Jag trodde att rummet skulle vara mindre, människorna tråkigare och mest av allt: helheten sämre. Men nej? Rummet är stort. Det finns trots min oro både en spegel och en dammsugare, garderoben är inte så liten och osmidig som bilderna visade och badrummet är av rimlig storlek. Människorna har förvånat mig något otroligt: jag fick äntligen se vilka ansikten som tillhörde alla de ord som skrivits i de alldeles för många gruppchatter jag var med i på facebook och whatsapp innan jag flyttade hit, och jag kan inte säga att jag är besviken. (Har t.o.m. börjat använda whatsapp på en daglig basis, om inte det är förändring så vet jag inte vad). Studierna är förvisso mer utmanande än jag trodde, i alla fall under de första dagarna, men nu börjar det kännas som att jag har mer kontroll, tack och lov.

Huvudsaken är att jag var otroligt nervös över många grejer innan jag flyttade hit. Mestadels över att jag inte skulle passa in. En vilsen Svensk på ett stort universitet mitt i London? Njae, I had my doubts om vi säger så. Men förvånansvärt nog har allt gått betydlig bättre än jag trodde, jag känner mig inte vilsen (trots att jag knappt hittar till tvättrummet), och jag känner mig inte ensam.

Jag har fått nya vänner, bra vänner, som jag kan vara mig själv med. Min oro om att vara ensam försvann redan första dagen, i takt med någon slags personlig utveckling (such a cliché). Jag har alltid varit relativt tystlåten och kanske lite blyg bland människor jag inte känner, mestadels av rädsla för att folk ska döma eller misstycka om jag visar vem jag faktiskt är. Sociala sammanhang brukade av någon anledning vara väldigt skrämmande, förmodligen baserat i mitt bristande självförtroende. Sista året på gymnasiet gav jag mer eller mindre upp; jag var mestadels med mig själv och accepterade i princip att människorna där helt enkelt inte var för mig. Jag var ok med att vara den tysta personen och jag hade inte riktigt ett behöv av att skaffa 20 ytliga vänner. En jävligt bra vän räckte mer än nog för mig (ptss @moaschwartz <3).

Jag trodde att jag trivdes i min ensamhet, men samtidigt var det inte nyttigt. Jag var inte särskilt glad med min tillvaro.

När jag kom hit gjorde jag därför ett aktivt val att att ta chansen att utnyttja min nya start till att vara vem jag ville och göra vad än jag fick för mig. Jag flyttade till ett nytt land där jag inte kände någon, och ingen kände mig - bättre förutsättningar för personlig förändring finns nog inte. Trots förutsättningarna samt viljan att förändras så kan jag dock inte förneka min egen förvåning när jag av alla människor var den som glatt gick runt i studentlägenheten för att introducera mig själv till mina flatmates redan första dagen. Jag vet inte vad som hände, men för mig var det ett otroligt stort framsteg, och jag är tacksam för att det hände. Vad än det var som klickade i mig, var det precis vad jag behövde. Jag är inte tyst längre; jag är utgående, jag tittar inte ner i marken; jag söker uppmärksamhet och tar plats. Jag är generellt glad med min omgivning, samt det faktum att jag nu är omringad av människor som både motiverar och inspirerar mig.

Jag älskar staden mer än jag trodde, varje gång jag går ut, även om det bara är för att köpa mjölk, blir jag fascinerad av någonting nytt. Universitetslivet lever i princip upp till dem förväntningar jag haft baserat på alla filmer jag tittat på haha. I'm not gonna lie though, dem här första veckorna är ganska svåra att se ner på. Det kan hända att jag dessvärre levt på skräpmat, dragit kortet lite för oansvarigt samt druckit ett par för många kvällar i rad. Verkligheten har inte riktigt kommit ikapp mig ännu, och en stabil vardagsrytm existerar inte. Men så vadå? Jag har kul.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag sitter på flygbussen från Skavsta flygplats, som ska ta mig hem till Norrköping. Jag vet att jag fysiskt är otroligt trött, men jag känner mig inte sömning. Hemresan från London började vid 04:00 i morse, när pojkvännen skjutsade mig till Skavsta där jag rusade igenom flygplatsen för att hinna till flyget som gick vid 8:30. Jag var upprörd. Saknade redan allt resan innehållit; både staden som snart ska bli mitt hem, samt min pojkvän (även maten o det förhållandevis billiga take away kaffet).

