En sak som jag lärt mig under det senaste året, är att man aldrig ska blunda för möjligheter eller strunta i att hålla dörrar öppna. De flesta har säkert upplevt att det kan vara lätt att snöa in på vissa idéer och sedan köra stenhårt på dessa, vilket i sig är superbra - självklart ska man köra på det man tror på, MEN ett misstag som ofta uppstår är att man fokuserar så mycket på den här idén, att man börjar sortera bort andra potentiella idéer, och stänga dessa dörrar. Detta då man helt enkelt är 100 på att man ska göra just det man har tänkt ut. Problemet är ju dock att hur säkra vi än är på någonting, och hur mycket något har känts "helt rätt" i stunden, så kan man faktiskt (tyvärr) aldrig veta som kommer hända - och hur det faktiskt kommer sluta. Har man då endast hållit just den där "perfekta" dörren öppen, så står man där tomhänt senare, utan en backup plan. Vilket inte är så kul..

Den största uppenbarelsen för mig, gällande just det här, är därför att man ska göra sitt bästa för att försöka hålla så många alternativ som möjligt öppna. Det skadar ju ingen, utan kanske bara tar lite av ens tid men utöver det så skapar det endast möjligheter och nödutgångar, i de fall där saker inte blir som man tänkt. Personligen kan jag minnas tillbaka vad jag ville och tänkte kring framtiden för ungefär ett år sedan, och jämför jag dessa tankar med de jag har idag så är dem skrämmande olika!!! Vilket betyder att jag i vissa fall är glad att jag lyckats hålla fler dörrar öppna, medan jag i andra fall har lite ångest då jag stängt ner helt bra möjligheter. Oavsett vad så har jag lärt mig att inte säga nej till något bara för att jag inte känner för det just i stunden, det är bättre att säga ja, för att i slutändan ha fler alternativ.

Sedan, ett litet sidospår (men ändå relevant), vill jag också sprida rådet om att man vid olika val (ex. när man försöker sålla ut vilka dörrar som ska stängas och vilka som ska hållas öppna) ska försöka att endast sätta sig själv i centrum och kritisera så objektivt som möjligt. Självklart finns det alltid flera faktorer som spelar in (ex. ekonomi, geografi, motivation, lycka etc.) men min poäng är att man ska försöka ignorera de faktorer som är rörliga - dvs. de som kan förändras och eventuellt försvinna från ditt liv (ex. personer). Detta då man som sagt aldrig vet vad som händer, och baserar man sina val utifrån vad andra gör, vart andra personer befinner sig osv. så finns en risk att man själv står där ensam i slutet, och inser att man aldrig riktigt ville göra det man gjort - utan endast gjorde det för att vara med någon annan (eller liknande, var bara ett exempel).

Så ja - håll dörrar öppna, det finns ingen anledning att inte göra det och bara för att ni öppnar upp för fler än 1 möjlighet, så innebär inte det att ni kommer utnyttja alla. Det innebär bara att ni i slutändan kan välja och vraka bland betydligt fler alternativ. Själv ska jag gå och ansöka till universitet även här i Sverige, trots att jag tidigare varit (och fortfarande är) insnöad på att flytta till London i höst, vill jag göra det mogna beslutet att hålla fler dörrar öppna, då man aldrig vet vad som händer.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Personligt

Livet är, som de flesta av oss vet, fullt med motgångar och svårigheter. Vissa gånger är dem här problemen fullt överkomliga, och orsakar inte mycket smärta varken känslomässigt eller fysiskt, men andra gånger är det svårare. Tyvärr kan saker till och med komma att förstöra vissa delar av ens personlighet. Delar som man trodde var helt stabila kan sakta brytas ned, dag efter dag. I dessa lägen är det inte längre en fråga om man kan hålla ut, utan snarare om när man ska ge upp.

