitet men nu, mer än någonsin, passar det alldeles utmärkt att starta blogg med fokus "resor". Oavsett om det blir backpacking i Asien, nyårsfirande i Åre eller en spirituell resa i livet, så ger jag härmed inblick i alla de äventyren jag har framför mig. Förhoppningsvis ska jag även kunna dela med mig av tidigare destinationer jag stoppat vid, kul va?


Likes

Comments