Ledsamheten och ångesten var i vanlig ordning otroligt tröttsam, så jag gjorde mitt bästa för att gå in i ett något apatiskt tillstånd där alla onödigt jobbiga tankar stängdes ut. Ledsamheten fanns fortfarande kvar, men var begraven långt inne. Jag var inte redo att hantera den i stunden, medveten om den ca 7 timmar långa resa jag hade framför mig.

Flyget var som väntat försenat, dock endast en halvtimme, vilket är värt att fira när man reser med Ryanair. Eloge för billiga priser, men fyfan för dåliga flygtider samt försenade flyg. Aja, man får väl vad man betalar för, som blivande fattig student har jag faktiskt inget emot det.

11:45 landade vi, helt okej i förhållande till den beräknade flygtiden på 2 timmar. Jag kom snabbt av planet men fastnade vid passkontrollen då jag självklart valde fel kö. Är man rutinerad Skavsta flygare är man medveten om att man som EU medborgare kan välja både kön "EU-passagerare" och kön "alla länder", men av någon anledning verkar de flesta Svenskar finna det andra alternativet skrämmande, och väljer därmed den längre kön. Jag som dock är medveten ställde mig i den kortare kön i hopp om att komma ut snabbt. Ack så fel jag hade. När jag väl stod där insåg jag snabbt mitt misstag, och kände mig smått besviken på mig själv. Jag glömde nämligen att notera hur många kontrollanter som hanterade köerna. Vanligtvis brukar köerna ha 2 kontrollanter vardera, vilket med hänsyn till allas missförstående av kön för alla medborgare brukar göra denne mycket snabbare. Kort kö + 2 kontrollanter vs lång kö + 2 kontrollanter.. Därmed har jag under mina resor dragit slutsatsen att den korta kön självklart är bättre och snabbare (svår uträkning javet). Döm av min förvåning när min kö alltså endast assisterades av EN kontrollant, och den andra kön hade 3. "Aja" tänkte jag, jag är ändå långt fram i min kö, det går nog relativt fort. Men nej. ALLA passagerare på planet han passera kontrollen i "EU-kön" medan jag stod kvar på min stolt valda plats. Passkontrollanten hade nämligen inte fått i sig sin dagliga dos kaffein, och spenderade därför ca 3 minuter på varje passagerare. Med andra ord vad hon jäkligt långsam. Jag var näst sist ute. Woho, vilken lättnad. Eller?? Dags att uppdatera mina Skavsta kunskaper: viktigt att notera att man alltid ska vara uppmärksam. Erfarenheten lärde mig dessutom att även Skavsta arbetar med utveckling för en smidigare process, kul!

Smått skamsen sprang jag ut från flygplatsen och hoppade rätt på flygbussen där jag nu sitter och skriver.
För att komma till min faktiska poäng vill jag bara poängtera (hehe) att informationen ovan understryker det faktum att jag hittills har haft en lång och trälig resa. Den förväntade slutsatsen är att jag borde vara trött och längta hem till lägenheten, värmen, sängen och självklart tv:n. Samtidigt borde jag känna mig upprörd över att min resa nått sitt slut. Men nej. Jag känner mig inte trött, eller ledsen, eller arg, eller någonting. Jag längtar inte hem, och jag längtar inte heller tillbaka till London, utan jag är helt okej med att sitta här på bussen. Jag har uppnått någon slags inre frid. Ett lugn. Vad är det här?

Efter viss kontemplation samt självanalys har jag kommit fram till att jag inte behöver må varken dåligt eller bra. Jag måste inte tvinga mig själv att vara ledsen för att jag åkt därifrån, eller att vara glad för att jag snart är hemma. Jag behöver inte välja. Jag kan bara va.
Visst saknar jag London och allt därtill, men samtidigt är hemresan ett slags startskott som kommer inleda min framtid. Jag ska ju nämligen flytta till London. Om 19 dagar för att vara exakt. Jag ska åka hem, men inte för att leva i ångest och ledsamhet. Inte för att konstant sakna London och min pojkvän. Utan för att fixa och förbereda inför händelsen som kommer eliminera saknaden permanent. Jag behöver inte må dåligt! Jag behöver inte vara glad heller! Jag kan bara sitta här på bussen och känna hur resan hem har startat något mycket större. Härligt.