Det är i många fall dumt att hålla fast vid saker som gör mer ont än gott. Vissa människor exempelvis. Vänner, familjemedlemmar, lärare etc. som visar sig vara stora besvikelser och endast tar och förstör - dessa är det lika bra att man släpper taget om. Givetvis ska man försöka fixa och lappa ihop relationer så gott man kan, och försöka reparera och kompromissa ihop något som kan likna det man hade förut. Men även det här kan bli tröttsamt. Det kan därför ibland vara lättare att helt enkelt säga ifrån, "ge upp" och acceptera att man vuxit ifrån varandra, innan det går så långt att alla berörda mår dåligt.

När det gäller olika planer och ideér man har och fantiserar om, så är dessa lite lättare att ge upp om. Kanske känner man att de är för orealistiska, och aldrig kommer bli sanna, eller så vet man helt enkelt inte vet hur man ska agera för att ta sig dit - man tror inte att man är kapabel nog. "Det är säkert jättekul och fullt möjligt - men det är inte för mig." är väl en sån där tanke som ofta kan dyka upp i huvudet när man tänker på saker man lite smått önskar att man kunde göra. I dessa lägen kan det vara svårt att avgöra hur man ska gå tillväga. Ska man köra på den där inre önskan om att man verkligen vill göra något - eller ska man ge upp, då man anser att man inte är den "sorts" personen? I vanliga fall skulle jag lätt stå upp för det första; man ska köra på det man vill göra - inte begränsa sig själv. Detta då det endast är begränsningar, ångest, rädsla och lite dåligt självförtroende som ligger bakom den andra delen. Vilket man ska bekämpa så gott man kan!

Nu i alla fall, står jag inför ett antal svåra dilemman, där både människor i mitt liv har förändrats så att jag knappt känner igen de, samt då de tankar jag förut var säker på gällande framtiden, inte längre känns 100% rätt för mig. Jag vet inte i vilka av dessa frågor jag ska ge upp, och i vilka jag ska kämpa för förändring. Jag vill inte vara en sådan person som lever i denial så att säga, och gömmer sanningen för mig själv. Jag hoppas att jag snart kommer till en punkt där jag kan vara tillräckligt ärlig mot mig själv, och därmed inse vad jag bör släppa taget om och helt enkelt glömma.

Jag har inte kommit fram till någon direkt slutsats baserat på det jag tagit upp, då jag helt enkelt är kvar i det läge där jag inte är säker på vad jag ska göra och hur jag ska hantera saker/tänka kring saker. En sak som jag dock börjat inse på senare tid, som är ganska relevant för ämnet, är man absolut inte ska låta folk bryta ner vem man är. Självklart anpassar man sig och förändras efter de man lever med, då vi alla är olika. Det är helt enkelt sånt man gör för de man älskar. MEN det finns faktiskt en gräns. När jag exempelvis inser att jag förändrar mig själv för någon, som i sig inte väljer att förändra sig på samma nivåer för mig, tar jag det som ett tecken på en ganska så dålig relation. Det ska vara lika, båda ska engagera sig och förändra sig lika mycket - annars är det inte hållbart.


Tack o hej


Likes

Comments

Personligt

Har äntligen kommit till den sista ofrivilligt obligatoriska terminen av skola i hela mitt liv (typ iaf)!!! Fyfan vad skönt.

Sista inlämningarna, bal, student etc. är vad som står på listan, men bäst av allt kommer vara den där känslan av att aldrig någonsin behöva gå till skolan kl. 8 en måndagsmorgon igen. Visst är chansen stor att man pluggar vidare på universitet och så, men då har man ju själv valt att plugga, vilket innebär att motivationen att dra sig ur sängen den där morgonen kommer vara betydligt större - försöker jag intala mig själv i alla fall.

Dock finns väl en liten nackdel med att ta studenten. En potentiell nackdel i alla fall. Och det är ju paniken om vad man ska göra sen, när skolan (äntligen) är slut. Valmöjligheterna är i princip oändliga, och det faktum att man har helt fri vilja att bestämma vad man ska göra innebär både glädje men också stress. Ska man plugga vidare? I så fall när? Vad? Var? Hur länge? Ska man jobba? Med vad? Vad händer om man inte får tag på ett jobb? Ska man flytta? Ta studielån? Hur har man råd att leva? Resa? Chilla? - Oääääändligt många frågor, oavsett vad man väljer så öppnar det upp för ytterligare tusentals frågor som kräver svar - svar som man den här gången måste komma fram till själv. Det är vi som tar besluten nu, inte mamma, samhället eller lärarna..

