jag börjar fundera på om jag möjligtvis kan ha en diagnos. om jag t.ex tänker på en sak jag ska göra så kan jag glömma det på två sekunder, men säger jag till någon att "påminn mig att göra detta sen" då kommer jag oftast ihåg det. och instruktioner för mig känns komplicerat. hur ska jag förklara... blir jag tilldelad en uppgift som jag har gjort förut så får jag tunnelseende för den uppgiften, ofta dem grejerna runt om som man borde lägga märke till om det är fel men som inte har med uppgiften att göra, det ser inte jag. sen när den som gav mig uppgiften ser att jag missat det där självklara känner jag mig så urbota korkad. jag skämms och blir illa till mods och klankar ner på mig själv för att jag nyss gick helt förbi något man bara inte kan missa. hur får man hjälp med detta? Det här har gjort att på alla dem jobben jag varit på har det liksom skitit sig för dem tycker jag inte anstränger mig. ofta är det lättare för mig att komma ihåg om jag får skriva ner det med penna på papper. men där kommer vi till det igen. behöver jag skriva ner att jag ska använda färgen grön denna gången på något så skrattar mina kollegor åt mig och då tappar jag all motivation och vill bara skrika åt dem att jag inte kan rå för att jag är dum i huvudet.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

jag är tacksam över det jag har. utan mina två 4 benta vänner så hade jag inte levt idag. jag hade avslutat allt, igår. varför måste man leva för att jobba? kan man inte bara få jobba för att leva? jag lever för mina djur, men jag tjänar inga pengar på det och jag kan ju inte säga upp mig och bara vara med djuren. alla jobb jag har varit på förväntar dem sig och kräver att allt i ens liv ska kretsa kring sitt jobb. varför är det så? denna månaden fick jag en sån jävla pissig lön rent ut sagt, under 10. mer än hälften av det jag tjänat går till boendet. det värsta jag vet är att låna pengar, men jag blir tvungen. stackars min mamma. jag söker jobb så gott jag kan, men det går inge bra. motivationen är som bortblåst. jag ses säkert som lat när jag formulerar mig så, men jag känner mig så tom. när ska det gå bra för mig? kan jag inte bara få ett guldläge när det fäller jobb så jag bara kan få leva mitt egna liv och sluta vara beroende av alla andra? jag har inte ens råd att köpa ork. jag vill så gärna ge upp.

Likes

Comments

Jag förstår inte, det kanske är för att jag har ett samvete... Som gör att när jag läser igenom inlägg efter inlägg om utnyttjanden av andra människor, kränkningar och hur så många känner sig så osäkra i så många vardagliga situationer, får mig att bli så ledsen. Jag kan gå från glad till riktigt deprimerad och ledsen på 2 sekunder.

Ett exempel nu är att jag läste ett inlägg om att det var så många tjejer som inte går ut på kvällen utan något att försvara sig med. Det kunde vara allt från sina hundar till att ha försvarsspray och hålla sina nycklar mellan fingrarna i handen.

Jag är den typen av människa som lätt blir blind för omvärlden. Typ "det händer inte mig" "det händer ju bara på tv". Så otroligt korkat då man egentligen inte har mycket att stå emot om något skulle hända.

Det gör ont i mitt hjärta av besvikelse över att det är så här. Det ska inte behöva vara såhär.

Likes

Comments