Likes

Comments

En sak som jag lärt mig under det senaste året, är att man aldrig ska blunda för möjligheter eller strunta i att hålla dörrar öppna. De flesta har säkert upplevt att det kan vara lätt att snöa in på vissa idéer och sedan köra stenhårt på dessa, vilket i sig är superbra - självklart ska man köra på det man tror på, MEN ett misstag som ofta uppstår är att man fokuserar så mycket på den här idén, att man börjar sortera bort andra potentiella idéer, och stänga dessa dörrar. Detta då man helt enkelt är 100 på att man ska göra just det man har tänkt ut. Problemet är ju dock att hur säkra vi än är på någonting, och hur mycket något har känts "helt rätt" i stunden, så kan man faktiskt (tyvärr) aldrig veta som kommer hända - och hur det faktiskt kommer sluta. Har man då endast hållit just den där "perfekta" dörren öppen, så står man där tomhänt senare, utan en backup plan. Vilket inte är så kul..

Den största uppenbarelsen för mig, gällande just det här, är därför att man ska göra sitt bästa för att försöka hålla så många alternativ som möjligt öppna. Det skadar ju ingen, utan kanske bara tar lite av ens tid men utöver det så skapar det endast möjligheter och nödutgångar, i de fall där saker inte blir som man tänkt. Personligen kan jag minnas tillbaka vad jag ville och tänkte kring framtiden för ungefär ett år sedan, och jämför jag dessa tankar med de jag har idag så är dem skrämmande olika!!! Vilket betyder att jag i vissa fall är glad att jag lyckats hålla fler dörrar öppna, medan jag i andra fall har lite ångest då jag stängt ner helt bra möjligheter. Oavsett vad så har jag lärt mig att inte säga nej till något bara för att jag inte känner för det just i stunden, det är bättre att säga ja, för att i slutändan ha fler alternativ.

Sedan, ett litet sidospår (men ändå relevant), vill jag också sprida rådet om att man vid olika val (ex. när man försöker sålla ut vilka dörrar som ska stängas och vilka som ska hållas öppna) ska försöka att endast sätta sig själv i centrum och kritisera så objektivt som möjligt. Självklart finns det alltid flera faktorer som spelar in (ex. ekonomi, geografi, motivation, lycka etc.) men min poäng är att man ska försöka ignorera de faktorer som är rörliga - dvs. de som kan förändras och eventuellt försvinna från ditt liv (ex. personer). Detta då man som sagt aldrig vet vad som händer, och baserar man sina val utifrån vad andra gör, vart andra personer befinner sig osv. så finns en risk att man själv står där ensam i slutet, och inser att man aldrig riktigt ville göra det man gjort - utan endast gjorde det för att vara med någon annan (eller liknande, var bara ett exempel).

Så ja - håll dörrar öppna, det finns ingen anledning att inte göra det och bara för att ni öppnar upp för fler än 1 möjlighet, så innebär inte det att ni kommer utnyttja alla. Det innebär bara att ni i slutändan kan välja och vraka bland betydligt fler alternativ. Själv ska jag gå och ansöka till universitet även här i Sverige, trots att jag tidigare varit (och fortfarande är) insnöad på att flytta till London i höst, vill jag göra det mogna beslutet att hålla fler dörrar öppna, då man aldrig vet vad som händer.

Likes

Comments

Personligt

Livet är, som de flesta av oss vet, fullt med motgångar och svårigheter. Vissa gånger är dem här problemen fullt överkomliga, och orsakar inte mycket smärta varken känslomässigt eller fysiskt, men andra gånger är det svårare. Tyvärr kan saker till och med komma att förstöra vissa delar av ens personlighet. Delar som man trodde var helt stabila kan sakta brytas ned, dag efter dag. I dessa lägen är det inte längre en fråga om man kan hålla ut, utan snarare om när man ska ge upp.