Själv har jag äntligen lyckats få ned alla möjligheter och ideèr till en ganska begränsad pol. Jag ska, believe it or not, flytta till London och plugga där. Är så sjukt taggad och kan inte fatta att jag faktiskt ska göra det? Har funderat på det länge, men det har aldrig känts så seriöst och äkta som det gör nu. Det ska hända. Det är bara så. VAD jag ska studera är dock lite osäkert. Jag var inne på juridik - då detta är vad jag vill arbeta med i framtiden (advokat nästa liksommmm) men jag har insett att denna framtid är möjlig trots att jag studerar något annat de tre första åren på universitetet. Detta då den riktiga juridik utbildningen, som faktiskt tar folk uppåt, är den som sker efter man fått sin bachelor examen, det vill säga Law School.

Jag funderar därför på att studera något annat nu, något intressant och roligt, mest för att inte snöa in på en och samma idè/plan allt för mycket - allt för tidigt. Business management känns ok, dock lite för tråkigt med all ekonomi och finansiella ämnen, inte riktigt intresserad utav det. Vill snarare fokusera på något mer analytiskt, såsom internationella relationer eller political science. Vi får se. Oavsett vad så är jag övertygad om att det kommer bli bra, till slut.

Är taggad på framtiden. Är taggad på att få en nystart. Är taggad på livet <3


Likes

Comments

Samhället

Jag läste idag en artikel med namnet "Studie: sexistiska män har oftare psykiska problem" och blev genast lite fundersam och rent utav obekväm. Ska ta upp ett par synpunkter och tankar som flödade i min lilla hjärna, men först om främst.. ursäkta ahah?

Huruvida informationen kring att män med ett (som de uttrycker sig artikeln) "traditionellt manligt beteende" oftast drabbas utav psykiska problem, stämmer eller ej, vet jag inte. Men jag har mina tvivel. Vad menar de ens? Är det jämfört med resterande delen av den manliga befolkningen - de "vanliga och trevliga männen"? Eller jämfört med det kvinnliga respektive oidentifierade könet? Lite oklart.

Endast uttrycket "traditionellt manligt beteende" i detta sammanhang (kopplat till sexism alltså) gör mig lite ilsken - ni menar ju egentligen bara: sexistiska och diskriminerande individer med en mentalitet som små pojkar, utan konsekvenstänk eller respekt för någon annan än de själva. --> Skriv som det är istället - så undviker vi missförstånd. Någon kan ju tro att ni skriver för att kritisera deras beteenden - inte försvara (önsketänkande).

Och sen ska jag väl inte ens börja ta upp det faktum att hela artikeln, samt sidoartiklar om samma ämne, har en stark "traditionellt manlig" (haha) vinkel där syftet med hela skrivandet verkar vara att försvara männens sexistiska beteende. De menar ju alltså att män som agerar som svin mot kvinnor, gör detta på grund av psykiska störningar? Jaha, dåså - då är det ju heelt okej och försvarbart!! Erm, nej. Att ständigt läsa artiklar rörande män och deras "traditionella beteenden" börjar bli lite tröttsamt, då utgångspunkten alltid grundas i bortförklaringar. VARFÖR är det så populärt att bortförklara deras beteenden? Varför försöka hitta på irrelevanta fakta som stöttar det? Varför få det att låta normalt och okej att agera på sådant sett - "för att det beror på psykiska störningar"?

Genom att media konstant hittar nya förklaringar till varför män agerar som de gör - bidrar det till att de män som läser artikeln och själva agerar på liknande sätt/känner någon som gör, blir totalt vinklade - och kommer förmodligen tro att det är HELT OKEJ att fortsätta vara idioter.

Självklart finns det undantag här i världen, där vissa män faktiskt är drabbade av sjukdomar (både psykiskt och fysiskt) som innebär att de omedvetet agerar som de gör. Och självklart ska vi hjälpa dessa samt belysa att det i ett antal fall varit bra män bakom agerandet. Men att skylla vardagliga sexistiska och diskriminerande beteende på "lite ångest" "stress" och "press att leva upp till de traditionellt maskulina idealen" är SÅ fel? Förstår verkligen inte.

Året är 2016 - tror det är dags att lägga ned med sånt här nu. Tack.


Likes

Comments

Personligt

Jag har inte uppdaterat på typ en månad då jag verkligen inte orkat. Ingenting intressant har hänt i mitt liv under denna tid - endast det vanliga (dvs stress/ångest/ ilska och annat tråkigt/jobbigt/energikrävande). Så jag har helt enkelt inte känt mig super sugen på att skriva ett halvbra inlägg om något halvintressant ämne - och har därför gjort valet att inte skriva alls. MEN nu är jag tillbaka i alla fall, och förhoppningsvis kommer jag uppdatera mer regelbundet igen.

Det enda jag har att berätta är väl dock lite små vardagssaker som ockuperat mitt liv, det vill säga sånt som jag vanligtvis brukar tycka är otrooooligt tråkigt och banalt att läsa om på andras bloggar: Fint exempel:

"hej hej bloggisen, gick i skolan idag, åt halvkall fisk till lunch - mums! och gymmade sedan i fem timmar haha, puss puss"

Nja, tack men nej tack! Att läsa om sådant är inte för mig OM det inte gäller typ Andrew Scott för dåååå vill jag veta allt och precis allt!! (vet du inte vem detta är så shame on you - googla).

Men ja, tänker va en liten hycklare och trots min ilska för inlägg som dessa, skriva just ett sådant! (Insåg nu att jag skrivit ganska långt, så meh - kan väl anse att mina inlägg är annorlunda trots allt - på gott och ont.

3 snabba då jag själv nästan tröttnat nu:

  • Jag har tagit tag i körkortet ordentligt. Har bl.a. gjort risktvåan/halkan (vilket förövrigt var superkul - otroligt förvånad. Instruktören och jag instämde att jag nog ska bli rallyförare i framtiden) OCH jag har även bokat både preliminärt teoriprov (14:e december) och uppkörning (20:e december). Taggad men nervös som fan.

  • Jag har varit på SACO-mässa i Stockholm (universitets information och sånt) där jag blivit näst intill övertygad om att jag tänker plugga i London nästa år! Ganska stort ändå - känns bra, eller ja, kommer kännas bra så fort jag grottat ned mig i detaljerna om hur/var/när etc. (om jag inte skiter i allt och kör på rallyidén det vill säga)

  • Jag har fyllt 18 år. Grattis till mig - eller något. Födelsedagen var helt ok; Majoriteten av familjen firade mig på morgonen och min finaste vän @moaschwartz var såå gullig hela dagen (bättre vän får man leta efter) som bjöd på lunch, gav mig ett superfint armband samt satte ihop en lite för känslosam video! Kärlek till dig Moa.
- Side track: 18 innebär såklart att jag äntligen få tatuera mig wohoo! Vet exakt vart den ska sitta och vilket typsnitt det ska vara MEN jag vet inte VAD jag ska skriva?? Jobbigt - jag vet. Väntar på en snilleblixt. Återkommer.

Ingenting som har hänt ännu men nära nog:
  • Pojkvännen kommer imorgon kväll - äntligen <3 Och stannar i en hel vecka tack och lov. Behövs! Och sedan dagen efter hans hemkomst nästa onsdag, åker jag med moder och syster till Gdansk i Polen för en kort weekend! Ska bli intressant och mysigt.

Ja.. Det var nog det - förhoppningsvis liteee roligare/intressantare än ett sånt där vanligt inlägg. Väldigt oorganiserat - jag ber om ursäkt. Ärligt, jag ska lägga mer tid på att skriva - brukar vara roligare och bättre än det här!