Det är i många fall dumt att hålla fast vid saker som gör mer ont än gott. Vissa människor exempelvis. Vänner, familjemedlemmar, lärare etc. som visar sig vara stora besvikelser och endast tar och förstör - dessa är det lika bra att man släpper taget om. Givetvis ska man försöka fixa och lappa ihop relationer så gott man kan, och försöka reparera och kompromissa ihop något som kan likna det man hade förut. Men även det här kan bli tröttsamt. Det kan därför ibland vara lättare att helt enkelt säga ifrån, "ge upp" och acceptera att man vuxit ifrån varandra, innan det går så långt att alla berörda mår dåligt.

När det gäller olika planer och ideér man har och fantiserar om, så är dessa lite lättare att ge upp om. Kanske känner man att de är för orealistiska, och aldrig kommer bli sanna, eller så vet man helt enkelt inte vet hur man ska agera för att ta sig dit - man tror inte att man är kapabel nog. "Det är säkert jättekul och fullt möjligt - men det är inte för mig." är väl en sån där tanke som ofta kan dyka upp i huvudet när man tänker på saker man lite smått önskar att man kunde göra. I dessa lägen kan det vara svårt att avgöra hur man ska gå tillväga. Ska man köra på den där inre önskan om att man verkligen vill göra något - eller ska man ge upp, då man anser att man inte är den "sorts" personen? I vanliga fall skulle jag lätt stå upp för det första; man ska köra på det man vill göra - inte begränsa sig själv. Detta då det endast är begränsningar, ångest, rädsla och lite dåligt självförtroende som ligger bakom den andra delen. Vilket man ska bekämpa så gott man kan!

Nu i alla fall, står jag inför ett antal svåra dilemman, där både människor i mitt liv har förändrats så att jag knappt känner igen de, samt då de tankar jag förut var säker på gällande framtiden, inte längre känns 100% rätt för mig. Jag vet inte i vilka av dessa frågor jag ska ge upp, och i vilka jag ska kämpa för förändring. Jag vill inte vara en sådan person som lever i denial så att säga, och gömmer sanningen för mig själv. Jag hoppas att jag snart kommer till en punkt där jag kan vara tillräckligt ärlig mot mig själv, och därmed inse vad jag bör släppa taget om och helt enkelt glömma.

Jag har inte kommit fram till någon direkt slutsats baserat på det jag tagit upp, då jag helt enkelt är kvar i det läge där jag inte är säker på vad jag ska göra och hur jag ska hantera saker/tänka kring saker. En sak som jag dock börjat inse på senare tid, som är ganska relevant för ämnet, är man absolut inte ska låta folk bryta ner vem man är. Självklart anpassar man sig och förändras efter de man lever med, då vi alla är olika. Det är helt enkelt sånt man gör för de man älskar. MEN det finns faktiskt en gräns. När jag exempelvis inser att jag förändrar mig själv för någon, som i sig inte väljer att förändra sig på samma nivåer för mig, tar jag det som ett tecken på en ganska så dålig relation. Det ska vara lika, båda ska engagera sig och förändra sig lika mycket - annars är det inte hållbart.


Tack o hej


Likes

Comments

Personligt

Har äntligen kommit till den sista ofrivilligt obligatoriska terminen av skola i hela mitt liv (typ iaf)!!! Fyfan vad skönt.

Sista inlämningarna, bal, student etc. är vad som står på listan, men bäst av allt kommer vara den där känslan av att aldrig någonsin behöva gå till skolan kl. 8 en måndagsmorgon igen. Visst är chansen stor att man pluggar vidare på universitet och så, men då har man ju själv valt att plugga, vilket innebär att motivationen att dra sig ur sängen den där morgonen kommer vara betydligt större - försöker jag intala mig själv i alla fall.

Dock finns väl en liten nackdel med att ta studenten. En potentiell nackdel i alla fall. Och det är ju paniken om vad man ska göra sen, när skolan (äntligen) är slut. Valmöjligheterna är i princip oändliga, och det faktum att man har helt fri vilja att bestämma vad man ska göra innebär både glädje men också stress. Ska man plugga vidare? I så fall när? Vad? Var? Hur länge? Ska man jobba? Med vad? Vad händer om man inte får tag på ett jobb? Ska man flytta? Ta studielån? Hur har man råd att leva? Resa? Chilla? - Oääääändligt många frågor, oavsett vad man väljer så öppnar det upp för ytterligare tusentals frågor som kräver svar - svar som man den här gången måste komma fram till själv. Det är vi som tar besluten nu, inte mamma, samhället eller lärarna..