Likes

Comments

Personligt

Äntligen är jag framme i London!

Jag har tagit en dag eller två att bara varva ner lite och försöka släppa all stress jag så tacksamt flydde från aha. Det var så roligt att äntligen få träffa min pojkvän igen, att bara vara här i en miljö helt olik från hemma är också väldigt skönt.

Idag kom tack och lov mina beställda bodyshop produkter (börjar få slut på smink nämligen) och jag är verkligen så nöjd - bättre smink får man leta länge efter. Ja, de är ganska dyrt men det är verkligen sååå värt. Sitter bra, naturligt och oförändrat på hyn samt är hälsosamt och vårdar under dagen. För någon som mig, som har lite problem med finnar, fet hy och röda områden är det verkligen jättebra! Rekommenderas starkt.

Jag köpte som vanligt en all-in-one Face Base foundation vilket i princip är en foundation i fast form - är både puder och foundation i ett vilket är jätteskönt. Jag slipper ofta använda en vanlig blöt foundation (vilket jag kan tycka känns tungt och kladdigt på huden efter ett par timmar) då denna täcker allt väl samt mattar ned.
Jag köpte nyansen 055 vilket jag testat mig fram till.

Sedan köpte jag för första gången deras tea tree flawless BB-Cream i nyansen medium (02). Den luktar otroligt uppfriskande och själva Tea tree oljan går verkligen igenom. Den känns lätt på huden samt täcker väldigt bra! Tyvärr var nyansen lite för mörk för min hy - vilket vanligtvis brukar funka men nu när jag har orange/blondt hår så skapar en lite ful kontrast. Har dock testat att blanda ut den med en ljusare foundation vilket funkade jättebra! Funderar på att köpa en i ljusare nyans och blanda de istället. Vi får seeee.

Sist och faktiskt minst (ahah) köpte jag en all-in-one cheek colour blush i nyansen ginger, konstigt namn ahah men den har en fin rosa nyans som sitter neutralt på kinderna. Älskaaaar verkligen att få lite extra färg och värme i ansiktet, känns som att det gör så mycket!

Jag är i alla fall supernöjd! Nu ska jag ta det lugnt i sängen med en film eller något. Imorgon blir det att chilla mer eller mindre hela förmiddagen, och sedan ska jag hänga med Arjun på någon föreläsning på hans universitet - han har ju tyvärr inte lov denna eller nästa vecka. Är dock taggad på att se har saker och ting är, och då hans schema är otroligt slappt ahah så gör det mig ingenting :)

Hade bra!

Likes

Comments

Det tar en timme till flygplatsen --> Gaten stänger vid 21:30 --> Flyget går vid 10:05...

När ska jag åka?

Jag är i vanliga fall en tidspessimist, jag vill absolut inte komma försent till bokade tider hos tandläkaren eller missa början på en föreläsning i skolan. Blir jag sen får jag panik och skäms så mycket att jag hellre skippar hela besöket/föreläsningen. Inte supersmart nej, men så blir det ahah. Jag tycker bara att det är så otroligt pinsamt att vara sen, man kan alltid känna hur irriterad den andra personen är, och hur ex. de andra skoleleverna bara glor argsint på en när man kliver in i salen. Nej tack! Då är jag hellre 20 minuter tidig.

När det gäller resor till London, vilket jag antar att jag är "van" vid att göra nu, efter ett års förhållande med en londonbo.. Är jag dock helt tvärt emot. En tidsoptimist :0.. Jag är nämligen så otroligt trött på att sitta och vänta timme in och timme ut på ytterligare ett försenat plan. Ryanair må vara billigt, men bekvämt är det inte ahah. Alltid försenade avgångar - alltid massor tid att slösa. Nej, här vill jag gärna komma prick i "tid", eller ja, den tid de hävdar att jag måste vara där - detta då jag vet väl att de alltid är sena oavsett när jag kommer. Istället för att åka 2h innan gaten stänger, åker jag nu knappt 1 timme innan. Orkar helt enkelt inte sitta och vänta - ensam.

I alla fall så tänker jag idag åka om ca 30 minuter!!! Till flygplatsen. Jag beräknar att jag kommer dit vid 21, och får då ca en halvtimme på mig att ta mig genom säkerhetskontrollen och gaten. Woho! Kommer förmodligen få vänta minst 1,5 timme innan påstigning haha, men men - det är det värt.

Älskar att flyga på kvällen, då det är mörkt och tyst ahah. Många föredrar att sova eller läsa en bok framför att diskutera tråkiga ämnen med sina medpassagerare, lugn och ro - ja tack! Själv har jag laddat ned mina nuvarande favoritlåtar i en "rese-spotifylista" samt även ett par podcasts. Det senare är verkligen guld om man reser själv, man kan bara sitta ned, försöka ignorera att stolarna är hårda som sten och bara lyssna. Dokumentärer kring allt och ingenting är så intressanta enligt mig aha, man både lär sig om spännande saker eller händelser, samt får ett bra tidsfördriv. Tyvärr är det så att detta endast funkar om man inte har en plats nära en av flyplansmotorerna - där hör man nämligen ingenting oavsett hur hög volym man drämmer på. Tror dock att jag har en relativt säker plats idag - 22A (fönsterplats woo, möjligtvis bra utsikt samt något att luta sig mot - riktigt tur har jag idag).

Aja, nu är det dags för mat - innan jag får panik över allt jag förmodligen glömt. ;)


Likes

Comments

För de flesta gymnasieelever är det nu knappt 5 dagar kvar i skolan, innan det efterlängtade höstlovet är här. Jag däremot, har fördelen att endast ha 2 små dagar kvar, nämligen idag och imorgon. Sedan, på tisdag kväll bär det nämligen av till flygplatsen, och sedan London. Det ska bli såååå härligt, att få en paus från allt, och även att äntligen få träffa min pojkvän Arjun igen, då vi inte setts på ca 2 månader :/

Men nu är det dags!

Som jag skrev i mitt förra inlägg, stressperiod, har jag på senaste tiden haft det otroligt stressigt och jobbigt, då jag varit konstant upptagen med att göra ditt och datt. Jag kan inte beskriva hur skönt det ska bli att äntligen få en paus, att äntligen kunna ta lite tid för mig själv, och bara andas. En Londonresa är inte direkt ett dåligt sett att spendera min lediga tid kan jag tillägga haha. Jag ska stanna i ungefär 2 veckor - 13 dagar för att vara exakt :)

Vi har inte gjort alltför mycket planer (trots att det är halloween vilket jag alltid är taggad på). Dock har jag fått min kära pojkvän att gå med på ett par saker (eller jag har nämnt det iaf) jag länge velat göra, bl.a. se på lite skräckfilmer och även göra pumpapaj!! (har svårt att förstå att man ens kan äta pumpa så är supertaggad aha). På senaste tiden har jag tyvärr varit något otroligt mesig när det gäller skräckfilmer, då jag skrämmer upp mig själv något enormt och blir otroligt paranoid sedan när jag sover (lamt javet men aja). Detta skulle kunna bero på att jag och min syster sover ensamma i lägenheten relativt ofta nu för tiden, vilket innebär att det är väldigt tyst - och även att vi ofta glömmer låsa dörren innan vi somnar in. Men nu när jag ska till London, känner jag att jag gärnaaaa tittar på lite läskiga saker, då jag har fördelen att få sova bredvid någon sedan <3 kan inte förneka att det är 100 gånger mysigare än att sova själv.