Själv har jag äntligen lyckats få ned alla möjligheter och ideèr till en ganska begränsad pol. Jag ska, believe it or not, flytta till London och plugga där. Är så sjukt taggad och kan inte fatta att jag faktiskt ska göra det? Har funderat på det länge, men det har aldrig känts så seriöst och äkta som det gör nu. Det ska hända. Det är bara så. VAD jag ska studera är dock lite osäkert. Jag var inne på juridik - då detta är vad jag vill arbeta med i framtiden (advokat nästa liksommmm) men jag har insett att denna framtid är möjlig trots att jag studerar något annat de tre första åren på universitetet. Detta då den riktiga juridik utbildningen, som faktiskt tar folk uppåt, är den som sker efter man fått sin bachelor examen, det vill säga Law School.

Jag funderar därför på att studera något annat nu, något intressant och roligt, mest för att inte snöa in på en och samma idè/plan allt för mycket - allt för tidigt. Business management känns ok, dock lite för tråkigt med all ekonomi och finansiella ämnen, inte riktigt intresserad utav det. Vill snarare fokusera på något mer analytiskt, såsom internationella relationer eller political science. Vi får se. Oavsett vad så är jag övertygad om att det kommer bli bra, till slut.

Är taggad på framtiden. Är taggad på att få en nystart. Är taggad på livet <3


Likes

Comments

Samhället

Jag läste idag en artikel med namnet "Studie: sexistiska män har oftare psykiska problem" och blev genast lite fundersam och rent utav obekväm. Ska ta upp ett par synpunkter och tankar som flödade i min lilla hjärna, men först om främst.. ursäkta ahah?

Huruvida informationen kring att män med ett (som de uttrycker sig artikeln) "traditionellt manligt beteende" oftast drabbas utav psykiska problem, stämmer eller ej, vet jag inte. Men jag har mina tvivel. Vad menar de ens? Är det jämfört med resterande delen av den manliga befolkningen - de "vanliga och trevliga männen"? Eller jämfört med det kvinnliga respektive oidentifierade könet? Lite oklart.

Endast uttrycket "traditionellt manligt beteende" i detta sammanhang (kopplat till sexism alltså) gör mig lite ilsken - ni menar ju egentligen bara: sexistiska och diskriminerande individer med en mentalitet som små pojkar, utan konsekvenstänk eller respekt för någon annan än de själva. --> Skriv som det är istället - så undviker vi missförstånd. Någon kan ju tro att ni skriver för att kritisera deras beteenden - inte försvara (önsketänkande).

Och sen ska jag väl inte ens börja ta upp det faktum att hela artikeln, samt sidoartiklar om samma ämne, har en stark "traditionellt manlig" (haha) vinkel där syftet med hela skrivandet verkar vara att försvara männens sexistiska beteende. De menar ju alltså att män som agerar som svin mot kvinnor, gör detta på grund av psykiska störningar? Jaha, dåså - då är det ju heelt okej och försvarbart!! Erm, nej. Att ständigt läsa artiklar rörande män och deras "traditionella beteenden" börjar bli lite tröttsamt, då utgångspunkten alltid grundas i bortförklaringar. VARFÖR är det så populärt att bortförklara deras beteenden? Varför försöka hitta på irrelevanta fakta som stöttar det? Varför få det att låta normalt och okej att agera på sådant sett - "för att det beror på psykiska störningar"?

Genom att media konstant hittar nya förklaringar till varför män agerar som de gör - bidrar det till att de män som läser artikeln och själva agerar på liknande sätt/känner någon som gör, blir totalt vinklade - och kommer förmodligen tro att det är HELT OKEJ att fortsätta vara idioter.

Självklart finns det undantag här i världen, där vissa män faktiskt är drabbade av sjukdomar (både psykiskt och fysiskt) som innebär att de omedvetet agerar som de gör. Och självklart ska vi hjälpa dessa samt belysa att det i ett antal fall varit bra män bakom agerandet. Men att skylla vardagliga sexistiska och diskriminerande beteende på "lite ångest" "stress" och "press att leva upp till de traditionellt maskulina idealen" är SÅ fel? Förstår verkligen inte.

Året är 2016 - tror det är dags att lägga ned med sånt här nu. Tack.


Likes

Comments

Personligt

Jag har inte uppdaterat på typ en månad då jag verkligen inte orkat. Ingenting intressant har hänt i mitt liv under denna tid - endast det vanliga (dvs stress/ångest/ ilska och annat tråkigt/jobbigt/energikrävande). Så jag har helt enkelt inte känt mig super sugen på att skriva ett halvbra inlägg om något halvintressant ämne - och har därför gjort valet att inte skriva alls. MEN nu är jag tillbaka i alla fall, och förhoppningsvis kommer jag uppdatera mer regelbundet igen.

Det enda jag har att berätta är väl dock lite små vardagssaker som ockuperat mitt liv, det vill säga sånt som jag vanligtvis brukar tycka är otrooooligt tråkigt och banalt att läsa om på andras bloggar: Fint exempel:

"hej hej bloggisen, gick i skolan idag, åt halvkall fisk till lunch - mums! och gymmade sedan i fem timmar haha, puss puss"

Nja, tack men nej tack! Att läsa om sådant är inte för mig OM det inte gäller typ Andrew Scott för dåååå vill jag veta allt och precis allt!! (vet du inte vem detta är så shame on you - googla).

Men ja, tänker va en liten hycklare och trots min ilska för inlägg som dessa, skriva just ett sådant! (Insåg nu att jag skrivit ganska långt, så meh - kan väl anse att mina inlägg är annorlunda trots allt - på gott och ont.

3 snabba då jag själv nästan tröttnat nu:

  • Jag har tagit tag i körkortet ordentligt. Har bl.a. gjort risktvåan/halkan (vilket förövrigt var superkul - otroligt förvånad. Instruktören och jag instämde att jag nog ska bli rallyförare i framtiden) OCH jag har även bokat både preliminärt teoriprov (14:e december) och uppkörning (20:e december). Taggad men nervös som fan.

  • Jag har varit på SACO-mässa i Stockholm (universitets information och sånt) där jag blivit näst intill övertygad om att jag tänker plugga i London nästa år! Ganska stort ändå - känns bra, eller ja, kommer kännas bra så fort jag grottat ned mig i detaljerna om hur/var/när etc. (om jag inte skiter i allt och kör på rallyidén det vill säga)

  • Jag har fyllt 18 år. Grattis till mig - eller något. Födelsedagen var helt ok; Majoriteten av familjen firade mig på morgonen och min finaste vän @moaschwartz var såå gullig hela dagen (bättre vän får man leta efter) som bjöd på lunch, gav mig ett superfint armband samt satte ihop en lite för känslosam video! Kärlek till dig Moa.
- Side track: 18 innebär såklart att jag äntligen få tatuera mig wohoo! Vet exakt vart den ska sitta och vilket typsnitt det ska vara MEN jag vet inte VAD jag ska skriva?? Jobbigt - jag vet. Väntar på en snilleblixt. Återkommer.

Ingenting som har hänt ännu men nära nog:
  • Pojkvännen kommer imorgon kväll - äntligen <3 Och stannar i en hel vecka tack och lov. Behövs! Och sedan dagen efter hans hemkomst nästa onsdag, åker jag med moder och syster till Gdansk i Polen för en kort weekend! Ska bli intressant och mysigt.

Ja.. Det var nog det - förhoppningsvis liteee roligare/intressantare än ett sånt där vanligt inlägg. Väldigt oorganiserat - jag ber om ursäkt. Ärligt, jag ska lägga mer tid på att skriva - brukar vara roligare och bättre än det här!

Likes

Comments

Personligt

Äntligen är jag framme i London!

Jag har tagit en dag eller två att bara varva ner lite och försöka släppa all stress jag så tacksamt flydde från aha. Det var så roligt att äntligen få träffa min pojkvän igen, att bara vara här i en miljö helt olik från hemma är också väldigt skönt.