Förutom det har jag (eller ja, "vi" då) inte planerat in särskilt mycket. Har en liteeeen plan att spendera lite av min redan begränsade budget på smink, och kanske lite kläder (är bl.a. i akut behov av en bra höstjacka, några tips??). Har nämligen blivit så frustrerad när jag shoppat smink i Sverige, då jag verkligen avgudar Bodyshops produkter. Både smink och ansiktsvård är verkligen toppen och det känns som att det vårdar huden på ett sätt som inga andra produkter gjort tidigare. Min favorit serie är "tea-tree oil" produkterna, både när det gäller ansiktstvätt och facescrub, samt smink (de har en jättebra BB-cream!). Problemet är dock att det är otroligt dyrt att köpa både i butik och online här, medan det av någon anledning är otroligt mycket billigare i London. Beställde därför hem ett par smink och hudvårdsprodukter till Arjun för ett par dagar sedan, som förhoppningsvis kommit när jag kommer dit imorgon kväll. Så mycket billigare?? Så värt! Att ha en pojkvän i London har verkligen sina fördelar, ja - förutom det självklara faktum att han bor i London!?

Dags att checka av en av de sista skolrelaterade uppgifterna nu - nämligen en svenska presentation. Wish me luck!

Likes

Comments

Personligt

Jag har varit så otroligt stressad i flera veckor nu, vilket är den främsta anledningen till att jag inte bloggat på ett tag. Min hjärna har verkligen gått på högvarv, och jag har haft så mycket att göra. De stunder jag känt att jag inte längre orkar, och inser att en paus är nödvändig för mitt eget välmående, har jag funderat på att sitta och skriva ett inlägg eller två - men då just skrivandet samt användandet av min laptop har känts så nära relaterat till skolarbete och körkortsteori etc. har bara tanken av det gjort mig trött. Tyvärr - jag ber om ursäkt (om det ens är någon som följer bloggen dvs).

Positiv stress uppskattas ganska mycket hos mig, det vill säga de stunder där lite stress ger mig den där extra och välbehövliga motivationen att sätta igång och fixa det man vet att man behöver. Man blir på något sätt hög på stressen, vilket leder till ett mer effektivt, koncentrerat och produktivt arbete. Superhärligt och definitivt värt att kalla positiv.

Dock har jag på senare tiden mer eller mindre drunknat i saker att göra, och den där lilla positiva stressen som boostat mig och mitt arbete har istället vänt till negativ stress. När det plötsligt blir för många bollar i luften som man behöver hålla koll på går det inte att ta vara på den positiva stressen, utan man får istället ett överskott, då man dag ut och dag in går omkring och tänker på allt som behöver göras och hur man ska lägga upp saker och ting. Jag brukar säga att jag hamnar i en s.k. Stressperiod. En period där allting blir för mycket, och på något vis äter upp en. Personligen brukar jag känna att jag förvandlas till en annan person inom dessa perioder - där jag inte riktigt känner igen mig själv. Det blir lite som ett robotliv, där jag måste fokusera så mycket på allt som behöver göras att jag inte har tid att tänka på eller uppskatta andra saker i mitt liv. Att gå upp, äta, gör mig i ordning, gå till skolan, träffa vänner etc. går som på rutin och jag märker inte ens av att jag gör det. Jag är så upptagen och "consumed" av all stress att det inte finns någon plats för något annat. Det kan kännas ganska läskigt när detta pågått i flera veckor, och man sedan äntligen får en chans att stanna upp och kippa efter andan en stund, för när man tittar tillbaka på tiden som gått så minns man knappt vad som hänt. Man förstår inte ens hur man klarade sig igenom det. Allt på grund av stressen. Man missar delar av livet, får som små black-outs, och när man äntligen vaknar upp blir man förvirrad. Var tog de senaste 3 veckorna vägen?

Det är ju inte så att man vill uppleva den tiden igen, med all stress och så, men det kan kännas skumt när man väl kommer ur en sådan period. Det känns konstigt när man inte har någon aning om vad som skett i varken sitt eget eller folk omkring ens liv, förutom när det gäller skolarbete, plikter och to-do:s.

Jag är just nu i den fas där jag börjat kippa efter andan igen. Min stress-period är inte helt över, men den börjar lida mot sitt slut. Jag har ett par major ångestpunkter kvar att ta tag i innan jag kan slappna av helt, men jag hoppas och tror att jag kan återkomma till en mer positiv stress nu - då det inte är lika mycket som sker på en gång. Då jag är i slutet av denna period, samt har något att se fram emot (nämligen en 2 veckors London resa med start tisdag nästa vecka), ökar det motivationen att omvandla den negativa stressen till positiv. Det känns skönt. Äntligen kan jag fokusera på andra saker i mitt liv igen, såsom bloggandet, vänner, familj - samt förhoppningsvis ta upp lite träning också haha.

Någon som har något tips på vad man kan göra för att få kontroll över sitt liv under dessa sterssperioder?

Det är verkligen tröttsamt att känna att man missat dagar eller t.o.m. veckor av sitt liv, endast för att man varit så otroligt stressad och upptagen med att fundera kring saker och ting, samt oroa sig/ha ångest över de.

Tack tack. Ska försöka uppdatera lite oftare nu, när saker börjar kännas lite ljusare!

Likes

Comments

Inatt drömde jag att jag fick A på en uppgift i Engelskan. Jag blev inte glad i drömmen, men kände mig lugn - jag hade fått bekräftelse. När jag sedan vaknade, och insåg att jag ännu inte fått mitt betyg på den här uppgiften jag skrivit, fick jag genast tillbaka en liten panik-känsla igen. 

Generellt sätt blir jag inte glad när jag får ett A i engelska, för det har aldrig hänt att jag fått något sämre. Jag har alltid gillat kursen, och gör det fortfarande, och jag har även haft ganska lätt för den. Mitt slutbetyg i engelska har varit A varje år sedan jag gick i 7:an, då jag började få betyg. Det har varit skönt, det har gjort mig glad. Men problemet är ju att jag inte måste kämpa för att få det där A:t, det bara blir så. Jag kan språket bra, vet vad lärarna vill ha och kan prestera bra på både prov och i uppsatser. Jag har inte haft några svårigheter, och jag har därför inte blivit "gladare" när jag fått in mitt betyg. Jag har ju redan vetat att jag ligger på den nivån jag vill, jag har varit van vid att alltid få det betyget. Det är vad jag förväntat mig. 

Engelskan har på något sätt varit min största källa för bekräftelse. Det har varit en riktig "klapp på axeln" kurs som fått mig att känna mig bra. Jag är bra på engelska, och jag är glad att andra människor vet det. Kanske låter det lite töntigt, men kom igen - alla vill väl ha något de är "lite bättre på" en alla andra? Jag tycker att det är okej att vara stolt över det, i alla fall att glädjas lite på grund av det. 

Nu i alla fall, när jag går sista året på gymnasiet, och läser engelska 7 (med Cambridge inriktning). Det är nu jag börjat uppmärksamma hur alla snackar om hur svår just den här kursen kommer att bli, hur mycket mer komplicerad den är i kontrast till de tidigare åren, och hur få som uppnår bra betyg. Det är även nu jag börjar känna en enorm press. Då jag legat på en bra och i princip jämn nivå i typ 6 år, så känner jag inte att jag utvecklats särskilt mycket, jag har inte behövt "jobba" hårt (jag har väl jobbat, men då jag funnit det roligt med engelska, så har "jobbet" har för mig inte ansetts vara jobb, utan bara något kul som jag gärna gjort). Så nu när jag läser en kurs som kräver att jag arbetar med min engelska, och utvecklar mina färdigheter konstant, så får jag smått panik. Jag har ju inte direkt behövt göra det här tidigare?

Jag känner ångest och oro innan jag får in mina uppgifters betyg. Jag arbetar betydligt mer och lägger mycket tid på att lära mig - men jag känner mig ändå så otroligt nervös. Tänk om det här är dagen jag inte längre får ett A? Vad gör jag då. Fy vad pinsamt. Här har allt varit frid och fröjd, och nu helt plötsligt klarar jag inte av det längre? Jag är inte längre i toppen. Va. Min bekräftelsekälla - Borta? Tänk om det blir så? Jag hoppas verkligen inte det, för jag tror inte att jag klarar av den besvikelsen aha. Det här är ju min grej. Det här är vad jag alltid kunnat, tänk om jag inte längre kan det?

Likes

Comments