Idag kom tack och lov mina beställda bodyshop produkter (börjar få slut på smink nämligen) och jag är verkligen så nöjd - bättre smink får man leta länge efter. Ja, de är ganska dyrt men det är verkligen sååå värt. Sitter bra, naturligt och oförändrat på hyn samt är hälsosamt och vårdar under dagen. För någon som mig, som har lite problem med finnar, fet hy och röda områden är det verkligen jättebra! Rekommenderas starkt.

Jag köpte som vanligt en all-in-one Face Base foundation vilket i princip är en foundation i fast form - är både puder och foundation i ett vilket är jätteskönt. Jag slipper ofta använda en vanlig blöt foundation (vilket jag kan tycka känns tungt och kladdigt på huden efter ett par timmar) då denna täcker allt väl samt mattar ned.
Jag köpte nyansen 055 vilket jag testat mig fram till.

Sedan köpte jag för första gången deras tea tree flawless BB-Cream i nyansen medium (02). Den luktar otroligt uppfriskande och själva Tea tree oljan går verkligen igenom. Den känns lätt på huden samt täcker väldigt bra! Tyvärr var nyansen lite för mörk för min hy - vilket vanligtvis brukar funka men nu när jag har orange/blondt hår så skapar en lite ful kontrast. Har dock testat att blanda ut den med en ljusare foundation vilket funkade jättebra! Funderar på att köpa en i ljusare nyans och blanda de istället. Vi får seeee.

Sist och faktiskt minst (ahah) köpte jag en all-in-one cheek colour blush i nyansen ginger, konstigt namn ahah men den har en fin rosa nyans som sitter neutralt på kinderna. Älskaaaar verkligen att få lite extra färg och värme i ansiktet, känns som att det gör så mycket!

Jag är i alla fall supernöjd! Nu ska jag ta det lugnt i sängen med en film eller något. Imorgon blir det att chilla mer eller mindre hela förmiddagen, och sedan ska jag hänga med Arjun på någon föreläsning på hans universitet - han har ju tyvärr inte lov denna eller nästa vecka. Är dock taggad på att se har saker och ting är, och då hans schema är otroligt slappt ahah så gör det mig ingenting :)

Hade bra!

Likes

Comments

Det tar en timme till flygplatsen --> Gaten stänger vid 21:30 --> Flyget går vid 10:05...

När ska jag åka?

Jag är i vanliga fall en tidspessimist, jag vill absolut inte komma försent till bokade tider hos tandläkaren eller missa början på en föreläsning i skolan. Blir jag sen får jag panik och skäms så mycket att jag hellre skippar hela besöket/föreläsningen. Inte supersmart nej, men så blir det ahah. Jag tycker bara att det är så otroligt pinsamt att vara sen, man kan alltid känna hur irriterad den andra personen är, och hur ex. de andra skoleleverna bara glor argsint på en när man kliver in i salen. Nej tack! Då är jag hellre 20 minuter tidig.

När det gäller resor till London, vilket jag antar att jag är "van" vid att göra nu, efter ett års förhållande med en londonbo.. Är jag dock helt tvärt emot. En tidsoptimist :0.. Jag är nämligen så otroligt trött på att sitta och vänta timme in och timme ut på ytterligare ett försenat plan. Ryanair må vara billigt, men bekvämt är det inte ahah. Alltid försenade avgångar - alltid massor tid att slösa. Nej, här vill jag gärna komma prick i "tid", eller ja, den tid de hävdar att jag måste vara där - detta då jag vet väl att de alltid är sena oavsett när jag kommer. Istället för att åka 2h innan gaten stänger, åker jag nu knappt 1 timme innan. Orkar helt enkelt inte sitta och vänta - ensam.

I alla fall så tänker jag idag åka om ca 30 minuter!!! Till flygplatsen. Jag beräknar att jag kommer dit vid 21, och får då ca en halvtimme på mig att ta mig genom säkerhetskontrollen och gaten. Woho! Kommer förmodligen få vänta minst 1,5 timme innan påstigning haha, men men - det är det värt.

Älskar att flyga på kvällen, då det är mörkt och tyst ahah. Många föredrar att sova eller läsa en bok framför att diskutera tråkiga ämnen med sina medpassagerare, lugn och ro - ja tack! Själv har jag laddat ned mina nuvarande favoritlåtar i en "rese-spotifylista" samt även ett par podcasts. Det senare är verkligen guld om man reser själv, man kan bara sitta ned, försöka ignorera att stolarna är hårda som sten och bara lyssna. Dokumentärer kring allt och ingenting är så intressanta enligt mig aha, man både lär sig om spännande saker eller händelser, samt får ett bra tidsfördriv. Tyvärr är det så att detta endast funkar om man inte har en plats nära en av flyplansmotorerna - där hör man nämligen ingenting oavsett hur hög volym man drämmer på. Tror dock att jag har en relativt säker plats idag - 22A (fönsterplats woo, möjligtvis bra utsikt samt något att luta sig mot - riktigt tur har jag idag).

Aja, nu är det dags för mat - innan jag får panik över allt jag förmodligen glömt. ;)


Likes

Comments

För de flesta gymnasieelever är det nu knappt 5 dagar kvar i skolan, innan det efterlängtade höstlovet är här. Jag däremot, har fördelen att endast ha 2 små dagar kvar, nämligen idag och imorgon. Sedan, på tisdag kväll bär det nämligen av till flygplatsen, och sedan London. Det ska bli såååå härligt, att få en paus från allt, och även att äntligen få träffa min pojkvän Arjun igen, då vi inte setts på ca 2 månader :/

Men nu är det dags!

Som jag skrev i mitt förra inlägg, stressperiod, har jag på senaste tiden haft det otroligt stressigt och jobbigt, då jag varit konstant upptagen med att göra ditt och datt. Jag kan inte beskriva hur skönt det ska bli att äntligen få en paus, att äntligen kunna ta lite tid för mig själv, och bara andas. En Londonresa är inte direkt ett dåligt sett att spendera min lediga tid kan jag tillägga haha. Jag ska stanna i ungefär 2 veckor - 13 dagar för att vara exakt :)

Vi har inte gjort alltför mycket planer (trots att det är halloween vilket jag alltid är taggad på). Dock har jag fått min kära pojkvän att gå med på ett par saker (eller jag har nämnt det iaf) jag länge velat göra, bl.a. se på lite skräckfilmer och även göra pumpapaj!! (har svårt att förstå att man ens kan äta pumpa så är supertaggad aha). På senaste tiden har jag tyvärr varit något otroligt mesig när det gäller skräckfilmer, då jag skrämmer upp mig själv något enormt och blir otroligt paranoid sedan när jag sover (lamt javet men aja). Detta skulle kunna bero på att jag och min syster sover ensamma i lägenheten relativt ofta nu för tiden, vilket innebär att det är väldigt tyst - och även att vi ofta glömmer låsa dörren innan vi somnar in. Men nu när jag ska till London, känner jag att jag gärnaaaa tittar på lite läskiga saker, då jag har fördelen att få sova bredvid någon sedan <3 kan inte förneka att det är 100 gånger mysigare än att sova själv.

Förutom det har jag (eller ja, "vi" då) inte planerat in särskilt mycket. Har en liteeeen plan att spendera lite av min redan begränsade budget på smink, och kanske lite kläder (är bl.a. i akut behov av en bra höstjacka, några tips??). Har nämligen blivit så frustrerad när jag shoppat smink i Sverige, då jag verkligen avgudar Bodyshops produkter. Både smink och ansiktsvård är verkligen toppen och det känns som att det vårdar huden på ett sätt som inga andra produkter gjort tidigare. Min favorit serie är "tea-tree oil" produkterna, både när det gäller ansiktstvätt och facescrub, samt smink (de har en jättebra BB-cream!). Problemet är dock att det är otroligt dyrt att köpa både i butik och online här, medan det av någon anledning är otroligt mycket billigare i London. Beställde därför hem ett par smink och hudvårdsprodukter till Arjun för ett par dagar sedan, som förhoppningsvis kommit när jag kommer dit imorgon kväll. Så mycket billigare?? Så värt! Att ha en pojkvän i London har verkligen sina fördelar, ja - förutom det självklara faktum att han bor i London!?

Dags att checka av en av de sista skolrelaterade uppgifterna nu - nämligen en svenska presentation. Wish me luck!

Likes

Comments